Ursprunget till ordet ”fritänkare” brukar härledas till år 1692, när ”the new Religious Fraternity of Free-Thinkers” nämns i en engelsk skrift.193 Större spridning fick ordet några år senare. Då beskrev den irländske vetenskaps- mannen och politikern William Molyneux i ett brev till filosofen John Locke en tredje person som ”a candid free thinker and a good scholar”. Molyneux berömde denna tredje person, som gett ut en teologisk skrift, men reservera- de sig för den våldsamma kraft som han fann i skriften och som han trodde skulle slå tillbaka på författaren.194 Skriften var Christianity not mysterious av John Toland, en av de ledande engelska deisterna. Oavsett om denne tog del av Molyneux beskrivning eller ej, så betecknade Toland sig själv vid ungefär samma tid som ”fritänkare” i jämförelse med mer lättsinniga liberti- ner.195 Men det skulle inte dröja länge innan fritänkarbegreppet användes som generell, nedsättande beteckning på alla som framförde nya eller av- vikande religiösa tankar. Jonathan Swift skrev år 1708 om ”The atheists, libertines, despisers of religion – that is to say, all those who usually pass
190 Viktor Lennstrand, brev till David Bergström 4 mars 1888. UUB.
191 Se t.ex. Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall 13 december 1888. UUB.
192 För en kort översikt av begreppshistoriska angreppssätt med ytterligare referenser, se Alexandersson 2009, s. 26.
193 John Mackinnon Robertson, A history of freethought, ancient and modern, to the period of
the french revolution, London 1936, Vol. 1, s. 7. Jfr Gordon Steins artikel om freethought i The Encyclopedia of Unbelief, 1985, vol 1, s. 247f.
194 John Locke, Some Familiar Letters between Mr Locke and Several of his Friends. London 1708, s. 190.
under the name of freethinkers”.196 Fler engelska deister än Toland skulle dock snabbt börja använda fritänkarbegreppet för egna syften. År 1713 gav Anthony Collins ut A Discourse of Free-thinking, till försvar för den nya ”fritänkarsektens” rätt att på egen hand pröva styrkan i belägg för eller emot olika påståenden.197
Redan efter ett par decennier hade fritänkarbegreppet alltså blivit föremål för motstridiga tolkningar och definitioner, som gjorde det till ett slagträ för eller emot olika teologiska eller filosofiska idéer.198 När den engelske politi- kern och publicisten Ambrose Philips startade en tidskrift med namnet The Free-Thinker ansåg han sig föranlåten att noga motivera namnvalet i förhål- lande till de olika associationer som det kunde ge. I det första numret, daterat i mars 1718, skriver Philips att tidskriftens blotta namn kommer att få många välmenande personer att direkt lägga den åt sidan. En vän hade föreslagit utgivaren att han lika gärna kan kalla tidningen The Atheist, men Philips vill rädda ordet fritänkare, som nu är ”worn into Disgrace”, ”by taking it out of the hands of Libertines, by clearing it from Aspersions of Bigots, and by reconceiling it to the Vertuous and the Wise, who only have a just Claim to to it, in its genuine Sense”.199 Philips lämnar därför en egen definition, som lyfter frågan om fritt tänkande från det religiösa området för att tydligt ställa det under logik, gott omdöme och gällande lagar.200
Philips försök att ge fritänkarbegreppet en allmän och mer okontroversiell innebörd blev inte framgångsrikt. Begreppet fortsatte att formas i fejder och diskussioner om religiösa och filosofiska synsätt, efter hand även utanför England. I Frankrike skedde en viss omorientering när encyklopedisterna på 1760-talet tog in en artikel om tankens frihet och om egenskapen att vara Libre-Penseur. Artikeln föregrep den mer öppna ateism som skulle fram-
196 Robertson 1936, s. 7. Robertson hänvisar även till en liknande användning i den inflytelse- rika tidskriften Tatler vid samma tid. Med ”atheists” syftar Swift närmast på de s.k. praktiska ateister som praktiserade ett ”gudlöst” leverne även om de officiellt var kristna. Någon öppet uttalad, teoretisk ateism hade ännu inte framförts vid denna tid.
197 Anthony Collins, A Discourse of Free-thinking, The Rise and Growth of a Sect call’d
Free-Thinkers. London 1713. Collins inleder på s. 5 med följande definition: ”By Free-
thinking then I mean, The Use of the Understanding, in endeavoring to find the Meaning of any Proposition whatsoever, in considering the nature of the Evidence for or against it, and in judging of it according to the seeming Force or Weaknes of the Evidence.”
