Lennstrands intensiva propaganda mot kristendomen har ofta beskrivits som en spegelbild av en tidigare fanatiskt omfattad kristen tro, med en i båda fallen lika bergfast övertygelse om sanningen. Beskrivningen var etablerad
70 Fritänkaren nr 22 1891, s. 183. 71 Stenström 1986, s. 113f.
72 Gustaf Emil Arrhenius, brev till Axel von Post, den 22 maj 1881. I Adolf Kolmodins brev- samling, UUB.
73 Norrlands-Posten den 4 juli 1888. 74 Upsala-Posten den 21 oktober 1887.
redan i Lennstrands samtid. I minnesorden efter hans död återkom framställ- ningen av honom som en fanatiker som bytt sida, särskilt hos hans personli- ga eller ideologiska motståndare som hade en del att tjäna på att han fram- ställdes som halsstarrig, känslomässigt labil och intellektuellt opålitlig. I Arbetet betonade Axel Danielsson det fanatiska draget, samtidigt som han erkände att han knappast visste någonting om Lennstrands liv och verksam- het före Utilistiska samfundets tillkomst. Hos liberala och konservativa skri- benter kombinerades beskrivningar av den underliggande fanatismen med nedlåtande formuleringar om frikyrkorna. ”Kolportören bodde kvar hos uti- listen, hade endast bytt om skinn”, konstaterade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vårt Land beskrev den unge Lennstrands kristna fostran och kristliga nit och värme som en kontrast till hans senare verksamhet, men såg bristande fasthet, djup och vederhäftighet som grundläggande karaktärsbris- ter både före och efter brottet med kristendomen. Stockholms-Tidningen beskriver Lennstrand som en svärmare under skoltiden som blev lika ivrig för utilismen som han varit för frälsningen med snabbt uppblossande en- tusiasm och ytlighet som gemensamma, underliggande personlighetsdrag.75
Bilden av fanatikern som bytte sida har efter hand blivit så rotad att den kommit att utgöra en egen förklaringsmodell för mycket av det som verkat svårförstått eller svårsmält i Lennstrands verksamhet som fritänkare.76 Var- ken föredragen om den egna själsutvecklingen eller de spår som finns kvar av Lennstrands tankeliv och verksamhet före omvändelsen från kristen- domen rättfärdigar dock bilden av honom som en fanatiker som bytt sida. ”Fanatismen” blir tydlig först efter att han framträtt som övertygad ateist och kristendomskritiker. Den etablerade bilden har präglats av hans ideologiska och/eller personliga motståndare sedan han framträtt som kristendoms- kritiker och ateist. Lennstrands egen beskrivning kan vara tillrättalagd för att visa upp honom som en ödmjukt sökande själ, men den underbyggs av de texter han publicerade under åren 1881–1886 och motsägs inte av något annat bevarat material. Det hindrar inte att Lennstrand kan ha uppfattats mera som en fanatiker än som en allvarlig sökare av omvärlden. Det intensi- va uppgåendet i saker som han trodde på, hans ”överspändhet” eller ”sek- teriska läggning” som ofta har beskrivits, kan ha gett honom en annan fram- toning än vad han själv uppfattade eller ville förmedla.
75 Arbetet den 1 november 1895; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 1 november 1895; Vårt Land den 1 november 1895 & Stockholms-Tidningen den 2 november 1895. Hjal- mar Branting valde en mer positivt laddad formulering när han skrev att Lennstrands antikristna verksamhet präglades av samma ”nitälskan” som hans kristna. Se Social-
Demokraten den 2 november 1895.
76 Hofberg 1906, del 2, s. 39. Detta är också den underliggande premissen för Öhrmans be- skrivning av Lennstrand som en ”anti-Waldenström”. Jfr Sanner 1995, s. 229f. Tore Frängs- myr skriver om ”renegatens iver” i Frängsmyr 2000, s. 142. Ture Nerman hävdar att Lenn- strand blev lika ”lidelsefull i sin nya förkunnelse” som han tidigare varit i sin kristna tro, se Nerman 1960, s. 52. Torsten Gårdlund skriver om Lennstrand som ”blivit lika brinnande i sin otro som han under ungdomsåren varit i sin tro”, se Gårdlund 1956, s. 150.
