Den rationella sidan av Lennstrands sanningskrav anknöt till det som den amerikanske idéhistorikern Franklin Baumer kallar the New Enlightenment, den nya upplysningen. Baumer syftar på att denna period hade stora likheter med 1700-talets upplysning i vetenskapens och nyttans tecken och uppmärk- sammar bland annat de engelska utilitaristernas, de franska positivisternas och de tyska vänsterhegelianernas insatser.21 Som en del av den nya upplys-
19 Fritänkaren nr 5 1892, s. 34.
20 För en kort diskussion om detta, se Michael Martins introduktion i The Cambridge Compa-
nion to Atheism, ed. Michael Martin, Cambridge etc., 2007, s. 1ff. Ateism översätts regelmäs-
sigt med gudsförnekelse i uppslagsverk och skiljs ibland tydligt från agnosticism. A New
Dictionary of Religion, ed. John R. Hinnells, Oxford & Cambridge, Mass., 1995, definierar
dock ateism som ”disbelief in the existence of any Gods or of God”, vilket kan ta sig tre olika uttryck: dogmatisk förnekelse av särskilda former av religiös tro, skepticism i förhållande till alla religiösa övertygelser eller agnosticism (s. 55).
21 Franklin L. Baumer, Modern European Thought. Continuity and Change in Ideas, 1600–
ningen använde Lennstrand inte bara många av de vanligaste argumenten mot religionen och kristendomen, hämtade från utilitaristiska, vetenskapliga, antropologiska, psykologiska, ekonomiska och historiska tankegångar. Han försökte också uppställa en humanitetsreligion av det slag som Baumer för- binder med det sena 1800-talets brottningar med frågor om tvivel och tro. Det är en tro som utgår från en närmast obegränsad tilltro till människans möjligheter att göra detta livet så lyckligt som möjligt.22
Baumers beteckning har blivit vanlig även i Sverige, men ratas som term av Inga Sanner som gjort den enda större studien av Lennstrand och andra svenska fritänkare i det sena 1800-talet. Sanner hävdar att beteckningen un- derskattar romantikens inflytande på de ”moraliska utopier” som hon stu- derar och lyfter fram bland annat den religiösa liberalismen och unitarismen som viktiga källor för de svenska fritänkarna. Hon har en poäng i detta. Även Lennstrand var bekant med unitarismen och den religiösa liberalismen i exempelvis Viktor Rydbergs skrifter. Den starka betoningen på under- liggande andlighet i fritänkeriet gör dock att Sanner medvetet avhänder sig ett begrepp som passar ovanligt väl för just Lennstrands uttalat antiandliga förkunnelse och verksamhet, av honom själv beskriven som ”upplysning” med referenser till 1700-talets Frankrike före revolutionen.23
En mer traditionell, men också allsidigare bild av den idéhistoriska bak- grunden till Lennstrands förkunnelse ger Tore Frängsmyr. I Svensk idé- historia samlar han avsnitt om det sena 1800-talets kulturradikalism, kamp för religionsfrihet och tidiga former av folkbildning under just rubriken ”Den nya upplysningen”. Frängsmyr uppmärksammar ett antal akademikers insat- ser i nära samspel med arbetarrörelsens och kvinnorörelsens kamp för in- dividuella rättigheter och social rättvisa. En viktig roll spelade Anton Nyström. Han grundade Stockholms Arbetareinstitut år 1880 för frivillig vuxenundervisning för hantverkare och arbetare och introducerade Auguste Comtes positivistiska religion i Sverige. De radikala studentföreningar som grundades i Uppsala och Lund under 1880-talet utgjorde andra drivkrafter i tidens debatt. I Uppsala handlade det om Verdandi, bildat år 1882 av bland annat Karl Staaff och Knut Wicksell, med personer som Hjalmar Branting och Hjalmar Öhrvall som delaktiga i förarbetet och med kvinnliga aka- demiker som Lydia Wahlström och Anna Bugge Wicksell som senare inval- da medlemmar. I studentföreningarna kunde liberaler och socialdemokrater
22 Baumer 1977, s. 315ff. Om argumenten mot religion, se Franklin L. Baumer, Skeptiker och
sökare. Fyra århundraden av religiöst tvivel och sökande efter en tro i Västerlandet, övers.
