Militärer hade anklagats för att försöka driva bönderna från sina hemman, men även andra överhetspersoner i lokalsamhället kritiserades för detta. Konflikterna handlade om makt och maktutövning i lokalsamhället men det handlade även om de föreställningar om jorden och den besittningsrätt som bönderna hävdade. Änkorna verkar ha varit hårt ansatta i dessa frågor.
I en inlaga från Östra härad formuleras frågan om besittningsrätt:
Underdånigast begärer oss fattiga bönder, vor hustrur och barn inte skulle fraa trengis våra Hemman, som vi mycket haver bekostat på, Enten av Militie eller Civil betjänter, låt det vara befaln:man, Tingsfogde, Tingskrivare eller Häradsskrivare vem det vara kan. Och var sligt befunnits vara skett och mot gått, att oss underdånigaste efter Kungl. Resolutioner måtte igen givas.121
I protokollet framgår det att bönderna menade att hustru och barn inte skulle tvingas från hemman ”som de njutit bekostat haver” vare sig av civilbetjänter eller av militiebetjänter.122 Ytterligare ett antal inlagor inkom till kommissionen i samma ärende.123
Befallningsman Sven Svensson Frost fick förklara för kommissionen vad det var bönderna menade och hur hanteringen gick till. Bönderna betalade mellan 100 och 300 daler för hemmanet, trots att detta var kronans hemman, ” och alena för det, den ena flyttar undan den andra, som hos dem kallas rymning.” Av fogdens redogörelse framgick det att bönderna med detta förfarande undandrog kronan städsmålspengarna. Bönderna ansåg att när de betalat de 100 eller 300 dalerna till den som flyttat så hade man övertagit städsmålet för gården. Fogden påpekade dock att detta var ett privat kontrakt som undandrog intäkter från kronan. Bönderna kommenterade inte detta. Istället återkom de med nya anklagelser om att militären drev bort änkorna när bonden dog. Kommissionen frågade om man klagat hos landshövdingen, till vilket bönderna svarade ”Nej.” Resolutionen i frågan var kort och klargjorde att man skulle begära landshövdingens förklaring i frågan.124
Landshövdingen medgav att dessa ”processer” var vanliga. Därefter tillfrågades landshövdingen om recessen tillät sådan ”mångling”, vilket han påpekade att den inte tillät. Landshövdingen framhöll att om man fråntog och förbjöd allmogen denna vana skulle många tvister försvinna, vilka nu ”dagligen mera tilltaga.”125
En änka, Kristina Boessdatter i Järnavik, klagar över att förre befallningsmannen Jonas Håkansson hade tagit från henne den halva gård som hon hade skattat för i ”krigstid” och för vilken hon alltid ville skatta. Gården hade tagits ifrån henne när hennes man dog. Änkan framhöll att:
jag motte efter Blekinges vis och vana behålla min gård såväl som andra änkor, efterdi man tillforn icke haver hört att vara skett, varken i den danska eller den svenska regeringen, någon änka sin gård att vare fratagit, så länge hon till övrigheten kunde skatta.126
På liknade sätt återkom argumenten att den som betalat sina utskylder och sköttt sin gård skall också få sitta kvar på gården.127 Bönderna kunde även hävda att det fanns ett riksdagsbeslut från 1668 som gav dem stöd i 121 Vol. EE: sid. 4 (punkt 8).
122 Vol. 1: sid. 53.
123 Vol. EE sid. 51, 127, 175, 207, 223, 284,
124 Vol. 1: sid. 53–54.
125 Vol. 1: sid. 187–188.
126 Vol. EE:51.
deras uppfattning.128 Till detta argument fogades uppfattningen om det som bönderna menade var en rätt till arvsfäste som av hävd tillämpats. En bonde från Östra härad framförde sin ståndpunkt:
och jag som en Rätt och Nästa arving att städja samma gårdepart efter Landsens vis och sedvana så och brukat förbättrat den mycket.129
Det finns flera exempel på hur arvsrätten användes i argumentationen, exempelvis anfördes att en änka skulle få sitta kvar på sin gård efter den döde maken.130 Omyndiga barn kunde vid myndig ålder få överta föräldrarnas gård, dessförinnan skulle en förmyndare stå för gården.131 Hade man därtill lagt ned arbete och pengar i gården var detta ytterligare något som ansågs stärka besittningsrätten.132
Att frågan om arvsrätt var en viktig fråga understryks av att Östra härad i Malmö återkom med en skrivelse där en av punkterna var rätten att sitta kvar på sina gårdar:
Är vi samtliga inbyggare i Östra härad på det allra underdånigaste bönfallande, att vi fattiga män och hustrur, söner och döttrar måtte njuta städja och fästa och bliva med våra hemman arving efter arving, all den stund de giva Kronan sin rättighet, som av arilds tid nyt haver, och vi själva Landskattar därför och göra ytte utlagor efter Kongl. Plakat och General Guvernörens Order.133
Även döttrarnas arvsrätt poängterades alltså. Dessutom verkar det som om bönderna tog det för självklart att kronogårdarna även kunde säljas eller överlåtas till andra utan centralmaktens inblandning. I flera skrivelser -beskrivs öppet hur försäljningen gick till och vilka priser som gällde.
