Den kreditrelation som uppstår mellan bonden och köpmannen i handelstransaktionen har uppmärksammats av flera forskare. I en beskrivning av handelns och kapitalismens utveckling beskriver Fernand Braudel hur det långt före 1700-talet uppstår en oreglerad privat marknad. Långa självständiga handelskedjor utvecklas som var fria i sina rörelser och köpmännen drog skrupelfritt fördelar av denna frihet. Handelskedjorna slog igenom därför att de var effektiva och möjliggjorde en omfattande försörjning av både krigsmakt och storstäder. Braudel menar att det från 1400-talet och framåt framträder både en ”public market” som svarade för den traditionella marknadshandeln och en ”private market” som växer fram vid sidan av de allmänna marknaderna. Braudel kallar dessa privata marknader för ”motmarknader” för att markera att de försöker störa de traditionella marknaderna. Gårdfarihandlare, uppköpare och varuinsamlare uppsöker producenterna i hemmet. Fernand Braudel framhåller på ett allmänt plan krediten och kreditvärdighetens betydelse.159 Fernand Braudel rör sig på de stora handelsmarknaderna och de strategiska handelsknutpunkterna men denna ”kapitalismens dynamik” har även uppmärksammats i Östersjöhandeln.160
När Per Jansson försöker förklara kreditrelationen mellan de småländska bönderna och borgarna i Kalmar återkommer frågan om krediternas betydelse. Jansson konstaterar, utifrån skrivelser från Kalmar stad, att det var vanligt att borgarna betalade böndernas hela årliga skatt. Liknade relationer har uppmärksammats för Västervik och Sundsvall med omland. Men bönderna i Kalmars närområde var inte lika beroende av stadens köpmän eftersom de även kunde vända sig till de danska städerna i Blekinge. Det var av detta skäl, menar Jansson, som borgarna i Kalmar ville öppna marknader i Bergkvara och Brömsebro på gränsen till Danmark. Därmed måste även borgaren bege sig ut på landet, hem till bonden och där kräva honom på betalning. Från Konga härads domböcker framgår det att bönderna i detta härad var skyldiga betydande summor pengar hos borgarna i det danska Ronneby. Krediter hade blivit så vanliga att Kungl Maj:t år 1698 utfärdade regler för hur 154 Sk. Reg. 28/9 1582; Svenskarna och de fria marknaderna Sk Tegn. 1582, 4/6 1622 samt 14/4 1624; se även 17/7 1582.
155 Stridigheter mellan dansk och svenska bönder vid gränsen i Östra härad Sk Tegn 2/8 1603; undersökning inför gränsmötet i Knäred Sk tegn. 14/4 1624; ang handel i stapelstäder 20/9 1645.
156 Sven A. Nilsson, Halmstads historia Del 1, Halmstad 1968, sid. 328–329.
157 Rosén 1946a, sid. 4–6.
158 Anders Olsson, Borgmästare, bastioner och tullbommar. Göteborg och Halmstad under statligt inflytande 1630–1660, Lund 1995 sid. 65–66.
159 Fernand Braudel, Kapitalismens dynamik. Värnamo 1988, sid. 46–50.
160 Georgy Nováky, ”Handeln, produktionen och staten i Östersjö-området 1500–1700.” i Rapport I, Norden och Baltikum. Det nordiske
historikermøte Oslo 13–18 aug. 1994, sid. 75-77; Gunvor Kerkkonen, Borgare och bondeseglare, Handelssjöfart på Reval genom och i SV-Finland under tidigt 1500-tal, Helsingfors 1977 sid. 98, ff; Gardell 1986, sid. 99–100.
