Alla de olika sidorna av sanningskravet kunde enligt Lennstrand tillfredsstäl- las i den ersättning för kristendom och andra befintliga religioner som han föresatte sig att ge mänskligheten: utilismen. Utilismen beskrevs av sin främsta företrädare som en religion och utövandet av den organiserades efter mönster från Svenska kyrkan och väckelserörelsen.
Tankarna på ett eget samfund växte fram under årsskiftet 1887/1888 och verkar delvis ha föregått innehållet i den lära som verksamheten skulle komma att utgå ifrån. Lennstrand vistades i Gävle och hade börjat intressera sig för möjligheterna att ”vända sig till massorna” istället för den medel- klasspublik han haft under sina första föredrag. I det sammanhanget började han, efter förebild från de frikyrkor som snabbt vuxit fram under hans egen levnad, fundera över möjligheterna att organisera likatänkande. I ett brev till Hjalmar Öhrvall drog han upp huvudlinjerna: ”Vi måste bli ett samfund, som ger denna mission sitt moraliska och ekonomiska understöd. Vi måste ha predikanter bland folket, vi måste låta trycka små traktater för folket så billi- ga som möjligt. Här måste en ordnad verksamhet bedrifvas.”114
Idén att organisationen skulle bygga på utilistisk grund kom dock, enligt Lennstrand, även från de mest hängivna delarna av hans publik och inte en- bart från honom själv:
Här är en utilistisk församling starkt på tal och det glädjande är att förslaget derom ej utgått från mig utan från mina åhörare. Ja, här finnas rätt många som derom tala, och man har till och med frågat mig, om jag ej vill stanna kvar i Gefle som lärare för en församling. Jag har denna tiden hållit mina fö- redrag på fackföreningarnes lokal i en utkant af staden, dit några högst ogerna går, och hvilken lokal för öfrigt är mycket olämplig, men jag har trots in- trädesafgiften, alltid haft mycket folk och af dessa män af folket blifvit mot- tagen på ett sätt som jag ej förtjenat. Just för en stund sedan hade jag besök af en nattvakt, en gammal gråhårig man, som hela sitt lif sökt tillfredsställelse hos de kristne af alla möjliga färger – men förgäfves. Han förklarade, att jag just sagt, hvad han hela denna tid innerst inom sig känt och tänkt. Jag skäms att tala om alla de dylika uttalanden, som kommit mig till del, i synnerhet när
jag tänker på den rörelse, hvarmed många sagt detta. Här finnes en rik skörd mogen. Här är en man, som i fyra år kritiskt studerat bibeln, här en annan, som i 20 år varit afgjort fritänkare, men som har religionsbehof, som han tror kunna bli tillfredsställda på ett rationellt sätt. Hvad som behöfves är endast att få fritänkarne organiserade i verksamma föreningar. Det är af det ringa folket och medelklassen vi hafva att vänta anslutning. Jag ser ett vidsträckt arbetsfält öppna sig för oss. Och om vi ej förlora modet, utan tåligt arbeta vissa om sakens berättigande, skola våra förväntningar öfverträffas af verk- ligheten.
Min tanke om nödvändigheten af bildandet af utilistiska församlingar bör det ej vara så svårt att realisera. Här har detta förslag framställts, innan jag ännu talat derom. Jag tror, att det äfven skall blifva så på andra platser. […] Jag blickar förtröstansfullt fram mot bättre förhållanden – förhållanden, som vi skola frambringa. Det beror på om vi fast tro på vår sak eller ej. Och jag blir alltmer öfvertygad om, att en utilistisk religion är möjlig. Det beror på oss, om den skall bli verklig.115
Ännu i början av 1888 tvekade Lennstrand inför uppgiften. Han kände sig ”ej värmd af den sanna nitälskan” och oförmögen att helt kunna ”sätta mitt lif in i verksamheten”. En viktig orsak var bristen på ekonomiska medel. Anton Nyström ombads undersöka möjligheterna till understöd för en resa till södra Sverige eftersom Lennstrand var ”fastlåst” i Gävle.116 Men den unge agitatorn började också ana vidden av det motstånd som han skulle möta. Mer eller mindre på allvar övervägde han att resa till Amerika, kanske för att komma ifrån de förväntningar han väckt hos sig själv och andra.117 Någon gång under vårvintern 1888 bestämde han sig ändå för att löpa linan ut. I mars var all tvekan borta, eller åtminstone nedkämpad under ytan: ”Vi måste få en aktiv verksamhet till stånd – en riktig rörelse. […] Vi måste bilda en organisation och bli en makt. Här måste börjas en liflig missions- verksamhet – alldeles som Fosterlandsstiftelsen och Sv. Missionsförbundet. Nu är tiden mogen dertill. Vi få ej dröja längre.”118
Formellt bildades Utilistiska samfundet i Stockholm under ett möte på påskdagen 1888.119 Symboliken var tydlig. Lennstrand och hans anhängare tog inte bara vara på tillfället att ge en motbild under en av de viktigaste kristna högtiderna. De utformade också denna motbild som en återupp- ståndelse för människors trosbehov efter Guds död. I sitt inledningstal beskrev Lennstrand avsikten med mötet och samfundet. Det handlade om att ”förbereda bildandet av en förening med syfte att motverka den kristna vid- skepelsen och sprida upplysning bland folket, så att massorna kommo till insikt om att de hade att leva för detta livet och icke för ett obefintligt till- kommande”. I det program för samfundet som mötet beslutade om gick des-
115 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 7 januari 1888. UUB.
