Även på andra sätt var Lennstrand en person som överskred de gränser som börjat etableras mellan olika sorters offentlighet och opinionsbildning för att förena dem i sin egen person och förkunnelse. Under 1800-talet hade den klassiska retorikens status som dominerande övertalningsteknik och matris för konstdiktningen ersatts med nya former för att övertyga.196 Fokus låg nu på opinionen i vidare mening, inte på de äldre representativa och retoriska konstformerna. De nya framställningsformerna åberopade sanningen i be- stämd form och valde uttryck som gjorde dem trovärdiga som sannings- förmedlare. Mer eller mindre demonstrativt avgränsades de från en äldre retorik där språk och sanning ständigt var under bearbetning. De nya fram- ställningsformerna tillkom i så sinsemellan olika språkliga sfärer som den kristna väckelsen, den socialistiska agitationen, den vetenskapliga avhand- lingen eller artikeln och den avslöjande journalistiken. Även om de var mer eller mindre antiretoriska i sina anspråk på att framkalla och hävda den defi- nitiva sanningen så utvecklade de sina egna tekniker och regler för att vinna nya anhängare, vederlägga motståndare och upprätthålla övertygelsen inom den egna gruppen.
Att den Lennstrandska agitationen kombinerade och nyttiggjorde dessa nya sätt är inte konstigt. Sanningen var ett överordnat begrepp, både som medel för att bryta ned lögner och falska föreställningar och som redskap för att bygga upp en ny etik för individ och samhälle, utan elitistisk dygd och auktoritetsbundna sedelagar. Symboler och mytologiska jämförelser med Prometeus, Lucifer och Loke ratades till förmån för ett energiskt staplande av ”fakta” om kristendomens historia, motsägelser i Bibeln och olyckor och katastrofer i omvärlden. Lennstrand försökte hålla sig nära det vetenskapliga sanningsidealet, även om han inte gav sig på att visa kvantifierbara samband och kausalförhållanden. Den dubbla rörelsen av att bryta ned och att bygga upp hade en koppling till väckelsens strävan efter subjektiv frälsnings- upplevelse och försoning. Samtidigt hade de nyttobaserade attackerna mot förbud och tvång som hindrade den fria tanken och det fria sanningssägandet en del gemensamt med arbetarrörelsens kritik mot överhetens påbud och förtryck. Journalist i modern mening var inte Lennstrand, men som skribent eller redaktör kunde han arrangera och dramatisera texter i syfte att avslöja meningsmotståndare som hycklare. Det gällde inte minst Waldenström i såväl religiösa som pekuniära frågor.
Oavsett om han talade eller skrev så stämde Lennstrand sitt språk i sam- klang med sanningssägandet. Det var inte bara mytologiska gestalter som lämnades utanför agitationen. Också i övrigt är det ont om suggestiva eller uttrycksfulla symboler och bilder hos den beryktade hädaren. Wicksell hitta- de visserligen ”starka, påfallande uttryck” i Lennstrands retorik, och Mau-
ritz Hellberg hävdade att den använde ”de starkaste, mäst sårande orden”.197 Dock handlade det mindre om konstfärdigt utformade angrepp än om dras- tiska och otvetydiga påståenden om att Gud inte fanns och att kristendo- men var en villfarelse som måste överges. Effekten förstärktes snarast av att språket i regel var enkelt, klart och relativt sakligt.
