549. Mjölkaharar gjorde di förr, det talte farfar om. Di tog stickor -jag minns nu inte hur många det skulle vara - och brände i båda ändarna. Och så tog di "äffsingar"1 [ det var varp, som di klippte dän, när di klippte ner en väv
J
och solv och trasor. Allt det där, som di virade om stickorna, skulle di ha stulit i nån granngård. Sen läste di nån slags besvärjelse över det där, och då vart det levande, det vart en hare, som såg ut som andra harar. Med den kunde di sen dra mjölk2 från andras kor och andras lagårdar. Förr var di så rädda om "äffsingar" och solv, när di tog ner en väv. (Lantbr. i SK, f. 1890. Uppt. 1948.)550. Att mjölkharar var något, som de trollkunniga kunde göra sej, det har jag fälle hört, men jag vet inte, vad det var för något. Men det där di hade för sej, att harar kunde dra mjölk, det tror jag har uppkommit av det, att harar, när korna går på bete, försöker komma åt och pappa [dia] korna, för det har jag själv sett, att harar gör. (Skogvakt. i KV, f. 1873. Uppt. 1942.)
551. Föreställningarna om mjölkharen är så gott som utdöda inom Edsbergs h :d. Flera äldre har i sin barndom hört, att trollkunniga hade mjölkharar, men vet f. ö. ingenting härom. För att få ytterligare ett belägg
~åste man gå söderut till Finnerödja s :n på Tiveden. - Mjölkharar skulle göras av någon fot långa stickor, som bränts i ändarna å virats om med trasor. Den kunde de skicka te grannas lagård å mjölka hem all mjölken. De va e käring, har ja hört, som geck ut å ställde sej å ropa:
"Så långt mitt rop höres, hörer mej sanke [mjölken] te". Jag vet en, som såg en käring vända sej nolåt å ta ut i lufta tre gånger nolåt, när hon började kärna. Ho hade mjölkhare. -- De ä inte bara för att inte krittera ska gå hän, som en gälar [gör gärdesgårdar]. Utan de ä också för att skydda dem för mjölkharar, å därför bruka allti de gamle gäla så tätt, att inte mjölkharar kan komma igenom. Men när en gälar, ska en se upp att en inte gälar motsols; å så att pinnen vris neråt, för då kan den som förstår sej på, mjölka kritter. - De ska va lögn å få dö på en sån där mjölkhare, men de går, för ja vet en trovärdig person, som har skötet en, å de va bara nåra stecker å traser. (IFGH 1020. Gamla i Finnerödja. Uppt. 1927 av I. Lundgren.)
552. Mjölkharar har jag nog hört om, de drog ju mjölk från grannar, men det är allt jag vet. På tal om harar, så var det någon - det är nu
1 ) Jfr 829.
2 ) Jfr 682 ff.
en 40 år sen - oom berättade om en kyrkhare i Hidinge, men det var inte ett ont väsen, inte något, som folk var rädda för. Så en sönda-morron gick jag bort och hälsade på August i Stabo (f. 1840), han visste mycket och hade bra reda på sig. Jag frågte August, om han hade hört om något, som kallades kyrkharen. Jo, August hade hört talas om det där. Han berättade, vad han hört av sin far, Anders Svensson (f.
1801). Kyrkharen höll till i Trasåsaskogen3 här i Skarshult. De som på söndamorrnarna gick till kyrkan över Trasåsarna hade sett den där haren.
Det var Skam själv trodde de. På kyrkstigen gick de i rad, och främst gick en karl, som inte var rädd av sig. När den som gick främst i ledet fick se kyrkharen, så skulle han genast falla på knä och läsa Fader vår Kyrkharen fick de sen död på, de sköt den. Men ingen, som sen skulle trampa kyrkstigen, fick skjuta den, det kunde vara farligt. Och därför lejde de en gesäll på Laxågodset, som sköt den. För besväret fick han två daler och ett stop brännvin. Det där hade hänt nån gång på 1700-talet. (Torpare i SK, f. 1887. Uppt. 1942.)