116 Viktor Lennstrand, brev till Anton Nyström den 10 januari 1888. Stockholms stadsarkiv. 117 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 7 januari 1888. UUB.
118 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 19 mars 1888. UUB. 119 Nerman 1960, s. 70.
sa syften igen. Där preciserades i allmänna ordalag samfundets mer upp- byggliga och konstruktiva syften sida vid sida med kritiken mot kyrka och kristendom:
Det utilistiska samfundet lärer, att detta lifvet är det enda, om hvilket vi veta någonting, och att menniskans mål är att söka minska lidandet och bere- da tillfälle för så många som möjligt att blifva lyckliga.
Det uppträder afgjordt mot hela den kristna verldsåskådningen, bekämpar all tro på något öfvernaturligt och all slags teologi såsom oförnuftig och vid- skeplig, söker sprida upplysning och hänföra moralen och sedebuden till för- nuftiga bevekelsegrunder.
Det agiterar för fullständig tanke-, yttrande- och tryckfrihet och fordrar, att hvarje ärlig åsigt fritt skall få förkunnas, samt protesterar mot den luterska lärans alla statskyrkliga privilegier och uppställer som hvars och ens rätt att ej behöfva låta barnen uppfostras i de af honom själv ogillade kristna dogmerna och att, om han så önskar, få ingå civiläktenskap inför borgerlig myndighet och begrafvas utan presterligt biträde och fritagas från gällande edstvång.120 Vid bildandet blev det diskussion om samfundets inriktning. Några mötes- deltagare ville att kampen skulle gälla all religion och inte bara kristendo- men, men detta avslogs.121 Social-Demokraten markerade också i sitt referat från mötet att det nya samfundets program inte var tillräckligt radikalt för något fortsatt understöd från landets socialister. Hjalmar Branting hade varit den som formellt föreslagit bildandet av samfundet vid påskdagsmötet, men varken han eller Fredrik Sterky – som drivit förslaget om en bredare religi- onskritisk kamp – blev medlemmar i den nya styrelsen. Lennstrand beskrev detta som en vinst för organisationen, men det skulle visa sig vara en väl optimistisk tolkning.122
Förutom att vara en kamporganisation mot kyrkan och kristendomen an- såg Lennstrand att Utilistiska samfundet kunde tillgodose djupt liggande behov hos människor. Han hävdade att människor behöver gemensamma punkter i tillvaron, även om de övergivit de former som kyrkan erbjudit den enskilda individen för att dela sin tro med andra och uppgå i den religiösa gemenskapen.123 Redan från början organiserades samfundet därför med fokus på gemensamma träffpunkter. Regelbundna söndagsmöten, ofta med föredrag och diskussioner om religiösa frågor, kombinerades med sy- förening, sångförening och basarer. I oktober 1889 kunde samfundet också inviga en egen samlingssal på Tunnelgatan 12 i Stockholm.124 (Den ersattes ett par år senare av en annan lokal i samband med ombyggnadsarbeten i huset vid Tunnelgatan.) Vid större högtider som jul och nyår arrangerades
120Utilistiska samfundet, Stadgar för Utilistiska Samfundet, 1888. UUB. 121 Utilistiska samfundets årsberättelse för dess första verksamhetsår 1888, s. 4. 122 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall, den 1 april 1888. UUB. 123 Fritänkaren nr 6 1889, s. 4.
