Lennstrand valde inte, eller hittade inte, någon tydligt avgränsad roll som opinionsbildare. För honom smälte mission, agitation och propaganda sam- man i en verksamhet som han själv definierade och utformade med anspråk på att samtidigt förändra politiken, samhället och människors förhållande till religionen. För detta krävdes insatser såväl i den motspänstiga och ofta fient- liga etablerade offentligheten som i de nya alternativa offentligheter som började etableras genom folkrörelserna, där Utilistiska samfundet var tänkt som ett substantiellt tillskott.
Eftervärlden har bara kunnat referera till de religiöst färgade beskriv- ningarna av Lennstrand som apostel eller missionär med viss distans. Den vanligaste beteckningen har istället blivit ”agitator”. Själv tog han gärna på sig också den beteckningen. I det upprop som inledde Fritänkarens första nummer beklagar redaktionen att den fria tankens möjligheter ”att samlas till meningsutbyte och agitation” är för små och erbjuder den nya tidningen som ett forum för detta.184 Även i samband med den sista större insats som Lenn- strand mäktade med, protesterna i samband med minnet av Uppsala möte, gjorde han bruk av agitationsbegreppet. Uppropet till möte vid Lill-Jans i Stockholm i början av september 1893 avslutades med uppmaningen ”Agi- teren för stor anslutning till detta demonstrationsmöte”. De fåtaliga penning- summor som inflöt vid detta tillfälle redovisades i Fritänkaren som ”bidrag till agitationen för protesten vid Upsala-jubiléet”.185
”Agitation” är ändå bara en av flera termer som Lennstrand använde för sin och utilisternas opinionsbildning. I de första numren av Fritänkaren från år 1889 annonserades det om skrifter som kunde beställas från ”Utilistiska propagandans expedition”, belägen på Jakobsgatan i Stockholm. Det handla- de om broschyrer och andra småskrifter med tal och texter av Lennstrand, men även om översatta texter av Robert Ingersoll och G. W. Foote. I det första numret skrev Lennstrand också om Axel Danielssons attacker på ”den utilistiska propagandan”.186 ”Propaganda” hade dock spelat ut sin roll som övergripande beteckning på den utilistiska offensiven en bit in på år 1890.
184 Fritänkaren nr 1 1889, s. 1.
185 Fritänkaren nr 16 1893, s. 121 & nr 18 1893, s. 143.
186 Fritänkaren nr 1 1889, s. 5. Beteckningen användes redan året innan på några av dem skrifter som Utilistiska propagandan gav ut.
Nu handlade annonserna istället om ”Nya Utilistiska agitationsskrifter”. Efter hand försvinner även denna rubrik och annonserna handlar helt enkelt om de olika skrifter som kan beställas genom samfundets eller tidningens expedition.
Termerna ”agitation” och ”agitator” förknippas numera främst med poli- tisk opinionsbildning.187 I synnerhet har de blivit en del av arbetarrörelsens självbild, där det förra sekelskiftets kringresande talare med August Palm i spetsen har heroiserats. Palm satte själv agendan och gav sina memoarer titeln Ur en agitators lif.188 Kurt Johannesson påpekar att orden ”agitator”, ”agitera” och ”agitation” förekom för första gången i en svensk ordbok år 1871. De associerades då med att sätta något i rörelse, skaka, oroa och upp- vigla – beskrivningar som ständigt återkommit in till vår tid. Kopplingen till socialism var ännu inte entydig, men skulle bli mer markerad under 1880- och 1890-talen. Johannesson beskriver hur borgerliga tidningar, arbetarrörel- sens företrädare och ordningsmaktens representanter tillsammans åstadkom detta. Han citerar också en skrift av Georg Brandes om den franske so- cialisten Ferdinand Lasalle, där denne fick förkroppsliga bilden av agitatorn som på samma gång gerillahövding och fältherre med ordet i sin makt och förmåga att ge liv åt de döda massorna.189
Associationerna till arbetarrörelse och socialism kan ha tilltalat Lenn- strand. Samtidigt kan Palms annektering av termen ha fjärmat honom från den och gjort det svårare för utilisterna att förena den med en religiös tanke- sfär. Palm var ju en av utilismens mest uttalade fiender i arbetarrörelsen. Men det fanns andra möjliga associationer till agitator under 1870- och 1880-talen som också omfattade religiös opinionsbildning. Brandes hade i en annan skrift beskrivit Søren Kierkegaard som en unik och kraftfull agitator, uppfylld av såväl pietistisk förtrytelse som lasallesk självkänsla och med en förmåga att tala till ”menige mans uppfattning” med ”ett koger så fyldt af skarpa och hvässade pilar”.190
Som agitator var Lennstrand en gränsöverskridare som försökte förena värderingar och offentligheter som sedan hans tid skilts åt och allt tydligare blivit maktbaser för olika grupper. Som opinionsbildare stod han på flera sätt närmare den väckelse som han växt upp med än med den kulturradikala de-