Retoriskt hade Lennstrand en hel del gemensamt med både Waldenström och Branting. Alla tre hade en akademisk bakgrund och intellektuella ambi- tioner bakom den osmyckade formen. En viss distans – genom en strävan efter generalisering snarare än personliga reflektioner och vittnesmål – i förening med en förmåga att entusiasmera publiken hörde också till de ge- mensamma nämnarna.198 Både Branting och Lennstrand skilde sig från den subjektivt färgade, hårt slående och stundom invektivsprängda stilen hos Palm och andra kringresande socialistiska agitatorer.199 Och både Lennstrand och Waldenström var så upptagna av de kristna grundtexterna att deras fram- trädanden ofta hade karaktär av bibelundervisning, även om de skilde sig åt när det gällde inriktning och slutsatser.200
På några punkter skilde sig Lennstrands stil från Waldenströms och Bran- tings. Den hade ett högtidligt drag som kom till uttryck i de kortare eller längre credon som var instoppade i föredrag eller artiklar. Vi har sett exem- pel på det i tidigare avsnitt, till exempel i det citat ur föredraget Fins det ett lif efter detta? där Lennstrand utvecklade sin syn på nyttans centrala roll (se avsnittet Karaktären, lyckan och religionen). Greppet kan han ha lånat från barndomens väckelsemiljöer och från några av Robert Ingersolls översatta texter med insprängda sekularistiska bekännelser.201 Men det finns också ett motsatt drag, där nuet fokuseras genom en anhopning av likartade satser som binds samman med tankstreck istället för punkter. Resultatet blir ”ett inspire- rat tal”, med en stegring som påminner om väckelsepredikanternas förmåga att skapa intensitet och suggestion.202 Lennstrand kan ha mött greppet tidigt i
197 Nya Sanningar nr 18 1895, s. 142 & Karlstads-Tidningen den 2 november 1895. 198 Josephson 1996b, s. 177 & Johannesson 2006, s. 310ff.
199 Fahlgren 2006, s. 129ff. Jfr Edvard Leufvén, P. Waldenström som predikant (Diss. Uppsa- la), 1920, s. 9ff. Leufvén använder en föråldrad psykologisk metodik, men återger flera intres- santa citat från Waldenströms predikningar. Om Branting och Palm: Josephson 1996b, s. 174ff & 201. Jfr Svenning 2014, s. 107ff, om Branting som pedagog snarare än agitator. 200 Fahlgren 2006, s. 143.
201 Se t.ex. Ingersoll 1885, s. 40ff med ett längre ”bekännelseavsnitt” i jagform & s. 166: ”Jag har klart för mig, att om det finnes en gud, skall han vara barmhärtig mot de barmhärtige. / På den grunden står jag. – / Att han icke skall låta den förlåtande lida. – / På den grunden står jag. / Att hvarje människa skall vara sann emot sig själf, och att det ej finnes någon värld, någon himmel i hvilken ärlighet är ett brott. / På den grunden står jag” etc. Texten har översatts av diktaren Edvard Fredin, i dag mest känd för sin översättning av Tennysons ”Nyårsklockorna”, som hade känsla för Ingersolls lyriskt-deklamatoriska anslag.
202 Yngrve Brillioth, Predikans historia, Andra upplagan, 1962, s. 246 & Barbro Wallgren Hemlin, Att övertyga från predikstolen. En retorisk studie av 45 predikningar hållna den 17:e
söndagen efter trefaldighet 1990 (Diss. Göteborg), 1997, s. 37f. Olle Hellström noterar i Svenskt biografiskt lexikon att Lennstrand spelade på väckelsens hela register, inklusive jub-
de anglosaxiska väckelserörelsernas jublande frälsningsglädje och trans- formerat det till ett uttryck för befrielse från frälsningen, till en mänsklig gemenskap i stunden. Tydliga exempel finns i ett avsnitt i den kortfattade broschyren Hvad vi tro hvad vi vilja från år 1888:
Vi tro på det goda i menniskonaturen – vi tro, att det är våra kämpande och lidande bröders och systrars möda, arbete och trohet, som gjort oss till, hvad vi äro – vi tro, att det kan blifva mycket bättre här på jorden, men vi tro, att det beror på oss, om detta skall ske eller ej – vi tro, att nöden och lidandet kan minskas och att glädjen och tillfredsställelsen kan komma ännu några människor till del, men vi tro ej, att någon gud skall göra detta, utan vi tro, att vi sjelfva böra göra hvad vi kunna för detta härliga mål – vi tro, att vi ha rätt att begagna vårt förnuft och våra tankar och att det ej är synd att tvifla och är- ligt söka sanning – den korta tid vi