Barnhälsovårdens utveckling

Barnhälsovården har en lång tradition med hälsoarbete där inriktning och innehåll har påverkats av hur hälsan och ohälsan i samhället, i fa- miljen och bland barnen har sett ut (Jonsell, 1989). Den fö rsta s.k. Mjölkdroppen startade 1901 och Mjölkdropparna blev föregångare till nutidens barnavårdscentraler (BVC). Efter 1937, då landsting och kommun fick statsbidrag till att bedriva mödra- och barnhälsovård, skedde en snabb uppbyggnad av barnhälsovården. Vaccinations- och olycksfallsprogram utvecklades, hälsoövervakning och hälsoupplys- ningsverksamheten ökade. Detta bidrog tillsammans med bättre eko- nomiska och hygieniska förhållande till att barnens hälsa förbättrades. Barnhälsovården byggdes upp under en tid, då hälsa eller att vara frisk sattes i samband med medicinska problem. Barnavårdscentralens tidiga verksamhet riktade sig i huvudsak mot barns somatiska tillstånd, fysis- ka hälsa och tillväxt. Tonvikt lades på hälsoövervakande och hand i- kappuppspårande verksamhet (Socialstyrelsen, 1970). Barnhälsovårds- arbetet inriktades framförallt på barnets första år. Genom bl.a. införan- det av allmän 4-års-kontroll och ansvar för hälsovård i förskolan, ut-

vecklades barnhälsovårdens arbete under 1970-talet till att även omfatta barn i övriga förskoleåldrar.

På 1970-talet sågs en förändrad samhällsbild med bl.a. ökad urbani- sering, nedbrytning av sociala nätverk och en ökad psykosocial sjuklig- het. Nya hälsorisker för barnen uppmärksammades, bl.a. ökande antal skilsmässor och fler barn som blev utsatta för fysisk, psykisk och social misshandel. En mödra- och barnhälsovårdsutredning samt en barno m- sorgsutredning tillsattes för utveckling av ett mer psykosocialt arbets- sätt och bättre stöd till föräldrar i deras föräldraroll. Genom ett nytt principprogram (Socialstyrelsen, 1981) förstärktes inriktningen mot att stödja och aktivera föräldrarna i deras föräldraskap och att skapa gynn- samma betingelser för föräldraskapet. Ungefär samtidigt infördes all- män föräldrautbildning (SOU 1978:5) för blivande föräldrar och föräld- rar till barn upp till ett år som en del i mödra- och barnhälsovårdens ordinarie verksamhet.

Hitintills hade landets barnhälsovård bedrivits vid olika typer av BVC. I städer eller större orter var BVC skiljd från övrig primärvård med sjuksköterskor som enbart arbetade med barnhälsovård. I övriga delar av landet var BVC en del i distriktssköterskors verksamhet. Under slutet av 1970-talet förändrades primärvården mot ett ”från vaggan till graven” arbetssätt. Arbetet skulle ske mer sammanhållet med familjer över generationsgränser och erbjuda kontinuitet från hälsovård vid föd- sel till vård av gamla (SOU 1979:78). Mödra- och barnhälsovårdsut- redningen (Socialstyrelsen, 1981) präglades också av de planerna. För- ändringen innebar att all barnhälsovård skulle bli en del av distriktsskö- terskornas arbete i primärvården. Förändringen medförde en omorgani- sation till geografiskt mindre områden att ansvara för, vilket förde med sig att antalet barnfamiljer för varje distriktssköterska minskade. För- ändringen skapade oro för möjligheterna att bibehålla barnkompetens. Den ledde till diskussioner om huruvida barnhälsovården borde utföras av specialister eller generalister. Alla la ndsting genomförde inte denna förändring. Några behöll tidigare specialisering av barnhälsovården, framförallt i områden med stort antal barnfamiljer.

När besparingar inom hälso- och sjukvården genomfördes under början av 90-talet ifrågasattes barnhälsovården och dess organisations- former av bl.a. Hagelin (1991), Sjölander och Stenhammar (1991) och Sundelin (1992). De konstaterade att barnhälsovården till stora delar hade stagnerat och att arbetsformerna hade fastnat i gamla rutiner. De hade inte utvecklats och anpassats till rådande hälsoproblem eller till

gällande mål och riktlinjer. Barnhälsovårdens hälsoupplysningsarbete behövde utvecklas vad gäller innehåll, metoder och strategier. Insatser- na för att främja föräldrar i deras föräldraskap var bristfälliga. Social- styrelsens utredning av barnhälsovården ”Skydda skyddsnätet” (Sunde- lin, 1992) visade, att alla föräldrar inte erbjöds föräldrautbildning i grupp och att den individuella verksamheten inte var tillräckligt omfat- tande för att nå alla de föräldrar, som inte deltog i föräldragrupperna. Sundelin poängterade betydelsen av föräldrarnas aktiva medverkan för att främja barnens hälsa. Han ansåg att en ökad samverkan mellan barn- familjer och barnhälsovård var en förutsättning för en fungerande verk- samhet. Utifrån Skydda skyddsnätet -utredningen kom ett program för kvalitetssäkring för barnhälsovården (Socialstyrelsen, 1994).

I mitten på 90-talet poängterade Sundelin (1995) och Bremberg (1996), att barnhälsovården alltmer måste riktas mot barnens, föräld- rarnas och familjens totala situation och hälsa. De ansåg att det krävs förnyade arbetssätt, kompetensutveckling och ökad samverkan. I reger- ingen påtalades åter behovet av att stärka föräldrar i deras föräldraroll, vilket medförde att verksamheter med föräldrastöd och föräldrautbild- ning kartlades och analyserades. Den därpå följande utredningen (SOU 1997:161) gav förslag på hur stöd till föräldrar i form av föräldrautbild- ning, enskilt eller i grupp och andra verksamheter för föräldrar med barn i förskolebarn och skolåldern kan utvecklas och stimuleras. Utred- ningen föreslog ändring av begreppet föräldrautbildning till samlings- begreppet ”stöd i föräldraskapet”. Stöd för föräldrar kan inte enbart inriktas på att utbilda föräldrar, utan bör också inriktas på att skapa för- utsättningar för föräldrar att utvecklas och bli stärkta i sin föräldraroll, liksom att stärka föräldrarnas kompetens och förmåga att ta ansvar. Betänkandet betonade därmed det som fördes fram redan av barno m- sorgsgruppen 1978 (SOU 1978:5).

Vid en ”State of the Art”-konferens om barnhälsovårdens betydelse för barns hälsa, angavs tre huvudprinciper för det fortsatta arbetet i barnhälsovården (MFR, 1999). Den första är att barnhälsovårdens arbe- te mer bör fokuseras på föräldrars delaktighet och på att stärka föräld- rars självkänsla och kompetens. Den andra är att barnhälsovården skall vara den verksamhet som har ansvar för att uppmärksamma behov av insatser under barnets två första levnadsår. Särskilt anges stöd i anknyt- ningsprocessen och tidigt stöd i föräldrarollen. Den tredje principen är att nuvarande icke evidensbaserade insatser skall ses som provisoriska och att framtida insatser bör utgå från forskningsrelaterad kunskap.