Mönster för syntetisering

Hur gör då distriktssköterskor för att ”lyckas” med uppgiften som de har föresatt sig, dvs. arbeta utifrån en dubbel målsättning, så att arbetet bibehålls i dimensionen Befolkningsindividualisering. Den tvåsidighet som de uttrycker, visar att folkhälsouppdrag och familjehälsouppdrag ses som motstående, men inte som motstridiga uppdrag att arbeta ut- ifrån.

I studiens observationer och i distriktssköterskornas beskrivningar av hälsoarbetet på den öppna mottagningen urskiljs inte ett, utan flera mönster i dimensionen befolkningsindividualisering. Ett mönster speg- lar ett hypotetiskt idealförfarande. I det praktiska genomförandet ur- skiljs tre mönster för hur distriktssköterskor skapar en syntetisering och behåller den i dimensionen befolkningsindividualisering. Mönstren

sig mellan att vara befolkningsinriktat och individinriktat inom ett be- sök eller mellan besök med samma familj. Mönstren kan liknas vid oscillerande rörelser med varierande våglängder. De finns i ett tidsper- spektiv, då mönstren som bildas inte enbart avser rörelser under ett be- sök, utan också rörelser mellan en familjs olika besök. Således visar studien, att det finns variationer i hur distriktssköterskor låter en inrikt- ning dominera och en annan stå tillbaka, i olika skeenden i ett besök eller mellan olika besök. Då syntetiseringen sker i ett tidsperspektiv finns också en tidsaxel, som representerar kronologisk tid.

Hypotetiskt idealförfarande

Genom att ställa folkhälsouppdrag och familjehälsouppdrag sida vid sida och utgå från att de är möjliga att förena mot varandra, bildas ett hypotetiskt mönster för syntetisering. Det kan ses som ett hypotetiskt

idealförfarande (Figur 6.2). Den kraftiga linjen mellan de båda uppdra-

gen symboliserar ett förhållande mellan befolkningsinriktat och indi- vidinriktat hälsoarbete, där båda är lika starka, samt följer verksamhe- tens båda uppdrag fullt ut och lika mycket. Mönstret motsvarar en syn- tetisering där folkhälsouppdrag och familjehälsouppdrag ständigt är förenade till en helhet. Mönstret kan ses som en hypotetisk idealsynteti- sering av de båda inriktningarna.

Hypotetiskt idealförfarande

Tid

Figur 6.2. Hypotetiskt idealförfarande som mönster för befolkningsin-

dividualisering

När distriktssköterskor beskriver önsketänkande om en idealsyntetise-

ring, skiljer den sig från det hypotetiska idealförfarandet som beskrivs

ovan. Deras ”drömläge” i dimensionen befolkningsind ividualisering har en tydlig individinriktning och präglas av en stark individualise- ringssträvan. Det framgår i distriktssköterskornas beskrivningar av vad som utmärker ”bra” hälsoarbete och önskningar om hur barnhälsovår-

Folkhälsouppdrag Familjehälsouppdrag

dens hälsoarbete skulle genomföras. Det befolkningsinriktade arbetet relateras övervägande till barnhälsovårdens program och riktlinjer som skall följas för hälsoövervakning, hälsoupplysning och dokumentation. Distriktssköterskors befolkningskunskap, folkhälsoansvar för befolk- ningsgruppen barnfamiljer och betydelsen av generella insatser åbero- pas inte i samma utsträckning.

