Gävle har en historia av religiös dramatik. Under 1500-talet var stadens latinskola en härd för den lutherska ortodoxi, ”norrlandsortodoxin”, som den blivande ärkebiskopen Abraham Angermannus tog del av.154 Det följande seklet såg häxprocesserna ta fart med Gävle som en av de viktigaste knut- punkterna. Där angavs till och med kyrkoherdens fru för häxeri, och där började den så kallade Gävlepojken Johan Grijs sin bana som angivare av häxor. Några år innan häxprocesserna kulminerade avrättades den nitton- årige gymnasisten Johannes Rahm för att ha påstått att Jesus var en horunge, Maria en hora och Josef en horkarl. Myndigheterna bevekades inte av att Rahm kan ha varit full när han fällde sitt yttrande. Straffet skärptes av riks- rådet som fann att Rahms ”blasphemier äro horrible” och bestämde att han skulle både halshuggas och brännas på bål.155 I början av 1700-talet hade staden en kyrkoherde vid namn Johan Schaefer som ständigt tycks ha varit inblandad i världsliga och andliga konflikter.156 Inte minst hade kyrkoherden ett laddat förhållande till sin bror Petter Schaefer, som satt fängslad för pie- tistiska ”svärmerier” på Gävle slott. Petter Schaefer beskrev sig själv som en oskyldig samvetsfånge och utövade en viss dragningskraft på andligt oroliga och sökande människor under stormaktstidens slutskede. Brodern och kyr-
152 Sveriges kyrkohistoria, del 7, 2003, s. 219ff.
153 Norling 1946, s. 576f & Fredlund 1995, s. 49ff. Claes Johan Lennstrand hade, som enda icke medlem i missionsförsamlingen, redan år 1859 deltagit i ett möte i församlingen för att inrätta ett barnhem för de fattiga barn som staden dittills valt att placera på fattighuset. Se Fredlund 1995, s. 101.
154 Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria, del 1, 1975, s. 251f.
155 Karl Fahlgren, Hädare och kättare i Norrland under vår stormaktstid, 1969, s. 27ff & Ronny Ambjörnsson, ”Den sista striden. Om en svensk pacifist från 1600-talet”, i Lychnos 1979–1980, 1981, s. 20. Om Gävles roll vid häxprocesserna, se Bengt Ankarloo, Satans rase-
ri. En sannfärdig berättelse om det stora häxoväsendet i Sverige och omgivande länder, 2007,
s. 241ff.
koherden Johan Schaefer medgav att ”liusens ängel […] synnes ibland lysa af hans discurser”, men tolkade det som Satan i förklädnad.157
Efter dessa duster lugnade stadens andliga liv ned sig. Den lutherska en- hetskyrkan upprätthöll sin totala dominans långt in på 1800-talet, stundom med en relativt långtgående tolerans för pietistiska underströmmar. Vid sek- lets mitt började dock situationen förändras. Då framträdde mer organiserade former av kristen väckelse. Det mest extrema uttrycket var erikjanismen, uppkallad efter den karismatiske Erik Jansson som förmådde drygt ett tusen- tal svenskar att lämna Sverige för att förverkliga utopin om den totala egen- domslösheten i Bishop Hill på den nordamerikanska prärien. Erik Jansson satt fängslad en tid i Gävle, men tycks inte ha lockat många efterföljare i staden jämfört med i övriga Gästrikland och södra Hälsingland.158 Mer djup- gående betydelse fick de första formerna av ”läseri” som spreds under 1830- och 1840-talen. Under de följande decennierna bildades flera frikyrkliga församlingar. Först och störst var missionsförsamlingen, som var ansluten till Evangeliska fosterlandstiftelsen, därefter följde baptist- och metodist- församlingarna. Efter hand tillkom även en avdelning av Frälsningsarmén. Missionsförsamlingen skulle komma att splittras och majoriteten av dess medlemmar gå in i Svenska Missionsförbundet.159