lefva, vilja vi vara till nytta för vår omgif- ning och för våra efterkommande – vi tro, att ingen mensklig varelse, hur ringa och svag hon än är, är öfverflödig här, utan att vi alla kunna göra något för att borttaga hindren för menniskornas lycka och tillintetgöra vidskepelse och fördomar – vi tro, att sanningen och en öppen blick för lifvets verklig- heter kan göra oss lyckligare än de kristna föreställningarne – vi vilja verka för att omvända våra i kristendomens mörker famlande medmenniskor – des- sa, som frukta för helvetet och arbeta för himlen – och göra dem till nyttiga menniskor i detta lifvet, det enda om hvilket vi ega någon visshet. […] Vi tro, att ingen menniska är förlorad, utan att alla hafva sina goda sidor och de största brottslingar vilja vi betrakta som olyckliga bröder och systrar, som vi böra hjelpa till rätta istället för att hata och vara hårda mot. Vi känna och vi inse, att det ej är vår förtjenst, att vi äro bättre lottade – vi känna, att detta be- ror derpå, att vi kommit i lyckligare förhållanden – vi veta ej, hvar vi denna dag skulle vara, om vår uppfostran blifvit lika mycket försummad som deras – om vi blifvit lika föraktade, utstötta och orättvist behandlade som de – om vi haft lika hårda strider att utkämpa som de – om vi blifvit utsatta för samma frestelser och samma sorger – sannerligen: vi äro ej delade i två stora klasser: frälste och fördömde, utan vi äro en enda klass – vi äro alla menniskor och böra nu snart lära inse detta.203
Andra exempel på hur detta stildrag användes för att skapa dramatik och intensitet finns i Det åtalade Föredraget om ”GUD”. Där iscensätter Lenn- strand en berättelse om ödmjukhet och gripenhet inför naturen, när den reli- giösa känslans föddes i mänsklighetens barndom:
Hvad som först väckte de äldsta menniskornas uppmärksamhet var natur- tingen: träden, bergen, floderna. För dem voro träden, bergen och floderna lefvande varelser. De kände ej deras ursprung, de voro gåtor för dem – de väckte deras undran. De sågo trädet spira upp, växa till, skjuta grenar, blad och blommor, afkläda sig löfverket om hösten, ikläda sig denna skrud åter om sommaren; detta träd lefde – dess rötter voro dolda i jorden – de kände ej dess ursprung – och det kunde dödas. Liksom man med en yxa kunde fälla en man af en främmande stam till marken, så att han låg der död, utan lif och
rörelse, så kunde man ock göra med trädet. Det dog för timmermannens yxa och bjelken var trädets lik.
Och dessa höga berg, som reste sig mot stjernorna och begränsade hori- sonten – dessa väldiga jättar, som buro himlahvalfvet på sina axlar och från hvilka gryningen, solen, månen och stjernorna gingo ut på sin stolta vandring – äfven bergen, kraftens symboler, styrkans manifestationer, betraktade man med undran, med vördnad och andakt – ja, med en religiös ödmjukhet.
Och så vattenfallen och floderna – dessa hemlighetsfulla resenärer, som for öfver landet, som passerade förbi boningarne, som befruktade åkrarne, som vattnade hjordarne och som t. o. m. värnade dem ifrån fienders anlopp – eller som stundom vredgade, af någon orsak rasande, kommo i vild fart och ödelade fälten, förstörde boningarne och dödade menniskorna – hvad voro dessa strömmar och floder för något? – hvarifrån kommo de? – hvart foro de hän? De voro främlingar från fjerran nejder [–] de begåfvo sig bort till okän- da trakter.
Eller hvad var elden för något? I det ena ögonblicket var elden här – i det andra var han borta. Hvarifrån kom han? Han föddes genom tvenne trästyck- ens gnidning mot hvarandra, men genast åt han upp sin fader och moder. Se, hur han far fram i skogen! Så glupskt han kastar sig öfver träden och äter upp dem! Man kunde icke fånga honom. Han rasade som en ursinnig [–] hvad var meningen? Hvad tänker han taga vägen? och så kallades han brännaren, lysaren den hastiga. Men också vännen – det var ju han, som bereder vår föda, som kokar vår mat, som steker vårt kött – det är omkring honom famil- jens medlemmar samla sig – till honom trygga de sig, när det är kallt och rus- kigt derute – och var det icke han, som bar offren upp till gudarne? – var han således icke gudarnes sändebud? – medlaren mellan gud och menniskorna?
