Några konflikter rörde förhållandet mellan bönder och personer med någon form av befattning i lokalsamhället. Gemensamt för konflikterna var att bönderna sökte centralmaktens stöd mot lokala makthavare. Landsdomaren fick kritik, denne kritiserades av Asarumsbönderna för att ta ut två daler per gård 101 Vol. 1 sid. 272.
102 Vol. sid. 276.
103 Vol. 1. sid. 287.
104 Vol. A sid. 435.
till ”landsdomarens penge.” Detta hade inte varit någon sedvana, konstaterade bönderna.106 I Östra härad finns några skrivelser inlämnade som vände sig mot häradsskrivaren och gästgivaren Waste Bengtsson. Bönderna klagade på felaktiga eller för höga avgifter. Bonden Anders Person räknade upp alla avgifter som pålagts honom och ställde frågan till kommissionen om detta ”skett med den lagliga, Nådiga överhetens Consens och vilja” Waste Bengtsson hade svarat med en inlaga där han framhävt bondens höga ålder och hans oförmåga att betala skatt, saken hade också förts vidare till tinget men ”gubben” ville inte vänta på utslaget. En annan bonde hävdade att häradsskrivaren försökt driva honom från gården som han bott på i 60 år. Kommissionen slog fast att den ene bonden skulle få tillbaka en felaktigt uttagen avgift i övrigt fördes frågorna över till tinget. 107
När Östra härad, vid mötet i Malmö, framförde en skrivelse i nitton punkter till kommissionen återkom konflikten mellan bonden Åke Bertilsson och häradsskrivare Waste Bengtsson. Häradet hade funnit att man -måste försvara denne ”gamle man över 78 år.”108 Waste Bengtsson återkom sedan som delaktig i ytterligare två tvister som rörde timmer som levererats till gästgivargården. Några bönder menade att häradsskrivarens affärer vid byggandet av gästgivargården borde granskas. Landshövdingen fick order om att granska tvisten, allmogen skulle inte ha skäl att klaga över detta. I ett annat fall anklagades häradsskrivaren för att ha spritt rykten om att en förmedling av skatten upphört. Sistnämnda inlaga var underskriven av samtliga bönder i två socknar.109 I ytterligare några fall sökte invånarna i lokalsamhället stöd i tvister som rörde personer med någon form av position i lokalsamhället: kontrollören i Ronneby, förre ridefogden i Medelstads härad och tidigare borgmästaren i Ronneby, en av kommissionens sekreterare som ägde gårdar i Blekinge och prästen i Hoby.110
Det inkom några inlagor som fick en större principiell betydelse och där lokala makthavare var inblandade. Några bönder klagade över att de anmodades att betala hel skatt när deras gårdar aldrig tidigare hade taxerats till annat än halv skatt. En häradsskrivare hade fått räntan från en hel gård anslagen till sin lön, bonden menade dock att han bara skulle betala för halv gård. I den sistnämnda tvisten drogs varvsinspektören Ebbe Simonsson in eftersom han hävdade att gården i fråga var anslagen till varvet i Karlshamn och att gårdsinnehavaren skulle göra dagsverken. Orsaken till detta var att Ove Tott bytt hemman med kronan och därvid bytt sina halva hemman mot hela hemman på annan ort, Landsbokhållare Billing klargjorde, att tingets dom måste inväntas. Landshövding Skytte understödde anklagelserna mot Tott, denne sades ha bytt fjärdedels- och åttondelshemman till hela hemman.111
Därmed hade det uppdagats att kronans hemman var på drift. I Sölvesborg återkom Simonsson med ett memorial i frågan om dagsverken till varvet. I memorialet påpekades den nackdel det innebar för varvet att hemman anslogs till civilbetjänter med undandragande av dagsverken som följd och en lista på de aktuella hemmanen överlämnades. Kommissionen kommenterade detta och menade att det var ”oförsvarligt” av den som tillåtit detta, privatpersoner skulle inte städja och dra nytta av ”regalt värk.” Kommissionen frågade vem som medgivit tillstånd till detta. Inspektören svarade att för det mesta hade innehavarna generalguvernörens brev på hemmanen. Kommissionen ansåg att frågan var av sådan natur att den skulle föredragits för Kungl. Maj:t.112
Amiralitetet hade tänkt använda hemman framförallt i Asarums socken till det skeppsbyggeri som anlagts på Boön vid Karlshamn. Hemmanen skulle fullgöra en arbetsplikt på varvet, 104 dagar per gård. En stor del av dessa dagsverken var ”ökedagsverken” vilket innebar transporter till varvet. Detta undandrogs varvet i och med att en del av dess hemman hade anslagits till civilbetjänter. Civilbetjänterna fick dessutom räntan från gårdar i socknar eller härader där de inte själva var verksamma. Den som var ansvarig för detta var generalguvernören, enligt Simonsson. Även Sölvesborgs grevskaps fogde hade anslagits hemman i Asarums socken som inte ens låg under grevskapet. Kommissionen vände sig mot hanteringen och vad det gällde fogdarna förklarade kommissionen att de hade en lön som de fick nöja sig med.113 Inspektör Simonsson blev något av centralmaktens förlängda arm i lokalsamhället. Han kritiserade missbruket med hemman bland civilbetjänterna men han kom även i konflikt med adelsmän som Ebbe Ullfeldt om skogsavverkningen i Sölvesborgs grevskap. 106 Vol. EE sid. 298.