vakor och ottor.125 Lennstrand var angelägen om att samfundets första stora sällskapsfest skulle få ett omväxlande och underhållande program, så att ”man aldrig vill gå hem”.126 Formerna var lånade från de kristna kyrkorna, men i stort sett desamma som de som förekom eller utvecklades inom ar- betarrörelsen. Att söndagarna var den givna mötesdagen kan tolkas som en protest mot de kristna samfunden, även om söndagen också var den enda, för de flesta helt arbetsfria dagen. Även inom arbetarrörelsen var högmässotiden en vanlig sammanträdestid.127 Men det fanns också ansatser att mer konkret ersätta de kyrkliga ceremonierna. Redan en kort tid efter samfundets bildan- de planerade Lennstrand att själv ”befästa” förhållandet mellan två med- lemmar som inte kunde tänka sig en kyrklig vigsel.128 I slutet av augusti 1888 kunde dagspressen meddela att Lennstrand planerade att förrätta den första utilistiska vigseln på hotell Continental i Stockholm, en händelse ”som utan tvifvel blir egnad att väcka stort uppseende inom skilda kretsar”.129
En av de första regelbundna aktiviteterna inom Utilistiska samfundet var söndagsskola för medlemmarnas barn.130 Den första rapporten om söndags- skolan finns i ett brev som Lennstrand skickade till Hjalmar Öhrvall bara drygt ett par veckor efter att samfundet bildats. Där beskriver han sin oför- ställda förvåning över att söndagsskolan leds av Anton Nyströms dotter Rigmor Nyström i doktorns hem: ”Detta är ju höjden af tolerans!”131 Nyström hade varit med vid det konstituerande mötet, men inte gått med i styrelsen för samfundet. Kanske hade han inte heller blivit medlem i organi- sationen som konkurrerade med hans eget positivistiska samfund. Ansvaret för söndagsskolan i Stockholm övergick senare till Ernst Hellborg, vars in- satser upprepade gånger nämns i Fritänkaren. Hellborg var arbetare och skald, författare till flera av de sånger som sjöngs vid utilisternas samman- komster och år 1890 samlades i häftet Utilistiska sånger. Han kom tidigt in i arbetet och skulle aldrig överge den utilistiska övertygelsen eller minnet av Lennstrand, även om han senare utan större problem också kunde ingå i ar- betarrörelsens krets av författare och bland annat skriva prologen vid invig- ningen av Folkets hus i Stockholm.132 Hellborg beskrev själv den utilistiska söndagsskolans uppgift som att utrusta barnen i kampen mot okunnigheten.
125 För en översikt av samfundets verksamhet, se Öhrman 1974, s. 138ff. 126 Odaterat brev till Hjalmar Öhrvall, troligen från 1888, UUB.
127 Berndt Gustafsson, Socialdemokratien och kyrkan 1881–1890. Samlingar och studier till Svenska kyrkans historia 30 (Diss. Lund), 1953, s. 29ff.
128 Viktor Lennstrand, brev till Hjalmar Öhrvall den 17 juli 1888, UUB. 129 Dalpilen den 31 augusti 1888.
130 Utilistiska samfundets årsberättelse för dess första verksamhetsår 1888, s. 9. 131 Brev till Hjalmar Öhrvall den 18 april 1888, UUB.
Barnens självutveckling skulle underlättas genom kunskaper om Darwins evolutionslära, mänsklighetens utveckling och religionernas uppkomst.133
Söndagsskoleverksamheten var vid denna tid relativt ny i Sverige. Före- teelsen kom från den anglosaxiska kristenheten och ingick i frikyrkornas arbete som ett alternativ till folkskolans officiellt styrda kristendomsunder- visning. Även Svenska kyrkan hade börjat inse verksamhetens potential och arbeta med den. År 1880 deltog 11 procent av landets barn mellan 4 och 14 år i söndagsskolverksamheten, år 1889 hade andelen ökat till 17 procent, vilket motsvarade 250 000 barn.134 Att försöka införa ett sekulärt alternativ till verksamheten var, till skillnad från försöken att erbjuda sekulära äkten- skap och begravningar, inte någon utmaning mot de kristna ceremonierna utan en del av opinionsbildningen för religionsfrihet. Under 1890-talet skulle även socialistiska söndagsskolor startas.135 Både de utilistiska och socialistis- ka söndagsskolorna väckte dock oro och debatt på kristet håll, och för- anledde riksdagens första kammare att hota med förbud mot den ateistiska undervisningen (se kapitlet Individ, klass och genus).
Vid grundandet hade drygt 100 personer skrivit in sig i Utilistiska sam- fundet. Medlemsantalet skulle snabbt öka, i varje fall under en tid. Redan efter några månaders verksamhet uppgav samfundet att det hade mer än 600 medlemmar, fördelade på två avdelningar i Stockholm och fyra i landsorten. Det låter som en överdrift, men kan spegla en situation där många rycktes med av Lennstrands föredrag och på plats anslöt sig till en organisation som de sedan i praktiken aldrig engagerade sig i eller betalade medlemsavgift till.136 I så fall krävdes mycket arbete för att stabilisera organisationen. I års- berättelsen för 1891 anges att samfundet hade 16 avdelningar och samman- lagt omkring 800 medlemmar.137 Troligen kulminerade medlemsantalet det året; inga senare uppgifter är tillgängliga. De livskraftigaste avdelningarna tycks, som Öhrman noterar, ha funnits i Stockholm, Gävle, Eskilstuna, Södertälje, Sundbyberg, Skutskär och Örebro. Mindre grupperingar fanns också på andra håll. I Visby ingick den unge Ivan Aguéli i en grupp som slutit sig samman efter Lennstrands agitation i staden.138 Insatserna för att öka anslutningen i Skåne, Västsverige och Norrland blev däremot inte fram- gångsrika.
