Familjelivets vardag kännetecknas av varaktighet och stabilitet, samti- digt som familjens roll som social institution kontinuerligt har föränd- rats (Bäck-Wiklund & Bergsten 1997). Moderniseringen har, åtminstone i Norden, inneburit en stor förändring för samtliga familjemedlemmar, men kanske främst för barnen. De materiella, sociala och kulturella för- hållanden som barn lever i har förändrats. Medan verkligheten har för- ändrats, har däremot vår föreställning om vad familj och barndom är formulerats för länge sedan (Dencik 1996).
1950-talet har kallats kärnfamiljens gyllene år, då forskare såg kärn- familjen som den normala och ideala familjebildningen. Dessa tankar utvecklades främst av amerikanska sociologer som Talcott Parsons och William J Goode (Cheal 1991). Parsons (1952) strukturella funktiona- lism blev för lång tid den dominerande teoribildningen inom familje- sociologin. Grundtanken var att familjen skall kunna uppfylla indivi- dens behov av personlig växt och utveckling och ge fysisk och känslo- mässig integritet. Samtidigt utgjorde familjerna en garant för samhällets bevarande (Cheal 1991). Den funktionella teorin förklarade familjens existens med hänvisning till dess funktioner. I denna betraktades en ar- betsdelning mellan mannen och kvinnan i äktenskapet som självklar. Kritik har sedan 1960- och 1970-talen riktats mot den funktionella analysen från olika håll. Främst har dess normativa inslag kritiserats (Liljeström 1992).
På 1970-talet utvecklar Peter Berger och Hansfried Kellner (1970) tan- karna om familjen som en social konstruktion. Familjen blir för den en- skilde individen den ram, mot vilken mening och sammanhang skapas. Brigitte Berger och Peter Berger (1983) ser familjen som en institution i samhället, som ständigt förändras. I sin analys av familjen i The War
over the Family ser de förändringar i familjeinstitutionen som nödvän-
diga för modernitetens framväxt i västvärlden, samtidigt som familje- institutionen erbjuder individerna i familjen en tillflyktsort. De beskriver framväxten av en offentlig sfär och avskiljandet av en privat sfär. Genom framväxten av en privat sfär blir individen fri att experimentera med nya roller. Detta påverkar förhållandet mellan såväl makarna som mellan föräldrar och barn (Berger & Berger 1983). I idealtillståndet kan indivi- den dra sig tillbaka från aktiviteten i det stora samhället, d.v.s. den of- fentliga sfären, till den privata sfären. Balansen mellan dessa sfärer me- nar Berger och Berger är i kris på grund av moderniseringsprocessens inbyggda motsättningar. Detta påverkar familjeinstitutionen och leder
till dess sammanbrott eller ”dekadens”. Samma forskare hävdar, att in- dividen har framhävts på bekostnad av gemenskapen. Det har utvecklats en ”ingenjörsmentalitet” när det gäller både äktenskap och barndom. ”Marknaden” har trängt in i den privata sfären i uttryck som ”det lönar sig inte att vi fortsätter så här” eller ”det går inte att få ut något mera av det här.”
Svårigheten för den moderna familjen har beskrivits i bortfallet av funktioner. Kvar finns funktioner för känslor och intimitet – ”Oasen i en hjärtlös värld” (Lasch 1977). Medan David Popenoe (1988) i Disturbing
the Nest varnar för konsekvenserna av ”familjeupplösningen” i de skan-
dinaviska länderna, menar Lars Dencik (1996) att det inte finns några tecken på att familjen som institution är på tillbakagång. Istället anser han, att familjen som institution i det postmoderna samhället befinner sig i en helt ny social verklighet, vilket medför helt eller delvis nya funktionskrav. Om dessa funktionskrav inte uppfylls, kan det leda till familjens upplösning. ”När samspelet på alla andra sociala arenor allt- mer instrumentaliseras, specificeras i stället familjen till att bli den (enda) instans, där de enskilda individerna, t.ex. barnen som går på daghem, kan uppfattas som unika individer, där individen får ge utlopp för och uppleva emotionalitet och intimitet” (s. 65). Författaren menar att istäl- let för att familjen töms på funktioner, överlastas familjen av emotio- nella och sociala krav, samtidigt som familjens möjligheter att tillgodose dessa krav alltmer försvåras.