107 Anders Perssons inlaga vol. EE sid. 125, Åke Bertilssons klagomål vol. 1 sid. 82, vol. EE sid. 47 samt vol. 1 sid. 1802, vol. 1 sid. 72, 82.
108 Vol. EE sid. 16 (punkt 17), vol. 1 sid. 1802.
109 Angående betalning för timmer se vol. EE sid. 131. Hur detta avlöpte framgår inte av protokollet; Bönder som hävdar att de betalt för mycket, vol. EE 273; Angående förmedlingen se vol. EE sid. 39 samt vol. 1 sid. 70 där ryktet vederläggs.
110 Vol. EE sid. 70, vol. 1 sid. 209; vol. EE sid. 163;vol EE sid. 306, 308;vol. EE sid. 316.
111 Vol. EE sid. 321, 323, Billings förklaring vol. 1 sid. 403, 406-407, Ebbe Simonssons inlägg sid. 407,Vol. T punkt 27 sid. 1197; Se även Abraham Cronholm Skånes politiska historia, efter till större delen otryckta källor, Stockholm 1851, vol. 2 sid. 227; även Åberg 1947 sid. 35-36.
112 Vol. 1: sid. 523; Simonssons inlagor om hemman anslagna häradsbetjänterna, vol. HH sid. 1020, 1024.
113 Ebbe Simonssons memorial vol. 1 sid. 523-525, Ebbe Simonsson supplik vol. 1 sid. 1413-1417, Kommissionens utfrågning av landshövdingen memorial vol. 1 sid. 1993-1995.
Han kom också i konflikt med bönder om dagsverken och om räntor som han menade borde tillfalla varvet.114 Från flera ställen i protokollen framgår det att kommissionen fann anledning att kritisera landshövding Skytte för olika brister. Exempel på att bönder framförde kritik direkt mot landshövding Skytte var däremot få. Bönderna hade som framgår ovan förklarat att man inte funnit det meningsfullt att lämna klagomål till landshövdingen, något som landshövdingen reagerar mot. En bonde framträdde dock och menade att landshövdingen beviljat honom förmedling år 1667, men att han inte fått del av detta. Bonden hade inte någon direkt framgång i detta ärende, frågan hänvisades till generaljordrevningen.115 I Östra härads skrivelse framskymtade möjligen en dold och försiktig kritik mot landshövdingen, eller också riktade sig kritiken mot fogden, men landshövdingen fick ta kritiken för sin bristfälliga kontroll. Bönderna menade att när de betalade skatt skulle man rätta sig efter vad som stod i jordeboken och inte efter vad som stod i varje bondes ”papirbok.” Jordeboken borde också finnas hos häradsskrivaren. Detta problem föranledde kommissionen att fråga landshövdingen om ”hans Maj:ts intention i så måtto är efterföljd.” Landshövdingen svarade att ”till en del” är den förordningen efterföljd och vad som ännu saknades – det skulle landshövdingen fullfölja. ”Landshövdingen tillsades att laga så det allmogen icke över detta sig vidare måtte besvära” och någon skrivarpenning fick inte utgå, avgiften hade helt förbjudits i en kunglig resolution.116 Här finns en försiktig kritik riktad mot landshövdingen. Men det finns även exempel på att kommissionen kunde höja tonläget mot landshövdingen, ett sådant tillfälle gavs när man diskuterade ryttarnas framfart med bönderna och hur ryttarna tog ut salpeterskatten.