198 Den första tidskrift som kallades The Free-thinker gavs ut i ett fåtal nummer år 1711 och den första skriften om fritänkares död kom redan ett par år senare. Se Robertson 1936, s. 8. 199 The Free-Thinker, or Essays on Ignorance, Superstition, Bigotry, Enthusiasm, Craft, & c.
Intermix’d with several Pieces of Wit and Humour design’d to restore the Deluded Part of Mankind to the Use of Reason and Common Sense. The Second Edition, Vol. 1. London 1733,
s. 2.
200 Ibid., s. 3. I ett senare nummer, från juni 1718, tar Philips direkt upp de religiösa frågorna. Han skriver att en sann fritänkare måste se att den verkliga religionen är lika långt från ”Mad- ness of the Enthusiasts” som från ”the most extravagant Infidelity of the Atheist”. Båda dessa ytterligheter tjänar bara till att främja fördomar som fördunklar sanningen. Se Ibid., s. 100ff.
föras i baron d’Holbachs skrifter några år senare.201 Även i det protestantiska Nordeuropa kom begreppet att knytas till ateism från 1700-talets mitt, men snarare för att de utpekade fritänkarna skulle kunna kritiseras, brännmärkas och tystas. Den tyske teologen Johann Anton Trinius sina invändningar mot alla former av fritänkeri i ett niohundrasidigt lexikon och hans landsman Johann Philipp Fresenius beskrev en fritänkares omvändelse på dödsbädden, enligt det mönster som redan börjat etableras.202
Fresenius skrift översattes till svenska och hörde till en snabbt växande litteratur mot fritänkeri i landet. Där återfanns ett arbete av den holländske vetenskapsmannen Bernhard Nieuwentijdt om de dödas uppståndelse på den yttersta dagen. Nieuwentijdts text vänder sig i första hand mot ateismen, men den svenske översättaren lade till Fritänkare, dessa ”ömkans värda Förnufts- Trälar” som målgrupp i titeln och det egna företalet: ”Atheister och Fritänka- re, som förneka den sanna Uppenbarelsen, dem måste man bestrida med de samma vapen, som de sjelfva bruka, det är med samma skäl och bevis tagna af sunda förnuftet och naturens betraktande, tills de kunna ta emot högre.”203 Den danske politikern Ove Høegh-Guldberg fick bidra till vågen av skrifter mot fritänkeriet med en berättelse om en fritänkare som för ovanlighetens skull omvänds redan innan han ligger för döden. Texten lyfter fram dålig undervisning som orsak till fritänkeriet, men istället för att beskriva detta närmare avfärdas fritänkare allmänt som ”uslingar” och fritänkeriet som ”en afgrund, i hvilken det är alt för dåraktigt at nedsänka sig”.204
En summering av dessa attacker mot fritänkeriet gav prosten Casper Wijkman, tidigare inflytelserik politiker under frihetstiden, i sin brett anlag- da Undersökning Af den Christna Religions sanning, Till försvar mot DEIS- TERIET, Eller Förnekandet af vår, i den Heliga Skrift, Uppenbarade Salig- hets-Lära. Wijkman tar in fritänkarbegreppet bakvägen genom att använda ”deist” som samlande beteckning på alla de fiender mot den kristna religio-
201 Encyclopédie ou Dicitionnaire Raisonne des Sciences, des Arts et de Métiers, par une
Societé de Gens des Lettres [faksimil av utgåva från 1765], Stuttgart & Bad Canstatt 1966,
Tome neuvieme, s. 472ff.
202 Johann Anton Trinius, Freydencker-Lexicon. Leipzig & Bernburg 1765; Johann Philipp Fresenius, Doct. Johann Philip Freseniii Märkeliga berättelse, om en så kallad fritänkares
omwändelse på desz sote-säng, den christna religionen til styrka och förswar, övers. Olof
Rönigk, 1762.
203 Bernhard Nieuwentijdt. Betraktelse om De Dödas Uppståndelses Möjelighet; Som, Emot
Atheisters och Fritänkares inkast, af Naturliga grunder bevisas, övers. Carl Joh. Brag, 1760,
s. 5. Texten är ett utdrag ur Nieuwentijdts större arbete Het recht gebruik der vereldbeschou-
wingen & c., som först utkom 1716. Översättningen har gjorts efter en tysk utgåva från 1732
(Die Erkäntnisse der Weissheit, Macht und Gute des Göttlichen Wesens […] zur Überzeugung
derer Atheisten und Unglaubigen) som inte nämner Fritänkare i titeln.
