I staden Kritianopel riktades kritik mot borgmästare Knut Knutsson Rönnow. Denne Rönnows karriärväg kan ha betydelse för hur han kom att bemötas i Kristianopel. Förutom att Rönnow var borgmästare var han även häradsdomare och i denna egenskap fick han kritik av bönderna. Knut Knutsson Rönnow blev sedermera avsatt. Rönnow hade kanske tänkt sig en annan karriär än den som borgmästare i Kristianopel. Han hade varit lärare åt biskop Winstrups barn och skolmästare i Kristianstad. Han sökte också flera tjänster som skolmästare och som präst. Det verkar som om Rönnow värderade dessa tjänster högre än tjänsten som borgmästare i Kristianopel. Rönnow verkade dock ofta komma i konflikt med sin omgivning. Han fick sluta som lärare hos Winstrup och han tvingades avgå från sin tjänst i Kristianstad. Ett ”kall” han sökt hade han inte fått eftersom han var gift. Detta medförde att Rönnow i en inlaga gjorde en utläggning om äktenskapets roll vid tjänstetillsättningar. Hans inlägg kan ses som ett försvar för en borgerlig karriärväg. Vid någon av de tjänster han sökt hade man uppenbarligen ställt krav på att en änka skulle konserveras. Om detta uttalade sig Rönnow och menade att konservera en änka eller en dotter innebar att förgripa sig:
emot ordinansen pag 42 et 74 om huruledes man skall samla folk uti egteskab nemligen: med egtepersoner paa egteskapets vegnar hava Guds ords tienere intet att skaffa utan att giva och Wiie dem tillsammans etc. 2. Emot vår Kristeliga tros artikel om egteskapet som er ett fritt stånd.241
Något längre fram fortsatte Rönnow att undervisa biskopen och menar att när det gällde det äkta ståndet ”gott folk bör snarare hjälpas till än från.” Han menade att biskopen snarast fick äktenskapet att framstå som ”för-argelse”: ”lika som det var en osumelig ting där dock ingen annan det jag har hört uti Europa förbjuder klerikatet äktenskap utan den romerska påven och hans adherenter.”
Sistnämnda anklagelse måste ha uppfattats som ganska grov och Rönnow förtydligade att han inte skulle döma i detta utan han överlät till andra ”som förstå det bättre än jag.” Kommissionen tog inte upp skrivelserna till behandling. Alla Rönnows skrivelser i dessa frågor försågs med texten: ”Sökes uti vederbörligt foro.”242
Från den avlägsna garnisonsstaden Kristianopel kom en vältalig utläggning med hänvisningar till förhållandena i Europa. Knut Rönnow bör för den närmaste omgivningen ha framstått som en främmande fågel i detta hörn av riket. Han verkar också ha uppfattat posten som borgmästare i Kristianopel som en förvisning. Det framgår att generalguvernören Banér hade hjälpt Rönnow till tjänsten i Kristianopel. Rönnow menade att när han mist sin tjänst i Kristianstad hade biskopen sökt att honom ruinera och ”in exilium att förjaga.”243 I en försvarsskrift från Rönnow framgår det att borgerskapet kritiserat honom för skolans skötsel och att han velat ta sina barn ur skolan. Rönnow talade om avundsmän, förföljare och hatfulla anklagare. Borgerskapets kritik var mer indirekt. Man menade att staden inte kunde bära två borgmästare och att det räckte med två rådmän istället för fyra.244 Den verkliga kritiken lyftes sedan fram när kommissionen ställde frågor kring hur Rönnow hade tillsatts och där en rådman trädde fram:
Rådman Daniell Lepin svarade, att intet haver staden begärt varken honom eller någon annan, uti Anders Christophersens ställe till borgmästare.