Om vi tror på Lennstrands egen framställning så föregicks hans kristna verksamhet under ungdomsåren av en frälsningsupplevelse hos en präst på landet.77 Till denne hade föräldrarna sänt den unge Viktor Emanuel när han inför konfirmationen började uttrycka tvivel på sin tidigare barnatro. Att tvivlen först satte in i samband med konfirmationen var ett vanligt inslag i det sena 1800-talets romaner om unga mäns uppbrott från kristendomen, men beskrivningen kan naturligtvis ända vara korrekt.78 Till modern ska Lennstrand ha meddelat den glädjande nyheten att han blivit frälst: ”k. 6,10 fick Jesus mitt hjärta”.79 De följande åren, när Lennstrand ska ha varit be- sluten att uppfylla löftet, präglades av läroverksstudier och inledande uni- versitetsstudier i Uppsala. Under läroverksåren tycks tron ha fördjupats och missionärsidéerna fått konkretion genom bandet med Arrhenius. Missions- ledaren Paul Peter Waldenström, som var lektor på läroverket i Gävle, hade också betydelse. Öhrman citerar ett brev från Waldenström där den unge gymnasisten beskrivs som en troende och allvarlig gosse, som det kanske är dags att ge en kallelse till hednamissionen efter studentexamen.80 Lennstrand ska också ha bildat en kristen studentförening på läroverket och förmått Waldenström att hålla bönestunder i sitt hem för intresserade gymnasister. Missionsledaren var dock emot att Lennstrand började predika innan han tagit studentexamen, och någon kallelse till hednamissionen blev det inte.81 Lennstrand beskriver själv sin försjunkenhet i missionshistorien, sitt ointres- se för skolan – inklusive den stela religionsundervisningen – och sin distans till kamraterna, som han betraktade som ytliga.82
I Uppsala ska Lennstrand på nytt ha börjat tvivla på sin tro. Ytterligare några år återstod innan löftet om att gå ut i hednamissionen omvandlades till ett beslut att arbeta mot kristendomen. Förutom tvivel och böner ägnades dessa år åt universitetsstudier och en efter hand omfattande publicistisk verksamhet. När det gäller studierna är spåren få, trots att han var inskriven vid universitet under en relativt lång tid, från höstterminen 1881 till vår- terminen 1887. Universitetskatalogen upplyser om att han under hela denna
77 Det bör ha varit Karl August Lindström, då komminister i Hamrånge norr om Gävle, senare kyrkoherde i Ockelbo. För Hjalmar Öhrvall berättar Lennstrand i ett brev den 13 juni 1890 att han fått ett brev sin Lindström som han kallar sin ”läsprest”. Uppsala ärkestifts herdaminne.
Ny följd, utg. Ludv. Nyström, del 4, 1893, s. 343.
78 Ahlund 1990, s. 236ff.
79 Upsala-Posten den 19 oktober 1887. Björklund ironiserar över att Lennstrand fann anled- ning att titta på klockan i ett så laddat ögonblick, men den exakta tidsangivelsen kan som Öhrman påpekar ha varit modellerad på John Wesleys berömda frälsningsupplevelse. Me- todismen spelade en viktig roll i Lennstrands barndomshem. Jfr Björklund 1926, s. 14 och Öhrman 1974, s. 123.
80 Öhrman 1974, s. 123f. Svenska Missionsförbundets rekrytering av missionärer präglades av planering och kallelse från organisationens ledning, inte av egna initiativ från kandidater som upplevde sig vara kallade. Se Halldin Norberg 2002, s. 240.
81 Paul Peter Waldenström, Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838–1875, 1928, s. 313f.
tid studerade vid den filosofiska fakulteten och att han bodde på två ställen i staden, Sysslomansgatan 17 under de första åren, därefter på N Skolgatan 17.83 Enligt en tidningsartikel om Lennstrand från våren 1888, som kan byg- ga på uppgifter direkt från honom själv eller från någon av hans föredrag, skulle syftet med studierna ha varit att bli präst. Varför han i så fall direkt skrevs in vid filosofiska fakulteten är oklart, men kanske skulle allmänna humanistiska studier föregå den teologiska fördjupningen. I artikeln beskrivs hur Lennstrand under en tid greps av den amerikanske predikanten William Ellery Channing, som företrädde unitarismens tro på Guds enhet istället för den traditionella kristna trefaldigheten.84 Som vi ska se tyder de aforismsam- lingar och andra texter som han arbetade med under studietiden också på en bred – om än inte alltid djupgående – kännedom om såväl filosofisk och religiös litteratur som diktkonst från antiken fram till Strindberg.