Huvuddelen av Gävleborna kvarstod i Svenska kyrkan, men väckelsen var stark i staden. År 1880 var omkring knappt en tiondel av stadens invåna- re ansluten till frikyrkorörelsen och tio år senare hade andelen ökat ytter- ligare något. Av frikyrkornas medlemmar var omkring 60 procent kvinnor. Åtminstone i missions- och metodistförsamlingarna dominerade arbetare bland de män som var medlemmar.160 Även i ett nationellt perspektiv var anslutningen till väckelserörelserna betydande i Gävle. Staden hade i mitten av 1890-talet landets näst största missionsförsamling, den största enskilda metodistförsamlingen och en av de större baptistförsamlingarna. I staden fanns dessutom en av landets fyra romersk-katolska församlingar. Gävle- borgs län kom på femte plats bland länen i en beräkning av andelen frikyrk- liga i befolkningen vid tiden för Lennstrands död.161
Helmer Fredlund har diskuterat väckelsens målgrupper i Gävle och dess förhållande till Svenska kyrkan. Han uppmärksammar särskilt sambandet med den stora inflyttningen till staden och konstaterar att Svenska kyrkan helt enkelt inte kunde möta alla nya invånare inom den enda befintliga kyr- kobyggnadens murar och med den fåtaliga personalen där. I kyrkan levde
157 Einar Hedin, ”Pietisten Petter Schaefer. En fånge på Gävle slott”, i Personhistorisk tid-
skrift, 29e årgången, 1928, s. 234ff & Kristina Nilsson, Sju gestalter ur Gävles kyrkohistoria,
1996, s. 41ff.
158 Olov Isaksson & Sören Hallgren, Bishop Hill. Svensk koloni på prärien, 1969, s. 47ff & Fredlund 1995, s. 21f.
159 Norling 1946, s. 571ff & Fredlund 1995, s. 20ff & 41ff.
160 Lundkvist 1977, s. 90; Fredholm 1995, s. 76 & Palm 1982, s. 134f.
161 Rundgren 1897, s. 50ff. Såväl missions- som metodistförsamlingarna i Stockholm var delade, vilket påverkade placeringen för Gävles församling.
dessutom gamla rutiner kvar som gjorde att vissa bänkar var förbokade mot avgift av borgarfamiljer i staden. I förhållande till stadens ökande folkmängd sjönk andelen kommunikanter som deltog i kyrkans nattvardsgång snabbt efter år 1860, även om nedgången inte var lika dramatisk som på många andra håll i landet. Av praktiska skäl hänvisades inflyttade som ville få del av en kristen församlingsgemenskap ofta till frikyrkorna. Fredlund fram- håller att väckelsen gjorde en viktig insats för att möta andliga behov i en föränderlig tid där många var rotlösa och kanske främmande för stadsmiljön som ersatte det tidigare livet på landet med dess inrutade religiösa vanor. Men hans analyser visar indirekt att tusentals inflyttade personer inte regel- bundet verkar ha tagit del av någon religiös gemenskap överhuvudtaget.162 Väckelsen hade avsevärd framgång i det sena 1800-talets Gävle, men på längre sikt var det den begynnande sekulariseringen som var den verkliga vinnaren när alltfler människor upptäckte att organiserad religiositet inte måste vara en del av deras dagliga liv.