Alf Ahlberg, 1970, s. 108ff. För skandinavisk del har Claes Ahlund även urskilt ett estetiskt argument för sekulariseringen. Det argumentet spelar dock inte någon framträdande roll hos Lennstrand. Se Ahlund 1990, s. 249.
23 Sanner 1995, s. 9ff. Om Lennstrands egna beskrivningar, se t.ex. Fritänkaren nr 22 1890, s. 171. Claes Ahlund använder Baumers termer ”den nya upplysningen” och ”humanitets- religion” i sina analyser av avkristningens mönster i 1880-talets skandinaviska universitets- romaner. Se Ahlund 1990, s. 227.
gemensamt diskutera vad som behövde förändras, även om de inte alltid var ense om hur förändringarna skulle genomföras.24
Som Frängsmyr konstaterar kom 1880-talets kulturradikaler att få ett av- görande inflytande över kultur- och samhällsliv i Sverige fram till 1920-talet. I gruppen fanns blivande statsministrar och statsråd, chefredaktörer, pro- fessorer och författare. Men där fanns också personer som aldrig kom att tillhöra framtidsmännen och framtidskvinnorna. Förutom Lennstrand ingick kristendomskritikern Hjalmar Strömer i denna tidigt överspelade grupp.25 Strömer hade först studerat till präst, därefter blivit astronom och alltmer upptagen av att hålla föredrag och skriva pamfletter mot kristendomen och kyrkan. Vid sin död i lungtuberkulos år 1886 efterlämnade han inte mycket mer än lite kläder, ett illa medfaret paraply och ett omfattande manus till en furiös anklagelseakt mot kyrkan, Det biskopskristliga prestadömet, utgiven först sextio år senare. Strömers nästan besatta kristendomskritik, med de- taljerade närläsningar av Bibeln, har en del gemensamt med Lennstrands, liksom den personliga uppoffringen i kampen mot myndigheterna. Vid en snabb jämförelse är det dock tydligt att Strömer uttryckte sig mera slag- färdigt än den yngre ateisten. Han behöll också en grundläggande tro på den ”sanna kristendomens” kärleksbudskap även efter att de kyrkliga och teo- logiska inslagen rensats bort.26
Den idéhistoriska bakgrundens betydelse för Lennstrand ska inte över- drivas. Hans förkunnelse var en starkt personlig variation på flera olika te- man som förekom i samtiden och som han hade mer eller mindre ingående kännedom om. Även i den meningen är ”den nya upplysningen” en bra be- teckning som summerar förkunnelsens huvudinriktning utan att binda den vid någon enskild del av samtidens religions-, kultur- eller samhällsdebatt. Lennstrand hade kontakt med många av de ledande kulturradikalerna i sam- tiden, men kom aldrig att bli en självklar del av den vänkrets som de ledande verdandisterna bildade. Den äldre Hjalmar Öhrvall tycks han ha betraktat som en mentor och introduktör till den samtida kulturradikalismen, men de arbetade aldrig direkt tillsammans. Wicksell och Branting hade han nära kontakt med under flera år, men de kom också i mer eller mindre öppna kon- flikter. Den äldre Nyström sökte han upp i Stockholm 1888. De upprätthöll
24 Skoglund 1991, s. 77f. Sigfrid Leander, Från Anton Nyström till Vi som vet mest. En studie
över Stockholms Arbetareinstitut och dess roll i svenskt folkbildningsarbete, 1965, s. 112f. De
liberaler som deltog i studentföreningarna skilde sig från äldre kulturradikaler som Nyström, som ansåg att socialdemokratin aktivt måste bekämpas.
25 Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del II 1809– 2000, 2000, s. 134ff.
26 Se t.ex. Hjalmar Strömer, Framtidsvinkar. En serie förpostfäktningar emot djefvulen, verl-
den och vårt eget kött m.m., 1884, s. 402 Om Strömer, se Sten Rössborn, Nils Hjalmar Strö- mer 1849–1886. Föreläsare och samhällskritiker, 1965.
en respektfull, men något sval kontakt genom åren.27 Strömer och Lennstrand hann aldrig träffas.