Frågan är om bönderna uppfattade att man gjorde något orätt när man betalade pengar för att överta en gård? Det var inget som på något sätt doldes i inlagorna. En av de klagande änkorna framförde att hon dels hade gjort rätt och reda för sin gård men också att gården kostat henne 160 daler, städjan förutan, vilken uppgick till 20 daler.134 I ett fall var en regementskvartermästare invecklad i försäljning av ett rustningshemman där städjan var 100 daler och försäljningssumman 214 daler.135 En bonde framhöll att han ”köpt en halv gård Städsell gods” tillhörande Ryttmästare Krefeldts gods.136 Transaktionerna framstod som offentliga, köpekontrakt upprättades och överheten i lokalsamhället var inblandad. Om någon drivits från en gård framhöll bönderna som ytterligare försvårande omständighet att den fördrivna förutom städja även köpt gården. Det finns anledning att fråga sig om inte de inblandade överhetspersonerna visste att detta var en förbjuden handel? Kanske inbjöd kronans bristande kontroll i området till att handeln med kronojord blev möjlig och Blekinge var trots allt ett område som fråntagits fienden Danmark. Det verkar dock som om bönderna uppfattade handeln som laglig. Bönderna argumenterade som om handeln med gårdarna var självklar och laglig. Att betala städsmålspengar betraktades av bönderna som en sedvana. Liknande städselpenningar eller ”tagor” är också kända från Västsverige, något som centralmakten uppfattade som ett stort problem på 1700-talet.137 Men inte heller i det danska riket hade denna ordning varit accepterad. Den danska kungamakten tillbakavisade de blekingska böndernas krav på att mot betalning överlåta kronohemman till andra brukare, bönderna hade hävdat att detta var ett privilegium. De skrivelser som tog upp problemet med försäljning av kronogårdar var från åren 1574 och 1585.138 Den danska kungen uppmanade år 1574 invånarna i Östra härad ”strängeligen” att när ett hemman blev ledigt skulle ny städja hanteras av länsinnehavaren som på andra ställen i riket.139 Bönderna i Blekinge hade i åtminstone cirka 100 år slagits för denna sedvana i konflikt med både svensk och dansk centralmakt.
Kommissionens svar på inlagorna var vanligen att saken hörde hemma under tinget, någon gång fick landshövdingen eller befallningsmannen order om att se till att rätt skipades.140 För centralmakten verkar detta 128 Vol. EE sid. 114, 165, 180.
129 Vol. EE sid. 74.
130 Vol. EE: sid. 70, 223, 267.
131 Vol. EE: sid. 163, 210, 267.
132 Vol. 1 sid. 82-83, 511, vol. EE sid. 126,180, 210, 223, 308.
133 Vol. EE sid. 19, punkt 11.
134 Vol. EE: sid. 82.
135 Vol. EE. sid. 203
136 Vol. EE: sid. 175.
137 Lennersand 1999 sid. 196.
138 Sk. reg.. 1/6 1585, 28/8 1585, 10/10 1585, 10/7 1585, 12/6 1574, 5/6 1574.
139 Sk. Tegn. 12/6 1574.
140 Vol. 1 sid. 187, punkt 8. Andra exempel:: sid. 80, 105; Alt. ”Diff” eller ”Diffsom andra av samma natur” Vol. EE 111, 117, 130, vol. 1 sid. 69; Till landshövdingen vol. 1 sid. 83.320, 494; Till befallningsmannen vol. EE sid.89.