[…]
Lika personlig som åskan var naturligtvis också stormvindarne, cykloner- nas, orkanerna. Se, hur de fara fram som galningar, rörande upp dam och stoft i hvirflar, brytande sönder träden, trampande ned säden, rifvande upp taken, förstörande husen, dödande menniskor och djur, tjutande som vilddjur [–] hvad var det där för ena? De äro starka och mäktiga – de kunna förkrossa och tillintetgöra oss – vi kunna ej tillintetgöra dem – vi måste göra dem vän- ligt stämda – hafva vi förtörnat dem, måste vi försona dem – vi måste böja oss inför dem och akta oss att väcka deras raseri – – – –. Här är den religiösa känslans födelse och härifrån kunnen I härleda alla dess yttringar.204
Stildraget förekom även i mer prosaiska sammanhang. Ett exempel på det ger en upprymd beskrivning av utilismens och socialdemokratins gemen- samma möjligheter att kämpa för ökad rättvisa: ”Upp då till befrielsekrig! 800-kronorsstreck [för rösträtt], kristendom, statskyrka, krigsmakt, kapital- godtycke och öfverklasspriviligier – där äro sanningens och rättvisans fien- der – ut med dem ur landet! / Fast organisation och så – fram mot rättvisa, jämlikhet och broderskap – – – kraftig agitation – täta leder – jämn takt – så skall det nog lyckas till sist!”205
204 Viktor Lennstrand, Det åtalade Föredraget om ”GUD”, 1889, s. 2ff. Delar av föredraget återges i Gyllene äpplen. Svensk idéhistorisk läsebok, huvudred. Gunnar Broberg, del 2 1991, s. 1139ff.
Citatet ur Hvad vi tro hvad vi vilja visar på ett annat av Lennstrands van- ligaste stilmedel: parallelliseringar av satser som utgår från ett ömsom för- kunnande, ömsom bekännande ”vi”. Som framgår av citatet var detta ”vi” i grunden allomfattande. Citatet börjar och slutar med utsagor som även Lenn- strands hårdaste motståndare kunde instämma i. Inom ramen för denna all- mängiltighet var Lennstrands ”vi” ändå hårt tesdrivande och exkluderande, till exempel i formuleringen ”vi vilja verka för att omvända våra i kristen- domens mörker famlande medmenniskor”. Med denna underliggande retorik kunde Lennstrand i sina tal och artiklar göra anspråk på att företräda all hu- manism och humanitet för att i dess namn gendriva sina motståndare. Ut- över detta kan den starka förkärleken till pronomenet ”vi” också uppfattas som en bekännelse i sig: en tilltro till den gemenskap som kunde konstitue- ras i språket och i bästa fall uppstå i kontakten mellan talare/skribent och publik/läsare.
Till skillnad från Waldenström och Branting odlade Lennstrand också en retorisk ”brutalism”, en förmåga att hårt och direkt slå fast provocerande påståenden i början av ett föredrag eller en artikel. Enligt den klassiska reto- riken ska inledningen av ett tal, dess exordium, antyda ämnets art och väcka åhörarnas intresse, välvilja och förtroende. Lennstrand sänkte aldrig ambi- tionen att väcka intresse, men drog sig inte för att tydligt välja bort varje vädjan till någon mer allmän välvilja eller sympati, det som i retoriken kallas captátio benevoléntiae.206 Istället kunde han snabbt och definitivt dra upp gränsen mellan sin förkunnelse och kristendomen, Svenska kyrkan eller statsmakten i stort. Tydliga exempel på denna radikala iscensättning av san- ningssägandet erbjuder dessa offensiva inledningar:
Det finns ingen personlig gud, det finns ingen djefvul, det finns intet helvete, det finns inga andar och den fattige judiske arbetarsonen, som korsfästes i Palestina, var icke någon ställföreträdare för oss, utan vi måste sjelfva vara som han, om vi skola blifva frälsta – med ett ord: hela kristendomen är en osanning. [Ur artikeln ”En helsning”, publicerad i Social-Demokraten den 3 mars 1888]
Jag uppträder afgjordt och bestämdt mot kristendomen derför att den är en föråldrad religion – den är antikvarisk och strider mot vetenskapen, sunda förnuftet och vår personliga lifserfarenhet. [Ur föredraget Hvarför uppträder
jag mot kristendomen, först hållet år 1888]
Det är mot den kristna verldsåskådningen jag uppträder – det är mot hela den kristna dogmatiken och mot den kristna etiken i de punkter, der den samman- faller med dogmatiken. [Ur föredraget Hvad jag sagt och icke sagt, först hål- let år 1888]
Som retoriskt grepp kan detta tolkas som ett medvetet nedrivande av de- corum, det som anses passande och allmänt accepterat, i syfte att redan från
början markera det kompromisslösa kravet på en ny religion och en ny sam- hällsgemenskap. Priset var att den som inte delade Lennstrands uppfattning – eller accepterade hans svartvita sätt att presentera den – inte bara kände sig utesluten ur gemenskapen utan ofta även trampad på. Vad detta betydde för uppfattningen om Lennstrand som blasfemiker diskuterar jag i kapitlen För- bud, åtal och domar samt Lennstrand som blasfemiker.