204 Ove Høegh-Guldberg, En Omvänd Fritänkares Lefvernes-Beskrifning, övers. Olof Rönigk. 1772, s. 59 & 81. Jfr Arne Bugge Amundsen & Henning Laugerud, Norsk Fritenkerhistorie
1500–1850, Oslo 2001, s. 211ff. Förutom Fresenius, Nieuwentijdts och Guldbergs böcker
utgavs bl.a. Siegmund Baumgartens Afhandling om de så kallade fritänkares tanke-frihet i
religionen, samt om desz beskaffenhet och orsaker i översättning från tyskan år 1753 och Carl
nen: ”alla slags Fritänkare, hvilka om det gudomliga väsendet och gudomli- ga ting göra sig galna och oanständiga begrep”.205 I det ingår deister, som tror på Guds existens men inte på att denne längre ingriper i världen, men också ateister och alla andra som har ett ”vidrigt sinne” och försöker förringa profeternas och apostlarnas sinne. Det är uppenbart att Wijkman ser den kristna tron som hotad av denna diffusa skara. Dagligen utkommer fri- tänkande skrifter, hävdar han, och otron går ”med starka steg sin väg fram, famlar alla möjliga skengrunder för att, om möjligt vore, genom farliga irr- meningar, förmörka den nåde-sol, hvilken upplyser Christnas vandel till salighetens sälla hemvist”.206 Denna ”oblyga framfart af fritänkande snillen” omfattar att döma av Wijkmans inventering av deismens historia knappast några svenskar. Exemplen hämtas främst från England och Frankrike. När- mare beskrivningar och analyser av de deistiska systemen saknas i boken; dels sägs de vara för invecklade, dels skulle det vara ”mera vidlöftigt än nyttigt” att gå in på argumenten mot kristendomen.207 En del meningsmot- ståndare avfärdas med demonstrativt förakt. Det gäller bland annat John Toland, som kallas för en irländare med fräckt sinne och liderlig levnad.208 Ett särskilt gott öga har Wijkman till den naturliga teologins företrädare: ”Desse avses med rätta som det mänskliga slägtets ohyra. Deras fataliska och Epicureiska begrepp uträtta, i anseende till Religions ändamål, det sam- ma som den grofaste Atheisme.”209
En mer folklig pendang till fritänkarkritiken utgjorde den lilla pamfletten Fritänkare och De yttersta Tiders Bespottare, utgiven år 1781. Här är det inte fråga om teologiska seminariediskussioner utan karaktärsanalys, eller kanske snarare karaktärsmord. På ett femtiotal sidor utvecklas det inledande signalementet på fritänkare som ”människor som älska sig sielfva, girige, stortalige, högfärdige, försmädare”.210 För dessa ”djefvulens barn” börjar bespottelsen – den anonyme författarens favoritbeckning på fritänkeriet – med att de till följd av en elak uppfostran ”drifva spott och gäckeri med näs- tan”. Det kan handla om att visa ”qvickhet och fintlighet med bitande och stingande ord sin enfaldiga nästa angripa och såra” eller om härma tal, gång och klädedräkt. Efter detta går utvecklingen vidare. Nästa steg är att man skämtar med Guds ord, men för att bli en fullkomlig bespottare ska man ”med försmädelse angripa sjelfva Gudaktigheten och det rättsinniga väsen-
205 Kasper Wijkman, Undersökning Af den Christna Religions sanning, Till försvar mot DE-
ISTERIET, Eller Förnekandet af vår, i den Heliga Skrift, Uppenbarade Salighets-Lära. 1778,
Första Afdelningen, s. 2. 206 Ibid., s. 2ff.
207 Ibid., s. 193. 208 Ibid., s. 194ff.
209 Ibid., s. 1. Wijkman kunde också uttrycka sig mer neutralt eller förundrat. David Hume beskrivs höra till ”de förnämste och mäst berömde Deister i vår tid” och om Rousseau heter det att han är en ”en man af ett sällsamt sinne och sällsamt snille”. Se s. 198ff.