ha varit den rationella vägen att hantera den här typen av konflikter, det var egentligen inget som kommissionen skulle behöva befatta sig med. Men inlagor kom från bönderna trots att målen redan förelagts tinget eller skulle komma upp senare. Uppenbarligen upplevde bönderna som klagade att de inte hade blivit korrekt behandlade på tinget. Eller också hade dessa spörsmål även börjat ifrågasättas på tinget vilket bönderna reagerade mot. I och med att det inför kommissionen påpekades att saken dragits inför tinget avfördes frågan oftast från dagordningen:
Sådom befinnes att saken reda är uti sitt foro avdömt, och klaganden icke sökt att vädja emot domen, alltså kan däruti icke någon ändring ske, Utan finner han sig vara obilligen dömd, så haver det hos Landsdomaren eller hos Rätten, såframt han vet sig med skäl något hava att prätendera till angiva. Klaganden fick muntligen Resolution.141
I ett fall var det en soldat som påpekade att saken redan var framlagd till tinget och därmed valde kommissionen att inte ta upp frågan.142 Frågan är om detta var ett medvetet sätt för soldaten att slippa kommissionens inblandning. Var det möjligen så att soldaten litade mer till tingsbehandlingen än bonden? Vems arena var tinget? I nordisk forskning har tinget lyfts fram som en arena för konfliktlösning och rättskipning där lokalsamhället långt fram under tidigmoderna tid haft kontrollen. Tinget framstår i hög grad som böndernas arena.143 Detta förhållande utesluter dock inte att tinget inte kunde vara ifrågasatt. Det kunde råda kamp om makten på tinget och vissa konflikter kunde vara svårare än andra att hantera på tinget. Lokal-samhällets traditionella frågor var en sak, att ta konflikter med inkvarterade soldater var något helt annat. En process mellan ryttmästare Krefeldt och bonden Olof Smed visade hur det kunde gå till på tinget.
En tvist om bondens rätt att sitta kvar på gården hade dragits inför tinget. Bonden hävdade bestämt att han gjort rätt för sig, till och med i överkant. Trots detta blev det ”en vidlyftig process” och domen gick till förmån för ryttmästaren, bonden dömdes från gården. Därefter hade tingsfogden med värderingsmän pantat bonden, en ko och en koppargryta. Allt undervärderat enligt bonden. Saken fördes dock vidare till Blekinge landsting. Men bonden som inte förstått landstingsdomen hade tagit kontakt med landsdomaren för att få domen förklarad. Detta möte hade resulterat i att landstingsdomaren hade ridit med bonden till tingsfogden och denne hade beordrats att återlämna både ko och gryta. När inlagan till kommissionen skrevs hade tingsfogden ännu inte följt landsdomarens order utan gården hade lämnats över till en annan person utan någon ersättning till bonden.144 Efter att anklagelsen åter framförts, framträdde ryttmästare Krefeldt och klargjorde att saken var ”anhängig gjord” vid hovrätten i Jönköping och att han inväntade en resolution i frågan. Bonden förklarade därefter att han ville att kommissionen skulle rannsaka i ärendet på det att ”han kunde med mindre bekostning undslippa, än elliest han skulle resa den långa vägen till Jönköping” I resolutionen klargjordes att man hade att invänta hovrättens dom.145 Det var samma bonde som i ett annat fall, som redovisats ovan, klagade över att han tilldelats 16 soldater att föda under tre dagar, något han menade var gjort med illvilja.
De två fall som redovisats ovan skulle kunna indikera att det inte alltid var bönderna som tjänade på tingshandläggning utan att det var andra personer som kunde använda tinget som ett sätt att dra sig undan kommissionens granskning. Möjligen hade krigen och det militära inflytandet i Blekinge medfört att böndernas inflytande över tinget hade minskat.
Tre änkor som skickat in inlagor om hur deras hemman hotades vittnar ytterligare om en rättsosäkerhet. I samtliga fall var det fogdar som anklagades för att driva dem från hemmanen. Kristina Boesdotter anklagade förra befallningsmannen Jonas Håkansson, Anna ”salig Amons” anklagade Sten Bielkes fogde och Bengta ”Carl Vreds änka” anklagade fogden i Ronneby. Sistnämnda änka hävdade att grevskapets fogde även hade sänt profossen efter henne. Samtliga frågor remitterades till tinget. 146 En genomgång av jordrevningsprotokollet för Bräkne härad 1671 visar att ca 5 % av gårdsbrukarna var kvinnor.147 I inlagorna framträdde änkorna och beskrev sitt slit som bönder och familjeförsörjare, de diskuterade kontrakt, kopior och tingsprocesser som 141 Vol. 1: 207.
