Makt, möten, gränser

Den uppgift jag förelade mig med denna avhandling var att studera Blekinges integration i det svenska riket under slutet av 1600-talet utifrån det arkiv som skånska kommissionen 1669–70 efterlämnade. Redan första meningen innebär att metodiska invändningar kan resas. Går det att undersöka en integrationsprocess genom en djupdykning under ett enda år? I detta fall är det året 1669 som i huvudsak undersökts. Metoden har haft sina förtjänster och sina brister. Jag kan via min studie peka på hur bönder, präster och borgare år 1669–70 förhöll sig till den nya överheten, på vilket sätt deras identitet kom till uttryck och hur man i en given situation agerade inför sin nya överhet. I själva verket har undersökningen emellertid inte inskränkts till ett enda år. Jag har varit tvungen att skaffa mig en referenspunkt under Blekinges danska tid. Genom att undersöka Blekinge och områdets förhållande till den danska centralmakten, utifrån en annan typ av källmaterial, har det varit möjligt att diskutera förändring och oföränderlighet i ett längre perspektiv. Genom Peter Sahlins arbete om ”The making of Spain and France in the Pyrenees” har det också varit möjligt att relatera en del resultat till utvecklingen i ett annat europeiskt område.

Användningen av kommissioner har studerats och kommenterats av andra forskare. De svenska kommissionerna 1680–1730 har undersökts av Marie Lennersand. Som Lennersands undertitel, ”Den absoluta staten, kommissionerna och tjänstemännen”, understryker är relationen mellan staten och dess tjänstemän av vital betydelse i hennes undersökning. Det handlar om behovet av kontroll över tjänstemän, dömande och rannsakande funktioner, regimens legitimerande behov och om ideologiska behov i förhållande till undersåtarna. Flera av dessa begrepp har även diskuterats i avhandlingen. Lennersand visar på kommissionernas stora användbarhet och hur dess funktioner kunde förändras över tid. Marie Lennersand lyfter även fram kommissionerna som en kommunikationskanal mellan överhet och undersåte. Intresset är dock främst riktat mot hur staten kunde använda folkets kritik, rikta detta mot tjänstemän och därmed undvika kritik mot staten. Detta har jag också påvisat när det gäller 1669–70 års skånska kommission. Kommissionen hade en mycket slipad taktik för att få fram kritik mot missförhållanden inom administrationen. Men när det gäller frågan om hur kommunikationskanalen användes så skiljer sig undersökningarna åt.

I förlängningen av Lennersands undersökning lurar frågan om befolkningen framförallt manipulerades. Staten fick den information den ville ha, staten kunde stärkas och resursuttaget ökas. Fokus hamnar på den absoluta statens maktutövning och kontroll. På denna punkt menar jag att min egen undersökning och mitt val av metod att studera en kommission på djupet kan bidra med kunskap som förtydligar hur kommissionernas kommunikation mellan undersåte och överhet kunde se ut. Den komplexa relationen mellan det tidigmoderna samhällets undersåtar och dess överhet blir tydligare. Därmed bidrar min undersökning även till en fördjupad förståelse av kommissionsväsendets breda användningsområde. Det finns situationer i min undersökning som kan uppfattas som manipulativa men jag har även påvisat att befolkningen och tydligast bönderna var aktiva i denna process och att de hade egna bevekelsegrunder för att framträda inför kommissionen. Det var en form av möte som inte helt kunde styras av överheten och båda parter försökte upprätta en relation till varandra. En viktig del av min undersökning har också varit att undersöka grunden för detta möte och hur relationer kunde utvecklas. Även om vi kan tala om 1600-talets maktstater eller absoluta stater så fanns det rum för möten, diskussioner och förhandlingar mellan överhet och undersåte. Mötena hade sina klara gränser när det gällde vad som kunde diskuteras och vad som kunde ifrågasättas. Men de möten som kom till stånd är viktiga för att förstå hur relationen mellan undersåte och överhet såg ut under tidigmodern tid. Relationerna kan inte förenklas till renodlade och polariserade positioner där parterna förutsätts agera för lokalsamhället eller för centralmakten, relationerna rymmer något mer. Mitt intresse rör mer dessa ”glipor” i makten, det utrymme som trots allt fanns och hur detta utnyttjades av människorna på gräsrotsnivå. Ytterst handlar detta om vilket utrymme vi tillmäter den lilla människan i de stora samhällsprocesserna, i detta fall det vi benämner som övergången till Sverige, försvenskningen av de erövrade provinserna eller integreringen i Sverige. Min avsikt har varit att belysa dessa processer, vilket också möjliggjorts genom min metod, en ”titthålsmetod” ned i det tidigmoderna Blekinge. Koncentrationen har legat på en djupläsning av de inlagor som inkommit till kommissionen.