Förekomsten av ett idealiskt mönster för ett praktiskt genomförande av ett ”drömläge” för syntetisering är inte realistiskt. I det praktiska arbetet på den öppna mottagningen medför dynamiken att det ständigt sker olika slags rörelser inom dimensionen befolkningsindividualise- ring. Flera faktorer inverkar på hur de båda uppdragen syntetiseras i det praktiska arbetet och hur möjligt det är, att syntetisera hälsoarbete en- ligt en drömbild. Även om det finns en gemensam idealbild av hur häl- soarbete i barnhälsovården skall utformas, tolkas uppdragen till viss del på olika sätt. Det finns varierande kompetens för befolkningsindividua- lisering. Då barnhälsovårdens distriktssköterskor har stor handlingsfri- het för hur enskilda besök genomförs, kan olika tolkningar och varie- rande kompetens medföra, att distriktssköterskor har skiftande uppfatt- ningar om hur syntetisering formas utifrån en idealbild och genomförs på ”bästa” sätt.

Den oförutsägbara miljön inverkar också på möjligheterna att förena två motstående uppdrag i enlighet med en ideal position. Dessutom medför dynamiken mellan de båda uppdragens befolknings- och indi- vidinriktning och samspelet mellan befolkningsindividualiseringens kategorier, att barnhälsovårdens distriktssköterskor hanterar befolk- ningsindividualisering på olika sätt.

Sicksackande

Mönstret sicksackande består av små oscillerande rörelser mellan be- folkningsinriktning och ind ividinriktning (Figur 6.3). När rörelserna har detta mönster, rör sig hälsoarbetet i sicksack mellan uppdragen i alla moment under ett besök. Hälsoövervakningen utförs både enligt barn- hälsovårdens program med obligatoriska bedömningar och enligt famil- jens önskemål eller bekymmer. Distriktssköterskor ställer sina frågor eller ger den hälsoupplysning, som ho n är ålagd enligt programmet och ingår i hennes befolkningsuppdrag. Kontinuerligt byts detta befolk- ningsperspektiv till individperspektiv och samspråket fokuseras på det aktuella barnet och dess familj. Även dokumentationen sicksackar mel- lan ifyllande av diagram eller kryss i rutor och anteckningar som är

speciella för det aktuella barnet och dess familj. Så fortgår rörelserna genom hela besöket.

Sicksackande

Tid

Figur 6.3. Sicksackande som mönster för befolkningsindividualisering Pendling

Det andra mönstret för syntetisering som ses i det praktiska arbetet är

pendling (Figur 6.4). Det skapas av rörelser mellan folkhälsouppdrag

och familjehälsouppdrag med större svängningar från det hypotetiska idealförfarandet och sker med mer långdragna faser. Hälsoarbete som har ett sådant mönster, skiftar mellan att ha fokus på barnhälsovårds- programmets hälsoövervakning och den enskilda familjen under längre frekvenser. Pendlingen förefaller följa grundstrukturen för ett besök.

Pendling

Tid

Figur 6.4. Pendling som mönster för befolkningsindividualisering

Mönstret präglas av stark individinriktning under en inledande sekvens av besöket. Därefter sker en övergång till en mer befolkningsinriktad kontrollsekvens under tiden som undersökningar och bedömningar görs. Samspråket under denna fas utgörs av kontrollprat som övervä- gande består av generella råd och kommentarer. Därefter sker en pend- ling tillbaka till en mer individinriktad eftersnacksfrekvens, som avslu- tar mötet med den enskilda familjen.

Familjehälsouppdrag

Folkhälsouppdrag

Familjehälsouppdrag

Kompensering

Det tredje mönstret för en syntetisering i det praktiska arbetet är kom-

pensering (Figur 6.5). Det skapas genom rörelser mellan de båda upp-

dragen i förhållande till en familjs besök i ett tidsperspektiv. Ett besök som domineras av befolkningsinriktning, ”kompenseras” med ett besök som är mer individinriktat eller tvärtom. Ett besök fokuserar på så sätt mer på programenlig hälsoövervakning och generaliserat samspråk än ett annat besök, som mer fokuserar på den enskilda familjens hälsa och problem. Ett sådant besök följs av mer individinriktat besök. De olika besöken kompletterar därmed varandra.

Kompensering

Tid

Figur 6.5. Kompensering som mönster för befolkningsindividualise-

ring.

