På en punkt har de flesta som yttrat sig eller skrivet om Lennstrand varit överens: hans kritik mot kristendom och kyrka var kanske inte nyskapande i sak, men det var något nytt att föra ut den till folkgrupper som inte tog del av de religiösa liberalernas och kulturradikalernas böcker och tidningsartiklar. Lennstrand tillförde en ny dimension i den svenska religionsdebatten när han sökte upp samma fattiga människor som väckelserörelserna och uppmanade dem att tänka sig en värld utan det övernaturliga och med ett individuellt
lärt fredsarbete med mellanstatligt skiljedomsförfarande som inte var avhängigt någon religiös övertygelse.
49 Fritänkaren nr 23 1892, s. 178ff.
50 Sveriges kyrkohistoria, del 7, 2003, s. 128ff & Ingrid Åberg, Förening och politik. Folk-
rörelsernas politiska aktivitet i Gävle under 1880-talet (Diss. Uppsala), 1975, s. 73ff.
51 Se t.ex. Fritänkaren nr 13 1892, s. 100.
ansvar att utvecklas moraliskt för att bidra till den gemensamma nyttan. Det var en revolt i människan han strävade efter, och den gällde alla människor.53
Sedan gammalt fanns det en tradition av att friare religiösa tankar möjli- gen gick an i en begränsad kulturelit, men att de snabbt kunde bli farliga om de spreds i bredare kretsar. Redan under antiken hade religionens discipline- rande betydelse för folket framhållits. Även under 1700-talets upplysning hade skeptiker och förnekare tvekat inför att ge folket tillgång till ateistiska idéer eller tankar som kunde leda till ateism. Baron d’Holbach rapporteras ha varit noga med att låsa dörrarna till sin salong för tjänstefolket innan diskus- sionen övergick till religionsfrågorna.54 Det sena 1800-talets ledande anglo- saxiska sekularister hade i viss mån gjort upp med denna tvekan, men varken Ingersoll eller Bradlaugh riktade sig direkt till de många troende och fattiga i USA och England.55 I Sverige hade en sådan insats aldrig tidigare varit aktu- ell. Här började det först en bra bit in på 1800-talet bli möjligt att leva utan Gud om man i övrigt hade en aktad social ställning och inte gjorde något väsen om sin bristande tro.
Exakt hur Lennstrands publik var sammansatt går inte att säga, men det var en väl etablerad uppfattning i samtiden att han fann den ”inom folkets djupa led”.56 Och det var vad han själv ville. Redan tidigt efter sitt uppbrott från kristendomen stakade han ut vägen i ett brev till Hjalmar Öhrvall:
Äro det blott en elit skara af bildade, som skola lyckliggöras af dessa san- ningar? Skola de okunnige presterna alltjemt vara folkets enda andliga ledare […]? Äro nu ej tiden kommen, då äfven vi rationalister böra börja en aktiv och allvarlig missionsverksamhet? […] Är det ej vår pligt och skyldighet att gå ut och förkunna vår tro?57
Men missionerandet bland folket var inte bara en rättvisefråga. Lennstrand bedömde att de fattiga var mest mottagliga för hans nya evangelium. De ”finare” var alltför bundna för att kunna eller våga tänka fritt, trodde han.58
Om detta var Lennstrands viktigaste bedrift så var den också den som ledde till det mest energiska motståndet bland konservativa, stats- och fri- kyrkliga företrädare, liberaler och – efter hand – socialdemokrater.
53 Till Anton Nyström skrev han om minnena av 1870-talets väckelse och sin tro på en ny ”entusiasm för rättvisa och sanning”: ”Och jag är ock öfvertygad derom, att det är af arbetarne nästa stora händelse i verldshistorien skall utföras. Men sinnena behöfva förberedas och revo- lutionen försiggå der först.” Viktor Lennstrand, brev till Anton Nyström den 27 november 1889. Stockholms stadsarkiv.
54 Thrower 1999, s. 96.
55 Gavin Hyman spårar mer av indifferens och andlig apati bakom det bristande kyrkliga deltagandet hos den engelska arbetarklassen under mitten och slutet av 1800-talet än av ateism eller sekularism. Hyman 2010, s. 14f.
56 Hofberg 1906, s. 39.
57 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 16 december 1887. UUB. 58 Hessler 1964, s. 126.
