Att beskriva familjens liv utifrån dess rutiner och ritualer härrör från antagandet, att centrala element inom kulturen inte alltid kommer till direkta uttryck utan snarare genom olika symboliska processer. Dessa symboliska element kallas ofta kulturuttryck eller artefakter i kulturen (Bang 1994). Exempel på sådana kulturuttryck är historier, myter, språk, humor, ceremonier och ritualer. Kulturuttrycken är synliga, observerbara produkter av kulturen och kan tolkas som kulturbärare. Kulturbegreppet har sitt ursprung både i antropologi och sociologi. Det har givit upphov till en rad definitioner och är alltför omfattande för att behandlas här. Det används här i en enkel betydelse och avser värderingar och handlings- normer, som vägleder familjemedlemmarna till vardag och till fest. Var- dagen byggs upp av rutiner, som sammantaget skapar ”meningen med livet”. Det är handlingar som är förutsägbara och lätta att känna igen. De är inte alltid möjliga att beskriva därför att de tas för givna och inte något som individen alltid reflekterar över.
Ritual har en annan innebörd och något som inte genomförs var dag. Ritualerna markerar speciella händelser. Genom att se ritualerna som symbolhandlingar, vilka tjänar som kittet i en kultur, kan vi med hjälp av dem röra oss från ett tillstånd av individualitet till ett tillstånd av kollek- tiv samhörighet. Deltagandet i familjens ritualer visar oss, hur vi relate- rar till varandra och anger en persons ställning som familjemedlem. Att studera ritualer kan ge svar på frågor som: Vilka familjemedlemmar står nära varandra? Vilka familjemedlemmar befinner sig långt ifrån varan- dra? Vem är inne i familjen och vem står utanför? Ritualerna visar på mönster, regler, roller och möjligheter. Ritualernas utformning definierar gränsen mellan familjen och världen utanför. Ritualerna förs vidare från generation till generation och traditioner skapas. Att studera ritualer blir ett sätt att studera familjens liv och förändringar i detta liv.
Måhända är ritualerna viktigare idag för en familj, som lever i ett samhälle där familjelivet är individualiserat och familjemedlemmarna lever i skilda världar. Lars Dencik (1987) beskriver familjen i det postmoderna samhället, där mannen går till sitt arbete och möter sina arbetskamrater. Kvinnan går till sitt arbete och möter sina arbetskamrater. Äldsta sonen går till skolan och fritids och yngsta dottern till dagis. När de sedan möts i hemmet på kvällen har alla familjemedlemmarna tillbringat sin dag i sina respektive nätverk och fått skilda och individuella erfarenheter. En- ligt Dencik är det kanske inte så konstigt, att det kan vara svårt att hålla ihop en familj. Ett sätt att stärka familjesamhörigheten kan vara att skapa
det han kallar ”samværsritualer”. Exempel på sådana kan vara levande ljus och vin eller chips och läsk framför TV:n på fredag kväll. ”Hokus- pokus og vi bliver løftet op – ud af hverdagens gustne trædemølle og oplever et fællesskab med hverandre” (s. 35). Dencik menar, att ju mer livet ute i samhället kännetecknas av att vi på olika offentliga arenor värderas efter våra prestationer, ju viktigare blir familjens funktion som en psykosocial stabilitetszon.
Ritualernas genomförande är både tydligt, uppenbart och lätt att iakt- taga, samtidigt som det finns en stark känslomässighet under ytan, som är mera subtil och mystisk ofta med starka effekter på deltagarna. Där kan också finnas inslag av tvångsmässighet. Ordet ritual kommer av det latinska ordet ritus som betyder bruk eller fastställd ordning. Men be- greppet familjeritualer är vidare än så.
Med hjälp av Steven J Wolin och Linda A Bennett (1984) utvecklas begreppet familjeritualer. De ser familjeritualerna som en symbolisk form av kommunikation, som upprepas i en systematisk form över tid. Ge- nom sin speciella mening och repetitiva natur bidrar ritualerna på ett avgörande sätt till att etablera och bevara en familjs självkänsla, dess familjeidentitet. Ritualerna bidrar till att skapa och stabilisera denna iden- titet genom familjens livscykel genom att klargöra förväntade roller, grän- ser inom och utanför familjen och definiera regler så, att alla medlemmar vet att ”det här är vår familj.” Ritualerna får familjemedlemmarna att framstå som en familj, både för sig själva och inför andra. Dessutom hjälper ritualerna till att förena tiden som gått med framtiden, genom att hålla gamla ritualer levande och skapa nya. Ritualer ger en kontinuitet, som gör framtiden synlig och hanterbar.
