I oktober 1887 fick prästsonen och Uppsalastudenten Axel Hägerström ett brev från sina föräldrar där han varnades för en antikristen agitator som de hört talats om, en ung man vid namn Lennstrand. Denne hade då påbörjat sin bana med ett par anföranden i Uppsala, där polismästarens ingripande för att stoppa fler arrangemang av samma slag väckt uppmärksamhet långt utanför staden (se vidare i kapitlet Förbud, åtal och domar).
Axel Hägerström skulle med tiden göra mer än kanske någon dåtida svensk akademiker för att upplösa banden mellan religion och samhälle. Med sitt förnekande av att värden och rättigheter har någon grund utanför människors överväganden och beslut, den så kallade värdenihilismen, kom han att rensa ut arvet från 1800-talsidealismen inom en stor del av svensk filosofi. Inte minst fick hans idéer stort inflytande inom rättsfilosofi och därmed på både lagstiftning och rättstillämpning i 1900-talets Sverige. Precis som Lennstrand ansåg han att frånvaron av religiösa värden ytterst var en uppfordran till den enskilda människan att själv välja värden som hon kunde stå för och som kunde bidra till det gemensamma bästa.
Som student hade Hägerström inte kommit lika långt på vägen från den väckelsereligiösa uppväxtmiljön i Östergötland. Men han var beredd att för- söka förstå och delvis försvara Lennstrands syften. I ett brev hem, daterat på moderns födelsedag den 24 oktober 1887, skriver Hägerström att Lennstrand både missförstår sig själv och missförstås av andra:
Han har strävat efter ett ideal att hålla sig till eller en gudsidé att förtro sig åt. Han trodde sig en gång ha funnit detta ideal, han måhända kände detta ideal inom sig. Men så befanns det i denna känsla var inmängt så mycket jordiskt, så mycket sinnligt, och när han upptäckte detta, då, ja då ramlade allt, då ramlade hela stommen, enär han icke trodde annat än att den alltigenom var besmittad.1
1 Brev från Axel Hägerström till föräldrarna den 24 oktober 1887, citerat efter Margit Waller,
Med sinnligt avser väl Hägerström här närmast det subjektiva och känslo- mässiga, men kanske också kopplingen mellan kristendom och politisk makt eller ekonomisk vinning.
Alla som tror att Lennstrand har lämnat Gud på grund av högmod och en ovilja att låta sig lysas av det evangeliska ljuset har fel, menar Hägerström. I brevet till föräldrarna ger den unge studenten intryck av att vara imponerad av Lennstrands ovilja att kompromissa, även om han tycker att denne gjort fel som vänt sig bort från kristendomen istället för att ha försökt ta bort det ”sinnliga” ur sitt gudsbegrepp:
Somliga människor kunna ju nöja sig med ett sådant ideal. Men vilka äro de, jo lättingar, ja uslingar, som kunna och tycka om att insöva sig i den där mju- ka ”gudomliga nåden”, och äro för svaga för att, och deras samvete är för slött för att de skulle vilja lämna den njutning, som bjudes dem under nådens täckmantel. Ja, nidingen bedömes icke så hårt inför Guds ögon som dessa uslingar. Nåväl, när mannen i fråga upptäckte detta stora skrymteri, denna stora sinnliga insats i sitt gudsbegrepp, då blev han förtvivlad och han börja- de tvivla på sitt ideal. Det är väl sant, han borde ha sökt rena sitt gudsbegrepp från det sinnliga, men vart han vände sig, såg han ”idealet” vara lika- som nedsmutsat med sinnlighet. Säg! är det icke då förlåtligt, är det icke mänskligt, om han förlorade fotfästet och föll? Och det är säkert att den Gu- den som bor i himlarna, den rättfärdige Guden, han dömer mildare än de ytliga människorna, som endast se efter vad som för ögonen är. Och det tror jag, att han skall leda alla, som verkligen söka sanningen, till ett ideal, ett
verkligt ideal. Emellertid är slutsumman den, att en osund kristendom fördär- var istället för att förbättra.2
Kanske hade Hägerström träffat Lennstrand. De var nästan jämnåriga, intres- serade sig både för teologi och filosofi och kan som kristna studenter ha rört sig i samma kretsar. Men det är också möjligt, som Hägerströms dotter Mar- git Waller antytt, att fadern tagit vara på möjligheterna att använda Lenn- strand som spegelbild för sin egen utveckling.
