För Lennstrand, liksom för liberaler och socialdemokrater, var individens rättigheter den springande punkten i alla politiska och sociala frågor. En del aspekter av detta har vi redan mött. Det gäller särskilt religionsfrihet, för- samlingsfrihet och tryckfrihet i religiösa frågor. John Stuart Mill var en given referens i dessa sammanhang, liksom de äldre kristendomskritiker och upplysningsföreträdare som Lennstrand gärna åberopade.25 Till religions- frihetsfrågorna hörde såväl statskyrkans avskaffande som den enskilda med- borgarens rätt att slippa tillhöra en religiös organisation och slippa gifta sig eller bli begravd utan kyrklig ritual.
Det oscarianska Sverige krävde någon form av religiös tillhörighet av sina invånare. Att bekänna sig till något övernaturligt var en medborgerlig plikt, även om bekännelsen bara var läpparnas. Den som ville lämna Svenska kyr- kan kunde endast göra det om han eller hon istället blev medlem i ett annat, av staten accepterat kristet samfund eller i någon av det fåtal icke-kristna religiösa organisationer som var tillåtna i landet. En formell samvetsfrihet i förhållande till kyrkans kulthandlingar hade införts genom 1809 års reger- ingsform, men den innebar inte att människor fritt kunde lämna kyrkan om de hade samvetsbetänkligheter mot dess lära eller verksamhet. Ett försök att underlätta utträdet ur kyrkan hade röstats ned av riksdagen under 1850-talet efter en debatt om farorna med ”religiöst lösdriveri”. Istället hade ett kom- plicerat broms- och stoppsystem införts för att möjliggöra utträde i vissa särskilda fall. Språkbruket ger en tydlig bild av lagstiftarens attityd: om någon ”faller av” från ”den rena evangeliska läran” ska han först undervisas och förmanas av sin själasörjare, om han inte låter sig ”rättas” ska han var- nas av domkapitlet och om han ändå ”framhärdar […] i sin villfarelse” att övergå till ”främmande religionssamfund” ska han anmäla det till kyrkoher- den.26 Att Svenska kyrkan var den officiellt påbjudna normen i religiösa frå-
24 Även detta kunde leda till religiösa jämförelser. I Viktor Rydbergs Vapensmeden från 1891 figurerar den pietetslöse rabulisten magister Lars, som i reformationstidens Sverige river ned allt gammalt i kampen för sin nyvunna protestantism. När romanen gavs ut skrev Oscar Levertin till Heidenstam om magister Lars som ”en Lennstrand, grov, maktlysten, simpel och okunnig”. Se Werner Söderhjelm, Oscar Levertin. En minnesteckning, del 1, 1914, s, 320. 25 Mills centrala texter om tanke- och yttrandefrihet och statens roll i förhållande till individen var under Lennstrands tid som agitator tillgängliga på svenska i Öhrvalls översättning. Se bl.a. Mill 1917, s. 12ff & 87ff.
gor även under 1800-talets senare hälft märktes också genom att alla andra beskrevs som separatister eller dissenters i juridiska och statistiska samman- hang.27
Språklig moteld hade öppnats genom att Svenska kyrkan allt oftare kalla- des ”statskyrkan” av sina motståndare och belackare. På det sättet framhölls kyrkans officiella och kontrollerande funktion på bekostnad av dess religiösa budskap och roll. De som ville förnya Svenska kyrkan inifrån valde ofta att tala om församlingen istället för kyrkan.28 Det nedsättande statskyrko- begreppet var under 1800-talets sista decennier i samklang med de många antiklerikala stämningarna. Per Erik Wahlund, som inventerat 1880- talsförfattarnas prästporträtt, finner ett rikhaltigt galleri som ”exponerar idel osympatiska egenskaper: dessa andligen futtiga prelater pådyvlas enfald, total oförståelse för medmänniskornas bekymmer, avsaknad av intellektuella böjelser, högfärd, gnidighet, falskhet, allmän immoralitet”.29 Även i den tidi- ga arbetarrörelsen var nidbilder av präster vanliga. I den socialdemokratiska pressens nyhetsnotiser framställdes kyrkans tjänare som oupplysta, trätlystna och lata, gärna med fokus på deras löner och ekonomiska intressen.30 Andra, mer omedelbara kristecken för kyrkan var minskande nattvardsgång och ett snabbt sjunkande antal studerande vid de teologiska fakulteterna.31
Som Gunnar Ahlström och Gunnar Richardson påpekat måste kritiken mot prästerna och kyrkan ses som en del av en mer generell kritik mot makt- förhållandena i samhället under denna tid. Prästerna må ha haft sina brister, men i 1880-talsförfattarnas ögon var deras främsta fel att de legitimerade och företrädde en orättfärdig statsmakt. Istället för att utveckla en sann kristen- dom i förhållande till nöden och orättvisorna runt omkring dem beskylldes prästerna för att slå vakt om de besuttnas privilegier och att upprepa föråld- rade dogmer.32 Även Berndt Gustafsson beskriver den kyrkliga förkunnelsen under 1880-talet i sociala, politiska och ekonomiska frågor som inriktad på att överbrygga ofrånkomliga skillnader i ett hierarkiskt samhälle genom för- kunnelse av gemensamma värden. Klasstänkande, såväl bland fattiga som rika, fördömdes i skarpa ordalag.33
Under 1880-talet ökade kraven på en religionsfrihet värd namnet. Kraven förenade de väckelsekristna med religiösa liberaler ur en äldre generation, de unga kulturradikalerna i studentorganisationen Verdandi i Uppsala och den framväxande socialdemokratin. Dessa olika intressegrupper var represen-
27 Ibid., s. 38. Formuleringarna ”separatister”, ”dissenters” och ”sekterister” används som övergripande beteckningar på medlemmar i frikyrkorna i Viktor Rundgren, Statistiska studier
rörande Svenska kyrkan, 1897. Medlemmar i Sveriges romersk-katolska församlingar kallas
”papister” av Rundgren.