det skulle gå till då en bonde var skyldig en borgare pengar. Av domböckerna framgår det också att växjöborgare ofta var representanter för danska kreditgivare vid tinget. Men mycket sällan var de själva kreditgivare.161
En genomgång av Ronnebys stadsbok ger en liten inblick i vilka kreditorerna kan ha varit. Vid sin resa genom landskapet 1658 konstaterade riksrådet Christer Bonde att en del av borgerskapet i Ronneby var förmöget.162 I rådstugeprotokollen får vi en inblick i detta borgerskap genom de konflikter de drogs in i. Till en del speglar antalet konflikter den affärsmässiga aktiviteten. Det borgerskap som var aktivt hade alla kontakter med tyska städer. Stadsnamn som omnämns i protokollen är Wismar, Rostock, Stralsund, Neustadt, Greifswald, Flensburg och Lübeck. Även danska städer som Ystad och Köpenhamn förekommer, men tendensen är klar, det var de tyska hamnarna som var de viktiga. Bland dessa hamnstäder återkommer några vid flera tillfällen: Stralsund, Rostock och framförallt Lübeck. Namn som Schlyter, Ludvig Bötzow, Joachim Wente och Mattias Elers dyker upp i handelskonflikter kring varor och skulder.
Storköpmannen verkar vara Mattias Elers som bland annat importerar salt. Elers saltimport var sannolikt av en relativt stor omfattning. Vid en tvist den 19 september 1636 möter vi Elers där han anklagas för att använda olika mått i salthandeln, ett mått in och ett mått ut. Den som anklagar Elers menar att borgmästare och råd uppträder som skälmar mot tyskarna. En handlare från Stralsund som tidigare omnämnts i samband med landsköp, Joachim Wente, återkommer i protokollen. Wente förekommer i mindre tvister kring två tunnor smör men även rörande ett kontrakt med en köpman från Lübeck som fick redas ut på rådstugan i Ronneby. Till slut får Wente skaffa sig en prokurator som företräder honom på rådstugan.163 Här fanns ett antal borgare med egna skepp. Borgare som Bützow, Elers. Lewenhagen, och Lockowitz hade fartyg på mellan 18 och 30
Tabell 1. Ronnebys handelshamn fram till mitten av 1600-talet
1600 1605 1610 1615 1620 1625 1630 in-ut 1635 in-ut 1640 in-ut 1645 in-ut 1650 in-ut 1655 in-ut Köpenhamn 2 - - - 3 1 4-16 2-12 16-21 −6 −8 14-5 Köge - - 1 4 1 5 - 2-4 4-2 −1 2-2 4-6 Bornholm - 4 1 2 1 1 1-2 5-4 - −6 - 4-6 Trelleborg 2 1 2 1 3- - 5-3 2-5 2-2 - −10 4-2 Ystad 1 - 1 - - - 5-10 2-1 - - 1-4 4-4 Övr. Danska hamnar 31 10 12 1 3 19 11-25 - 14-4 −15 −11 35-43 Greifswald 5 2 2 6 15 15 4-1 10-11 2-2 - 1-1 1-1 Danzig - - - - 1 - - - 8-9 - 2-6 6-8 Lübeck 1 - 1 1 3 1 10-4 4-10 9-6 3- 12-16 8-7 Rostock 2 6 9 1 1 2 3-5 6-9 4-6 −2 2-8 6-2 Stralsund 5 2 5 14 27 18 10-22 16-28 29-36 - 4-10 6-14 Wismar 2 3 3 3 - 4 - 2-6 - −5 - -SUMMA 51 28 37 33 58 66 53-88 51-90 88-88 3-35 24-76 92-108
Källa Swensson 1971, s23. Tabellen visar trafiken i Ronneby vart femte år. Fram till 1630 anges i tulljournaler endast fartygens hemort. Från 1630 anges varifrån fartygen kom och vart de var destinerade, men hemorten anges inte för dessa tidpunkter. För åren1630 och framåt stämmer inte antalet in- respektive utgående fartyg. Det är tänkbart att en del fartyg lämnar eller anländer utan last och därför ej registreras a.a. s24f.