Mitt teoriavsnitt har jag benämnt ”Tolkningsramar och perspektiv.” Benämningarna är inte godtyckligt valda, de anger ett förhållningsätt till teori. Det har inte varit min avsikt att använda teorier för att finna heltäckande förklaringar. Istället menar jag att goda teorier får oss att ändra fokus och se det vi inte såg tidigare, de skärper blicken. En stor del av teoriavsnittet handlar om synen på nationalismen och nationalismens uppkomst. Nära förbunden med denna diskussion har varit frågan om man kan beteckna de erövrade provinsernas övergång till Sverige som en försvenskningsprocess. Men diskussionen har även betydelse för analysen av de konfliktytor som blev synliga i mötet mellan kommission och invånare i Blekinge. En annan stor

del av detta avsnitt har rört begrepp som integration, interaktion och politisk kultur. Med dessa begrepp har jag försökt flytta intresset nedåt i samhället, de teoretiska diskussionerna har handlat om människorna i lokalsamhället och deras förmåga och vilja att agera. Böndernas politiska kultur har lyfts fram och betydelsen av en nationellt betingad olikhet har diskuterats.

Konfliktytorna

Skånska kommissionen 1669–70 kan inte betraktas som en isolerad kommission. Två kommissioner hade tidigare på olika sätt sysselsatt sig med de erövrade landskapen. Den första kommissionen 1658 hade endast begränsad kontakt med befolkningen i provinserna. Den andra kommissionen hade en tydligare profil, den skulle undersöka och diskutera det vid denna tid viktigaste problemet, adelns privilegier och införlivandet i den svenska adeln. Frågorna kom även upp till behandling vid kommissionen 1669–70 men här fick även de andra stånden ett större utrymme. Framförallt fick bönderna ett annat utrymme än tidigare. Den svenska centralmakten syftade inte till att integrera ”befolkningen” i de erövrade provinserna i riket. Det var stånden i de erövrade provinserna som skulle integreras i de svenska stånden. Detta förhållande kan förefalla självklart, men det förtjänar att understrykas. Faran är att man använder en senare tids uppfattning eller beskrivning av ”befolkningen”, där ståndsindelningen inte längre var aktuell och där nationalismen färgat beteckningen folk. För den svenska centralmakten fanns inte en obestämd befolkning att förhålla sig till, istället gällde det att förhålla sig till varje stånd för sig. Utifrån en senare tids uppfattning om ”folket” skulle kommissionens agerande kunna uppfattas som manipulativt. Befolkningens tänkta samhörighet sprängdes genom kommissionens taktik när man istället agerade på det sätt som tidens aktörer förväntade sig. En ny överhet hade tagit makten i området och varje stånd fick agera för att uppnå bästa möjliga villkor. Adeln arbetade för en ny handfästning. Bönderna fick möta överheten på det sätt som de tidigare mött danska herrar, direkt via förhandlingar i lokalsamhället. Samtidigt öppnades nya politiska mötesplatser, inte minst riksdagen.