Landshövdingen visade i sitt svar att han inte förmått försvara bönderna mot militären, ryttarna var inte ”goda att nappas med”, konstaterade landshövdingen. Kommissionen omtalade landshövdingens ”flathet” i frågan. Utredningen av denna fråga blev utförlig med en rad följdfrågor från kommissionen och landshövdingen varnades av Johan Gyllenstierna. Landshövdingens försvar gick ut på att han behövde ett starkare stöd från Generalguvernören.”117
Utgångspunkten hade varit klagomål beträffande salpeterskatten. Men frågor hade ställts av kommissionen och tyngdpunkten hade förflyttats till landshövdingens ämbetsutövning. Allmogen hade därmed fått en vink om vad som var möjligt, landshövdingen kunde kritiseras.
Kritiken mot landshövdingen var anmärkningsvärd. I och med att kommissionen valde att kritisera landshövdingen undergrävde kommissionen landshövdingens auktoritet. Detta var ett dilemma som uppmärksammats vid andra kommissioner senare under 1600-talet. Av Marie Lennersands avhandling om kommissionerna under enväldet framgår det att Landshövdingen ofta var den som var utsatt för granskning. Men även om exempelvis Karl XI gick hårt åt en del landshövdingar fanns det gränser och landshövdingarna dömdes ytterst sällan. Karl XI:s räfster med landshövdingarna syftade inte, enligt Lennersand, till att statuera exempel genom avsättning. Kritiken framfördes inte offentligt, landshövdingarnas anseende skulle inte skadas. Däremot höll kungen sitt vakande öga över deras ämbete. 118 I ljuset av enväldets kommissioner framstår därmed kritiken mot Skytte som hård och den framfördes offentligt. Den stora vinsten för kommissionen med denna kritik var naturligtvis att den öppnade vägen för undersåtarnas kritik mot lokalförvaltningen. Den kritik kommissionen framförde var inte en kritik från en enväldig kungamakt. Istället fick kommissionen sin auktoritet från en förmyndarregering och där Klas Rålamb åtminstone delvis uppträtt tillsammans med oppositionen mot regeringen. I detta sammanhang framstår den hårda kritiken mot Skytte som logisk. Sparsamhet och kritik mot donationspolitiken stod på oppositionens program.119 Kanske hyste oppositionen också förhoppningen att vinna bondeståndet för denna politik. Kritiken mot generalguvernören fick dock en mer undanskymd plats. Kritiken mot honom skymtade fram när olika beslut diskuterades och där generalguvernör Banér utfärdat resolutioner. Behandlingen av kronotiondet var en sådan fråga. Brister i förvaltningen och restantier hade påvisats i Generalguvernementet redan för åren 1665 och 1666. Banér tvingades förklara saken men detta var inte något som framvisades för lokalbefolkningen.120
Den kritik som riktades mot fogdar, häradshövdingar, landshövdingen och andra personer med makt i 114 Konflikten med Ullfeldt vol. 1 sid. 1416, Tott vol. 1 sid. 407-408. Bönderna se Asarumsböndernas inlaga vol. EE sid. 298, tre bönder vol. EE sid. 319, Änkan vol. EE sid. 339. Två bönder klagar, vol. EE: 298, vol. 1 sid. 1414-15. Bönderna hade att göra 2 dagsverken med 2 karlar och två ök i veckan; vol. EE: sid. 339, vol. EE: sid. 319.
115 Vol. EE sid. 110, vol. 1 sid. 85.
116 Vol. 1 sid. 191.
117 Vol. 1. sid. 173-182.
118 Lennersand 1999 sid. 98, 186.
119 Se Wittrock sid. 19, 106f, 339. I Andersson sid. XXVII, Rystad 30, 36f. Rosén 43 sid 29. 34, 43, 63f.
lokalsamhället möjliggjordes av centralmaktens aktiva närvaro. Kritiken fick ibland lirkas fram via ett taktiskt agerande från kommissionens sida, men någon tillit måste kritikerna ha satt till den nya överheten. Det upprättades en relation mellan bönderna och den nya överheten. Bönderna förutsatte att överheten hade auktoritet nog att värna dem mot övergrepp från lokalsamhällets olika makthavare. Man kan med andra ord säga att centralmaktens aktiva närvaro gjorde det möjligt att kritisera den lokala maktordningen. Detta behöver inte ses som en reservationslös tillit till överheten. I vissa fall innebar en aktiv och närvarande centralmakt en möjlighet för bönderna. I andra frågor som när det gällde synen på jord och besittningsrätt innebar detta både en möjlighet och ett hot. Överheten kunde utgöra ett värn mot intrång i det man betraktade som sitt privilegium eller en godkänd sedvana. Men överheten kunde även vända sig mot böndernas bruk och tillämpning av sedvanan.