Under Uppsalaåren var Lennstrand inskriven i Gästrike-Hälsinge Nation. Åtminstone under de första åren deltog han i nationens mer ambitiösa verk- samheter. Mellan september 1884 och februari 1885 ingick han i styrelsen för nationens självhjälpsförening, som förmedlade lån och stipendier till behövande medlemmar.85 Särskilt under åren 1882–1883 hörde han till de flitigare boklånarna i nationens bibliotek. Mest var det historieverk och antik litteratur som han tog del av på det sättet, kanske i samband med studierna.86 Han deltog också i de så kallade talövningar som nationen anordnade åren 1882 och 1883. Talövningarna inleddes med ett föredrag eller en disputation, med på förhand utsedd opponent och respondent, och övergick efter hand i en mer allmän diskussion bland deltagarna. Ämnena tycks ha valts av den student som fått i uppgift att ansvara för talövningen. Den 18 mars 1882 hade Lennstrand i uppgift att organisera evenemanget. Han inledde med ett föredrag som följdes av ett fritt meningsutbyte över den föga blygsamma tesen ”Biblen, en Guds bok till jordens folk, innehåller intet visst lärosystem, och intet lärosystem kan i sig inrymma biblens hela sanning”, som han själv uppställt. Den 18 november samma år var Lennstrand respondent när talöv- ningen inleddes med en disputation om dödsstraffets avskaffande, ett ämne som han skulle återkomma till flera år senare.87 Talövningarna var tidiga försök att ta upp debatter i aktuella och stundom eldfängda ämnen några år innan studentlivet i Uppsala radikaliserades på allvar.88 De fick en officiell
83 Uppsala universitets katalog, ht 1881–vt 1887. Lennstrands namn saknas i katalogerna för ht 1884–vt 1885.
84 Figaro nr 10 1888, den 10 mars 1888.
85 Förteckning öfver Gestrike-Helsinge nations själfhjälpsförenings medlemmar. Gästrike- Hälsinge nations arkiv. UUB.
86 Gestrike-Helsinge nations bibliotek, Utlånings-Journal 1872–1898. Gästrike-Hälsinge nations arkiv. UUB.
87 Gestrike-Helsinge Nations Talöfvningar. Från Höstterminen 1881[-14/4 1883]. Protokoll. Gästrike-Hälsinge nations arkiv. UUB.
88 Lars Burman, Eloquent Students. Rhetorical Practices at the Uppsala Student Nations
karaktär genom att nationens inspektor, filosofiprofessorn och universitets- rektorn Carl Yngve Sahlin, brukade delta. Det hindrar inte att de ibland kan ha blivit mer än vad rektorn och universitetet klarade av. Sahlin hade svårt att behärska sig under den talövning som gällde ämnet ”Nihilismen är berät- tigad”. Under en annan talövning jämfördes de kristna nattvardsgästerna med människoätare. Det som slutligen fick inspektorn att stoppa övningarna ska ha varit en stormig debatt om huruvida förnekelse och hädelse borde vara straffbart – en förvarning om de diskussioner som bryta ut bland uni- versitetets studenter några år senare.89
Lennstrands övriga kontakter i staden är mer oklara. Som nyinskriven vid universitetet ska han främst ha sökt de kristna kamraternas sällskap. Enligt Björklunds biografi från år 1926 var han till och med den drivande kraften i det kristna studentlivet, men den uppgiften saknar referens.90 Mot slutet av Uppsalatiden, i februari 1886, blev han medlem i Verdandi.91 Han hade inga förtroendeuppdrag i föreningen och det verkar ha dröjt innan han knöt när- mare kontakter med Öhrvall och Wicksell. Genom kretsen kring Verdandi bör han efter hand ha blivit bekant med Staaff, Branting och den senare ledande rösträttsaktivisten David Bergström, som han korresponderade med från hösten 1887. Ännu ett halvår efter att Lennstrand blev medlem i Ver- dandi ska han dock ha varit tämligen obekant för föreningens ordförande Mauritz Hellberg.92 I vilken mån Lennstrand deltog i de mest uppmärksam- made Verdandiarrangemangen är oklart. År 1887 bjöd dock på händelser som han inte kan ha undgått. Wicksells föredrag i mars om hur han blev fritänkare följdes i början av april av den så kallade sedlighetsdebatten som ledde till att universitetet vidtog disciplinåtgärder mot ett antal medlemmar i föreningen. Under debatten hade Hinke Bergegren, journalist vid Social- Demokraten men varken verdandist eller inbjuden debattör, propagerat för fri kärlek. Debatten handlade inte om Lennstrands favoritfrågor, men hela förloppet satte fokus på den grundläggande diskussionen om tanke- och ytt- randefrihet. (Senare skulle Lennstrand anklagas för att ha fått i uppdrag av Verdandi ha fordrat att familjer med döttrar skulle ställa dessa till studenter- nas förfogande för ”fri kärlek”.93) Under året deltog han i varje fall i en de-
tion och historia 96, 2012, s. 124ff. Se även Lennart Hartmann & Sten Egnell, ”Verdandi 1882–1932”, i Verdandi genom femtio år, 1932, s. 22; Leif Kihlberg, Karl Staaff, del 1, 1962, s. 67 & Otto von Zweigbergk, Ung på 80-talet, 1951, s. 132. – Ämnen som ansågs för vågade för någon studentförening före Verdandis bildande kunde istället bli föremål för talövningar på Gästrike-Hälsinge nation, t.ex. i fråga om religionsfrihet.
