Gunilla Dahlberg (1993) betecknar modern barnuppfostran och modernt familjeliv som ”en komplex och sofistikerad förhandlingsprocess.” För- äldrarna försöker, att som föräldrar leva sig in i barnets position och vad det innebär att vara barn. Att visa respekt för barnet, att barn har rätt att vara barn samt barns rätt till föräldrars tid och engagemang är exempel på detta. Dahlberg hämtar sitt empiriska material från Basun-projektet: Barndom, samhälle och utveckling i Norden. I detta projekt har data samlats in från dubbelarbetande föräldrar och deras fem år gamla barn. Ur materialet kan två föräldrakategorier utkristalliseras. En föräldragrupp kan betecknas som ”den nya arbetarklassen” – med tämligen låg utbild- ningsnivå och sysselsatta i service- och distributionssektorn. Den andra föräldragruppen kan betecknas som ”det nya mellanskiktet” – med för- hållandevis hög utbildningsnivå och som framförallt arbetar med sym- boler, relationer och kommunikation.
En av de livsformer som framträder i Basun-studien är den, som har kallats den ”projektorienterade” (Halldén 1987). Denna livsform är mer framträdande i det nya mellanskiktet än i den nya arbetarklassen. För- äldrarna i den projektorienterade livsformen försöker, mer eller mindre medvetet, strukturera sina barns liv genom att fungera som igångsättare och tillrättaläggare av barnens aktiviteter. De använder också vardagsli- vet som en möjlighet till utveckling av barnets kompetens. Föräldrarna förhandlar med sitt barn om de problem som dyker upp i vardagen som vilka kläder barnet ska ha på sig, vilka leksaker som ska med till dagis, när det är dags att sova etc.
De projektorienterade föräldrarna ser barnet som en reflekterande person och respekterar barnet som förhandlingspartner. Genom att guida och lirka försöker föräldrarna ge barnet en förståelse för hur olika för- hållanden påverkar, för att barnet så småningom själv ska kunna vär- dera olika argument och normer. Det är ett sätt, att lära barnet att se konsekvenserna av egna beslut. Förhandlingsprocessen eller guidnings- processen kan vara mer eller mindre medveten från förälderns sida. Den är inte heller alltid synlig. Barnen blir vana vid att ha rätt att förhandla och få föräldrarna att lyssna. Barnen utvecklar strategier, som har stora likheter med föräldrarnas. Föräldrarna har också en förväntan att bar- nen ska bygga upp en kompetens, där barnet tränas i att göra val och ta beslut. Enligt Gunilla Halldén (1992) kan barn ses som ”projekt” eller som i ”vardande”. Mammorna ser oftare barnet som projekt. Med detta menar de att barnet utvecklas genom föräldrarnas ansträngningar och att ansvaret för barnets utveckling ligger hos föräldrarna. Papporna ser oftare barnet i vardande. De anser att barnets utveckling styrs av barnets inneboende krafter. För papporna innebär fostran oftare att övervaka och handleda än att aktivt gripa in och försöka styra.
Dahlberg (1993) ställer frågan om det är så, att de projektorienterade föräldrarna i det moderna samhällets anda uppfostrar sina barn till att bli flexibelt anpassade, att kunna tala för sin sak och att kunna argumen- tera och ta beslut. ”Är det så, att den inre självkontrollen och reflexivite- ten, där barnets unika kännetecken får komma till uttryck, blir det ’kitt’ som håller samman den moderna familjen istället för en mer tvingande religion och föräldraauktoritet vilket förr var fallet? Om detta är fallet, kan den moderna familjen och barnuppfostran i familjen betraktas som en institutionell ram för symbolisk interaktion – en ram som håller sam- man familjen och möjliggör meningsfull verklighetskonstruktion genom kommunikation, val och handling” (s. 94). I denna till synes ”fria” si- tuation för barnet, får man inte glömma bort, att det är föräldern som arrangerar situationen även om föräldern utgår från barnets behov och önskningar. I och med att barnet ges en röst, ges barnet utrymme för att utvecklas till en unik individ med en viss grad autonomi. Barnet utveck- lar inte ett självbestämmande utan snarare ett medbestämmande, anser Dahlberg.
