Växter
334. Fläckigt nyckelblomster, kallat Jungfru hand eller Jungfru Marie näve, har rötter, som liknar en hand. Arets rötter är vita och fina och kallas "Marie hand", fjolårets rötter är mörka och skrumpna och kallas
"Skams näve". (SK, KV.)
335. Näckrosor har något med näcken att göra. Luktade man på dem, så ruttnade näsan (SK), man fick mask i näsan. (HI). Näckrosrötter an-vändes förr till svinföda. (NY.)
336. Stensötans rötter är sötaktiga. Barn tog förr stensöterötter och tuggade på, det ansågs som en läckerhet. (NY.) Barn skulle tugga på stensöterötter för att bli starka. (SK.)
ll) Se 53.
8
I 14
33 7. Trollsmör, "Ormaspott" [ Aethalium septicum
J
en gulaktig svamp, som växer på stubbar, skulle man ej röra. Där såg man trollsmör, där hade trollkäringar gått fram och tappat smör, som de trollat ihop.1 (SK.)338. Den första vitsippan eller blåsippan man såg på våren skulle man ta och äta opp, det skyddade för sjukdomar.2 (KN.)
Fåglar
339. Enkla bäckasille/l har flera namn: horsagöken, hässjeluven, himla-geten. När den börjar höras på våren, kan hästen släppas på bete. Den säger: "Ingen märr svälter ihjäl". När den flyger blir det ett ljud, som när getterna bräker. (SK.)
340. När grågässen kommer söderifrån, kommer också våren. (ED.) 341. När gulärlan har kommit, då kan man så korn. (HI.) Gulärlan bestämmer tiden, när man ska sätta potatis. (ED.)
342. Göken kommer och låter höra sig på gökadagen, den 5 maj. När göken gal på bar kvist, så blir det ett dåligt år ( allm.) Då göken gal före lövsprickningen, blir det under året många ogifta mödrar. (SK.) . När man hör göken första gången, ska man ge akt på från vilket väderstreck man hör honom: "Norregök är sorgegök, östegök är tröstegök, söder gök iir död er gök och väste gök är bäste gök" ( allm.). I Skarshult sa man förr: "öste-gök: tröstegök; söra"öste-gök: sörjegök; väste "öste-gök: bäste gök; nora"öste-gök: horagök".
- Första gången man hörde göken, skulle man fråga: "Gök på kvist, säg mej visst, hur många år jag ogift går?" eller " - hur många år jag leva får?", och så skulle man räkna, hur många gånger göken gol. (SK.) Står man mitt under en galan de gök, så ska man önska sig något ( allm.) . --En gök ska man aldrig härma, för då spottar han blod. Blodet är de röda fläckarna på björklövet. (SK, NY.) När göken ser den första hövälmen, slutar han gala, för hans mor dog i en hövälm. (SK.) I Kvistbro säger man, att hans maka dog i en hövälm. - När göken gal som flitigast, har han inte tid att själv skaffa sig föda; "lilla grå ärlan" bär mat till honom och följer honom som en betjänt. (KV.) Göken växer upp i andra fåglars bon, och den sista tjänsten han gör sina fosterföräldrar är att hacka ihjäl dem. (SK.) Göken anses vara listig och svekfull. "Han är en göker", sa man förr om en opålitlig person. (NY.) -- Efter midsommar blir göken sparvhök. Under vintern ligger göken på sjöbotten (allm.). En katt-unge ska man aldrig "lägga på", sen göken har slutat gala. (SK.)
1 ) Jfr 682.
2 ) Om växter, som användes i folkmedicin, se folklig läkekonst, 7r4 ff.
I I 5 343. Göktytan kallas "tifågeln" eller "såtitan". (NY.) När såtitan sa:
"ti, ti", då var det tid att så. (NY.) På våren brukade bönderna lyssna på göktytan. Så många gånger den sa "ti" första gången de hörde den, så många tunnor säd skulle de få. (KV.)
344. Kattugglan kallas likugglan eller gastern.3 När den skriker: "klii vitt, klä vitt", så att det hörs fram till husen, bådar den dödsfall ( allm.).
34S. Kornknarren kallades rågstreta, ängsknarren rågrepa. Kornknarren kommer sist av alla flyttfåglar och far söderut först. Den kom förr, när bönderna repade löv, och därför sa den: rep mer, rep mer! (SK.)
346. Kråkorna kom förr i början av april. "Mars kråka ä inte go å råka", sa de förr. Kråkorna hade aldrig något gott med sig, brukade de gamla säga. (NY.)