Den kompromisslösa strävan efter renhet, klarhet och konsekvens som Hägerström beskriver anger viktiga aspekter på det kanske mest centrala begreppet för Lennstrand sedan han först börjat framträda med antikristna föredrag: sanningen. Om den första premissen för Lennstrands förkunnelse var att människan måste välja en tro för att inte duka under för tillvarons intighet så var den andra premissen att denna tro måste vara sann. En tro som byggde på lögn och kompromisser var med nödvändighet förkastlig. Den band människor vid orimliga eller felaktiga uppfattningar och möjliggjorde manipulationer som hindrade människorna från att utveckla sin fulla poten- tial. Vid sidan av tvånget och orättvisan angrep Lennstrand också inslaget av officiellt påbjuden förställning i det svenska samhället när han våren 1888 utvecklade sina huvudteser:
2 Ibid. Jfr Rolf Lindborg, ”Axel Hägerström och kristendomen”, i Lychnos 1987, 1988, s. 115f.
Vi fordra att få vara sanna i vår tro och vår bekännelse. Vi hafva en tro som till alla delar afviker från den kristna trosbekännelsen.
[…]
Vi ämna ej döpa eller konfirmera våra barn, och vi fordra rätt att få ingå äktenskap inför borgerlig myndighet och begrafvas civilt utan luterska pres- tens tillskyndelse, ty vi äro icke luteraner.
Det enda vi fordra är att få vara ärliga och sanna i vårt lif. Är denna vår fordran icke rättvis och billig? Äro vi dåliga människor, derför att vi begära detta? Böra vi straffas derför? Äro icke våra syften ädla och våra bevekelse- grunder sådana, att varje rättänkande man och kvinna måste gifva oss rätt och respektera våra anspråk?3
I en disputation med en komminister i Malmö några år senare berättar Lenn- strand en anekdot om ett försök av engelsk präst att övertyga författarinnan Mary Anne Evans, mest känd under pseudonymen George Eliot, om kristen- domens överlägsenhet. Prästen berättar om allt skönt, tilltalande, tröstande och vederkvickande i kristendomen. George Eliot lyssnar uppmärksamt och säger att hon bara har en anmärkning mot vad prästen sagt. ”Och hvad skulle det vara för en anmärkning?” – ”Jo, kristendomen är icke sann.”4
Med denna fixering vid sanningen var Lennstrand tidstypisk. Att söka sanningen och att leva i sanning mot sig själv och andra hörde till det krav på redlighet som Kierkegaard formulerade och som inte minst Georg Brandes förde in i den nordiska litteraturen och samhällsdebatten under 1870- och 1880-talen.5 Sitt kanske slagkraftigaste uttryck fick kravet i Ibsens drama Brand, som hörde till tidens kanoniska texter. Sanningskravet var förbundet med idéer om samhällsförändring och gemenskap, men kunde också som för Brand själv leda till ensamhet och individuell undergång. Ärligheten och konsekvensen i Lennstrands agitation kunde även flera av hans kritiker sluta upp bakom. Efter att arbetarrörelsen tagit avstånd från den ”utilistiska sek- ten” fick Lennstrand lovord av Branting för att i likhet med Ibsens Brand vara ”fullt och helt vad han var”.6
Som brinnande ”sanningssägare” var Lennstrand till stor del representativ för den yngre generationen i 1880-talets i svenska kultur- och samhällsliv. Det originella låg i de sammanhang där sanningskravet tillämpades och i de ovanligt långtgående konsekvenser som han var villig att låta det få, inte minst för egen del. Lika mycket som han sade sig respektera varje människa för vad hon var, lika lite var han beredd att visa respekt för hennes åsikter, ”ty vi respektera endast sanningen”: ”Vår strid gäller just åsigter, ej perso-
3 Viktor Lennstrand, Hvad vi tro och hvad vi vilja, 1888, s. 1ff.
4 Viktor E. Lennstrands disputationer med komminister L. Meijer i Malmö och kykoh. P.
Nymansson i Skepparslöf. Stenografiskt referat, 1893, s. 12.