Lars Dencik (1987) menar, att det postmoderna nordiska barnet är som aldrig tidigare ett önskat barn, men föräldraskapet är satt ur funk- tion vad gäller att vara förebilder. Mödrarna arbetar utanför hemmet och barnen är på institution. Dencik ser familjens funktion som en fris- tad - ett intimitetsreservat för barnen. Socialiseringsmönstret ändras i en allt snabbare takt, både till innehåll och form, en ”social rapidisering”, menar författaren (s. 19). Det är inte alls samma normer och regler som gäller nu, som när dagens föräldrar var barn. Det går inte att uppfostra sina barn efter de normer och regler, som gällde för ett samhälle som inte längre finns kvar. Nu finns TV, video och data; tekniker som bidrar till barnets socialisering. Den traditionella socialiseringsteorin, nämligen att ha positiva förebilder, räcker inte längre för att lotsa barnen in i vuxenli- vet. Barns livsvillkor måste sättas in i hela livssammanhanget – enligt Dencik bör man ha en holistisk syn. Denciks tankar om barnet som ”önskebarn”, d.v.s. som ett resultat av föräldrarnas val, innebär också att föräldrarna måste ta ansvar för sitt val. Det innebär skyldigheter för föräldrarna och rättigheter för barnen att få utvecklas på bästa sätt.
Exempel på hur dagens familjer möter dessa nya funktionskrav har illustrerats av de forskare som beskriver familjen som ett projekt. Mar- gareta Bäck-Wiklund och Birgitta Bergsten (1997) konstaterar i sin stu- die av småbarnsföräldrar, att både mammor och pappor ser familjen som ett projekt. Med projekt menar de något att arbeta för och driva framåt. Familjen är det gemensamma projektet som både män och kvinnor anser viktigt att kämpa för. Det är målet för tillvaron. I detta projekt framstår barnet som det centrala. I sina berättelser talar män och kvinnor i lika ordalag om det gemensamma familjeprojektet. ”I ord är familjeprojektet gemensamt och könsneutralt, i handling är det individuellt och köns- specifikt” (s. 190).
Begreppet projekt kan ge intryck av tillfällighet. När projektet är genomfört kan det överges. Barnet som projekt är dock annorlunda än till exempel paret som projekt. Medan parrelationen kan avslutas och därmed överges, kan inte barnet överges. För sin överlevnad och för att få sina behov uppfyllda, är barnet beroende av föräldrarna. ”Barnet är således antimodernt och dess födelse förändrar innebörden i individuali- teten och görbarheten. Allt är inte möjligt. Fäder och mödrar är inte autonoma individer som är fria att göra sina egna val. Deras val är styrda av barnets behov och dess överlevnad. Barnet gör sig själv till sina för- äldrars individuella ansvar, livsprojekt och livsplan och dess behov är en viktig grund till de rutiner och arbetsuppgifter som vardagslivet innehål- ler. Men barnet blir samtidigt ett fenomenalt görbarhetsprojekt och före- mål för föräldrarnas drömmar om ett ’superbarn’, som kan skapas med hjälp av experters råd i enlighet med vetenskap och beprövad praxis” (Bäck-Wiklund & Bergsten 1997, s. 193). I samma studie ges också en analys av hur föräldrarna gör för att förverkliga sitt individuella och gemensamma projekt. I detalj beskrivs vardagens rutiner, enkla repetitiva handlingar, som sammantaget formar vardagen till en känd och förut- sägbar tillvaro. Resonemanget har stora likheter med David Morgans idé om ”family practices” – d.v.s. de handlingar, rutiner, ritualer och göranden som konstitueras i den nya familjen (1996).
Samma analytiska ingång har Carol Smart och Bren Neale i studien
Family Fragments (1999), där de studerar föräldraskap efter skilsmässa.
Idén om familjens olika praktiker som olika rutiner ersätter idén om familjen som en institution. Familj blir i detta perspektiv inte längre en sluten enhet, utan den konstitueras istället av olika handlingar och vem de utförs tillsammans med. På så sätt blir familj ett öppet system vars gränser är förhandlingsbara. Man kan börja tala om ”doing family life”
(jfr doing gender; West 1987). Föräldrar och barn förhandlar från en situation till en annan, vilka som skall ingå och vilka som skall uteslutas. Detta förutsätter nya kompetenser hos de enskilda familjemedlemmarna som genom förhandlingar, på ett flexibelt sätt, både skapar rutiner och möter förändringar.