142 Vol. 1 sid. 105. Inlagan vol. EE sid. 108.
143 Se Sogner och Österberg 2000, sid. 237-277.
144 Vol. EE sid. 175.
145 Vol. 1 sid. 220.
146 Vol. EE sid. 51; vol. EE sid. 207, vol. 1 sid. 323; vol. EE sid. 223.
147 Kammarkollegiet, andra provinskontoret, 1671 års jordrevningsprotokoll, vol. 624 RA. Av de 609 gårdsbrukarna var 33 kvinnor, varav 32 omnämns som änkor; Siffrorna framstår inte som speciellt höga om man jämför med det betydligt större antalet änkor som var gårdsbrukare i Sverige under stormaktstidens stora utskrivningsperioder, se Magnus Perlestam ”Ogifta Kristin brukar – har intet folck sig till hielp. Änkor, hustrur och pigor som gårdförvaltare” i Jämmerdal & fröjdesal. Kvinnor i stormaktstidens Sverige, red. Eva Österberg, Lund 1997.
andra bönder och de krävde sin rätt ”efter Blekingens gamla sätt och vis” som änkan Kristina uttryckte det.148 Änkornas position i lokalsamhället framstår som mycket utsatt, inte minst bidrog soldathoparna till denna utsatthet, vilket Marie Lindstedt Cronberg visat.149 Mörkertalet kan misstänkas vara stort i dessa frågor. Landshövdingen hade påtalat att många militära övergrepp inte fördes till tinget, bland icke tingförda övergrepp återfanns med stor sannolikhet våldet mot kvinnorna. Landshövdingen omtalar i ett brev till kommissionen beträffande rättsordningen att lägersmål ”ofta gå i svang.”150
Via en akt i kommissionens arkiv kan vi från två skånska socknar få en viss inblick i soldaternas framfart. -Någon, sannolikt en präst, hade sammanställt en lista på hur många kvinnor som hade ”besovits” i socknarna och nedkommit med barn under åren 1658–1669. I olika vågor med vissa uppehåll återkom perioder där soldater stod som barnafäder. Vid 43 tillfällen konstaterades hor. Det var dock inte omsorgen om kvinnor eller barn som orsakat skrivelsen. Brevskrivaren konstaterade att de 43 fallen av hor borde ha renderat 774 daler i böter till kronan.151
Den argumentering som bönderna använde sig av när det gäller besittningsrätten var av samma karaktär som bönder i det svenska riket i övrigt använde i försvaret av jorden. Urminnes hävd var ett begrepp som respekterades av den statliga rättsapparaten under 1600-talet, menar Maria Ågren i Att hävda sin rätt.152
Tillämpningen av begreppet hävd kom i praktiken att bli till fördel för den som brukade gården, rätten förflyttades från ”rätt ägare” till faktisk innehavare.153 Att bevisa att man sedan ”urminnes tid” brukat jorden kunde sedan bli en vansklig sak. Ytterst, menar Maria Ågren, kom hävdproblematiken att handla om hur samhället kom att avväga förhållandet mellan två olika målsättningar. Besittningsskyddet kom att ställas mot samhällets behov av att uppmuntra flit och driftighet. Ordet hävd definierades i en dissertation från 1600-talet som innehav förbundet med aktsamhet och själva ordet hävd betydde och betyder fortfarande bland annat ”god omvårdnad.”154 Det krav som bönderna ställde på ersättning för det arbete de lagt ned på sina gårdar hade också täckning i ett rättsmedvetande. Det var som Per Jonsson beskrivit i Finntorparna i Mången svårt att avvisa en brukare utan att ersätta denne för nedlagt arbete.155 Bönderna kunde argumentera för sin rätt med hjälp av en etablerad rättsuppfattning, Brukade man jorden väl och betalade sina skatter då gav detta även rätt till innehav. Men hävdereglerna kunde även vara ett vapen att tillskansa sig jord. Bonden kunde uppta jord där äganderätten var oklar, därefter var det upp till ägaren att aktivt hävda klander mot brukaren. Bevisbördan låg på brukarens motpart.156 Klas Rålamb, medlem i kommissionen, gav år 1679 ut en bok, ”Observationes Juris Practicæ”, där han uppmärksammar jordtvisterna i allmänhet. Han påpekade att domarkåren borde vara uppmärksam på att ”många” försökte att först sätta sig i besittning av det åtrådda objektet för att sedan skjuta över bevisbördan på motparten.157 Kanske tillkom boken delvis som ett resultat av de erfarenheter Rålamb gjort som kommissarie i skånska kommissionen.