210 Fritänkare och De yttersta Tiders Bespottare, Beskrefna til deras Art och Beskaffenhet,
det i Christo” samt ”drifva gäckeri med synden, och berömma sig deraf, lika som de i Sodom”.211 Men det värsta återstår fortfarande, att fördriva alla samvetsbetänkligheter över fritänkeriet: ”Skal han fördenskul fulleligen vara i frid, måste han utu sit hierta ut-rycka äfven all åtanka deraf, och sätta sig i det tilståndet, at han äfven kan föra omkring sådana tankar ibland de sina, som han kan le åt och drifva spott med.”212 Även författaren till denna skrift känner sig trängd av att fritänkarna blivit fler, och inte bara i de högsta sam- hällsklasserna. Ytterst är det dock de kristnas eget fel att ”smäde-anden är utgången att bespotta”. Pamfletten avslutas med en klagosång över att kris- tendomen är i största förfall, till följd av de kristnas ljumhet och skrymteri: ”Om de Christna i gemen besinnade, at Religionens kunskap utan verk- ställighet och utöfning ådraga dem et större ansvar. Om alla tilsammans vit- nade genom sina gärningar om de sanningar, som de säga sig tro.”213
Vågen av kritik mot fritänkare som ”bespottare” och ateister kastade långa skuggor. Det hände visserligen att fritänkarbegreppet användes beskri- vande och utan fördömanden i svenska 1700-talstexter. I Jacob Serenius engelsk-svenska lexikon från 1757 beskrivs Sokrates som en fritänkare som inte trodde ”på landsens gudar” och Free-thinking som ”det andra extre- mum emot widskepelse och Enthusiasteri”.214 Men det är knappast för- vånande att den svenske ämbetsmannen Johan Fredrik Kryger tvingades gardera sig när han valde att ta med ordet fritänkare i namnet på en tidskrift som han utgav under åren 1767–1768. Tidskriften ägnades åt politiska och nationalekonomiska frågor och kallades Den Förnuftige Fritänkaren. I före- talet motiveras namnvalet med hänvisning till den nyligen införda tryck- frihetslagstiftningen. Kryger skriver att det finns åtskilliga ord vars innebörd först varit god eller oskyldig, till exempel tyrann och barbar, men som efter hand fått en ”elak uttydning.” Ordet fritänkare hör till denna grupp av ord ”ty man förstår dermed sådana människor, som uphöja förnuftet öfver uppenbarelsen, göra det til domare öfver den Heliga Skrifts sanningar, eller ock at förkasta dessa alldeles, för at sätta sina spitsfundiga drömar i stället.” Men om man bara ser till ordets ”naturliga bemärkelse” så borde varje män- niska vara fritänkare, enligt Kryger.215
211 Ibid., s. 8ff. 212 Ibid., s. 21. 213 Ibid., s. 47.
214 Jacob Serenius, An English and Swedish Dictionary, The Second Edition, 1757, opag. Serenius, som tidigare varit kyrkoherde för svenska församlingen i London, ger också en tämligen neutral definition av ”Deism” (”deras lära, som neka guds ord och wilja intet annat
än naturens ljus”) med en hänvisning till ”Free-thinker”. Även ”Atheism” beskrivs objektivt
och ordagrant som ”gudlös, A-theism”.
215 Den Förnuftige Fritänkaren, nr 1 1767, s.6f. Om tidskriftens innehåll, se Tore Frängsmyr, ”Den gudomliga ekonomin”, i Lychnos 1971–1972, s. 217ff. Utgivaren tycks följa Ambrose Philips resonemang även när han tillägger att varken ”människo-frugtan, eller vänskap” skall hindra honom från att skrifa sanningen, men att han alltid ska komma ihåg sin skyldiga un- dergivenhet emot Guds och människors lag: ”Jag vill vara fri, men ej tygellös”.
