J Boisen Schmidt har i ”Kommissionerne i rådstuen for slottet 1690–1705” visat på kommissionernas omfattning och användning i Danmark med betoning på perioden efter enväldet. Tomas Munck har i The peasantry and the early absolute monarchy in Denmark 1660–1708 använt sig av kommissionerna för att bland annat undersöka relationen mellan den tidigmoderna absoluta kungamakten och undersåtarna. Tomas Muncks intresse rör framför allt den administrativa användningen av kommissionerna.9 Claus Bjørn har i Bonde herremand konge. Bonde i 1700-tallets Danmark lyft fram böndernas föreställningsvärld där den rättfärdiga kungen intog en central position. Det gällde att framvisa hur kungamakten var böndernas beskyddare. I olika konflikter sökte ofta bönderna få till stånd kungliga kommissioner eller andra direktkontakter eftersom de såg kungen som ”mer rättfärdig” än representanterna för lokalförvaltningen, exempelvis misstrodde bönderna ofta amtmannen. Misstron mot lokala ämbetsmän visade sig även i att bönderna gärna själva ville se de förordningar som utfärdats av kungen, emedan ”de store” kunde ha förvanskat dessa. Tilltron till en rättfärdig kung byggde, menar Claus Bjørn, på förutsättningen att rättrådigheten sällan eller aldrig prövades. Rättrådigheten existerade som en förhoppning.10 Danska och svenska bönder rörde sig i detta fall inom samma föreställningsvärld. En god kristen ordning förutsatte en rättskipande kung.
Förhållandena i det danska Norge skiljer sig från de danska öarna. Här dominerade inte adeln. Kommissionerna kom att mer sysselsätta sig med att ordna den lokala administrationen. Steinar Imsen har i ”Norske ad hoc-kommisjoner i förvaltning og politikk under Christian IV” visat hur kommissionerna dels användes för att öka kunskapen om det norska området och dels användes för att integrera Norge i den danska monarkin. Imsen menar att kommissionerna var en viktig del i utvecklandet av en dansk absolut kungamakt.11
Steinar Imsen framhåller, när det gäller 1600-talets norska kommissioner, att de visade kungens och kansliets kontrollambitioner. Det var tjänstemännens ämbetsutövning som skulle kontrolleras, ofta hade kontrollen tillkommit på grund av allmogens klagomål eller på grund av suppliker från norska tjänsteinstanser. Resultatet av kommissionerna borde ha varit att de norska länsherrarnas auktoritet undergrävdes och att
8 Andersson 1940, Kompletteringar till inledningen i del I sid. XIV samt Inledning sid. LVIII. Anderssons analys bygger på Georg Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik, från Blå boken till franska förbundet 1668–1672 Del I-II, Uppsala 1917.
9 J Boisen Schmidt, ”Kommissionerne i rådstuen for slottet 1690-1705” i Dansk Historisk Tidskrift, räcke II, vol. VI, 1960-62; Tomas Munck har i The peasantry and the early absolute monarchy in Denmark 1660–1708. København 1979.
10 Bjørn sid. 59-66.
11 Steinar Imsen, ”Norske ad hoc-kommisjoner i förvaltning og politikk under Christian IV” i Hamerspur, Festskrift til Lars Hamre, red. G Sandvik & S Imsen, Oslo 1982.
centralmyndighetens styrningskompetens stärktes. Även styrkeförhållandet mellan rådet och kungen bör ha vägt över till kungens fördel. Efter att flera av kommissionerna genomförts under första delen av 1600-talet, kom Christian IV:s administrativa reformer 1632. Samtidigt bör undersåtarnas rättssäkerhet ha ökat, framhåller Imsen. Den starka rättsvärnande kungamakten exponerades för norrmännen, vilket band samman den gemensamma monarkin och underbyggde en politisk stabilitet som varade fram till 1814: ”den funksjonalitet kongemakt-bondesamfunn som hadde kjennetegnet det gammelnorske kongedømmet under Sverreættens konger ble gjenopprettet i Christian IV:s tid – ikke minst takket være kommisjonsvesendet.”12
Kommissionernas dömande funktion har undersökts av Gudmund Sandvik i Dømande komisjonar i Norge. Ein retthistorisk studie och i ”Kvifor oppsto kommisjonane under Kristian Kvart.” har Sandvik understrukit kommissionernas legala plats i systemet, de har använts från ovan men samtidigt finns det exempel från Norge där kommissionerna kommer till stånd på initiativ underifrån.13 Harald Gustafsson har i Mellan kung och allmoge, ämbetsmän, beslutsprocess och inflytande på 1700-talets Island visat hur en kommission arbetade med olika klagomål på Island i slutet av 1700-talet.14 En översikt över hur kommissionerna användes i hela Norden under 1600- och 1700-talet antyder ett intressant gemensamt mönster för hur kommunikationen eller interaktionen mellan undersåte och överhet gick till under tidigmodern tid. Här återfinns drag av något som framstår som en gemensam politisk kultur.