Kommissionens möte med befolkningen i Blekinge följde detta mönster, de olika stånden bemöttes var för sig och ett konfliktmönster framträdde som var ståndsrelaterade. Man diskuterade inte Blekinges problem utan det egna ståndets problem. Prästerna var framförallt sysselsatta med att försöka förbättra de egna ekonomiska villkoren och för att uppnå detta fick man på ett tydligt sätt markera sin lojalitet till den nya överheten. Städerna fungerade inte på det sätt som centralmakten tänkte sig, de levde ett självständigt liv utanför centralmaktens kontroll under ledning av lokala oligarkier. Gränserna mellan lokala entreprenörer, som rörde sig okontrollerat mellan stad och land, och borgarna i städerna var oklara. Det var denna typ av gräsdragningskonflikter som kom att dominera i mötet med borgarna. Det är tydligt att kommissionen i detta fall kom att sätta agendan och därmed ge mötena den inriktning man ville. Allianser skapades med lokala borgare mot borgmästare och magistrater, här spelade de borgmästare som tillsatts av den svenska centralmakten en avgörande roll. Borgarna hade drabbats av krigen på olika sätt, trots detta kan man inte säga att detta ledde till avgörande konflikter mellan borgarna och centralmakten. En förklaring till detta var centralmaktens förhållningsätt till borgerskapet. Borgarna skulle hållas vid gott humör, städerna växa till och inkomsterna öka. Städer och borgare kunde kritiseras i hårda ordalag men de konkreta åtgärderna uteblev ofta. Bönderna var det stånd som drabbades hårdast av den nya ordningen. Ett påtagligt bevis på detta var konflikterna kring inkvarteringarna.

Konflikterna kring militära frågor kom att belysa en lång rad av de problem centralmakten stod inför. Ett system skulle skapas som tillät utskrivning av soldater och där skatterna flöt in till förmån för en militär expansion. Samtidigt hotades detta system om konflikterna i lokalsamhället blev alltför stora. Invånarna i provinserna måste fås att acceptera och sätta en viss tilltro till centralmakten för att den nya ordningen skulle fungera. Frågan är vilka slutsatser allmogen drog? Ett resultat av konflikterna mellan militär och bönder var snarast att den civila förvaltningens oförmåga visades fram och dess legitimitet undergrävdes. Kommissionen och ledande militärer såg jordrevningen som det universalinstrument som skulle lösa tvisterna mellan bönder och militär. Men även bönderna satte sin tillit till en jordrevning som skulle förbättra deras villkor. Kommissionen redovisade inte sina ambitioner med jordrevningen för bönderna, men frågan är om bönderna för den skull var ovetande om hur den kunde användas? Böndernas tillit till jordrevningen kan förklaras som böndernas försök att förflytta besluten närmare lokalsamhället, lokalt kunde processen påverkas. Alternativet hade varit att överlämna hela beslutsprocessen till centralmakten. De problem kring militärens närvaro som diskuterades mellan bönderna och kommissionen kom också att bekräftas av olika tjänstemän. Administrationen var klar över att frågan måste lösas och man föreslog även åtgärder. Förslagen genomfördes dock inte förrän långt senare, efter skånska kriget eller efter enväldets införande. Det verkar som om bönder och kommission egentligen var överens om hur en lösning skulle se ut, men de politiska förutsättningarna för dess genomförande fanns inte.