347. När vår Herre skapade lommen, glömde han att ge den fötter.
Han märkte det, när han hade släppt den, och den började flyga. Då tog han fötterna och kastade dem efter fågeln. Därför släpar lommen fötterna efter sig, när den flyger. (HI, KV, SK.)
348. Orrarna kallades "de svarta riddarna". (SK.)
349. Skatan tordes ingen ofreda förr. Ett skatbo vågade man inte riva ner. "Den som river ett skatebo, han mister en ko" ,4 hette det. Man sa också, att den som sköt en skata, blev sjuk. (SK.) Skatan är listig och klok. Hoppar hon fram till farstudörren, eller skrattar hon nära husen, så kommer det främmande." (NY, SK.) Skator och korpar är "Skams rov-fåglar" ( allm.) .
350. S pil/kråkan kallades tillkorpen eller regnfågeln.
3 51. Svalorna kommer på korsmässan den 3 maj och far söderut på korsmässan den 14 september ( allm.) . När man får se den första svalan, ska man blåsa mot den, för då kommer allt trassligt -- garn o. dyl. ~-att lätt reda ut sig. (SK.) Svalorna får man inte ofreda. De säger: "Den som rör vårt bo, han mister en ko". (ED.) På hösten flyger svalorna ner på sjöbotten och gömmer sig där till nästa vår. (ED.)
352. Den svarta storken, som uppges ha häckat i Skagershult och Hidinge, kallas "Odens svala".
353. Sädesärlan, "såsällan", kommer på våren i såningstiden, är borta på sommarn men kommer igen på hösten, när rågen sås, och är "såsälla"
då med. (ED.) Får man se den första sädesärlan framifrån och se det
3 ) Jfr 599, 600.
4 ) Jfr 35r.
5 ) Jfr 583.
G) Jfr ormar, 356.
II6
svarta på brösten på fågeln, så blir det sorg under året.6 Får man se henne bakifrån, så blir det tur och glädje. (HI.) När man får se den första sädesärlan, ska man ta i något långt och säga: "Så här långt lin ska jag ha i år". (SK.)
354. Taltrasten kallade far för "taltrasten" och snöskatan för "björke-tröst". Fåglarnas riktiga namn fick jag inte veta, förrän jag kom i skolan, säger Karl Andersson i Jonstorp, SK, f. 1868.
355. När flyttfåglarna for söderut, skulle man inte räkna dem, för då flög de vilse. (KV). I Skagershult hette det, att om någon av fåglarna var sjuk, så fick man fågelns sjukdom, om man räknade dem.
Ormar
356. Slår man ihjäl den första orm man ser på våren, så får man se orm hela sommaren ( allm.) . Var den första orm man såg på våren svart, dvs. en snok, så betydde det sorg, men fick man först se en huggorm, så bådade det tur och lycka. Från det håll en svart orm kom emot en, åt det hållet kom någon i grannskapet att dö under året. "Jag har sett svarta ormar tre vårar", berättar en kvinna i SK, f. 1887. "Första gången dog en bror, andra gången dog mor. Sen fick jag se den svarta ormen en gång till, och då sa jag: 'Nä, va vill du nu, har jag inte haft sorg nog!' Sen på sommarn dog min man".
3 5 7. Till skydd mot ormar planterades libbesticka invid husen ( allm.).
Man stötte också sönder orsten, som man kan hitta i kalkberg, och strödde kring stugan. Det skyddade också mot myror. (HI.)
358. Tidigt på våren togs ormar för "medicinskt bruk". Då var ormarna giftigast. Ormar brändes, och askan gavs åt djur mot vissa sjukdomar.
(KV.) Det finns vita ormar, men sådana är sällsynta. Tog man en vit orm och kokade och drack av spadet, så blev man trollkunnig och "allvetande"7 (NY.) "H j1,lormar" ansågs farligare än andra ormar. De bet sig i stjärten och rullade som ett hjul, och på så sätt kunde de komma fortare än andra ormar. (SK.)
359. "Lindormarna" bodde i lindar. De kröp ner under lindarnas rötter.
Förr var de rädda för att fälla lindar. (SK.) "Min farfar, som var född 1814", berättar en skagershultsbo, f. 1882, "kom en dag till Almby här i Skarshult. Där bodde en gubbe, som hade sådana där ormar i en lind på gårn. Ormarna hängde i grenarna. Farfar tyckte det var otäckt. Lindormarna skulle inte ofredas".
117
360. - De gamle talte också om "manorrnar", som hade en man på ryggen, och som var större och farligare än andra ormar. Manormar var de mycket rädda för. Det fanns de, som trodde, att Skam8 ibland visade sig i manormens skepnad. (HI, SK.)