*
Vid minnesfesten efter Lennstrands död tog både Wicksell och Branting upp frågan om hur kontroversiell Lennstrand varit som folkupplysare. Wicksell hävdade att den döde under en tid varit Sveriges populäraste man i de breda folklagren och att detta oroat makthavarna som kunnat tolerera ”villome- ningar” hos personer som bland annat Viktor Rydberg, men inte bland fol- ket. Branting uttryckte samma uppfattning med en klasspräglad retorik: ”När man förkunnar revolutionära idéer bland samhällsklasser, som ha gemen- samma inträssen, är allt väl och godt. / Men annat ljud i skällan blir det, när man vänder sig till den stora klass, som gent emot de högre klasserna ha motsatta inträssen.”59 Brantings partivän A. H. Janhekt hade då redan i ett minnesord i Ny Tid berömt Lennstrands vilja att vända sig till folket stället för att bli en salongsateist för överklassen.60 Karlstads-Tidningens liberale redaktör Mauritz Hellberg konstaterade att Lennstrand kunde ha dött som en aktad man om han behållit sin religiösa uppfattning för sig själv eller hållit sig på vetenskapens tämligen fredade område.61
Mycket talar för att Wicksells och Brantings beskrivningar var riktiga när det gäller statens förhållande till Lennstrand. Som vi sett var kyrkans för- kunnelse i sociala frågor inriktad på gemensamma kristna värden som kunde förena över hierarkiska gränser och på att motverka klasstänkande. Såväl ateism som socialism var uppenbara hot. Särskilt utmanande var kombi- nationen av dessa båda synsätt i en kampanj riktad till de fattiga människor som annars uppmanades att ödmjukt överlämna sina öden till Gud. En glimt av detta ger ett par debatter i riksdagens första kammare. Där refererades Lennstrand och utilismen som ett sådant, yttersta hot.
Första gången var en lördagskväll i april 1889. Under en debatt om stats- bidrag till veterinärinstitut och etnografiska samlingar fann den inflytelserike och konservative biskopen Gottfrid Billing det nödvändigt att skrämma upp ledamöterna med en hänvisning till det Utilistiska samfundet:
Ur dess program, som jag här håller i min hand, ber jag att få uppläsa endast en punkt, den vigtigaste, som angifver detta samfunds sträfvan och syfte. Den lyder så:
”Det upträder afgjordt emot hela den kristna verldsåskådningen, bekämpar all tro på något öfvernaturligt.”
Detta är rena verba, mina herrar! Jag undrar om icke en rysning går eller åtminstone bör gå igenom allas våra hjertan, när vi höra, att det bildats ett samfund som gjort till sin uppgift att hos vårt folk bekämpa icke blott en viss form af teologi, icke blott en viss form af kyrkoordning utan hela den kristna verldsåskådningen och tron på något öfvernaturligt.62
59 Nya Sanningar, nr 18 1895, s. 143. 60 Ny Tid den 8 november 1895.
61 Karlstads-Tidningen den 2 november 1895.
Billing var upprörd över att staten sedan några år stödde Stockholms Arbeta- reinstitut för föreläsningar av bland annat Anton Nyström, som också före- stod institutet. Anklagelsen var mer byggd på associationer än belägg. Ny- ström hade gett ut en kulturhistoria med avsnitt om 1800-talets olika euro- peiska revolutioner och varit med när Utilistiska samfundet bildades, men inte blivit styrelseledamot och antagligen inte ens medlem.63 I inlägget skym- tar även Branting och Lennstrand förbi. Trots sin upprördhet nöjde biskopen sig denna gång med en ”innerlig och varm förhoppning” om att pengarna skulle användas på ett sätt som inte tog ifrån någon den kristna tron. Ty ett större ont kan man inte göra en människa, varken kung eller arbetare, enligt Billing.