Till väckelsens särskilda betydelse i Gävle hörde att Paul Peter Walden- ström år 1874 flyttat till staden för att bli lektor vid det nybyggda läroverket. Waldenström var en av landets mest kända och profilerade personligheter under slutet av 1800-talet och kanske den viktigaste enskilda religiösa leda- ren i sin tid. Han var en framstående predikant som förmådde tala till olika folkgrupper med ett vardagligt språk, personligt tonfall och starkt fokus på bibelorden. Hans lära, som betonade försoningen genom personlig fräls- ningserfarenhet, gav människor ett alternativ till Svenska kyrkans budskap som fortfarande betonade skuld och synd.163 Någon karismatisk ledare var han kanske inte, och ingen radikal samhällsomdanare. På många sätt stod Waldenström för en varmare och modernare variant av den roll som Svenska kyrkan traditionellt spelat som patriarkal bärare av gemensamma värden; för många fyllde han det tomrum som uppstått när de främsta kyrkomännen tycktes representera ett officiöst och förlegat samhällssystem som mest hade tvång och underordning att erbjuda. För allmänheten var han också känd som författare till en av det sena 1800-talets mest lästa böcker, den alle- goriska berättelsen Brukspatron Adamsson.164
Waldenströms lokala betydelse i Gävle var stor. Som läroverkslektor var han en aktad representant för lärdom och samhällsetablissemang, som fri- kyrkoledare såg han den stora församlingen i staden uppföra ett magnifikt församlingshus och i det ekonomiska livet var han indirekt en viktig person
162 Fredlund 1995, s. 17ff, 32ff & 111ff. Inom ramen för det minskande antalet kommunikan- ter var andelen arbetare dock stabil ännu under 1880-talet, se Gustafsson 1953, s. 123ff. 163 Svensk kyrkohistoria, del 7, 2003, s. 108ff & 299ff. Jfr Hallingberg 2010, s. 174ff. Som Hallingberg påpekar finns det ingen aktuell biografi över hela Waldenströms liv och gärning, trots dennes betydelse för viktiga delar av det moderna Sverige.
164 Boken har utförligt behandlats av Harry Lindström i I livsfrågornas spänningsfält. Om P
Waldenströms Brukspatron Adamsson – populär folkbok och allegorisk roman (Diss. Uppsa-
eftersom många driftiga företagare var med i missionsförsamlingen. År 1884 chockades stadens konservativa maktelit när Waldenström valdes till riks- dagsledamot efter en mobilisering av de väckelsekristnas röster.165 Som riks- dagsman under mer än två decennier skulle han stå utanför partibildningarna, vara konservativ i frågor om moral, utbildning, försvar och rösträtt men libe- ral när det gällde religionsfriheten. Insatserna i rikspolitiken gjorde Walden- ström än mer känd i den oscarianska tidens offentlighet.
Relationen mellan Waldenström och den vuxne Lennstrand har tolkats i (kvasi)psykologiska termer. William Öhrman ser Lennstrand som en ”anti- Waldenström”, som formade hela sin agitation till en direkt motbild till mis- sionsledarens verksamhet. Olle Hellström hävdar i Öhrmans efterföljd att Lennstrand var protestfixerad vid Waldenström.
Missionsledaren är förvisso en återkommande måltavla i Fritänkarens spalter. Lennstrand angriper honom upprepade gånger, ofta mycket hårt. Det gäller bland annat Waldenströms bibelsyn, det inre sammanhanget i hans lära och hans olika ekonomiska intressen. Lennstrand tillåter sig också att ironisera över att missionsledaren i sin ungdom varit anklagad för att ha bru- tit mot kyrkans påbjudna sanningar.166 Så dominerande i Lennstrands agita- tion är dock inte Waldenström som Öhrmans beskrivning antyder, särskilt inte om man betänker att missionsledaren på många sätt måste ha varit den mest självklara personen att attackera för en person som i det sena 1800- talets Sverige vände sig mot kristendomen.167 En tidigare personlig relation mellan de båda kontrahenterna laddade ändå Lennstrands angrepp med extra energi. Som ung och troende gymnasist hade han haft Waldenström som lärare. De hade bett tillsammans och den entusiastiske ynglingen hade för- mått lektorn att hålla bönesammankomster på söndagskvällarna. Däremot hade den äldre kyrkomannen försökt få sin elev att vänta med att predika, enligt vad han senare berättade:
Lennstrand var […] alltid mycket livlig och ivrig. Men så började han att predika. Jag sade till honom: ”Tag studentexamen först. Sedan blir det nog tillfälle för dig att predika. Det är icke hälsosamt för dig att predika nu, medan du går i skola. Sköt det ena först och det andra sedan.” Men det var omöjligt att få honom att sentera detta. Han var också såsom talare mycket begåvad, så att han alltid hade många åhörare, när han predikade. I Betle- hemkapellet [Svenska Missionsförbundets församlingsbyggnad] fick han aldrig predika. Men i metodistkyrkan, och jag tror även uti baptistkapellet, predikade han ofta. Tilloppet av åhörare och det beröm, som han fick, tjuste honom, och så småningom domnade hans andliga liv bort. Hans historia vart sedan högst sorglig.168
165 Åberg 1975, s. 1ff & 73ff.