5 Georg Brandes, Sören Kierkegaard, Under författarens inseende öfversatt af O.A.S., 1877, s. 191f.
ner, och bland våra motståndare kunna många finnas, hvilka vi högakta, visserligen ej för deras åsigter, utan derför, att de äro bättre än sina åsigter.”7
Vad innebar då Lennstrands sanningskrav?
På ett plan handlade det om kristendomens inre sammanhang. Lennstrand tröttnade aldrig på att peka ut motsägelser i Bibeln och bristande överens- stämmelser mellan Bibeln och andra kristna texter och traditioner. Fritänka- ren fylldes av sådant material och Lennstrands föredrag antog ofta formen av rena kriarättningar av religiös och teologisk litteratur. Bibelcitat om olika ämnen ställdes mot varandra i parallella spalter i skriften Motsägelser i Bibeln som tillägnades Sveriges präster, predikanter och övriga kristna. I dessa frågor var Lennstrand obevekligt bokstavstrogen på ett sätt som den dåvarande statskyrkan eller de dåvarande väckelserörelserna knappast kunde uppvisa motstycke till. Något utrymme för mer hermeneutiskt avancerade tolkningar lämnade han inte. Antingen rymde Bibeln den ordagranna och definitiva sanningen om Gud och världen eller så var den inte värd att ta på allvar.
Så mycket nytt i sak hade han inte alltid att säga, men det påstod han inte heller. ”Vi utgifva oss ej för att hafva uppfunnit något nytt i religionsväg, men vi kunna ej underlåta att värdera sanningen, äfven om den möter oss utom kristendomens råmärken”, meddelade han i ett anförande.8 Men det bristande nyhetsvärdet behövde inte minska engagemanget. ”Kan icke det, att hvad jag säger, sagts tusende gånger förnt af andra, möjligen komma Eder att tro, att det kan finnas skäl till att säga det?”, frågade han Svenska Dagbladet som hävdat att han inte bidrog med något nytt i sin ateistiska agitation. Att tidningen ifrågasatt om hans personliga erfarenhet av tros- frågorna tillfört något nytt i diskussionen upprörde honom om möjligt än mer: ”Har jag för öfrigt sagt, att jag erfarit något nytt? Har jag icke tvärtom sagt, att tusende och millioner hafva erfarit detsamma som jag? Men har min erfarenhet mindre värde för det? Äro de åsigter, jag uttalar, ett bedrägeri eller sjelfbedrägeri derför, att den erfarenhet, de grunda sig på, ej är ny?”9
Snarare försökte han att göra tidigare insikter och upptäckter aktuella genom att ta upp dem på nytt, för en delvis ny publik och med delvis nya syften. Det var inget litet företag. Även om både skapelseläran och hel- vetesläran hade avfärdats av ledande akademiker så var de stående inslag i folkskolans, läroverkens och folkskoleseminariernas kateketiskt präglade undervisning.10 Men Lennstrand slog inte bara in öppna dörrar för dem som var bekanta med den samtida diskussionen om kristendomen och de kristna samfunden. Gunnar Richardson pekar på att angreppen på Svenska kyrkans uppfattning om Bibeln som Guds bokstavliga ord utmanade dogmer som
7 Fritänkaren nr 16 1889, s. 2. 8 Fritänkaren nr 16 1889, s. 2. 9 Fritänkaren julnummer 1889, s. 6. 10 Richardson 1963, s. 316ff.