Två frågor som kommissionen återkom till var justitiefrågorna och de kyrkliga frågorna. Detta är också två frågor som återkommande dyker upp i diskussionen om provinsernas eventuella försvenskning i form av en diskussion om rättslig försvenskning och kyrklig försvenskning. Enligt kommissionens instruktion skulle uppmärksamhet ägnas åt den juridiska processordningen. Misstankar riktads mot att appellationsordningen gynnade vissa starka grupper. Åtminstone i retoriken framhölls att ordningen skedde på de svagares bekostnad. Centralmakten hade själv förordat denna juridiska ordning, men vad man uppenbarligen kom till insikt om var att detta hade gynnat de lokala eliterna på centralmaktens bekostnad. För att komma åt detta förmådde kommissionärerna olika individer i lokalsamhället att träda fram och bekräfta bilden. Detta var en taktik från kommissionens sida som möjliggjordes därför att det fanns allianspartners i lokalsamhället. Men motsättningarna i de juridiska frågorna var komplexa. Även en bondeordning och häradstingets användning utsattes för kritik, en kritik som enade andra grupper med centralmakten. Adeln kunde på samma sätt som företrädare för kommissionen kritisera böndernas inflytande över häradstinget. Bristen på professionalitet med icke läskunniga domare var ett led i kritiken mot en lokal ordning. Böndernas försvar av en lokal ordning kom även till uttryck i deras sätt att försvara användandet av tingsvittnen för att bekräfta olika taxeringar eller missförhållanden. Den lokala ordningen förlade kontrollen närmare dem själva och centralmaktens inflytande hölls på avstånd. Grunden till böndernas kritik av den svenska processordningen var annars av praktisk art där kostnader var en viktig del av problemet. Även en genomgång av hur de juridiska frågorna diskuterades i städerna visar att konflikterna var komplexa och olika motsättningar kom till uttryck. Ofta framvisades praktiska problem eller problem som kunde relateras till maktkampen inom städerna. Att beskriva detta som en kamp mellan svensk och dansk ordning vore att förenkla problematiken. Ett viktigt inslag i dessa konflikter handlade om vilka grupper som hade inflytande över rättsprocessen, konflikterna var ett utslag av motstånd mot centraliseringen. Men som påvisats fanns det individer i lokalsamhället som skulle kunna vinna på en centralisering. Änkan som utsatts för rättsövergrepp fick en kraft utanför den lokala eliten att relatera till. Ett annat inslag i konflikterna handlade om den tidigmoderna statens disciplinering av befolkningen.

Inte heller när det gäller kyrkofrågorna finns fog för att tala om försvar av en dansk ordning mot en svensk ordning. Även detta blir till förenklingar. Det visade sig inte helt lätt att få prästerna att ta upp den mer principiella sidan av dessa frågor. Skälet till detta var sannolikt att det var frågor som rörde prästeståndet, och stiftet var den rätta arenan för diskussioner av detta slag. Det kan även ses som ett uttryck för prästernas starka ståndsmedvetenhet, dessa höll samman och ville inte tala om frågan utan biskopens medverkan. Samtidigt var prästerna beroende av centralmakten för sin utkomst vilket visade sig i prästernas inlagor. Kommissionens sätt att diskutera kyrkofrågorna visade vad som var viktigt för centralmakten och vilka konfliktytorna var. Enträget fick kommissionen förklara att det var en union mellan de två kyrkoordningarna som eftersträvades och att inget stånds privilegium skulle förbigås. Befolkningen skulle ges inflytande i förändringsarbetet. Det var också ståndens verkliga eller upplevda privilegier som utgjorde grunden för motståndet. Bönderna försvarade sin rätt att påverka eller rent av själva välja präst. Adeln kände patronatsrätten hotad. Prästerna och kanske framförallt biskopen kände att stiftets maktställning var hotad. Förändringar i kyrkoordningen kunde innebära att ett visst stånd fick utökade privilegier på någon annans bekostnad och mot detta reagerade man. Diskussion om -kyrkoordningen var något som inte bara handlade om de erövrade provinserna. Det handlade även om stiftspartikularismen som var ett problem för centralmakten inom hela riket. I de diskussioner som kom till stånd i dessa frågor visade det sig att befolkningen hade en pragmatisk syn på lagen och processordningen. Det är belysande att landshövdingen påpekade att på vissa ställen hade en övergång till den svenska kyrkoordningen skett därför att den var klarare i fråga om äktenskapstvister. Behandlingen av kyrkofrågan i de erövrade provinserna visar även hur centralmakten kunde agera när känsliga frågor skulle diskuteras och hur förändringar förbereddes. Kyrkofrågan hade varit uppe till behandling åtminstone sedan 1662, i och med kommissionen 1669–70 fördes frågan ut i lokalsamhället och en ny kyrkoordning kom sedan 1686. Frågan var med andra ord väl förberedd. Det var fullt synligt var konfliktlinjerna gick och viktiga förberedelser hade vidtagits för att utveckla de framtida allianser som behövdes för att möjliggöra den nya kyrkoordningen.