133 Fritänkaren nr 11 1890, s. 85 & Eva-Mari Köhler, ”Den proletära barnrörelsen i Sverige”, i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, utg. av Sällskapet för studier i arbetarrörelsens historia, nr 15–16 1979, s. 50f.
134 Sveriges kyrkohistoria, 2003, s. 226ff. 135 Köhler 1979, s. 51f.
136 Utilistiska samfundets årsberättelse för dess första verksamhetsår 1888, s. 8.
137 Fritänkaren nr 16 1891, s. 128. Där anges att samfundet har 16 avdelningar med samman- lagt omkring 800 medlemmar. Torsten Gårdlund skriver att samfundet hade ”knappt tusen medlemmar i ett femtontal avdelningar”, men preciserar inte tidpunkten och källan. Se Knut
Wicksell. Rebell i det nya riket, 1956, s. 150.
138 Örjan Lindberger, ”Ett Aguéli-brev jämte några kommentarer”, i Ord och Bild 1947, s. 296. Lindberger beskriver de gotländska utilisterna som ”en liten krets av vilselupna intelli- gentser”.
Hur stor vikt Lennstrand egentligen lade vid medlemsantalet är oklart. Han arbetade energiskt för att lokalavdelningar skulle etableras och bestå, och framhöll gärna organisationen som en folkrörelse. Samtidigt ville han, åtminstone i början, inte få en alltför ”utspädd” organisation. De som gick med skulle verkligen vara beredda att lämna kyrkan och kristendomen bak- om sig. Att det kanske bara rörde sig om en liten grupp troende utilister be- hövde inte vara en nackdel. Precis som frikyrkorna hade utgått från små, fasta grupperingar kunde även det utilistiska samfundet göra det:
Jag vet, att vi kunna få massor inskrifna i vår blifvande förening. Men jag kommer allvarligt att yrka på, att endast de, hvilka förklara sig vilja bli fria från statskyrkan och presterna och som lofva att göra hvad de kunna för att bekämpa den kristna vidskepelsen få komma in i förbundet. Det skall blifva ett fast förbund, som vet, hvad det vil […]. – Läsarnas organisation synes mig bäst tjena som mönster.139
I ett skede övervägde Lennstrand att avkräva alla medlemmar i Utilistiska samfundet en sorts trosbekännelse. Vid sidan av underlaget till de stadgar som antogs hade Lennstrand tagit fram några kriterier för medlemskapet, som dock aldrig verkställdes. Bland annat ville han att de som gick med i samfundet skulle svara ja på frågan: ”Viljen I den korta tid I lefven vara nyttiga, söka minska lidandet på jorden, bekämpa vidskepelse och okunnig- het och medverka i hvarje sträfvande, som är egnadt att bereda tillfälle för så många som möjligt att blifva lyckliga i detta lifvet?”140
Lennstrand var nästan ständigt på resa i landet och hans närvaro i sam- fundet verkar ha varit närmast total, även om han inte alltid var fysiskt när- varande. Enstaka andra medlemmar nämns i Fritänkaren som föredrags- hållare eller ansvariga för olika aktiviteter. Det gäller främst Knut Wicksell och Ernst Hellborg, men också Otto Thomson som energiskt drev lokal- avdelningen i Eskilstuna innan han flyttade till Stockholm och hjälpte Lenn- strand med utgivningen av tidningen. Ytterligare några namngivna personer förekommer, som vi ska se, som skribenter i Fritänkaren eller i andra sam- manhang där verksamheten avsatte skriftliga spår. I Lennstrands korrespon- dens nämns också ett par kvinnor som viktiga i arbetet under olika tid- punkter. Det gäller Hilda Sachs, senare känd som journalist och översättare, och den redan etablerade författarinnan Jenny Ödmann.141 Men det måste också ha funnits mer anonyma eldsjälar som höll i gång de små lokalavdel- ningarna, liksom några ekonomiskt starka tillskyndare som gjorde att verk- samheten kunde hållas i gång hjälpligt.
På gott och ont blev Utilistiska samfundet ändå Lennstrands egen arena. Det föddes genom hans ansträngningar och det tynade bort med honom.
139 Viktor Lennstrand, brev till David Bergström den 23 mars 1888. UUB.
140 Finns i en särskild kapsel med material om utilism på Svenska avdelningen under Teologi, polemik, UUB.
Försöken att driva verksamheten vidare efter hans död blev inte framgångs- rika.