89 Erik Söderström, Det fanns ett Uppsala. Bland framtidsmän och överliggare i 80-talets
Uppsala. 1937, s. 225ff.
90 Upsala-Posten den 21 oktober 1887; Björklund 1926, s. 15f. 91 Studentföreningen Verdandi 1882–1907, 1907, s. 35.
92 Karlstads-Tidningen den 2 november 1895. Den följande sommaren umgicks dock Hell- berg och Lennstrand, se brev från Mauritz Hellberg till Hjalmar Öhrvall den 21 augusti 1887. 93 Harald Georg Saabye, Et Omrids af Vantroens Historie, København 1888, s. 458.
batt om den för honom mer lockande frågan ”Är utvecklingslärans moral att föredraga framför den kristna?”.94
Efter fem till sex år i Uppsala är det möjligt att Lennstrand fortfarande identifierade sig med det fiktiva berättarjaget i en novell som han pub- licerade i veckotidningen Svea försommaren 1887. I novellen söker en nyin- flyttad Uppsalastudent sällskap under en dyster långfredagskväll. Han går till Gästis, men blir sittande för sig själv i distanserade betraktelser av ett antal mer eller mindre typiska studenter. Här finns medicinaren Djurstedt som kallar sig fritänkare, ateist och demokrat, men som helt saknade anlag för religiösa frågor. Här finns den viljelöse juristen Hagstrand, som gör snabba framsteg på vägen mot en karriär som statlig ämbetsman genom att hela tiden fråga pappa vad han ska läsa och hur han ska bete sig. Här finns också den tystlåtne och självuppoffrande filosofen Uddén som hellre flanerar än studerar. Och här finns Fröling, begåvad men för splittrad och flyktig för att ta någon examen.95 Novellen är ett stycke skönlitteratur, inte någon biografi. Men den fångar upp och varierar ett antal egenskaper och studiesituationer som Lennstrand kunde känna igen någonting i och kanske därför behövde ta avstånd ifrån: fritänkeriets mer ytliga former, det osjälvständiga förvaltandet av föräldrarnas vilja, det oengagerade och passiva filosoferandet, engage- manget i allt utom studierna som gjorde en examen alltmer avlägsen i takt med att tiden gick. Det är i varje fall lätt att se dessa positioner som uttryck för åtskilligt av det som Lennstrand tog strid mot några veckor efter att tex- ten publicerades.
Just skönlitteraturen tillmätte Lennstrand själv en avgörande betydelse för sin utveckling. I ett av sina föredrag om vägen bort från kristendomen berät- tar han om diktkonstens förmåga att relativisera och ge nya perspektiv på sådant som han tidigare tagit för givet. Under åren på läroverket hade han betraktat skönlitteraturen som syndig, men började i diskussioner med en ”begåfvad estetisk ynglig” ana att livet som övertygad kristen så småningom skulle komma att upphöra. Detta hade besannats när han flyttat till Uppsala och på allvar börjat inse att de uppfattningar om sig själv och världen som han tagit för givna tycks ha bibringats honom av en slump och att andra människor fått andra förutsättningar i livet. Upsala-Posten refererade Lenn- strands upplevelser sedan han läst en ”syndig” roman av den engelske för- fattaren och politikern Edward Bulwer-Lytton, som från 1820-talet och ett halvsekel framåt skrev ett stort antal romaner om bland annat brott och brottslingar:
I en tidning såg han en varning för en af Bulvers romaner. Han fick då lust att läsa boken och han läste den om igen ett par gånger. Han sökte lefva sig in i det lif som skildrades, och han fann, att den framstälda brottslingen icke kun-
94 Hartmann & Egnell, 1932, s. 29.
95 Viktor E. Lennstrand, ”Min första långfredagsqväll i Upsala”, i Svea. Illustrerad veckotid-
de bli något annat än brottsling med de förutsättningar, som lågo till grund för hans lif. Derefter läste han historien om en fallen qvinna och kom till samma resultat. Han fann, att han i dessa olyckligas ställe sjelf ej kunde blif- vit bättre.