Harald Nissen har i Bondemotstand og statsmodernisering, Bjelkekommisjonen i Trondheim len 1632, gjort en undersökning av Norges mest omfattande kommission. Nissen framhåller som titeln antyder att böndernas klagomål och motstånd mot skatter var ett svar på centralmaktens ökade ambitioner med åtföljande kontroll över lokalsamhället. Det var ett sätt för kommissionen att få information direkt från bönderna utan att lokala tjänstemän filtrerade materialet.15 Den tidigmoderna statens problem med att skaffa vederhäftig information och därmed balansera de lokala tjänstemännens uppgifter har även uppmärksammats av Steinar Supphelleen i ”Supplikken som institusjon i norsk historie. Framvokster og bruk særlig først på 1700-tallet.” Det aktiva supplikskrivandet framstår som institutionaliserat och reglerat. Centralmakten var noga med att säkerställa undersåtarnas möjlighet att klaga eftersom det kunde användas i maktutövning och kontroll.16 Michael Bregnsbo har påpekat hur rätten att skriva suppliker var förbunden med en föreställning om den rättskipande kungen, den som gav skydd och fred, änkornas och de fattigas beskyddare. En kunglig roll som även var fastlagd i Jysk Lov. Supplikskrivandet var närmast en institutionalisering av en sådan hållning, menar Bregnsbo. Supplikskrivandet inom det danska riket fick möjligen också en vidare funktion i och med att man inte hade riksdagar som kanaliserade en del konflikter och klagomål.17 Men supplikinstitutionen och kommissionsväsendet var förankrad i samma föreställningsvärld med en bestämd relation mellan undersåte och kung.
Marie Lennersand har framhållit en del likheter och skillnader mellan danska och svenska kommissioner. Ett grundläggande drag i både Danmark och Sverige är den ideologiska ram som kommissionerna verkade inom. Kungen var allmogens beskyddare och rättvisans yttersta försvarare. Dock menar Lennersand att detta ideologiska moment utnyttjades mer medvetet av den svenska kungamakten. Att använda kommissionerna för att få kunskap om lokala förhållanden och att låta kommissionerna fylla en legitimerande funktion var likaledes drag som var gemensamma i de båda rikena. Men även här menar Lennersand att kommissionerna i Sverige användes på ett mer medvetet sätt. De danska kommissionerna var många fram till 1640-talet. Det handlade om den danska centralmaktens behov av att skärpa kontrollen över sina områden som till exempel Norge. Här fyllde kommissionerna ett tomrum i och med att den danska administrationen var dåligt utbyggd. Efter 1640-talet utvecklades den lokala förvaltningen i Norge och behovet av kommissioner minskade. I Sverige gick utvecklingen i en annan riktning. Trots de administrativa reformerna på 1630-talet ökade sedan antalet kommissioner i Sverige. Förklaringen till detta finner Lennersand i att de svenska kommissionerna inte enbart hade till uppgift att fylla ett förvaltningsmässigt tomrum utan att de även hade framträdande legitimerande och ideologiska funktioner. En annan orsak som Lennersand lyfter fram och som förklarar skillnaderna mellan 12 Imsen 1982 sid. 142.
13 Gudmund Sandvik, Dømande komisjonar i Norge. Ein rettshistorisk studie, Oslo 1974: ”Kvifor oppsto kommisjonane under Kristian Kvart”, i Norske historiker i udvalg VII, Studier i norsk historie 1537- ca 1800: Lyderiket 1537–1660, red S Imsen & S Supphellen, Oslo Bergen Tromsö 1981.
14 Harald Gustafsson Mellan kung och allmoge – ämbetsmän, beslutsprocess och inflytande på 1700-talets Island, Stockholm 1995 sid. 74–75.
15 Harald Nissen, Bondemotstand og statsmodernisering, Bjelkekommisjonen i Trondheim len 1632, Hovedoppgave i historie, Historisk institut NTNU, Trondheim 1996
16 Steinar Supphellen, ”Supplikken som institusjon i norsk historie. Framvokster og bruk særlig først på 1700-tallet”, Norsk Historisk
Tidskrift 2/78. Se även Øystein Rians diskussion om det ideologiska försvaret för klagorätten: ”Den stolte norske bonden. Myter og
realiteter i Lokalsamfunn og Øvrighet i Norden ca. 1550–1750, red Harald Winge Oslo 1992, sid.134–136.