även yngre teologer som Nathan Söderblom betraktade som föråldrade och ohållbara, men som fortfarande dominerade vid universiteten.11 Och William Öhrman konstaterar att Lennstrand gjorde en träffande iakttagelse när han påvisade att Waldenström ömsom argumenterade utifrån en biblicistisk ut- gångspunkt och ömsom utifrån ett rationellt bestämt gudsbegrepp. Lenn- strand hade redan under sitt gryende tvivel på kristendomen frågat Walden- ström om motsägelser mellan dennes lära och vissa bibelställen, men utan att få något svar. Inte heller senare, när frågorna upprepades med en klart an- tikristen udd, svarade Waldenström.12
Det var också nödvändigt för Lennstrand att tron var förenlig med den historiska och materiella verklighet som kunde beskrivas i rationella termer, med den moderna vetenskapens kombination av logik och empiri. Även här är hans texter fulla med exempel och pekpinnar. I det förra kapitlet såg vi att han gärna sammanställde och publicerade kataloger över olyckor och kata- strofer som inträffat trots att de drabbade har varit kristna. Utöver det bjöd han på detaljerade granskningar av kristna underverk och framsteg som på- stods vara kristna men som kom från eller också hade utvecklats i samhällen med andra religioner. Lennstrand var dessutom ständigt beredd att ifrågasät- ta kristendomens betydelse för den historiska utvecklingen, åtminstone i de delar som låg utanför korståg och religiöst motiverade krig, och att upprepa frågor om varför så många blivit exempelvis buddhister efter samma typ av individuella frälsningsupplevelser som kristna människor hänvisar till.13 Om den jämförande religionsforskningen uttalade han sig positivt, och han ansåg att de teologiska institutionernas enda framtid låg i att de omvandlades till strikt vetenskapliga inrättningar för sådana studier.14 Någon egen forskning på området bedrev han däremot inte. Också i detta sammanhang ansåg sig Lennstrand främst ha till uppgift att förvandla mer eller mindre etablerade vetenskapliga sanningar till allmän egendom genom upplysning och folk- bildning.
För Lennstrand måste tron dessutom vara rationell och förenlig med etis- ka principer om alla människors rätt att tänka och yttra sig fritt. Häx- processer och intolerans mot oliktänkande var återkommande – om än sällan dagsaktuella – trumfkort i Lennstrands agitation.15 Den uppmärksamhet som Fritänkaren, i likhet med fritänkartidningar och fritänkargrupper i andra länder, ägnade minnet av Giordano Bruno bör ses som en protest mot en intolerans som de betraktade som inbyggd i kristendomen.16 Både i historien och i samtiden flöt de religiösa förföljelserna ihop med politiska maktöver-