240 Vol. X sid. 107, vol. 1 sid. 107. O Ingstad Bidrag till Ronneby stads historia. Karlskrona 1915, sid. 81.
241 Vol. X sid. 24.
242 Rönnovs angrepp på biskopen Äk 629 vol. X sid. 14–23, 23–34.
243 Vol. X sid. 12.
Anledningen till att borgerskapet inte tidigare opponerat sig var att man ”torde ej giva sig upp mot generalguvernörens skrivelse.”245
Nu vågade de tydligen uttala kritiken, detta efter en dags samtalande med kommissionen. Kommissionen kände säkert till borgmästare Rönnow. Resultatet av kommissionens undersökning i Kristianopel redovisades inte omedelbart. Men 1672 kom det till förändringar i Kristianopel. Borgmästare Rönnow som dessutom var häradshövding avsattes, samma öde drabbade byfogden i staden Thor Christofersen. De var enligt dåvarande landshövdingen Durell i ”ett och samma band” med prästen i Ronneby och hade korresponderat i allt ont, begrepp som ”tumult” och ”disordre” hade använts för att beskriva tillståndet i staden. Istället valdes rådman Daniel Leppin till ensam borgmästare.246 Knut Rönnow dök sedan upp i den danska staden Kerteminde där han valdes till borgmästare 1679. Han omtalades i Kerteminde som en ”fattig man som fick bo til leje”, han dog i Kerteminde 1684.247
Kanske var bara Rönnow ovanligt grälsjuk och egensinnig. Men här finns även intressanta uttalanden som belyser en del av de problem som den svenska centralmakten mötte när man skulle tillsätta borgmästare. Knut Knutsson Rönnow var en utbildad man och generalguvernören kan med tillsättningen ha tänkt sig att professionalisera magistraten i Kristianopel. Men det innebar även att en främling tillsattesi en liten garnisonsstad. Rönnow hade troligen andra krav på ekonomisk ersättning och inflytande än sin omgivning. Tillsättningen av Rönnow innebar att en person som kunde argumentera för sin sak hade placerats i en liten stad i en perifer del av riket. Frågan är hur denna formuleringskonst uppfattades bland köpmän och hantverkare i Kristianopel.
Sölvesborg hade drabbats av Kristianstads framväxt redan under den danska tiden och aktiviteten inom borgerskapet verkar inte ha varit särskilt hög när kommissionen anlände 1669. Två inlagor inkom från borgerskapet, samlade inlagor uppdelade på tio respektive fyra punkter. Inlagorna återspeglade Sölvesborgs situation. Klämd mellan två starkare städer och som det framgår av inlagorna fortfarande kämpande för att på ena sidan om staden få kontroll över bondehamnen Pukavik och på den andra sidan fiskeläget Hällevik. Även här återfanns en försiktig kritik mot hur magistraten redovisade sina intäkter och borgerskapet ville få insyn i hur medlen användes. Därtill menade man att magistraten kunde nöja sig med hälften mot vad de nu upptog, resten borde gå till staden.248
Ronneby var den viktigaste handelsstaden i Blekinge sjöfart och handel var av en annan dignitet än i de andra städerna. Stadens räkningar var av större intresse i denna stad och stadens bristande ekonomiska redovisning blev en långdragen historia och även en inkörsport för kommissionen att ta upp kritik mot magistraten. Den svenska centralmakten hade tillsatt en borgmästare Johan Shvenning som omnämndes i inlagorna som ”den svenske borgmästaren”, vilken kom att spela en viktig roll i kritiken mot den rådande ordningen i staden. Diskussionen om stadens intäkter och hur de användes togs först upp av en borgare, men kritiken rymde även frågan om borgerskapets inflytande:
En borgare Ambrosius Pedersen, protesterade emot Magistraten, att ehuruväl som Staden haver vackra intrader, och borgerskapet tidigt påminnes att utgöra skatter, så får likväl Borgerskapet aldrig veta, eller se någon räkning var till medlen emplojeras, begärandes att Magistraten må påläggas till göra Räkning för stadens medel och intrader.249
Ambrosius passade på att kritisera borgmästaren för att han förföljde honom. Magistraten svarade att det framgick av stadens räkningar hur stora intäkterna var och att medlen främst gick till publika hus. Kommissionen klargjorde att magistraten skulle färdigställa räkningarna och lägga fram dem för kommissionen.250 Kamrer Wibbling hade fått in en redogörelse men den var inte specificerad utan tog upp en klumpsumma, verifikationer saknades. När kommissionen anlänt till Karlshamn och åter behandlat frågan om Ronnebys räkenskaper konstaterade kommissionen att man ”icke därav var fullkomligt nöjda.” En skrivare sändes åter till Ronneby för att få fram mer precisa uppgifter. Kunde magistraten inte prestera redovisningen skulle de få svar på ”det tilltal som på slikt följa plägar.” Uppdraget att kontrollera siffrorna lade kommissionen 245 Hela utfrågningen, vol. 1 sid. 6–28