161 Jansson 1982, sid. 24–25.
162 Christer Bonde till kungl. Maj:t, sid. 155.
läster. Därunder fanns det borgare med fartyg på 10 till 12 lästers dräktighet. Det fanns även kvinnor som bedrev handelsverksamhet, en Trine Christoffersen omnämns som importör av salt. En änka Maren var
tillsammans med borgmästare Schlyter delägare i ett fartyg.164 I och med att krediterna var viktiga, var en persons rykte av stor betydelse. Det gällde att på ting och rådstuga värna sin heder. Det är betecknande att när Mattias Elers råkade in i en tvist i Stralsund använde han sitt nätverk av handelskontakter. Till rådstugan i Ronneby kallades ett antal personer för att intyga hans ärlighet. Personerna presenterades med att de alla under många år kontinuerligt seglat och handlat på Ronneby: Chasten Locherius, Hendrich Widemann och Philip Wegner från Stralsund. Från Greifswald kom Joachim Moller och Franz Bylow. Elers hade även framträtt för borgmästare och råd i Stralsund och framfört att anklagelserna var till stor skada och ”omkostning.”165
Handelsmännen hade sina tvister och konflikter som skulle lösas i rätten, några nationella gränser gällde inte för dessa konfliktlösningar. Östersjön var det rum inom vilket det måste råda samstämmighet om normer för handel, krediter och konfliktlösning. Detta var borgarens arena antingen han var tysk, dansk eller svensk och tvisten kunde slitas i en tysk köpstad såväl som i en dansk. Det bör med andra ord ha funnits goda förutsättningar för bönderna att få krediter i Ronneby. Förutsättningarna för kredithanteringen var de handelskontakter som utvecklats mellan städerna runt Östersjön.
I ett samhälle där pengar var en bristvara blev krediten oumbärlig, ”här är så hjärteligt ont om pengar.” hävdar en bonde inför skånska kommissionen 1669–70.166 Hans Henrik Appel har konstaterat att de mänskliga relationerna under 1600-talet var extremt monitariserade på landsbygden. Varje liten handling som riktades mot en annan person kunde värdesättas i pengar, det gällde såväl väntjänster som skadegörelse. Bud till prästen, 2 s, plöja en åker 2 dlr, hugg in till benet 6 mark. Detta kunde leda till livslånga skuldrelationer som möjligen kunde lösas när någon dog. Samtidigt hade bönderna knappast några pengar. Appel konstaterar att detta innebar en extrem medvetenhet om den relation som man ingick i.167 Men kanske rymmer paradoxen även något ytterligare. Det var bristen på pengar som medförde att penningen fick en närmast mytisk karaktär. Man hade aldrig pengar men man behövde dem så innerligt väl. Det var denna brist som köpmannen kunde exploatera.
Fram växer bilden av en ekonomisk region där en viktig del av de danska städerna i området hade sitt uppland på andra sidan gränsen i Sverige. Genom framförallt Ronneby knöts det svenska Småland samman med de tyska handelstäderna. En funktionellt ekonomiskt integrerad region fanns långt innan den nationella gränsen blev riktigt het under 1600-talet. Krediten var så mycket starkare än andra eventuella statslojala band mellan undersåte och överhet. Borgarna hade i detta sammanhang en intressant roll i statsbildningsprocessen. Å ena sidan var de i besittning av detta kraftfulla verktyg som var krediten. Å andra sidan var de inte starka nog att upprätthålla sina handelsprivilegier mot bönderna utan centralmaktens hjälp. Centralmakten eftersträvade kontroll över städerna samtidigt som man inte fick komma borgarnas självständighet alltför nära. Borgarens potential skulle utnyttjas samtidigt som den skulle tämjas.