17 Michael Bregnsbo, Folk skrivwer till kongen, Supplikerne og deres funktion i den dansk-norske enevælde i 1700-tallet. En kildestudie i Danske Kancellis
danska respektive svenska kommissioner var att den danska kungamakten hade svårt att använda kommissioner i de adelsdominerade områdena av riket, kommissionerna kunde åsidosätta adelsmännens privilegier.18
Den konfrontation som kommissionerna skulle kunna åstadkomma mellan adel och kungamakt var en realitet. Frågan är dock om inte Lennersands distinktion mellan svenskt och danskt är något hårddragen? Borde inte även en svensk adel i exempelvis mälarlandskapen ha haft samma anledning att motarbeta alltför närgångna kommissioner som sina danska ståndsbröder? Det finns en fara i att alltför stereotypa bilder av det danska adelsväldet med betoning på den starka adelsnärvaron konfronteras med en svensk bild av adeln där denna blir alltför frånvarande och de självägande bönderna istället tonar fram. En slutsats som ligger nära till hands utifrån Lennersands jämförelse över hur kommissionerna användes i perioderna 1680–1690 och 1719– 1730 är att kommissionerna kunde användas på många olika sätt och tjäna olika syften. Flera av de kommissioner som Lennersand undersökt rör sig i områden som skulle kunna karakteriseras som områden med relativt låg andel adel. En slutsats skulle därmed vara att man sannolikt kan se en skillnad mellan hur kommissioner kunde verka i adelsdominerade områden och hur de kunde verka i områden med svag adelsnärvaro. Karakteriseringen i dansk och svenskt skjuts därmed i bakgrunden, i båda länderna fanns det regioner med starka inslag av adel. Ytterligare en variabel för att undersöka skillnader och likheter skulle kunna var att skilja på kommissioner i rikenas kärnområden och i dess periferier. Steinar Imsens diskussion om hur kommissionerna användes i Norge skulle kunna ge stöd för en sådan slutsats. Det integrativa draget i kommissionsarbetet antyds exempelvis av Imsen. Det är möjligt att adeln inte kunde styra och påverka invånarnas skrivande till kungen lika effektivt i periferier med svag adlig kontroll. Bregnsbo talar när det gäller 1700-talets supplikskrivande om ett feodalt mellanled mellan staten och undersåtarna som exempelvis inte fanns i Norge.19 De skillnader som Lennersand tycker sig finna mellan danska och svenska kommissioner skulle kunna vara resultatet av om kommissionerna rörde sig i rikenas kärnområden eller i dess periferier. Det tidiga danska 1600-talets kommissionsverksamhet framstår därmed som klart åtskilt från det svenska enväldets kommissioner på 1680-talet fast av andra orsaker än dem Lennersand lyfter fram. Det skulle kunna handla om förändringar längs tidsaxeln under en pågående integrationsprocess.
I det danska Blekinge var kronobönderna den dominerande bondekategorin, något som hade betydelse för kommunikationen med kungen på Själland. Bönderna kommunicerade med sin rätta herre när de skrev till kungs. Till Blekinge sändes även kommissioner under 1500- och 1600-talen vilket framgått av föregående kapitel. Ofta var de av den ad-hoc karaktär som Imsen hävdar för flera av kommissionerna till Norge. De omtalade kommissionerna har inte efterlämnat några digra arkiv, den kunskap vi får om dem är från omnämnanden i brev. Källmaterialet är med andra ord skört. I åtminstone ett fall får vi så mycket kunskap om en kommission att vi kan dra några slutsatser om kommissionernas användningsområde. Bland annat verkar denna kommission även ha använts för att kontrollera länsinnehavaren på Lyckå slott, eller sätta press på honom. På detta sätt blev möjligen kommissionerna i Danmark ett sätt att ta sig förbi länsherrarna i provinserna och via lokalsamhället även nå kunskap om olika förhållanden. Man behövde inte förlita sig enbart på länsinnehavarens uppgifter. Kommissionen liknar möjligen mer den form av kontakt och förhandling som kungamakten sökte hos ”menigheterna” i slutet av 1400- och början av 1500-talen.20 Det finns med andra ord ett medeltida drag i kommunikationen.
Kommissionerna var en del i ett politiskt system, men också delar av ett förvaltnings- och rättssystem som utvecklats under lång tid och där det fanns olika kanaler för kommunikation och påverkan. De institutionella formerna som herredagar, prästmöten, riksdagar var något mer formella arenor, men de var inte de enda under tidigmodern tid. Stein Rokkan har i en form av fasmodell beskrivit hur befolkningarna under perioden 1648– 1815 alltmer kommer i direktkontakt med den centrala eliten via olika kanaler. Rokkan talar om aktivt deltagande i det politiska systemet samt att känslan av identitet med det politiska systemet ökar under perioden.21 En följd av detta bör ha varit att interaktionen antar alltmer reglerade och institutionella former. Något som även påverkade kommissionsverksamheten. De skillnader som går att få fram mellan danska och svenska kommissioner bör kanske snarare analyseras som förändringar längs tidsaxeln.
18 Lennersand 1999 sid. 302-306.
19 Bregnsbo 1997 sid. 52; Se även Gustafsson 1995 sid. 74 om ämbetsmännens kontroll över supplikskrivandet.
20 Gustafsson 2000 sid. 43-44.