De frågor som diskuterats ovan skulle kunna understödja en tolkning som innebär att lokalsamhället ställdes mot centralmakten. Men centralmaktens närvaro fick även betydelse för hur konflikterna inom lokalsamhället utvecklades. Centralmakten blev en kraft att förhålla sig till i de konflikter som fanns under ytan i lokalsamhället. Bönderna kunde kritisera borgarna och söka stöd hos centralmakten. På samma sätt agerade borgarna. Lokala makthavare som fogdar, häradsskrivare och borgmästare kunde kritiseras och stöd sökas hos centralmakten. Samtidigt har jag i avhandlingen lyft fram ett antal konflikter som visar hur konflikter mellan lokalsamhället och centralmakterna utvecklades oavsett om den svenska eller danska centralmakten styrde området. Kronobönderna fick föra en kamp för att få rätten att ärva gårdarna mot både svensk och dansk överhet. Bondehamnarnas vara eller inte vara mötte motstånd oavsett regim. Både den danska och den svenska överheten visade sitt missnöje med hur de lokala tingen sköttes och en form av lokal bondeordning mötte motstånd. Kampen för halv skatt fördes mot svensk såväl som dansk överhet. Konflikterna mellan militär och

lokalbefolkning ökade och påverkade bönderna på ett direkt sätt efter den svenska erövringen, men militära överväganden och militära hänsyn hade i högsta grad påverkat Blekinge och drabbat invånarna även under den danska tiden.

Kommissionens instruktion innehöll även frågeställningar med ideologiska inslag. Den svenska centralmakten skulle framvisa sitt goda uppsåt, invånarna skulle få ”tjänliga impressioner” som det hette. Den historiska legitimitet som den svenska kronan ansåg sig ha till området lyftes fram. Det var den värnande och rättskipande överheten som skulle framträda i de erövrade provinserna. Speciellt framhävdes att bönderna måste värnas mot militära övergrepp. Tydlig blev den värnande kungamakten också inför änkorna och deras utsatthet. Det är som om änkorna speciellt lyftes fram och överhetens omsorg framställdes som extra viktig. Värnandet om änkorna fick en stark symbolisk betydelse och blev en värdemätare på överhetens omsorg. Här fanns kristna föreställningar och mentala bilder hos befolkningen som överheten kunde använda sig av. Några av böndernas inlagor gav också intryck av att använda sig av bilden av de utsatta och svaga som ett medel att beveka överheten och få den att ingripa. Även undersåten kunde spela på väl kända stereotyper eller schabloner. En tydlig ståndpunkt som kommissionen synliggjorde var att man inte entydigt ställde sig på samma sida som fogdar eller andra tjänstemän mot undersåtarna. Även om inga konkreta åtgärder vidtogs mot de kritiserade tjänstemännen försökte överheten trots allt visa ett ställningstagande för de små mot de stora. Vid några tillfällen redovisades i protokollen samtal som gav intryck av förtrolighet, som när kommissionen diskuterade bondehamnar med bönderna från Bräkne härad och olika förslag vägdes mot varandra. Budskapet var att böndernas förslag var värda att beakta. För att denna typ av ideologiskt gods skulle kunna presenteras för invånarna krävdes ständiga möten och framförallt direkta samtal mellan överhet och undersåte. I samtalen framskymtar en annan näraliggande aspekt som rör samtalets roll i en integrativ process.