Studien som helhet handlar om det länkade familjesystemet. Det består av ett eller flera barn (länkbarn) som länkar ihop sin omgifta mamma, hennes nya man och deras gemensamma barn med länkbarnets pappa och hans eventuella nya familj. Brittisk forskning visar att just denna familjekonstellation, när det nya paret skaffat sig ett gemensamt barn, är den som tycks ha svårast att överleva (Ferri & Smith 1998). I motsats till vad man tidigare trott, att ett gemensamt barn skulle ”cementera” den
nya familjen, så ökar dess sårbarhet med ytterligare separationer som följd. Mångfalden i människors sätt att organisera sina gemensamma liv är omfattande och sättet att analysera och beskriva dem kan aldrig bli enkelt och helt uttömmande. Det har också gjorts många försök att skapa kategorier av samtidens nya samlevnadsmönster. Det senaste bidraget är Elsa Ferris och Kate Smith’s britttiska studie om Step-parenting in the
1990s, där författarna föreslår 15 olika typer av styvfamiljer. Det kan
tyckas vara många men är ändå en förenkling eftersom tidigare försök slutat på 24 eller i några fall ännu fler kategorier. Ferri och Smith utgår från var systemets olika medlemmar befinner sig, i fysisk bemärkelse.
Föräldrar i denna studie har brutit upp från sin gamla familj och bil- dat en ny familj. Genom deras berättelser om vardagens triviala rutiner och speciella händelser har vi försökt fånga hur de nya familjerna ser ut. Det är emellertid ur en speciell aspekt som familjerna presenteras nämli- gen att förhandlingarna skall handla om länkbarnet. Det är också viktigt att påpeka att de nya familjerna inte är statiska och färdiga. I samtliga familjesystem oavsett grupptillhörighet handlar familjebildandet om en ständigt fortgående process med kontinuerligt återkommande krav på omförhandlingar av tidigare överenskommelser. Var i det länkade familje- systemet sker förhandlingarna och vilka deltar i dem, är de två frågor som ligger till grund för sättet att kategorisera de tre ”nya” familjetyper som skapas ur de 17 länkade familjesystemen.
Den ”nya” mamma-barn-familjen har många drag av en familj med ensamstående mamma och barn. Mödrarna i denna grupp har också levt under ett antal år som ensamförälderfamilj. Men trots ny familj, man och barn bevarar de ett tidigare etablerat förhållningssätt till länkbarnet. Familjerna i denna grupp är inte nyetablerade, de har funnits mellan 7 och 11 år, dessutom finns det tecken på att relationen mellan mamman och länkbarnet förstärkts under åren. Det finns inga enkla förklaringar till dessa tendenser men vissa förhållanden måste ändå lyftas fram. Att länkbarnet och mamman bildar en familj i familjen kan nog delvis för- klaras av att de nya männen, eller styvpapporna om man så vill, har barn i tidigare äktenskap som de inte längre bor tillsammans med. Det är inte heller säkert att de har ett regelbundet ordnat umgänge med dem. Män- nen har barn i två kullar (några även i tre) och är dessutom styvfäder. I både styvfädernas och styvbarnens berättelser finns många exempel på svårigheter att hantera en föräldra-barn relation som inte bygger på blods- band. Styvpapporna har utvecklat olika förhållningssätt till sina styv- barn. Det finns exempel på att mamman själv har hela föräldraansvaret, ibland går också kommunikationen mellan länkbarnet och styvpappan
via mamman som också är den som bestämmer vilken plats styvpappan får ta i länkbarnets liv.
Länkbarnen i dessa familjer har, när de var mindre haft kontakt med sin biologiska pappa, men den har upphört. Som tonåringar bestämmer de också själva över sin tid och relationer, vilket säkert också bidragit till att fäderna efterhand försvunnit ut ur deras liv – i varje fall för tillfället. Länkbarnen själva är positiva till sina styvpappor, de finns där, de ställer ofta upp men allt sker på ett diskret avstånd.