En bild av Lennstrands influenser och preferenser ger den kanon av före- gångare och samtida som visades upp i Fritänkaren. Sammantaget är det en relativt begränsad skara tänkare, författare och publicister med fokus på praktiskt och materialistiskt orienterade tänkare utan större intresse för and- lighet i vidare mening. Bland äldre föregångare spelar ”martyrer” för den fria tanken som Giordano Bruno och Michael Servetus – som besteg kättar- bålet i Genève på 1550-talet – en viktig roll som exempel på religiöst för- tryck. Särskilt Bruno ägnades något av en kult bland fritänkare i olika länder under 1800-talets slut och hyllas vederbörligt även i den svenska tidningen med porträtt, minnesdikt och artiklar.28 Bland 1700-talets fria tänkare är det främst Voltaire och Thomas Paine som uppmärksammas. Paines kritiska granskning av Nya testamentet slås upp stort medan Voltaire presenteras med en blandning av vördnad och kritik mot deismen som ett defensivt al- ternativ till ateismen.29
Mer rikligt företrädda är det sena 1800-talets anglosaxiska företrädare för fria tankar inom det religiösa området. För Lennstrand, liksom för väckelse- kristna, liberaler, naturvetare och många folkbildare, kom de nya vindarna från väster. Den anglosaxiska världen stod för nya och frigörande perspektiv medan den ofta föraktades av Sveriges konservativa 1880-talselit.30 En sär- ställning bland de anglosaxiska tänkarna och skribenterna intar den nord- amerikanske politikern Robert Ingersoll. Han porträtteras i ett nummer – det första porträtt som överhuvudtaget tas in i Fritänkaren – och som bidrar med artiklar i ytterligare ett halvdussin nummer.31 Ingersoll hade utmärkt sig på nordstaternas sida i det nordamerikanska inbördeskriget och gjort sig känd som en kraftfull och karismatisk talare med agnostiskt färgad kristendoms- kritik och framåtblickande medborgarpatos på agendan. Som talare kunde han samla stora publikskaror och fängsla dem i timmar. Någon egentlig rö- relse hade Ingersoll inte bakom sig. Sina insatser som fritänkare gjorde han på egen hand, i en upphöjd stil utan häftiga angrepp eller något martyrium, även om hans brist på uttalad tro kan ha hämmat möjligheterna att nå högre
27 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 10 januari 1888. Jfr t.ex. brev den 20 juni 1888. UUB
28 Om Servetus, se Fritänkaren nr 24 1892, s. 185f. Om Bruno, se t.ex. Fritänkaren nr 1 1889, s. 3; nr 8 1889, s. 8; nr 1 1890, s. 2f & nr 2 1894, s. 9f.
29 Om Paine, se t.ex. Fritänkaren nr 12–16 1890 & nr 5 1892, s. 33.
30 Richardson 1963, s. 83 & Leander 1965, s. 49ff. Lennstrand använde delar av fängelsetiden i Malmö i slutet av 1888 och början av 1889 till att lära sig engelska för att kunna läsa den sekularistiska litteraturen i original. Se Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 27 november 1888.
31 Porträtt av Ingersoll finns i Fritänkaren nr 20 1890, s. 153f. Artiklar av honom finns i
Fritänkaren nr 7 1889, s. 4; nr 8 1889, s. 3; nr 18 1890, s. 138f; nr 2 1892, s. 9ff; nr 17 1893,
politiska ämbeten. Flera av hans tal och uppsatser hade översatts till svenska i mitten av 1880-talet.