Året efter tog Billing på nytt till orda när anslaget till föreläsningar vid Stockholms Arbetareinstitut behandlades. Nu lyckades han få första kam- maren med sig på att institutet inte skulle få något statligt stöd eftersom det fortsatt att vara en härd för okristliga läror, bland annat genom en föreläsning av Wicksell om malthusianismen. Eldunderstöd gavs av den konservative professorn Oscar Alin från Uppsala. Alin läste upp ett upprop från Förening- en för religionsfrihet i samband med ett av Lennstrands fängelsestraff för hädelse. Även denna gång var avsikten att kompromettera Arbetareinstitutet genom guilt by association; personer med nära koppling till Arbetareinsti- tutet ingick i styrelsen för Föreningen för religionsfrihet. I andra kammaren blev diskussionen intensiv. Först efter inlägg från ecklesiastikministern Gunnar Wennerberg och flera liberala och väckelsekristna ledamöter beslu- tade riksdagen att även år 1890 godkänna det statliga stödet till Stockholms Arbetareinstitut.64
Ändå upp i riksdagen diskuterades också om det inte behövdes en särskild lag mot samhällsomstörtande krafter som utilism och socialism. År 1892 skrev första kammarens tillfälliga utskott att det var dags att se över möjlig- heterna att förbjuda de utilistiska och socialistiska söndagsskolorna, som spred ”mot samhället och religionen fiendtliga villoläror jemväl bland ung- domen”. Den här gången var det ärkebiskop Sundberg själv som agerat. Han hade till ecklesiastikministern – och tydligen även till sina kollegor i första kammaren – överlämnat ett brev från en bekymrad kyrkoherde i Bromma. Kyrkoherden beskrev verksamheten hos den utilistiska lokalavdelningen i Sundbyberg som engagerat fabriksarbetarna på orten. Lokalavdelningen kombinerade inte bara gudsförnekelse med socialism, den tog även efter de frikyrkligas propagandametoder och sparade inte ens barnen. Kyrko- och skolrådet hade undersökt möjligheterna att förbjuda åtminstone söndags- skolan, men kommit fram till att det inte gick. Sista hoppet stod nu till en
63 Viktor E. Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 1 april 1888. UUB.
64 Riksdagens protokoll vid lagtima riksmötet år 1890. Andra kammaren, nr 26, s. 38ff & Richardson 1963, s. 272f.
lagändring: ”Den ställning utilismen skapat i samhället är farlig och kan snart blifva outhärdlig.” Första kammarens tillfälliga utskott lämnade inget konkret förslag i frågan, men delade kyrkoherdens farhågor.65
Kyrkoherdens varningar väckte inte bara intresse i Svenska kyrkans led- ning, de var också i linje med vanliga uppfattningar inom väckelserörelsen. Brevet publicerades i Svenska Morgonbladet, som på ledarplats varnade för ”en fruktansvärd moralisk förvildning” till följd av de ateistiska söndags- skolorna och diskuterade behovet av skärpt lagstiftning mot dessa. Frågan var komplicerad eftersom frikyrkorna annars var för utvidgad religionsfrihet, men tidningen försökte klara balansgången genom att skilja mellan den san- na religiositet som behövde få verka fritt och den irreligiösa förkunnelse som var ett hot mot alla troende om den spreds i offentligt.66 Den linjen hade lagts fast några år tidigare av Svenska Missionsförbundets ledare pastor Erik Jakob Ekman. I ett par artiklar om religionsfrihet hade han å ena sidan pläde- rat för att statskyrkosystemet omöjliggjorde en verklig religionsfrihet för alla som dyrkade Gud och å andra sidan starkt tagit avstånd från att religionslös- heten fick skydd och spelrum i samhället. Samhället måste bygga en sedlig bas med tron på en personlig gud som grundval. De som inte hade någon gudstro borde av staten förhindras att sprida sina idéer och lösa upp sam- hällsgemenskapen:
Ty här har icke varit fråga om menniskor, som vilja hafva religion, och som begära att få öfva sin religion efter sin öfvertygelse och sitt samvete, utan här gäller det menniskor, som äro utan all religion, och som önska frihet att få utdöda all religion hos andra genom att bibringa dem sin verldsåskådning. Att staten här träder emellan, dermed sker ingen kränkning af religionsfrihetens heliga grundsats.67
Ekman modererade senare sin ståndpunkt i ett brev till Lennstrand, som denne publicerade i Fritänkaren hösten 1890. I en artikel i Hemlandsvännen formulerade han sig i klartext om att han inte längre ansåg att några världsli- ga straff skulle utmätas i världsliga mål, inte ens för hädelse.68 Men hans tidigare argumentation levde vidare inom frikyrkorna, som såg med oro och bestörtning på Lennstrands öppna och offensiva agitation. I motståndet mot den kunde de luta åt samma hållning som statsmakten intog, men de hölls samtidigt tillbaka av misstron mot statens vilja och förmåga att på allvar förändra Svenska kyrkans särställning.
Att Lennstrand bidrog till att driva de frikyrkliga i armarna på statsmak- tens konservativa etablissemang väckte misstro och kritik mot honom även
65 Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen i Stockholm år 1892. Första kamma- rens tillfälliga utskotts utlåtanden nr 11, 1892, s. 25f & 34ff.