246 Otto Bengtsson Kristianopel en vandring genom seklerna. Karlskrona 1953 s 85, Hallenberg1927 s. 54, 56f.
247 Birgit Bjerre, Kerteminde Bys Historie del 2 1660-1858, Odense 2000, sid. 74–75.
248 Vol. 1 sid.161-168.
249 Vol. 1 sid. 161.
på ”de 16 män”, vilket innebar att man vände sig till en vidare krets av borgare som skulle kontrollera magistraten.251
Det finns flera exempel på att kommissionen riktade kritik mot den ekonomiska redovisningen. Det kunde gälla tullräkenskaperna eller städernas redovisningar.252 Samtidigt kan man konstatera att varken kommissionen eller centralmakten var speciellt snabba med att handlägga frågorna. Anders Olsson har i sin undersökning av Halmstad efter maktövertagandet 1645 reagerat på samma fenomen. Skarp kritik men långsam och mer mild handläggning.253 Problemet med den långsamma handläggningen och rannsakningen i samband med kommissionsarbetet är ett återkommande tema även i Marie Lennersands undersökning av kommissionsväsendet. Ett skäl till de långa handläggningstiderna och den svaga uppföljningen var sannolikt, som Lennersand påpekat, att kommissionernas ideologiska sida var väl så viktig som att snabbt åstadkomma en förbättrad uppbörd och administration.254 Borgerskapet skulle helst vinnas för den nya ordningen och man sökte största möjliga legitimitet i besluten.
Den svenska centralmakten hade i Halland fått klart för sig vad som kunde hända om nya, icke förankrade, förordningar infördes. Den så kallade västsvenska tulloron 1638–1639 förorsakades av nya tullförordningar där bland annat stadsgrundningar och stadsflyttningar skulle förhindra gränshandel. En politik som ledde till stora oroligheter i flera landskap.255 När tulloron utreddes av Drotsen konstaterade man att de nya tullreglerna inte hade kungjorts för allmogen och borgarna. Kronan hade blivit uppmärksammad på betydelsen av kommunikation och öppenhet för att undvika konflikter, konstaterar Anders Olsson.256 År 1645 konstaterade Axel Oxenstierna att hallänningarna skulle fås att frivilligt anhålla om uniformitet. En kommission till Halland fick direktiv i denna riktning.257 Det som vid första åsyn kan betraktas som en pragmatiskt lite undfallande politik med kortsiktiga intressen för ögonen kunde mycket väl ha varit en långsiktig politik grundad på erfarenhet.
Kritiken i Ronneby späddes på av olika borgare. Efter att kommissionen visat att magistraten kunde kritiseras framträdde Ambrosius Pedersen och kompletterade bilden. Kanske var det kommissionens kraftfulla språk som fick honom att framträda på det sätt han gjorde. Ambrosius Pedersen riktade en rad anklagelser mot magistraten och framförallt borgmästare Herman Schlyter. När det gällde vilka som sysslade med handel konstaterade Pedersen att magistraten mer än någon annan brukade borgerlig näring och sysslade med ”handel och vandel.” Till detta kom anklagelser om svågerskap. I protokollet omtalades att ”Magistraten kunde inte neka här till” men de sade sig alltid ha varit fria från ”borgerlig tunga.” Och kommissionen fick framföra att denna frihet hade man om man inte drev någon borgerlig näring och att man blev vid sina ämbeten och ”dess revenuer hava sitt subsistance.” Kommissionen omtalade detta som stor ”försummelse” och kommissionen ”åtvarnade dem att taga sig till vara, det sådant icke emot dem bliva ivrat.”258
Ytterligare tyngd fick kritiken av att den andra borgmästaren, omnämnd som den svenska, instämde i kritiken. Borgmästaren Shvenning anklagade den övriga magistraten ”som av släkt och svågerskap är” för -oegentligheter i rätten och han framhöll att om han skulle kunna fungera så måste rätten reformeras. En lönestat behövde upprättas. Borgmästaren framhöll att inte hade egna näringar vid sidan om ämbetet. Underförstått att de övriga försörjde sig på andra verksamheter. När det gällde reformeringen av rätten talade Shvenning om ”duktiga mäns insättande” och ”Hade jag men fyra förståndiga, opartiska och ärevördiga rådmän uti Rätten (som av ålder icke heller flera varit) så kunde de bliva bättre belönade och fast rättare tillgå” Shvennings omnämde magistraten som hans ”hatare och förföljare.”259
Frågan om den besvågrade magistraten återkom sedan i flera omgångar. En detaljerad redogörelse för hur detta släktskap såg ut inkom även till kommissionen. Inlagan var inte undertecknad men den hade samma 251 Vol. 1 sid. 425-426.