*
Ytterst var sanningssägandet beroende av Lennstrands personlighet, eller rättare sagt hans offentliga persona: den personlighet som hans publik mötte under föredrag och debatter och i Fritänkarens spalter. Både i tal och skrift lyfte han fram sitt ethos, det samlade intrycket av hans karaktär. Att döma av bevarade texter utmärktes detta ethos av en strävan efter renhet och klarhet som gjorde själva framställningssättet till en garanti för att det verkligen var sanningen som förkunnades. Publiken hade kanske inte alltid lätt att oriente- ra sig i de många referenserna till historiska och religiösa förhållanden, men de gav ett intryck av lärdom och vetenskaplig förankring. De personliga tonfallen var inte många – bortsett från i föredragen om den egna själs- utvecklingen – men ägnade att förstärka förkunnelsens trovärdighet med en egen erfarenhet. Det gällde till exempel när Lennstrand berättade om sina obesvarade böner och deras betydelse för vägen bort från kristendomen. Med något enstaka undantag – som i redogörelsen för sammanbrottet i cellen på Långholmen – var erfarenheten inte mer exklusiv och privat än att den i princip kunde delas av alla lyssnare eller läsare.
En egen inre drivkraft var också den faktor som Lennstrand tillmätte störst vikt hos andra utilistagitatorer. Att tala för utilismens sak skulle inte vara något som man gjorde för brödfödan eller karriären. Det skulle vara resultatet av ett begär efter sanning och gemenskap – ett sekulärt kall. Till David Bergström skrev han om sina krav på det nya samfundets företrädare:
Jag tviflar ej, att vi skola få pengar att underhålla denna verksamhet och pro- paganda med blott vi får dugliga män, som äro värmda för saken. Här får ingen värfning komma i fråga. Den inre personliga driften, som tvingar en fram är den bästa garantin för framgång. Den som ej på detta sätt är kallad, må ej göra sig besvär.207
Till detta kom ett drag som Lennstrand oupphörligen framhöll som viktigt: ett stort allvar. Vid gemensamma aktiviteter i Utilistiska samfundet säger han ”allvarsord” eller uppskattar den ”stämning av allvar” som ofta tycks uppkomma. Skämt, ironier eller insprängda anekdoter är ovanliga inslag i Lennstrands tal och artiklar, trots vittnesmål om att han kunde roa sin publik med slagfärdiga formuleringar. Om de förekommer så präglas de av det all-
varliga uppsåtet och ger mera intryck av motvilja eller avsky än godmodigt gyckel. Det ömsom hårt konfrontativa, ömsom innerliga och vädjande all- varet är ett av de mest typiska särdragen i Lennstrands tal och texter.
Allvaret var ett viktigt vapen mot anklagelser mot hån, gäckeri och ”be- spottelse” av det som andra tog på största allvar. Men det verkar också ha varit ett personlighetsdrag.208 I föredragen i Uppsala hösten 1887 om sin själsutveckling framhöll han känslan av främlingskap bland ytliga kamrater under sin tid som kristen läroverkselev och senare i Uppsala, när han träffade teologistudenter som inte var tillräckligt allvarliga i sitt uppsåt. Känslan återkom när han flyttade vidare till Stockholm hösten. I ett brev till Hjalmar Öhrvall klagar han, efter sina första framträdanden som ateist och kristen- domskritiker, i bibliskt inspirerade ordalag över sin självvalda isolering i den nya hemstadens ytliga vimmel: ”Jag är alldeles ensam och träffar aldrig nå- gon, med hvilken jag kan sympatisera. De äro alla så ytliga och fåvitska.”209