När började centralmakten i Danmark få kontroll över och styra handeln i de banor man själv önskade? Eller uppnådde man någonsin en sådan grad av kontroll? Söker vi svaret bland städernas privilegier, då hittar vi olika regleringar under 1300- och 1400-talen. Det handlar vid denna tid inte om en konsekvent monopolisering av handeln till städernas fördel. Men vi återfinner olika förbud som försöker styra handeln till städerna. Førköb, landkøb och forbrang är tre olika begrepp som syftar på olaglig handel. Grundtanken var att ingen handel skulle förekomma om inte en dansk köpman var mellanhand. Monopoliseringspolitiken började som en privilegiepolitik för att sedan ingå i fler och fler städers privilegier. För 1500-talets del är det tveksamt om man kan tala om någon framgång för kungamakten.168 En skärpning av den danska handelslagstiftningen kommer 1623 och i förnyad form 1643 då det klargörs att all handel med kramvaror var förbehållen danska borgare som var fast bosatta i riket. Utländska köpmän fick endast handla med varor i skeppund och i läster på ”köpmansvis.” Med 1643 års stora recess menade kungamakten i Danmark att all handel i de olagliga hamnarna var avskaffad, framhåller Gösta Johannesson.169 Från och med 1651 kom sedan en markerad förändring i den danska tullpolitiken. Målet var nu att gynna de egna manufakturerna och tullarna inriktades efter handelspolitiska syften snarare än fiskala. Importtullar på råvaror och färdiga produkter sänktes samtidigt som 164 Hallenberg, Blekingeboken 1940 sid. 180.
165 Ankarloo, 1996, sid. 67, 168–69.
166 Skånska kommissionen 1669–70, ÄK nr 629, Vol. EE, sid. 69.
167 Appel 1999, sid. 232–235.
168 Med ”forprang” avses en tidig benämning på landkøb vilket i Sverige motsvaras av begreppet landsköp. Detta begrepp skall inte sammanblandas med begreppet ”forkøb” vilket är knutet till felaktig handel på torget och har en mer moralisk och privaträttslig natur. Begreppen forprang och forkøb förväxlas även tidvis i den dansk lagstiftningen under 1400-talet vilket Orla Vestergaard har visat. Vestergaard 1966 sid. 193, 202, ang. förväxlingen inom lagstiftningen se Erik af Pommerns förordning 1422, a.a. sid. 206. Var detta en lyckad politik? sid. 216-217.
importtullarna på utländska varor som konkurrerade med de danska höjdes.170 De förändrade förhållandena har främst analyserats utifrån om de gynnade adeln eller borgarna. Om bönderna finns med i analysen så är det som offer för denna nya politik.171 Bönderna som aktörer vilka tidvis påverkade och drog nytta av handelspolitiken borde emellertid undersökas närmare.
Det är uppenbart att åren kring 1610–30 är mycket aktiva år vad det gäller handel, städer och handelsregleringar. Skråordningens upphörande 1613 följs av utvecklandet av manufakturer och inrättandet av kompanier. Den danska kronans idealbild var Nederländerna och framförallt Amsterdam. Köpstäderna uppmanades att starta kompanier för handeln med salt och vin. Men detta var kapitalkrävande företag och det var egentligen bara saltkompaniet i Ålborg som klarade uppgiften. Det enda riktigt framgångsrika kompaniet blev det isländska. Saltkompanierna blev ingen succé. I ett missiv den 23 april 1625 sades att spanska kompaniets förvaltare i Halland och Blekinge ännu inte uppfyllt sina åtaganden att sätta kompanierna på fötter och med egna skepp hämta salt och vin. Istället hade de gjort stora misstag i sitt köp och sin försäljning.172 Som Ole Feldbæk konstaterar: ”den nederlandske forebillede lod sig icke omplante till et samfund hvor efterspørgslen ikke var til stede.” Ole Feldbæk menar att den vanliga köpstaden var orienterad mot huvudstaden och Norge. Handeln var inriktad på att förmedla lantbruksprodukter från städernas uppland.173
Frågan är inte denna iakttagelse blir mest slående vad gäller de stora danska öarna och detta framförallt visar hur den danska kronan hade tänkt sig ett handelssystem. Men om man beaktar provinsstäder som de blekingska blir bilden en annan. Städerna utvecklade en egen aktiv handel med tyska städer förutom de band som fanns till Köpenhamn. En handel som delvis verkade leva sitt eget liv på lokalsamhällets villkor. Lokalbefolkningens uppfattning om det gemensamma regionala rummet överensstämde inte med överhetens uppfattning.
Men även högre upp i samhällshierarkin kunde man ha problem med de gränser som dragits upp mellan de båda rikena. Vägen över gränsen till Bodekull var ett exempel på hur dåligt de administrativa gränserna passade den ekonomiska aktiviteten i regionen.