252 Vol. 1 sid. 428; vol. X sid. 113, punkt 3,7, sid. 120 punkt 3,7, vol. I sid. 536f.
253 Olsson 1995 sid. 120.
254 Lennersand 1999 sid. 98-99, 172-173, 240-241, 273-274, 284-285.
255 Olsson 1995 sid. 128-133.
256 Olsson 1995 sid. 164.
257 Linge 1972 sid. 59.
258 Vol. 1 sid. 368-374, ytterligare kritik från borgerskapet riktad mot magistraten vol. X sid. 50, 60.
handstil som borgmästare Shvennings skrivelse.260 En borgare som tog upp svågerskapet talade om att magistraten ”förknippar sig emellan både med Råd och svågerskap och ingen talar den andre emot.”261
Grunden i kritiken var att rättsordningen i staden påverkades negativt. I Resolutionen från kommissionen konstaterades att eftersom borgerskapet inte hade tillkännagivit eller bevisat att något otillbörligt skett skulle de personer som satt i magistraten vara kvar, bara de ”sig redeligen och väl förhålla.” När sedan vakanser uppstod skulle magistrat och landshövding överlägga om en ”väl kvalificerad person utan skyld och svågerskap” till den vakanta platsen.262
Oligarkibildning var en vanlig företeelse i tidens städer.263 Men som exemplet Ronneby visar utmanades den lokala maktkonstellationen av de nytillsatta borgmästarna. Den invanda och överblickbara värld som utgjordes av de sammangifta magistraterna utmanades av en annan konstellation. Den nya maktkonstellationen med professionella borgmästare lierade med eller beroende av centralmakten utgjorde ett hot mot den lokala ordningen. Nya nät av maktrelationer utvecklades. De nya borgmästarna bör ha framstått som främlingar i lokalsamhället, de som kom utifrån med nya idéer. Men motståndet var inte kompakt, allianspartners fanns bland dem som utsatts för den gamla lokala maktordningen. Den kritik som riktades mot Ronnebys stads magistrat var tydlig och tämligen skarp. Trots detta uteblev de direkta åtgärderna. Problemet fick växa bort efter hand. När de gamla makthavarna föll för åldersstrecket eller snarare dog undan skulle den nya ordningen successivt införas.
Borgmästare Shvenning hade gjort sig till tolk för en professionalisering av rättstillämpningen, något som sannolikt låg helt i linje med centralmaktens intentioner. Kanske fanns det ett program för städernas professionalisering bakom kritiken. Den strävan till professionalisering och kontroll som Shvenning gjorde sig till tolk för i Ronneby blev ännu tydligare i Karlshamn. I denna stad var förutsättningarna annorlunda. Staden tillkom som en svensk stad med svensk lagstiftning redan från början och inga hänsyn behövdes tas till gamla ingrodda oligarkier.
Karlshamn fick sina privilegier 1668 men stadsbygget hade inletts redan tio år tidigare. Efter en relativt trög start fick staden sedan en ganska snabb expansion:
Tabell 11. Invånarantal i Blekinges städer Invånarantal 1610 Invånarantal 1690 Invånarantal 1770 Invånarantal Tillväxt i % 1690-1770 Karlshamn --- 1100 2600 136 Karlskrona --- 4000 10200 155 Kristianopel 500 --- --- --- Ronneby 900 --- --- --- Sölvesborg 400 --- --- ---
Källa: Sven Lilja, ”The Geography of Urbanization – Sweden and Finland, c. 1570-1770.” Scandinavian Economic History Rewiew 1994, Appendix.
När det gällde centralmaktens kontroll över borgmästar- och rådstillsättningarnas var privilegierna mycket klara. ”Svenska infödda män” skulle utses, ordvalet i privilegiebrevet var ”av ärlig börd och härkomst” ned till tredje led. Men eftersom centralmakten insåg att det kunde bli svårt att få fram personer med de rätta kvalitéerna hölls dörren öppen för andra personer som var ”fredsälskande, välförmögne och i synnerhet därtill kvalificerade personer.” Valet av borgmästare skulle gå till så att två lämpliga personer utsågs av Magistraten varefter Kungl. Maj:t utvalde en person. Rådet däremot utsågs inom borgerskapet.