Kompenseringsmönstret ger således möjlighet att låta hälsoarbete vara mer individinriktat än befolkningsinriktat under ett besök. När den ”ob- ligatoriska” vägningen är avklarad, sker inte några undersökningar eller bedömningar, förutom okulär inspektion, dvs. det som distriktssköters- kor uppmärksammar genom att titta på barn och föräldrar under sam- språket. Ett sådant individinriktat besök kompenseras med en starkare befolkningsinriktning vid nästa besök, genom att programenliga under- sökningar och bedömningar genomförs.

Handlingsmönstret kompensering används då distriktssköterskor ändrar på förhållandet mellan befolkningsinriktat och individinriktat hälsoarbete. Det sker när de intuitivt känner att föräldrar behöver ett stort individuellt psykosocialt stöd eller när föräldrar tar upp problem som distriktssköterskor väljer att uppmärksamma. Då ägnas mer tid åt att prata med föräldrarna och hälsoövervakningen tonas ned. ”Obligato- riska kontroller” förutom vägning, görs vid senare besök. De väljer således att använda tiden för besöket till det, som de anser att det finns

Familjehälsouppdrag

mest behov av för tillfället. Distriktssköterskornas erfarenhet medför, att de inte ständigt känner krav, att ständigt följa hälsoövervakningens tidpunkter när det ena eller andra bör göras, utan kan tillåta variationer.

Mönstret kompensering används också, när distriktssköterskor kän- ner stress på grund av att tiden som är avsatt för den öppna mottagning- en inte verkar räcka till. En sådan situation är när flera föräldrar väntar på att komma in till sin distriktssköterska eller att något besök har tagit längre tid än vad som är vanligt. I sådana situationer kan distriktsskö- terskan medvetet välja att göra det aktuella besöket mindre långvarigt genom att fokusera på generell hälsoövervakning. Det mindre individ- inriktade besöket kompenseras vid familjens nästa besök, då hälsoarbe- tet mer fokuseras på barnet och dess familj. Genom mönstret kompen- sering blir det tydligt att distriktssköterskors angelägenhet om befolk- ningsindividualisering inte utgår från hur ett endaste besök syntetiseras, utan finns i ett tidsperspektiv.

Något mönster för ett hypotetiskt idealförfarande eller för distrikts- sköterskors önsketänkande om en ideal syntetisering återfinns således inte i empiriska data. Ett sådant mönster är inte realistiskt. Det som är realistiskt i den komplexa kontexten är något slag av oscillerande rörel- se mellan de båda uppdragen. Av de tre mönstren är sicksackande det mönster som teoretiskt sett ligger närmast ett idealförfarande. I den öppna mottagningens oförutsägbara miljö, både vad gäller tid som finns till förfogande och vilka krav och förväntningar som besökande föräld- rar har, kan det vara svårt att upprätthålla sicksackande rörelser. Det kan medföra att uppdragen försvagas och på så sätt glider över till de andra dimensionerna. En medveten växling till kompenseringsmönster är en situationsanpassad strategi för att bibehålla befolkningsindividua- lisering och undvika en sådan förflyttning.

Distriktssköterskor gör ständigt ”positionsbestämningar”, dvs. be- dömningar av sitt agerande i förhållande till barnhälsovårdens riktlinjer, familjens önskemål och behov, barnets behov, den rådande miljön samt till deras egna uppfattningar och omdömen. Bedömningarna blir be- slutsunderlag för deras ställningstagande för vad som är ”bästa sätt” i rådande situation i ett tidsperspektiv. Därigenom kan distriktssköters- kor växla mellan olika handlingsmönster och använda mönstret kom- pensering men ändå bibehålla den syntetisering som de är angelägna om, både i det enskilda mötet med föräldrar och barn och i ett långsik- tigt perspektiv för alla möten med barnfamiljen under den aktuella tids- period som barnhälsovården utnyt tjas.