166 Se t.ex. Fritänkaren nr 11 1891, s. 89; nr 1 1892, s. 1 & nr 17 1892, s. 136.
167 Även för andra radikaler var Waldenström en viktig måltavla. I Arbetet, utgiven på långt håll från Gävle, beskrevs han som en av ”riksdagens äckligaste typer” och ”grosshandlare i religion”. Se Arbetet den 30 april 1891.
Waldenström minns i efterhand också att den unge Lennstrands moral var på glid eftersom han gått på en fest som studenterna arrangerat, men som lek- torn inte inbjudits till på grund av dess ”syndfullhet”. Men det var alltså främst Lennstrands ovilja att lyda sin äldre lärare och framför allt hans själv- betagenhet som bringade honom i fördärvet, enligt Waldenström.
Även Lennstrand skulle komma ihåg bönestunderna, men lyfte fram san- ningssträvandet som den fråga som skilt honom från Waldenström. För den tidigare eleven och missionärsaspiranten stod den äldre predikanten för en ofullgången vilja att söka sanningen och reformera det religiösa livet. I ett brev till Hjalmar Öhrvall utvecklade han tanken i februari 1889:
Med mig är det nu en gång så att jag ej såsom t.ex. Waldenström kan draga upp en gräns och säga till mig: inom dessa gränser får du tvivla och reforme- ra hur mycket som helst, men utom den får du ej röra dig fritt. Så har Wal- denström gjort. Han har en gång för alla bestämt sig för att ej röra vid bibeln, Jesu gudom m.m., ty annars kunde han ej kalla sig kristen. Och kristen vill han aldrig upphöra att vara. Han har dragit sig för konsekvenserna – han har gått fram en bit, stannar där och där bliver han – och detta är gott – hans tak- tik är ypperlig – men jag kan ännu ej upptaga den.169
Att enbart uppfatta den vuxne Lennstrands förhållande till Waldenström som ett utslag av protest är alltför snävt. Det finns sådana inslag, men det går också att se ett igenkännande i en del av Lennstrands texter om Walden- ström. Den yngre antagonisten använder den äldre missionsledaren för att pressa sig själv allt längre i kompromisslöshet. Det är inte så mycket en för- tryckande fadersgestalt som Lennstrands kritik riktas mot som en äldre före- gångares förmåga att sitta bekvämt på många stolar samtidigt utan att längre till fullo ta strid för någon enskild, djupt känd sanning. Att Waldenström i sin ungdom upplevde en religiös omvändelse som förändrade hans livspro- jekt, från en mer traditionell akademisk bana till prästens och predikantens, var välkänt i dåtiden. Inte heller var det någon hemlighet att han i sin ung- dom haft flera motsättningar och konflikter med såväl Svenska kyrkan som Evangeliska fosterlandstiftelsen, som den nya missionsrörelsen brutit sig ur.170 Sune Fahlgren har konstaterat att det var Waldenströms person som höll ihop mycket av det som var motsägelsefullt i hans liv och verk.171 Det- samma skulle kunna sägas om Lennstrand, vilket kan ha gjort honom mer uppmärksam på sprickorna i frikyrkoledarens fasad.