Svensk lag skulle tillämpas i den nya staden och appellation skulle ske till Göta hovrätt i Jönköping. Centralmakten ställde även krav på professionalitet i stadens tjänsteutövning. Protokoll och brev med mera 260 Vol. X sid. 96 jmf sid. 91
261 Vol. 1 sid. 371.
262 Vol. 1 sid. 1835.
skulle föras på ”svenska språket” av dugliga sekreterare tillsammans med notarier med flera betjänter. Men här insåg centralmakten att detta inte kunde uppnås direkt, därför infördes en passus om att man måste invänta stadens tillväxt. Även i andra paragrafer återkom försöken att klart reglera och professionalisera förvaltningen. Den problematiska lanthandeln och de ”olagliga hamnarna” behandlades även. Privilegiebrevets inledande paragraf gjorde klart att staden hade stapelrättighet och i den andra paragrafen lades staden Karlshamns rangordning fast genom att staden tilldelas platsen efter Helsingborg. Vilket innebar att Karlshamn ersatte Ronneby på plats arton.264
Etablerandet av staden Karlshamn och senare Karlskrona kan, som Birgitta Ericsson tolkat det, ses som gränskonsolideringar.265 Med anläggandet av först Karlshamn och sedan Karlskrona fullföljde den svenska centralmakten en politik med befästa gränsstäder som Danmark hade inlett med grundandet av Kristianopel och Kristianstad. Sven Lilja lyfter i en analys av urbaniseringen i Sverige och Finland in stadsgrundningarna i ett större europeiskt perspektiv. Där svaga urbana nätverk successivt under tidigmodern tid utvecklades till integrerade stadssystem med en huvudstad i centrum. En utveckling som i Sverige tog sin början kring 1610 och där en mer integrerad struktur hade etablerats omkring 1710. I denna nationella hierarki utvecklades sedan regionala hierarkier där orienteringen mot havet spelade en stor roll. Oavsett var tyngdpunkten förläggs i tolkningen av stadsgrundningspolitiken i Sverige är det viktigt att lyfta in utvecklingen i ett större och framförallt längre perspektiv. Stadsgrundningarna i de erövrade provinserna var inte enbart ett utslag av förtryck eller dunkelt hämndbegär. Men stadsgrundningarna fick naturligtvis långtgående konsekvenser för invånarna i provinserna.
Trots att förutsättningarna för staden Karlshamn var annorlunda än för de gamla danska städerna uppstod komplicerade konflikter av liknande karaktär som i de äldre städerna. Konflikten mellan borgaren Johan Clausen och borgmästare Mickelsson har redan berörts något i samband med tullstriderna. Även delar av borgerskapet i Karlshamn kom på kant med borgmästaren och konflikterna utvecklades till ansenliga dimensioner.266 Konflikten mellan Johan Clausen och borgmästaren Mickelsson rörde på ytan tullfrågan men egentligen, erkände Clausen, hade konflikten sin upprinnelse i rådmansvalen där han menade att magistraten utsåg ”inkapabla” och ”odugliga” rådmän, dessutom menade han att landshövdingen inte tillfrågades. Flera skrivelser vittnade om konflikten mellan borgmästaren och denna man.267
Borgmästare Mickelsson i Karlshamn verkar, precis som den svenska borgmästaren i Ronneby, ha haft en klar målsättning med sitt arbete. I en inlaga utvecklade Mickelsson något som kan betraktas som ett politiskt program för handelns och stadens utveckling. Detta program var knappast något som Johan Mickelsson själv hittat på. Programmet hade starka civilisatoriska drag och bär spår av tidens starka intresse för en politilagstiftning med förordningar på en mängd områden. Allt från renhållning till sjukvård och städernas inre ordning omfattades av dessa ambitioner. 268
Av skrivelsen framgår det att borgmästaren diskuterat stadens utveckling med Kommerskollegium. Stadens egendomar och dess användning, ordningen i rådstugan, bryggeriöl och bakning om allt hade borgmästaren åsikter. Det vill säga allt det som innefattades i begreppet god politie. När det gällde handeln hade borgmästaren mycket kritik att framföra mot hur borgerskapet skötte detta. Det framgår av brevet att borgerskapet misstrodde borgmästaren och hans politik. Mickelsson talade om den ”suspicion som borgerskapet till mig drager.” 269 Borgmästare Mickelsson hade fått sitt uppdrag av den svenska kronan och han hade erfarenhet av borgmästarämbetet sedan tidigare. Arbetet som förvaltare på Huseby var säkerligen också en värdefull administrativ erfarenhet. Han tog sitt arbete på allvar. Brevet till borgerskapet börjar med en vänlig hälsningsfras, därefter omtalar han alla missförhållanden han upptäckt, nästa steg var förmaningar och hot om lagligt efterspel. Det var en mästrande och disciplinerande ton i skrivelsen som om överheten skrev till undersåten. Tonen i brevet var av en karaktär som det är svårt att tänka sig att en borgmästare vald ur borgerskapet på platsen hade kunnat skriva.
En annan konflikt i Karlshamn är värd att lyftas fram därför att den också belyser den problematiska frågan