11 Richardson 1963, s. 325.
12 Fritänkaren nr 11 1891, s. 89. Jfr Öhrman 1974, s. 127.
13 För några exempel se Fritänkaren nr 14 1891, s. 109ff; nr 8 1892, s. 57ff; nr 8 1893, s. 57ff & nr 9 1893, s. 66ff.
14 Fritänkaren nr 16 1892, s. 123.
15 Fritänkaren nr 8 1893, s. 75ff & nr 9 1893, s. 97ff. 16 Se t.ex. Fritänkaren nr 1 1890, s. 2f & nr 11 1893, s. 81f.
grepp, enligt Lennstrands summerande beskrivningar. Hela den kamp som han förde för yttrande-, tryck- och mötesfrihet kan ytterst ses i ljuset av den- na aspekt av sanningskravet. Man skulle inte bara söka sanningen utan även vara tvungen att sprida den och tillåta att den spreds. Lennstrands etiska principer medgav inte heller att han, som 1800-talets religiösa liberaler, såg Kristus som den ideala människan. I en disputation med kyrkoherden Per Nymansson håller Lennstrand inledningsvis med denne om att Jesus hade stora personliga förtjänster, men tillägger att det goda som kan sägas om Jesus också kan sägas om till exempel Buddha. Mot slutet av disputationen skärper Lennstrand tonen: ”Kristus är inte ens en idealmenniska; och om tiden tilläte det, skulle jag andraga en hel mängd uttalanden, som ställa honom långt under våra anspråk på ett moraliskt och intellektuel förträfflig- het […].”17
Vid sidan av dessa objektivt hållna sanningskrav fanns det en minst lika viktig, subjektiv aspekt. Den handlade om att vara sann mot upplevelsen av Guds död och människans uppgift att på egen hand hitta det rätta sättet att leva i en värld fylld av lidande, orättvisor och död. Lennstrands kristen- domskritik bottnade inte i en rationell analys utan i en genomgripande exis- tentiell upplevelse. Om denna upplevelse förnekades eller om dess betydelse kompromissades bort så ansåg sig Lennstrand inte kunna vara sann inför sig själv och andra. Han valde medvetet bort den mjukare beteckningen ”agnos- tiker”, vars upphov brukar tillskrivas Darwins vapendragare Theodore Henry Huxley. Åtminstone sedan 1860-talet hade beteckningen använts för perso- ner som sade sig vara utan kunskap i trosfrågor, agnosis. Eftersom Lenn- strand ansåg sig vara tvungen att leva utan gud, atheos, och utan gudstro, ateism, såg han ingen annan möjlighet än att öppet beteckna sig som ateist. I ett brev till Hjalmar Öhrvall, skrivet i cellfängelset i Malmö i februari 1889, skriver Lennstrand om att sin ovilja att försöka rädda sig från myndigheterna genom att ”hämta fraser från […] skuggspel”:
Är jag ateist vill, jag ock säga ifrån och, få människorna att ärligt erkänna sig vara ateister, på samma gång jag visar, att ateisten ödmjukt erkänner sin stora begränsning och sin okunnighet om livet och krafterna. […] Men veta vi ing- enting om gud – hvarför skola vi då ha namnet kvar? Jag tror det nu är vigti- gare att säga: det finns ingen gud, än att säga: det veta vi icke. Veta vi det icke – hvad skola vi då med honom? – ett begrepp, som vi ej kunna definiera, – ett namn, ett ord – ingenting annat! – en tyngd, en börda, som trycker ned menskligheten – en ogrundad fruktan; en makt, som icke finns – ett inbill- ningens spöke!18
På ett liknande sätt resonerar Lennstrand i ett svar till Per Nymansson några år senare. Kyrkoherden hade skrivit till Fritänkaren och frågat Lennstrand
17 Viktor E. Lennstrands disputationer med komminister L. Meijer i Malmö och kykoh. P.
Nymansson i Skepparslöf. Stenografiskt referat, 1893, s. 63.
varför han uppträdde som förnekare och inte som agnostiker. Denne svarar artigt att tidningens spalter står öppna för såväl ateister som agnostiker, men att han själv anser det vara naturligast att förneka Gud och ett liv efter detta när vetenskapen inte kunnat upptäcka något bevis för det ena eller andra. Han understryker att han anser att vissheten i detta fall har ”en ofantligt stor praktisk betydelse”:
Blir jag viss om att detta lifvet är det enda, så blir ju den praktiska följden den att jag söker fylla detta lifvet med den högsta lyckan som kan tänkas. […] Jag anser att den ateistiska vissheten rent af utgöra en vigtig förutsätt- ning för ett personligt lyckligt lif och vara en stark driffjeder till att inom det- ta lifvet förverkliga hvad teologen förlägger utom detsamma. Agnosticismen är ljum och gifver föga kraft, utom det att det, enligt min mening, kan vara tvifvel underkastadt om den är sann.19
Kombinationer av ateism och agnosticism är varken omöjliga eller ovanliga, om termerna uppfattas i deras bokstavliga betydelse.20 Lennstrand accep- terade dock inte att sanningskravet blev hängande i en gråzon av bristande belägg. Om kristendomen inte kunde visas vara sann så var den inte det, oavsett om det gick att motbevisa den i alla delar. Sanningskravet ledde till att agnosticismen avskrevs som alternativ, och att upplevelsen av att Gud inte fanns fick en tillsats av radikal förnekelse av andras möjligheter att tro på en personlig Gud. Det egna livet utan Gud kapslades in i en alltmer tvär- säkert presenterad lära. I mötet med omvärlden hårdnade denna lära till en dogmatism utan marginaler för att Lennstrand kunde ha fel på någon punkt eller för att också andra kunde ha rätt.