Han började nu grubbla öfver allt – han kände marken svigta under fötter- na.
Han studerade sitt eget lif, sina egna tankar och känslor och fann, att de berodde på de omständigheter, i hvilka han left och lefde. Han rådde ej för den tankeverld han egde, den berodde på rena tillfälligheter. Rörelserna på det psykiska området voro liksom inom det fysiska rena naturföreteelser.
Ännu hade han ej läst filosofi och visste derför ej, att han var determinist. Men han kände, att han gled öfver på en annan sida. Dag för dag kom han allt längre från sin barnatro.
Men framåt hette det! Han ville ej nu vinna blott frid och ro, utan han ville komma till insigt om sanningen, det måtte sedan gå hur som helst. Om han också skulle rifva ned allt – allt, som han i barndomen lärt sig vörda och dyr- ka, sanning och endast sanning skulle han söka.96
Här skymtar frågor om ondska, lidande och orättvisor fram som ett skäl till Lennstrands tvivel, men typiskt nog övergår teodicétemat snabbt i frågor om vad som är sant: det gudagivna, som han lärt sig som barn, eller den kom- bination av slump och naturlagar som den moderna vetenskapen gav vid handen? Främst är det ändå inlevelsen i andra, fiktiva människoöden som uppenbarar inslaget av fiktion och godtycke i det som Lennstrand tidigare uppfattat som entydig sanning. Lennstrands beskrivning behöver givetvis inte återge det verkliga förloppet, men det ligger något trovärdigt i att den känslomässigt intensive Lennstrand skulle ha inspirerats av en braskande och melodramatisk roman av det slag som Bulwer-Lytton gjort sig känd för. Den engelske författaren var också välkänd i Sverige under 1800-talet. Anknyt- ningen till honom ökade möjligheterna för Lennstrands publik, som också kan ha läst liknande romaner, att känna igen sig i den upplevelse som be- skrivs. Lennstrand tycks dessutom ha gett framställningen ett annat litterärt drag. Formuleringen ”framåt hette det” är ett eko av Geijers ord inför sitt ”avfall” i dikten ”Nyåret 1838”, den kanske mest kända svenska bilden av radikalt nytänkande under 1800-talet. ”Framåt! Framåt! Så är hans ödes bud”, skrev Geijer i sin dikt.97
96 Upsala-Posten den 21 oktober 1887.
97 Mer objektiva belägg för Bulwer-Lyttons betydelse för Lennstrand är att denne citerar engelsmannen i en artikel i tidskriften Sveriges Ungdom 1883 och återger 25 citat från honom i aforismsamlingen Gyllene Ord, bl.a. ett inledande citat om värdet av litterära ”sannings- smulor” av det slag som boken innehåller. – Som Gunnel Furuland konstaterar har få författa- re från den viktorianska perioden genomgått samma degradering som Bulwer-Lytton, en gång en storsäljare i nivå med Dickens. Även i Sverige var Bulwer-Lytton välkänd under 1800- talet. Flera av hans romaner översattes till svenska, hela 18 stycken bara under 1830-talet. Furuland ger också flera exempel på att Bulwer-Lytton verkligen var läst och uppskattad i 1800-talets Sverige, från högreståndskretsar där han lästes i original till borgerlighet och författarkollegor som Viktor Rydberg. Se Gunnel Furuland, Från Banditen till Rosa och
Bulwer-Lytton hade tidigare bidragit till att väcka tvivlet hos en blivande känd kristendomskritiker. Redan som trettonåring hade Mary Anne Evans (George Eliot) fått sin världsbild omskakad när hon via den äldre författarens roman Devereux upptäckt att religion inte var ett villkor för högtstående moral. Insikten väcktes, enligt vad hon senare berättade i ett privat brev, av Bulwer-Lyttons framställning av ”a very amiable atheist”, den italienske materialisten Bezoni. Även om Lennstrand gärna anknöt till olika förebilder i sina berättelser om den egna själsutvecklingen är det inte troligt att Evans tidiga upplevelse inspirerade honom att särskilt nämna Bulwer-Lytton i sammanhanget. Inget tyder på att han kände till den engelska författarinnans berättelse, även om den börjat få en viss spridning sedan delar av hennes brev och dagböcker getts ut på engelska i mitten av 1880-talet. Det är också