553. Nej, mjölkharar har jag inte hört något om. Men det bodde en gubbe här borta i Viken, Karl Janse hette han, han var född i Västanby här i Kvistbro. Som ung körde han timmer en vinter från Farbrorstorp över Stormossen4 ner till sågen i Gropen. Och en dag såg han på Stor-mossen en gubbe, gammal och grå var han, som strövade omkring och vallade en flock harar. De hoppade och skuttade omkring honom, sa han.
(Man i Svartå, KV, f. 1882. Uppt. 1948.)
~Maran
554. Nisse i Västergårn talte om maran. Den kom in i stallet och i lagårn och ansatte både hästar och kritter. Ja, folk blev ibland också ridna av maran. Nisse tog in marsuddar i stall och lagård och hängde över dör-rarna till skydd mot maran. En marsudd eller martosa är en sådan där missbildning på björkar, så det växer ut en hoper små kvistar på en gren.
När man bar hem en marsudd, så skulle en man se till så man inte följde eller korsade en kyrkväg. Det skulle inte vara bra för dem, som sen skulle gå vägen till kyrkan. (Torpare i SK, f. 1862. Uppt. 1943.)
555. "Förr i tin ha mara rie hästar, så di stått svetta um mornar". -För att befria hästarna från maran sattes marbuskar [ martosar] över stall-dörren eller i en bjälke över hästarna. - De' ä somma människer som
3 ) Se 292, 441.
4 ) Se 326.
går ikreng å marar [ rider mara på någon]. (ULMA 41 : 131 a. Man i KN. Uppt. 1897 av R. L-n.)
556. Maran rider ibland kor, men sätter man en lie eller annat stål över båset, så är det ingen fara. (Lantbr. i HI, f. 1870. Uppt. 1936.)
557. En i Måttan [torp under ölsboda i Nysund], som kola i Fasan1 [skogen öster om ölen], kom maran till under natten. Och han blev tokig sen, så de fick köra bort honom. Han fick något tungt över bröstet, och han spotta blod. (IFGH 3878. Lantbr. i NY, f. 1866. Uppt. 1932 av M. E-n.)
558. Det hörde jag min farfar berätta för en granne, att när han var barn, hörde han talas om en bonde, som hade en dräng, som vart så arg för att hästen, som han körde, stod svett om morgnarna, när han kom ut i stallet. Så en kväll band han en skarp lie på hästens rygg och sa:
"Nu ska jag fånga maran". Och på morgonen kunde inte husbonden be-gripa, varför inte drängen kom in från stallet. Så gick han ut och såg efter, och då låg drängen där död, så det var drängen själv, som var maran. - - - Om de kunde få tag i en martova och kunde få hem den, så att de inte gick över någon väg, där de färdas fram med lik, så kunde de driva bort maran, om de hängde martovan över hästen. Eller också hängde de opp en gammal lie eller en skjuten skata. (Efter öBF A
396. Uppt. 1925 av kvinna i NY, f. 1870.)
559. Själv led pg av maran många gånger som ung. När jag lade mig, läste jag:
"Mare, mare, minne, du får ej bli här inne,
förr än du räknat: fåglar skog, fiskar i flod,
alla eketräd och Guds ord".
Bara jag läste den versen, slapp jag känna av maran på natten. Annars är hon otäck. Man tror att man skriker det värsta man orkar, när hon sitter på bröstet på en, men man kan knappt få fram ett enda pip en gång. - Maran red också hästarna, och till skydd för dem brukade man hänga opp en uggla över stalldörren. ( öBFA 1058 [ orig. i NMA]. Brev-bärare i KV, f. 1854. Uppt. 1929 av A. Arvidsson.)
560. Jag var så illa riden av maran, när jag var liten. Hon satt på bröstet å klämde å klämde, så jag orka inte andas. När jag tittade efter, så likna hon en gumma, som bodde nära mitt hem, hon hette Stina Björsa.
1 ) Se 294.