Bland personer som verkligen tänkte fritt om kyrkan och religionen blev det länge nästan omöjligt att offentligt beteckna sig själva som fritänkare. De fick nöja sig med ett ”praktiskt fritänkeri”, utövat i avskildhet utan öppet ifrågasättande eller avståndstagande från den officiellt påbjudna kristen- domen precis som den ”praktiska ateismen”. Fritänkarbegreppet hade eröv- rats av den luthersk-ortodoxa enhetskyrkans försvarare, som definierade det som sin absoluta motsats och som använde det för att gruppera och etikettera det mesta som man var emot. Enstaka avvikande röster från den statligt diri- gerade kören av troende tystades. Dalins så kallade kalottpredikningar, en sorts gudstjänstparodier som skrevs och framfördes vid Lovisa Ulrikas hov i början av 1750-talet, förbjöds och förstördes och författaren tvingades lämna Stockholm.216 Innan skaldens samlade verk kunde ges ut efter hans död un- derkastades de en ingående censur i religiösa och klerikala frågor.217
Den gustavianska tiden innebar ingen egentlig förändring. Även om de- ism och praktisk ateism förekom inom delar av landets aristokrati och in- tellektuella elit så var det snarare världsliga skrifter med bristande respekt för religion och kyrka som spred ”otron” än systematiska avhandlingar om ateism, deism eller ”fritänkeri”.218 Inte heller Kellgren satte ”fritänkare” på sitt baner, trots att han i större utsträckning än Dalin kunde få utlopp för en religionskritik som nu sträckte sig bortom det antiklerikala och ifrågasatte själva den kristna tron. Snarare cirklade Kellgrens formuleringar runt det omstridda fritänkarbegreppet på ett avvärjande sätt, utan att göra det an- vändbart för egen del. I artiklar med religionskritik eller försvar för re- ligionskritiker i Stockholms Posten kunde Kellgren fråga varför prästerna ständigt misstänker en god poet för att vara fritänkare eller ironiskt konstate- ra att det är ”en elak compliment […] åt Religionen, at tro alla Snillen vara Fritänkare”.219 Ett lekfullt förhållningssätt kunde möjligen vara nog så pro- vocerande för de många sammanbitna allvarsmän som varnade för fri- tänkeriet och som beskrev allmänt hån och gäck som fritänkarens första sta- dium. Ett tidigt epigram ger prov på hur Kellgren anlägger ett sådant suspekt lättsinne:
Det sägs at unga Baron Larm,
Fri-tänckare har blifivt:
Tänk hvilken nedrig lögn! Jag spricka må af harm. Har ondskan nånsin än sit välde längre drifvit? Men lappri, min Baron, det bör ej röra ER;
216 Karl Warburg, Olof Dalin. Hans lif och gerning (Diss. Uppsala), Svenska Akademiens handlingar del 59, 1884, s. 397ff. För ett exempel på hur Dalin i efterhand knutits till fritänke- ri, se Oscar Levertin, Från Gustaf III:s dagar, 1896, s. 48. Levertin skriver dock att Dalin ”bär inom sig” ett stycke av en fritänkare, inte att han gett detta öppet utlopp.
217 Sven G. Hansson, ”Olof von Dalins Witterhets-Arbeten”, i Samlaren 1963, s. 197ff. 218 Stig Boberg, Gustav III och tryckfriheten 1774–1787 (Diss. Göteborg), 1951, s. 298. 219 Lennart Josephson, Kellgren och samhället. Kritik och satir till mitten av 1780-talet (Diss. Uppsala), 1942, s. 291f & 350f.
Så dumt och grundlöst prat kan ej Er oskuld kränka, ’Ty hvar förnuftig menskja vet
At ingen tänker fritt, som icke lärt at tänka.220
Fler exempel finns i en kommentar till Wijkmans undersökning av ”deisteri- et”, som tillskrivits Kellgren. Utan att författaren öppet tar strid i sak, än mindre berör fritänkarbegreppet, avfärdas Wijkman som underlägsen de storheter han kritiserar och föga värdig den uppgift han företagit sig: ”Bäfva, svaga menniska, det är en Gud, som du djärfs at försvara.”221
Ett undantag som bekräftar regeln skulle kunna vara Thomas Thorild. Denne tvekade inte att gå längre än Kellgren och andra samtida i texter om politiska och religiösa frågor och använde även fritänkarbegreppet som hon- nörsord. I anmärkningarna till ”Inbildningens nöjen”, ett ode tillägnat Kell- gren, utropar han att den ”fritänkande, yttersta tiden har kommit” när den tidigare verskonsten ska ersättas av äkta poesi.222 Och i RÄTT eller Alla Samhällens Evig Lag hävdar han att den ”högsta fritänkande theorie vi hafve öfver Mänsklig Lycksalighet är Rousseaus”.223 Privat kunde han också be- skriva sig själv som fritänkare.224 Men han var inte ute efter att kritisera kyr- kan och den kristna religionen utifrån ett strikt förnuftskrav utan ville väcka till liv en ny revolutionär anda i det svenska språket och samhället. Detta var inte mindre subversivt ur kyrkans och statsmaktens synvinkel än någon an- nan form av fritänkeri, men det gjorde att han inte hindrades av det mer eller mindre officiella likställandet av fritänkare och ateist. På det sättet före- bådade han senare försök till fritt tänkande i religiösa frågor utifrån en and- lighet som inte lät sig bindas till någon enskild konfession, men hans intresse för fritänkarbegreppet var för litet eller splittrat för att han skulle ge det en