I den ”nya” kärnfamiljen sker förhandlingarna i frågor som rör länk- barnen nästan uteslutande i mamma-hushållet mellan mamman, styv- pappan och länkbarnen. Styvpappan går mer och mer in som pappa och mamma-hushållet fungerar numera alltmer likt en kärnfamilj. Han har i flera av dessa familjer inte egna barn från tidigare förhållanden och ham- nar inte i lojalitetskonflikter och skuldkänslor över svek och oförrätter. Istället engagerar de sig för ”sina” nya barn. Det är också tydligt att avståndet till den biologiska pappan ofta startade redan när länkbarnet levde i ensamförälderfamilj med sin mamma. Mamman fick eller tog mer och mer av ansvaret ofta i samband med konflikter om vårdnad och umgänge.
Mamman förmedlar kontakt mellan länkbarnet och fadern, men dessa träffas sällan eller aldrig. Barnen i de ”nya” kärnfamiljerna är nöjda med att ha en bra och nära kontakt med den lilla familjen d.v.s. hushållet de bor i. De visar sin uppskattning av styvpappan, men pratar också mycket om sin relation till den biologiska pappan och umgänget med honom.
I de ”nya” utvidgade förhandlingsfamiljerna sker förhandlingarna i hela det länkade familjesystemet men sinsemellan är familjerna mycket olika. Med kreativitet och flexibilitet har de funnit lösningar och lyckats att bevara relationerna mellan länkbarn och föräldrar. De båda hushåll- ens liv går in i varandra och båda sortens föräldrar och barn lägger ner stor möda på att hålla ”länken” öppen och levande. Det är inte heller ovanligt att styvpappan ställer upp på aktiviteter som är hushålls- överskridande då dessa gäller länkbarnen. Dessa familjer försöker att skapa något nytt. De har lämnat föreställningen om kärnfamiljen och satsar på en ny form av familjebildning. Genom förhandlingar och omför- handlingar utan färdiga fasta mönster prövar man sig sakta fram. Lik- som i de ”nya” mamma-barn-familjerna och de ”nya” kärnfamiljerna finns det en inre kärna bestående av mamman och barnen i de ”nya” utvidgade förhandlingsfamiljerna medan de olika typerna av fäder och förhållningssätt varierar. Barnen tycker också att det är viktigt att be- söka pappan regelbundet.
Det är uppenbart att barnen intar en central position i de vuxnas sätt att organisera sina gemensamma eller åtskilda liv. Ansvaret för barnen kan man inte avhända sig. Barnen är och förblir en del i mödrars och fäders individuella projekt tillsammans med yrkeskarriär och framtids- drömmar. Dessa mödrar och fäder står återigen inom uppgiften att för- ena sina individuella mål med en familjegemenskap. Men det nya gemen- samma familjeprojekt är inte möjligt att avgränsa inom det länkade familjesystemet. Individuella projekt tycks också vara svårt att rymma inom det länkade familjesystemet. I det länkade familjesystemet finns många inbyggda hinder som gör att gemenskapsidealet och den indivi- duella friheten svårligen kan genomföras i praktiken.
De barn som har deltagit här är inte bara offer för sina föräldrars skilsmässa och omgifte – inte bara ”skilsmässobarn” – utan också aktö- rer som medverkar när det gäller att forma sina liv i den nya familje- situationen. När barnet är yngre sköts förhandlingarna huvudsakligen mellan föräldrarna. Men barnet involveras mer och mer och som tonår- ingar sker förhandlingarna mellan barnet och föräldern. Barn tar över mönster från föräldrar och styvföräldrar och bygger upp en egen social kompetens. Både vuxna och barn betonar vikten av att upprätthålla re- lationer. Lojaliteten är stark och kan få svårigheterna att förblekna. I dessa nya familjekonstruktioner tycks mammor och barn utgöra famil- jens kärna och mer eller mindre ”abdikerande” pappor dess periferi.