I en studie av finska ensamförälderfamiljer med mammor och barn konstaterar Leena Alanen (1992b), att barn tar en aktiv och konstruktiv roll i sitt vardagsliv. Barnen använder de familjebaserade resurser de har till sitt förfogande på olika sätt. Att betrakta ensamförälderfamiljen från mammornas respektive barnens perspektiv, var som att beskriva ”samma”
familj från två olika ståndpunkter, menar Alanen. Två olika dimensioner kunde konstateras i materialet. Den första handlar om i vilken utsträck- ning barnets liv är integrerat med mammans vardagsliv. Frågor som tas upp är antalet fritidsaktiviteter som delas av mamma och barn, antalet gemensamma vänner, i vilken utsträckning mamman är informerad om vad som händer i barnets vardagsliv och med vilken person barnet före- drar att diskutera personliga frågor. Svaren visar att majoriteten av bar- nen lever ett integrerat liv tillsammans med mamman. Inga skillnader kan ses i ålder men däremot när det gäller kön. De autonoma barnen är oftare pojkar än flickor, men bland de barn som lever ett integrerat liv med mamman, är hälften flickor och hälften pojkar.
Den andra dimensionen i den finska undersökningen rör vem, som är den huvudsakliga organisatören av barnets vardagliga liv utanför den formellt organiserande skolan. Modernt familjeliv är i stor utsträckning familiserat. Normalt betraktas mamman som den som ska organisera familjelivet. Vilken möjlighet har då barnet till egen aktivitet, när föräld- rarna vanligen har hand om materiella, sociala och andra resurser? Alanen (1992b) visar på möjligheten för barn i ensamförälderfamiljer att bidraga till att skapa nya allianser eller relationer mellan föräldrar och barn.
Sammanfattningsvis kan Alanen konstatera, att barn skapar olika livs- stilar. Tre olika barndomar kan urskiljas; den ”traditionella, bekymmer- lösa” barndomen – som i synnerhet mammorna (men ibland också pappo- rna) försöker upprätthålla för sina barn trots skilsmässan, den ”kompe- tenta” barndomen – med ett betonat deltagande i barn och ungdoms- kulturen och den ”innovativa” barndomen – som tycks utöka de kon- ventionella gränserna för en barndom i familjen (Alanen 1992b).
Anne Solbergs (1994) intervjuer med norska 12-åringar visar, att bar- nen sätter stort värde på den ensamma tiden i bostaden och att för tidigt hemvändande föräldrar kan uppfattas som störande inslag. Slutsatsen av denna studie är, att i och med att barnen är ensamma hemma så stor del av dagen, kan de fatta egna beslut utan att behöva förhandla med föräld- rarna. Barnen utvecklar sin egen livsrytm eller livsstil utan inblandning av förälder. Eftersom barnen betraktas som ”små”, både av sina föräld- rar och sig själva, så tycks möjligheten för barn att skaffa sig en mer autonom ställning i familjen vara, att inte bara göra mycket arbete i hemmet – vilket de redan gör – utan att få göra arbetet på egen hand i hemmet utan förälders övervakning. Solberg konstruerar en forsknings- situation, där hon placerar vuxna och barn i en jämställd position. Ge- nom att sedan dela upp familjen i kvinnor, män, flickor och pojkar avtäcker hon den generationsmässiga uppdelningen och ett nytt mönster
i familjen framträder. I det nya mönstret finns en ”main houseworker” (oftast kvinnor) och hennes assistenter (flickor, pojkar och män). Där tycks inte de vuxna assistenterna, d.v.s. männen ta ledningen, utan de framträdande är ”flickassistenterna”.
Ovanstående situation med tudelning mellan föräldrar och barns liv med större frihet för barnet innebär också större frihet för föräldrarna. Detta menar Solberg (1994) ligger helt i linje med både barnets och för- äldrarnas intresse, eftersom självständiga mödrar behöver självständiga barn. Dessutom tar kontroll och övervakning över barnen tid och tid är en bristvara för dagens föräldrar. Barnen blir producenter eller aktörer först och främst som hemarbetare men också som användare och ska- pare av hemmet.