Några iakttagelser bör lyftas fram med anledning av framställningen ovan. Bönderna förde en kamp för att så långt det var möjligt kontrollera sina produktionsresurser. Möjligheten att sälja eller överlåta gårdarna till sina barn medförde att man säkrade sina investeringar och kanske vågade investera för framtiden. Hade genomgången ovan av hur den svenska centralmakten började angripa böndernas sedvana analyserats utan jämförelse med den danska tiden, då skulle detta ha kunnat tas som intäkt för den svenska centralmaktens hårda attityd i de erövrade provinserna. Istället visar en jämförelse med den danska tiden att bönderna i lokalsamhället alltid, oavsett vilken överhet som styrde, tvingades föra en kamp för att kontrollera sina livsbetingelser. I denna kamp utvecklades och formades också en sedvana eller hävdföreställning som var likartad i det danska och det svenska riket, rikstillhörigheten hade ingen avgörande betydelse. Istället fanns det något gemensamt i att vara bonde och som formade en likartad inställning till jorden och besittningsrätten. Som framgår ovan var dock centralmaktens intresse och aktivitet i frågan något problematisk för bönderna. Å ena sidan var centralmakten ett hot och å andra sidan sökte bönderna stöd hos centralmakten mot andra krafter i lokalsamhället som försökte tillskansa sig det som de betraktade som sina gårdar. Det verkar inte som om bönderna kunde lita på att de fick gehör på tinget och man tvingades söka stöd hos centralmakten. Här
148 Vol. EE sid. 285
149 Marie Lindstedt Cronberg, Synd och skam. Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680–1880. Lund 1997, sid. 87–88.
150 Vol. S sid. 1474
151 Vol. F sid. 641.
152 Ågren 1997 sid. 19ff.
153 Ågren 1997 sid. 50.
154 Ågren 1997 sid. 81, 100.
155 Per Jonsson, Finntorparna i Mången. Jord, människor och rättsuppfattning i förproletär bergslagsmiljö. Landskrona 1989 sid. 59. För en forskningsöversikt över begreppet självägande se Jonsson sid 60ff.
156 Ågren 1997 sid. 89f.
framskymtar ett mönster eller en komplicerad relation mellan bönderna och centralmakten som inte låter sig förklaras i allt för dualistiska termer, det rörde sig inte alltid om bönderna mot centralmakten eller lokalsamhället mot centralmakten. Relationen var mer komplicerad än så och möjligen är den tyske historikern Jan Peters tidigare diskuterade beteckning konflikt-sämja en ganska träffande beteckning för denna relation. Att konstatera en mer komplicerad relation mellan befolkningen i de erövrade provinserna och den svenska centralmakten ställer även den så kallade försvenskningen av provinserna i ny dager. Till denna problematik återkommer jag i det avslutande kapitlet.
Häradshamnarna
Från samtliga härader i Blekinge kom klagomål som handlade om det centralmakten benämnde bondehamnar, klipphamnar eller småhamnar. Böndernas benämning var häradshamnar. Terminologin är inte oviktig i detta sammanhang, den återspeglar det värde och den position hamnarna hade i respektive parts medvetande. För bönderna fanns det häradsting och häradshamnar, för bönderna var detta inte småhamnar. Det var hamnar som var en integrerad del av gränslandets ekonomi och viktiga för bönder som inte kunde livnära sig enbart på jordbruket. Under den danska tiden hade bönderna fört en envis kamp för hamnarna och också uppnått en form av reglerad bondeseglation där husbehovshandeln var grunden men där undantag för mer utsträckt handel kunde göras under svåra tider. Under det svenska styret fortsatte böndernas kamp för sina häradshamnar. En kamp som kom att rikta sig mot den nya centralmaktens fiskala intressen och mot borgerskapet i Blekinge som eftersträvade monopol på handeln. Kontrollen i hamnarna hade under den danska tiden upprätthållits av strandfogden som också upprättade ett register över rorstullen. Vid det svenska maktövertagandet kom kontrollen att förändras. Borgerskapet i städerna skulle sköta handeln i ett antal bondehamnar. Karlshamn skulle kontrollera Pukavik och Guövik. En hamn, Järnavik, skulle kontrolleras