Bland Fritänkarens ikoner finns också Englands motsvarighet till Inger- soll, advokaten och politikern Charles Bradlaugh.32 Bradlaugh var en annan typ av opinionsbildare än amerikanen. Han kom från arbetarmiljö och hade slagit sig fram till en ledande roll i offentligheten. I likhet med Ingersoll var han en framstående talare som kunde fånga upp till 15 000 åhörares intresse. Under flera år i början av 1880-talet utkämpade han en strid med Englands ledande makthavare för att få inta den plats i parlamentets underhus som han blivit vald till utan att behöva sväras in med en kristen ed. Bradlaugh ledde en liten men väl organiserad fritänkarrörelse, med lokalavdelningar runt om i Storbritannien. Rörelsens storhetstid var förbi, till stor del för att den vägrat samverka med socialisterna, men åtminstone fram till Bradlaughs död i bör- jan av år 1891 var den en faktor att räkna med i den brittiska offentligheten. Till det bidrog dess tidningar. Bradlaugh drev en egen dagstidning, The National Reformer, som gavs ut från 1860-talet till en bit in på 1890-talet. Dessutom fanns sedan år 1881 The Freethinker under ledning av G. W. Foo- te och hans medarbetare James Mazzini Wheeler.33 Det var inte bara artiklar om fritänkares dödsbäddar som Lennstrand hämtade från The Freethinker. Även annat material översattes och togs in i den svenska tidningen, och Wheeler porträtterades tidigt i Fritänkaren.34 Till det engelska inslaget i tid- ningen bidrog också porträtt och artiklar av John Stuart Mill, Herbert Spen- cer och Thomas Henry Huxley.35 Intresset för Spencer var möjligen mindre än vad man kunde vänta sig; Lennstrand förblev i grunden humanist, med en preferens för historia och skönlitteratur framför naturvetenskap och idéer som utgick från naturvetenskapliga studier.
Av kontinentala tänkare märktes inte många spår i Fritänkarens spalter, men Auguste Comte porträtterades och diskuterades i ett nummer.36 Kortare texter av och bland annat Ernest Renan, Victor Hugo och språkforskaren Max Müller förekom också. Av samtida nordiska storheter uppmärksam- mades särskilt Georg Brandes och Bjørnstjerne Bjørnson.37
De svenska referenserna var relativt få utanför kretsen av anhängare och meningsmotståndare, men Hjalmar Strömer, Hjalmar Öhrvall och Rudolf
32 Fritänkaren nr 2 1894, s. 9f.
33 Edward Royle, Radicals, Secularists and Republicans. Popular freethought in Britain,
1866–1915, Manchester 1980, s. 23ff & 328ff; Joss Marsh, Word Crimes. Blasphemy, Cul- ture, and Literature in Nineteenth-Century England, Chicago & London 1998, s. 134f. Jfr
även Royles artikel om Bradlaugh i The Encyclopedia of Unbelief, ed. Gordon Stein, Buffalo 1985, vol 1., s. 65ff och artikeln om The Freethinker på s. 244ff. Om den politiska diskussion om Bradlaughs vägran att edsväras, med bl.a. ett flammande försvarstal av William Gladsto- ne, se A. N. Wilson, God’s Funeral, London 1999, s. 287ff.
34 Fritänkaren nr 1 1891, s. 1f.
35 Se t.ex. Fritänkaren nr 13 1891, s. 101 & nr 5 1891, s. 37f. 36 Fritänkaren nr 3 1892, s. 17.
Wall behandlades i särskilda porträttartiklar.38 Den i dag tämligen bortglöm- de fritänkaren C. G. Nyblaeus uppmärksammades också för att han vid sidan av yrket som apotekare länge bedrivit kritiska studier i jämförande religions- forskning.39 Dessutom omnämndes tal och artiklar av bland annat Bengt Lidforss och Ellen Key.40
Lennstrand var inte bara influerad av den teoretiska idédebatten. I Fri- tänkaren spelade dikter, noveller och korta citat från kända författare en stor roll. Mycket av detta var kampdikter med en funktion inom Utilistiska sam- fundet, men utan större spridning. Annat var hämtat från det sena 1800-talets främsta nordiska och europeiska författare, även om det som läsaren erbjöds i regel var mindre kända avsnitt ur deras verk. Ändå är det värt att notera att Lennstrand gärna lät texter av författare som Garborg, Jacobsen, Kielland, Strindberg och Tolstoj ackompanjera de egna utläggningarna.