361. På olika håll inom häradet berättar de gamla om ormar [ snokar J, som bodde i gödselstackarna och hölls nästan som tama. Ingen fick röra eller ofreda dem. På vårvintern kom de in i lagårdarna och fick mjölk.
Det var tursamt att ha svarta ormar i lagårn. En gubbe, som bodde här i Kvistbro på ett litet ställe oppe i skogen, hade så mycket orm i sin gödsel-stad, berättar Karlsson, Skogaholm. "När man gick förbi, stack de opp huvuna och lyddes. När gubben satt och mjölkade, kom de in och ville ha mjölk". Sådana ormar kallades ibland "tomtormar". (HI.)
362. De gamla varnade för att ligga på marken och sova. De trodde, att ormar kunde komma och krypa in genom munnen. (SK.) - Slår man ihjäl en orm, så dör den likväl inte, förrän solen har gått ner ( allm.) . En orm, som bitit, har bråttom att komma till vatten. ( allm.). - Slår man ihjäl en huggorm, så får man sju synder förlåtna. (KV.)
övriga djur
363. Såg man en tordyvel ligga på rygg och sprattla och vände honom rätt, så fick man sju synder förlåtna (allm.).
364. Nyckelpigan kallades Jungfru Marie vallepiga eller Marie nyckel-piga. Hon mätte vantar. Så långt hon kröp upp på armen, så långa vantar skulle man få till vintern. (KV.)
365. Om Marie nyckelpiga har jag hört följande sägen, berättar Gustaf Karlsson, Skogaholm, [KVJ: Josef och Maria skulle rusta sig att gå till templet i Jerusalem. De hade sina högtidskläder i en kista, men när de skulle öppna den, så var nyckeln borta. De letade, men nyckeln stod inte att finna. Då kom en nyckelpiga och satte sig på Marias hand. "Visa mig var nyckeln ligger", sa Maria till henne. Då lyfte hon vingarna och flög bort i gräset, där nyckeln låg, och här hittade Maria den. Därför kallades hon Marie nyckelpiga. Det var synd att döda en nyckelpiga.
Då en nyckelpiga kom och satte sig på handen skulle man säga:
8 ) Jfr 605.
"Marie nyckelpiga, flyg hem till dina bröder, Så har du mat och kläder och allt du behöver, Flyg östan, flyg västan, flyg sör, flyg nor, Flyg dit, där käraste vännen bor,
Så får du både strumpor och skor".
II8
Och så skulle man se efter, åt vilket håll nyckelpigan flög. Så fick man se varåt den käraste bodde.
Man sa också: Flyg östan, flyg västan, flyg norr, flyg sör.
Flyg till min kärastes ( el. prästens el. konungens
J
lagårdsdör ( el. till konungens boningar]. (SK.)366. När vår Herre skapade bina, så förbjöd han dem att arbeta på söndagarna, och det lovade de. Men bina kunde inte hålla sitt löfte utan arbetade och trälade både helg och söcken. Och därför fick de till straff, att de inte skulle få dra honung ur rödklövern. Det var om de svenska bina, de hade denna sägen. (Lantbr. Aug. Karlsson, Binninge, ED, f. 1886.)
367. Då vår Herre höll på att skapa alla smådjur, kom Skam och ville också vara med och hjälpa till att skapa. Och vår Herre lät Skam göra getingen. Skam hade åtskilligt besvär med det. Men till slut svarvade han en getmg i en svarvstol. Av spånorna blev det mygg, knott och annat otyg.
( Äldre personer i Svartå.)
368. En spindel skulle inte dödas. "Lyckospindel", sa de förr. Värsnät ( spindelväv
J
skulle inte rivas ner i onödan. 9 (SK.)369. En julfluga, dvs. en fluga, som kom fram på vintern, fick inte dödas. Den gav lycka. (SK.)
3 70. Igelkottar var alltid välkomna: de hade trivsel med sig. Att döda en igelkott betraktades som ett ofog. (SK.)
3 71. M yroma skulle inte ofredas, och en myrstack inte röras utom av tvingande skäl.10 Ville myrorna gå in i huset, så skulle man flytta på dem.
Man skulle ta hela myrstacken i en säck och bära den över en bäck, som rann mot norr. Sen skulle man tömma säcken och säga till myrorna: "Här ska ni leva, och här ska ni bo. Och här ska ni bo i ro". (G. Karlsson, Sko-gaholm, KV.) 11
9 ) Jfr 809. Se även 669 (spindel
=
dvärg) och 548 (spertus).10 ) Jfr 759, 806.
11 ) Uppteckningarna här ovan gjorda 1947 och 1948.