Ritualer är meningsfulla handlingar med symboler, som uttrycker mer än vad ord kan göra. Ritualerna har en magisk kraft. Rutinerna hjälper oss att praktiskt och tidsmässigt organisera våra liv. Barnets nattnings- procedur innehåller t.ex. rutiniserade inslag av tider och arbetsuppgifter. I ritualerna finns rutinerna men också mera känslomässiga inslag. Vid nattningen, när föräldrarna lämnat rummet, skall dörren vara öppen precis ”så” mycket för att ljuset och rösterna från den övriga familjen skall ge känslan av välbehag och trygghet. Många centrala, relationsinriktade frågor i familjelivet förtydligas i vardagslivet. Familjemedlemmarnas pla- cering vid middagsbordet och vilken roll de tar i matlagningen visar på deras position. Vid större familjeceremonier som jul, dop och konfirma- tion blir det känslomässiga och symboliska inslaget ännu starkare eller snarare tydligare. Vardagens något färglösare rutiner är starka genom sin regelbundenhet och upprepning.
I alla ritualer finns inslag av tradition, d.v.s. arv från generation till generation (Rolf 1995). Traditionens makt framträder ännu starkare vid större högtider som t.ex. jul. Minnet från barndomens jular finns också hos vuxna och därmed finns en önskan, att barnen skall få uppleva det- samma. Medan rutinerna hjälper oss att praktiskt och tidsmässigt orga- nisera våra liv, hjälper oss ritualerna att mer känslomässigt ordna tillva- ron. Ritualerna utvecklas i traderingsprocessen. På det sättet ger tradi- tionen en stabilitet för identiteten genom generationsled, men också en tröghet mot förändringar. Traditioner ärvs från generation till genera- tion, medan ritualerna är de handlingar som uttrycker traditionerna. Ritualerna kan därför förändras, trots att traditionen består.
Mary F Whiteside (1989) använder familjeritualer som nyckeln till analys av släktskapsförbindelser i familjer med omgifta vuxna. Hon de- lar in familjeritualerna i vardagens rutiner, familjetraditioner och familje- firande. Whiteside uppmärksammar komplexiteten i den ombildade familjens släktskapssystem med släktingar förenade med blodsband, ingifta släktingar genom nya eller tidigare äktenskap och styvrelationer. Whiteside delar detta stora släktskapssystem i tre nivåer eller subgrupper. Den minsta subgruppen i familjesystemet är styvfamiljehushållet, som utgörs av det omgifta paret och deras biologiska (eller adopterade) barn. På den andra nivån finns the binuclear family, tvåkärnefamiljen. Om båda föräldrarna har gift om sig och/eller om styvföräldrarna tidigare har varit gifta, kan kedjan av tvåkärnefamiljer som hör ihop bli ganska omfattande. Den tredje nivån av familjemedlemskap omfattar den utvid- gade krets som omger tvåkärnefamiljen. Där finns mor- och farföräldrar, tidigare ingifta släktingar, mostrar och fastrar, farbröder och morbröder med flera släktingar. Denna utvidgade krets bildar tvåkärnefamiljens släkt-
nätverk. Dessa tre nivåer av familjesystemet kopplar Whiteside samman
med familjeritualerna på ett sätt som visar, att olika delsystem i tvåkärnefamiljen har hand om eller ansvarar för olika sorts ritualer. Till exempel ansvarar styvfamiljehushållet för varjedagsrutinerna medan tvåkärnefamiljen ansvarar för familjetraditionerna och slutligen tvåkärnefamiljens släktnätverk för familjefirandet.
Vidare visar Whiteside (1989) på att varje nivå av ritualer skapar möjlig- heter för den ombildade familjen för förändring av familjeidentitet. Varje- dagsmönstren definierar formen för styvfamiljehushållet. Genom att ut- veckla den andra nivån av ritualer, som Whiteside kallar familjetraditioner, normaliseras tvåkärnefamiljen med varierande medlemskap i de två hus- hållen och klargör relationerna mellan hushållen. Traditionerna uttrycker
tvåkärnefamiljens identitet såväl som relationerna med varje tidigare makes ursprungsfamilj. Familjefirandet involverar det bredaste släktnät- verket och skapar en definition av familj, som kan övervinna de för- ändringar som skapas genom skilsmässa och omgifte.
Utifrån barnets position innebär uppdelningen i styvfamiljehushåll och tvåkärnefamilj en starkare betoning av det hushåll, där han eller hon bor. Detta hushåll utgör ett centrum i barnets familjenätverk. Tvåkärnefamiljen utgör ett område som innefattar även det hushåll, där den andra föräldern bor och den största ytan till sist visar på tvåkärnefamiljens släktnätverk, där mammans och pappans släkt åter- finns. Den annorlunda släktstrukturen kan iakttagas i familjens ritual- skapande. I kärnfamiljens vertikala struktur är det vanligt, att det är farföräldrarna eller kanske oftast morföräldrarna, som har rollen som samlingspunkt för barn och barnbarn. Rikke Schwartz (1987) menar att med en horisontell struktur blir det vanligare att samlingspunkten foku- seras inom den yngsta generationen. Det är kring länkbarnet som de sidoordnade medlemmarna av familjen relaterar sig inbördes och som på detta sätt binder samman de horisontellt placerade familjekretsarna. Länkbarnet ges på detta sätt en roll som kulturbärare.
Den för denna studie aktuella indelningen i familjeritualer inleder den empiriska analysen i kapitel fem.