På en punkt var Lennstrand särskilt oförsonlig i sin kritik av Walden- ström. Det gällde synen på arbetarnas rättigheter och behovet av en ny eko- nomisk ordning. Missionsledaren hade ungefär samma syn på klasskillna-
169 Citerat efter Öhrman 1974, s. 116. Jfr Fritänkaren nr 6 1890, s. 46.
170 Sveriges kyrkohistoria, del 7, 2003, s. 108ff & 299ff. Jfr Fahlgren 2006, s. 127ff & Lind- ström 1997, s. 15.
derna i samhället som Svenska kyrkan: det var nödvändigt att skilja överhe- ten från de lägre skikten, alla samhällsgrupper skulle visa varandra respekt och inte odla klassintressen gentemot de andra. I Gävle, liksom i övriga Sverige, bäddade detta för spänningar mellan frikyrkorna och arbetarrörelsen och för att kristna arbetare hamnade i besvärliga valsituationer. Arbetarrörel- sen hade visserligen ett mycket begränsat antal medlemmar i staden under 1880- och 1890-talen, särskilt i förhållande till den stadigt ökande andelen industriarbetare i befolkningen, men den började sätta avtryck. Gävle ar- betarklubb bildades efter ett besök av August Palm år 1885, och där höll Branting året efter ett av sina viktigaste tidiga tal, det så kallade Gävletalet om varför arbetarrörelsen måste bli socialistisk. Klubben omorganiserades efter några år till Gävle arbetarförbund och senare till Gävle socialdemokra- tiska arbetarklubb. Den första fackliga arbetarorganisationen i staden, avdel- ning 2 av Metallarbetareförbundet, bildades också 1885 och följdes av orga- nisationer för typografer och sågverksarbetare.
År 1891 utbröt en strejk bland brädgårdsarbetare i Gävle som protesterade mot att skogsbolagen ville sänka lönerna till följd av sviktande konjunkturer för trävaror. Waldenström och en annan predikant i staden gjorde ett med- lingsförsök i syfte att få arbetare och bolagsdirektörer att hitta de gemen- samma värden som tidens kyrkoföreträdare ansåg borde ena medborgarna över klassgränserna. Troligen fanns det också kristna arbetare bland de som strejkade. Medlingsförsöket misslyckades dock. Istället blev det Branting som bidrog till att konflikten löstes. En socialdemokratiskt ansluten fack- förening för brädgårdsarbetare hade bildats året innan i staden och dess be- tydelse accentuerades av att det var arbetarrörelsens ledande man som ingrep till arbetarnas fördel. Waldenström såg sitt misslyckande som ett tecken på att klyftan vidgats mellan kapital och arbete och förutspådde stora omvälv- ningar i samhället.172 Fritänkaren var beredd att ge honom rätt. I en serie notiser med olika angrepp på Waldenström nämndes hans numera bristande ”auktoritet vid lösande af de sociala spörsmålen” med särskild hänvisning till Gävlestrejken: ”Frihetens och upplysningens väg leder blott till ett enda mål: fri tanke och fritt samhällsskick. – Hr Waldenströms och hans an- hängares naturel tyckes ej lämpa sig för någotdera.”173
Under 1890-talet började andelen Gävlebor som var medlemmar i någon frikyrkoförsamling minska medan andelen personer som var engagerade i fackföreningsrörelsen ökade, om än från en mycket låg nivå. Trenden fort- satte in på det nya seklet, men inte förrän under 1910-talet översteg fackfö- reningarnas andel frikyrkornas.174 Då skulle Waldenström både ha lämnat riksdagen, där hans motstånd mot fri rösträtt stoppade återval år 1905, och
172 Palm 1982, s. 108.
173 Fritänkaren nr 24 1893, s. 188. Numret gavs ut under Lennstrands sjukdomstid, men notisen kan ha skrivits eller dikterats av Lennstrand. Formuleringen är helt i linje med hans åsikter och språkbruk.
Gävle, sedan han pensionerats från läroverket.175 Medan sekulariseringen gick vidare upphörde religion och politik att betinga varandra för flertalet Gävlebor.