66 Svenska Morgonbladet den 2 december 1891. Jfr även insändaren ”Skola barnen överlem- nas åt gudsförnekare” av signaturen Lärare den 17 december 1891.
67 Hemlandsvännen nr 23 1888.
på liberalt håll. Den tidigare verdandisten Mauritz Hellberg beklagade i ett brev från till Hjalmar Öhrvall i början av år 1890 hur Lennstrands agitation minskade klyftan mellan väckelsekristna och Svenska kyrkan istället för att vidga den. Utifrån sina nya insikter som tidningsman i Värmland, ”läsar- landet par préference”, hade han upptäckt riskerna med Lennstrands verk- samhet:
Läseriet har som sagt en enda punkt, vid hvilken en frisinnad påverkan kan anbringas, och det är som sagt avogheten mot statskyrkan. I denna punkt ligger ett brott på auktoriteten, och från denna punkt kunde arbetas vidare. Och det tror jag vore en lifssak att arbeta vidare derifrån. […] Ty jag är af samma åsigt som de att religionsfriheten är hufvudfrågan: med den följer allt det andra. – […] Lennstrands verksamhet har istället för att öka klyftan mel- lan högkyrkliga och läsare minskat den. Inför hans ”gudlösa” meningar kän- ner de bara en fårskocks panik. – Tänk om han varit klok och erfaren nog och äfven nog osjälfvisk att behålla för sig sina mest anstötväckande tankar och börjat med att popularisera V. Rydbergs eskatologi, förklara bibelns natur o.s.v., då hade han kunnat få med sig en stor mängd af dem […].69
Hellberg uttrycker alltså i första hand en taktisk bedömning. De frikyrkliga behöver vinnas för religionsfrihetens sak, men det är en del av ”allmogen” som den liberala redaktören ser på med oförståelse. De beskrivs som en ”får- skock”, det vill säga som dumma och kollektivistiska. Hellbergs egna erfa- renheter av att popularisera Rydberg i ett lokalt bönehus tycks ha förskräckt både honom och åhörarna: ”Du skulle se hur rädd fårskocken såg ut, och ändå talade jag så bibliskt […]. Jag tänkte mig då hur de skulle betett sig, om de fått höra Lennstrand.” Själv hade Hellberg tidigare övervägt att engagera sig på Lennstrands sida. ”För min del står jag och stampar på denna punkt, jag kan inte bli klar: jag ville ju så gerna göra något för den anti-Kristliga saken, men jag är anfrätt af tvifvel”, skrev han till Öhrvall sommaren 1888. Ännu i september året efter hade han glatt hälsat sin gamle vän med ”Käre broder i Antichristo!”.70
Även för äldre liberaler som länge argumenterat för religionsfrihet var Lennstrands ambitioner att förkunna ateism och utilism i folkdjupet en vansklig manöver. De kan i likhet med Hellberg ha tvekat inför de taktiska riskerna, men var i grunden främmande för en uttalad ateism som medvetet avstod från inslag av idealism och religiös liberalism i Geijers och Bremers anda. Emil Key, känd religiös liberal och tidigare ledande riksdagspolitiker, kallade Lennstrand för lymmel i en upprörd korrespondens med sin dotter Ellen. Fadern tillade att han inte ville ta i utilisten ”med en tång” för att istäl-
69 Mauritz Hellberg, brev till Hjalmar Öhrvall påbörjat nyårsafton 1889 och avslutat ”tjugon- dedagen” [1890]. UUB. Jfr Hessler 1964, s. 125f.
70 Mauritz Hellberg, brev till Hjalmar Öhrvall den 4 augusti 1888 & den 21 september 1889. UUB. I brevet från början av 1890 uppger Hellberg att han också skrivit till Lennstrand om sina erfarenheter i Värmland, vilket kan ha bidragit till att kontakterna mellan dem tycks ha upphört.