187 Nationalencyklopedin, del 1, 1989, s. 111.
188 Olle Josephson, ”Mäster Palm talar”, i Agitatorerna, red. Kurt Johannesson, Arbetarrörel- sen och språket 1, 1996, s. 171ff & Eric Johannesson, ”Agitatorsminnen. En litterär genre och dess framväxt”, i Agitatorerna, red. Kurt Johannesson. Arbetarrörelsen och språket 1, 1996, s. 316ff.
189 Kurt Johannesson, ”Agitatorn som hot och ideal”, i Agitatorerna, red. Kurt Johannesson. Arbetarrörelsen och språket 1, 1996, s. 10ff.
190 Brandes 1877, s. 186. Även när det gäller propaganda finns det religiösa kopplingar i bakgrunden. Det första egentliga propagandakansliet inrättades av romersk-katolska kyrkan i början av 1600-talet som inrättade Congregatio de propaganda, ungefär ”Kongregationen för trons utbredande”. Som fenomen har propagandan annars rötter i den antika retoriken, och den fick sitt första storskaliga uttryck under reformationen när Martin Luthers skrifter spreds i hundratusentals exemplar. Se Nationalencyklopedin, del 15, 1994, s. 299f.
batten eller den socialistiska agitationen. Han använde inte själv termen om sin egen religion, kanske för att den i så hög grad kommit att förknippas med de frikyrkliga kolportörer och predikanter som han bekämpade. Ändå finns det inslag även av denna form av opinionsbildning, utövad av en enskild ljusbärare som riktade sig till grupper av individer och syftade till att var och en av dessa skulle känna sig träffad och väckt ur sin andliga slummer eller sin förtappelses natt. Den Lennstrandska agitationen förutsatte väckelse i denna mening för att det skulle finnas någon inre kraft hos människor att sätta i rörelse genom agitation och något budskap om utbreda genom propa- ganda. Därmed band den samman ideologisk och politisk opinionsbildning med grundläggande existentiella frågor.191
Kombinationen av agitation och väckelse drevs längre av Lennstrand än av någon annan i samtidens Sverige, men den var inte alldeles ovanlig i hans omgivning. Den tidiga arbetarrörelsen var inte främmande för att tala om ”väckelse”. Agitatorernas arbete syftade till att först väcka människor till medvetande om samhällets orättvisor. Därefter skulle de upplysas om orsa- kerna till dem innan de organiserades i kampen för ett socialistiskt samhälle. Axel Danielsson argumenterade för att de ”sovande” arbetarna måste bli vakna för att kunna kasta av sig sitt ok.192 Att väcka, upplysa och organisera – det var syftet även med Lennstrands föredragsturnéer, medverkan i offent- liga diskussioner och publicistiska verksamhet. Men han rörde sig mer kon- sekvent än arbetarrörelsens företrädare i en religiös språk- och tankevärld och tog vara på flera av de särdrag som utvecklats i den svenska väckelse- rörelsen, inte minst i Waldenströms predikokonst. Det gällde särskilt beto- ningen på det individuella tilltalet, fokuseringen på bibeltexten och predikan- tens roll för att konstituera ett möte mellan talare och publik som kunde leda till personliga möten och ny gemenskap.193
Till en början var det också frikyrkornas erfarenheter av att väcka och or- ganisera som Lennstrand inspirerades av. I ett brev till Hjalmar Öhrvall hän- visade han till att den första metodistpredikanten kallats till Gävle av hans föräldrar och först bara haft hans familj, deras tjänstefolk och några vänner som publik. Nu finns Skandinaviens största metodistförsamling i Gävle, skrev han, och frågade varför inte utilisterna skulle kunna nå ut på samma sätt.194 Vid ett annat tillfälle planerade han ”en utilistisk Fosterlandsstiftelse” i aktiebolagsform för utgivandet av Fritänkaren och annan utilistisk littera- tur.195
191 Om väckelserörelsens offentlighet, se Hallingberg 2010, s. 238ff. 192 Kurt Johannesson 1996, s. 10 & 15.
193 Sune Fahlgren, Predikantskap och församling. Sex fallstudier av en ecklesial baspraktik
inom svensk frikyrklighet fram till 1960-talet (Diss. Uppsala), 2006, s. 56ff.
194 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 16 december 1887. UUB. 195 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 6 mars 1890. UUB.