166
Jag såg allt efter flera gånger, å de va ho var gång. Jag tala om det för någon, å då sa den personen: "När du möter henne, så säj te henne, att hon inte får gå å klämme dej om nättera". Nästa dag kom Stina Björsa hem å jag sa till henne: "Ni Stina Björsa får inte gå å klämme mej om nättera, så ja inte får sove". "A hut med dej, pojke, jag klämmer inte dej", sa hon. A ser ni, hon ble allt så ond så. Men i alla fall kom hon inte mer, så jag fick aldrig ont av någon mara mer. De va allt så, att människor kunde förvandla sej till mara å rida djur å folk om nättera, det trodde man förr. Men hur det gick till, vet jag inte. -- - - (IFGH 794. Man f. i NY 1843. Uppt. 1927 av I. L-n.)
561. - - :...._ Jag hörde omtalas, att det var en man som ofta plågade:;
av maran. Så en gång hann han inte domna, utan han kände när hon kom.
Han fattade ett fast grepp i det, som tryckte, och slog det med all kraft mot golvet och satte sej opp och såg att på golvet låg en· svart katt. Men den försvann, ingen såg, hur han kom in eller ut, när fönster och dörrar var stängda. - - (öBFA 1318. Uppt. 1925 av kvinna i KV, f. 1851.) 562. Maran sa de var som ett fruntimmer, vissa fruntimmer kunde förvandla sej till maror, så trodde de förr. Var det någon som hade ont av maran, så tog de jord ur "sörkapöter" [jord, som sorkar bökade opp]
norr om huset och strödde framför ingången till stugan. Det skulle skydda mot maran, sa de. (Lantbr. i SK, f. 1864. Uppt. 1948.)
Varulven
563. Det var en gubbe, som en sommar tidtals försvann och blev varg då. Han talade om själv, att han blev förvandfad till varg, men han kunde inte göra något emot det. Det var en klok, som botade honom, men jag
· vet aldrig hur det gick till. (IFGH 794. Kvinna i NY, f. 1862. Uppt.
1927 av I. L-n.)
564. En flicka hade en fästman, men en annan flicka ville ha honom också. Hon gick till en trollgumma, och denna förvandlade honom till en varg. Sen gick han i skogen och rev ihjäl så mycken boskap. Då gick hans fästmö ut i skogen till honom och tänkte, att det kanske kunde hjälpa.
Men han ville bara riva henne, så hon blev rädd för honom. Men sen gick hon till en annan trollkäring, och denna gjorde honom allt bra igen.
Men han blev så arg på flickan, som åstadkommit detta, så han sa, att han skulle döda henne, men jag vet inte hur det gick sedan. (IFGH 3878.
Skräddare i NY, f. 1851. Uppt. 1936 av M. E-n.)
565. Man kunde förvandla en människa till varulv. Jag hörde berättas av en gammal gumma, som nu varit död ett tiotal år, om en dräng, som
167 hade blivit förvandlad till varulv. Man hade skyddat honom från Jarn och stål och allt, som kunde skada honom. Men så hade man glömt att taga löfte av en träklubba, som man begagnade att slå på kilen med, när man högg ved. Så står drängen på ett annat ställe och hugger ved en dag, då ett får kommer inrusande i vedskjulet, och efter kommer en varg.
Och drängen får tag i träklubban och slår vargen i skallen, så han dör.
Han förvandlas då till människa, och det var då grannens dräng. (öBFA 295. Uppt. 1924 av lantbr. i NY, f. 1880.)
566. Min farfar var född 1800 och blev 94 år gammal. Jag minns, att han berättade, att det en gång för länge sen bodde en karl vid Ekelund, här i Kvistbro, som blev förvandlad till varulv. Han blev "vättevarg", sa farfar. Det var en elak trollkäring, som gjorde honom till varg. De satte ut mat på trappan vid Ekelund, och han gick dit på nätterna och åt.
Men det var någon klok, som kunde konsten att göra honom till folk igen. (Man i KV, f. 1882. Uppt. 1948.)