let ”få lefva som fritänkare utan at blifva atheist”.71 Göteborgs Handelst- idning, under ledning av Rydbergs gamle vän S. A. Hedlund, dömde tidigt ut Lennstrands förkunnelse och gjorde vad den kunde för att omintetgöra hans agitationsinsatser i Göteborg. För Öhrvall berättade Lennstrand att Hedlund under två möten samma dag bara gett negativa besked om stöd till utilismen:
Vi förstöra hans sak, förklarade han! Han har nu i många år sökt lära mennis- korna förstå det goda i kristendomen och verkat för en sann uppfattning af den – och nu komma vi och skämma bort alltsammans! Han […] blir nu olus- tig för alltsammans. Hvarför kunde jag icke vandra i hans fotspår – då hade blifvit annorlunda! – men nu fins det intet hopp för mig! – jo, om jag ville moderera mig och inte säga alldeles hvad jag tänkte […]. Imellertid – som sakerna nu stå […] ger han mig och mina föredrag tusan och ej blanda sig i striden. Så mycket är imellertid nu tid klart, att om Handelstidningen kommer att yttra sig, blir det mera mot än för oss.72
Samtidigt erbjöd myndigheternas reaktioner på Lennstrands verksamhet ett problem för de äldre liberalerna, som länge verkat för såväl religionsfrihet som starkare tryckfrihet. Hedlund balanserade mellan att försvara den en- skildes rätt att fritt få tro och uttrycka sin tro och att förkasta hån och löje som vapen mot de religiösa regleringarna. Som riksdagsledamot var han positiv till de lagar som antogs mot hädelse och gäckeri under 1880-talets senare hälft. När Ellen Key under en debatt i Verdandi våren 1889 argumen- terade för en långtgående yttrande- och tryckfrihet även för ateister svarade Hedlund med en artikel där han hävdade att dessa frågor inte kunde disku- teras utan grundläggande krav på hyfs i uttryckssättet: ”Det är på sättet det beror, min fröken, och sättet har tvänne källor: bildningen och sinnelaget.” Hedlunds artikel publicerades i Aftonbladet, en annan ”gammalliberal” bastion som i en egen kommentar distanserade sig från ”Lennstrands m.fl.:s frihet att ovärdigt häda och bespotta”.73
*
Den mest direkta konflikten om den utilistiska förkunnelsens spridning bland folket skulle ändå stå mellan Lennstrand och socialdemokratins ledande företrädare. Frågan var enkel och handfast: Skulle utilismen få bli en folk- rörelse att räkna med vid sidan av socialdemokratin?
Det eftertryckliga svaret gavs av Branting som i en ofta refererad dis- kussion med Lennstrand på Mosebacke i Stockholm i november 1890. Under diskussionen, som ska ha samlat 1 100–1 200 deltagare, fastslog han att
71 Wittrock 1953, s. 20f.
72 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 2 oktober 1888. UUB. Jfr Hessler 1961, s. 222.
73 Ellen Keys inlägg refereras i Föreningen Verdandis arkiv, UUB. Hedlunds artikel publice- rades i Aftonbladet den 23 mars 1889.
socialdemokraterna inte tänkte tolerera att fritänkarrörelsen utvecklades till en folkrörelse: ”Det måste vara personliga intressen som skapar folkrörelser. Och den enda folkrörelse som är berättigad är den socialdemokratiska.” En- ligt Fritänkarens referat hade Branting noterat att arbetarna slets mellan socialismen och utilismen och att utilisternas agitation skadade arbetarrörel- sen genom att skrämma bort läsare som annars hade kunnat bli goda social- demokrater.74 Därför var det nödvändigt att sätta stopp för utilismen som blivande folkrörelse. Den borde istället förhålla sig till arbetarrörelsen som godtemplarismen, det vill säga begränsa sig till sin speciella fråga och över- låta mobiliseringen i generella politiska och sociala frågor på socialdemokra- tin. Lennstrands argument att utilismen mötte behov hos människor som annars tillgodosågs av religiösa väckelserörelser som predikade underord- ning under överheten bet inte på Branting.75
Lennstrand och hans anhängare var sedan en tid under kraftig beskjutning från ledande socialdemokrater.76 August Palm hade meddelat att han ville slå ihjäl utilismen, som drog intresse från ”magfrågan”. Under diskussionen på Mosebacke gjorde Palm ett inlägg som är representativt för hans synpunkter och tonläge när det gällde utilismen: ”Dårar! Idioter! Så länge verlden stått, har man spekulerat på gudaläror, men ingenting har uträttats. Man skulle nästa tro att utilismen går i såld hos öfverklassen.” I Arbetet hade Axel Da- nielsson bedrivit en formlig kampanj mot Lennstrand och hans verksamhet, i huvudsak med samma argument som Palm. Men Danielssons motstånd mot utilismen gick tillbaka på en uppfattning om dess innehåll och inte enbart om