28 Sveriges kyrkohistoria, del 7, 2003, s. 118. 29 Wahlund 1947, s. 301f. Jfr Gedin 2004, s. 317ff. 30 Gustafsson, 1953, s. 18.
31 Richardson 1963, s. 310.
32 Ahlström 1973, s. 90 & Richardson 1963, s. 315ff. 33 Gustafsson 1953, s. 198ff.
terade i styrelsen för Föreningen för religionsfrihet, som bildades i Stock- holm år 1884 med Anton Nyström som initiativtagare. I styrelsen ingick, förutom Nyström, bland annat Viktor Rydberg, Knut Wicksell, Hjalmar Branting och två ledande metodister, pastor K. A. Jansson och bokför- läggaren Jakob Eriksson.34 Svenska kyrkans och statsmaktens grundläggande argument mot en full religionsfrihet kvarstod dock: religionen var en sam- hällsfråga i ett kristet samhälle och kyrkan måste ha rätt att försäkra sig om att ingen isolerade sig i det religiösa livet. Om detta upplevdes som ett tvång av någon så fick den personen uppoffra sig för staten och kyrkan. Ärkebis- kop Anton Niklas Sundberg viftade bort argument om den enskildes sam- vetsömhet i en riksdagsdebatt år 1885. Han hävdade att ett friare utträde ur kyrkan skulle oroa ”en mängd allvarliga och tänkande människor som med liv och själ tillhöra vår svenska statskyrka”. Inte förrän år 1909 fattade riks- dagen beslut som på allvar underlättade möjligheterna att utträda ur kyrkan.35 Kampen för religionsfrihet fördes i praktiskt taget varje nummer av Fri- tänkaren och var en livsnerv i alla delar av Lennstrands verksamhet sedan han lämnat kristendomen. Indirekt fanns det ett nära samband med arbetet i Föreningen för religionsfrihet, vars stadgar han tryckte av i sin tidning. I pamfletten Hvad vi tro och hvad vi vilja från år 1888 satte han kravet att få följa sin övertygelse och sitt samvete och att därför få lämna Svenska kyrkan främst: ”Så länge vi äro tvungna att lefva inom statskyrkan, kunna vi ej vara sanna.”36 Kravet utvecklades, exemplifierades och upprepades ständigt i Lennstrands tal och texter.
Vid sidan av viljan att markera utilismen som en egen religiös tro kan va- let att bilda ett utilistiskt samfund – och inte bara en förening eller ett för- bund – uppfattas som ett försök att erbjuda ett alternativ på statens villkor för fritänkare som ville lämna Svenska kyrkan. Lennstrand försökte själv utträda ur Svenska kyrkan i början av år 1890 med hänvisning till att han var med- lem i Utilistiska samfundet, men fick till svar att detta samfund inte enligt lagen utgjorde ett främmande kristet samfund. Som nästa åtgärd skisserade han en kampanj, där landets pastorsexpeditioner skulle bombarderas med utträdesansökningar tills prästerna själva ville ändra regelverket. Av detta blev intet. På något sätt lyckades Lennstrand ändå ange ”ateist” på raden för trosbekännelse i 1890 års folkräkning.37
34 Nerman 1960, s. 16ff. 35 Hessler 1964, s. 45ff.
36 Hvad vi tro och hvad vi vilja, 1888, s. 1. Utilistiska samfundet ersatte inte Föreningen för religionsfrihet, som Olle Svenning hävdar i Hövdingen – Hjalmar Branting. En biografi, 2014, s. 115. Föreningens arbete fortsatte under åren omkring 1890, om än under tynande intresse. Se Nerman 1960, s. 93f & 117ff.
37 Fritänkaren nr 4 1890, s. 26 & uppgifter från 1890 års folkräkning, Riksarkivet. – Redan år 1875 hade Anton Nyström bett om att få utträda ur Svenska kyrkan för att istället enbart vara medlem av det Positivistiska samfundet. Nyström kallades till ett samtal på pastorsexpedi- tionen i Jakobs församling i Stockholm och fick då reda på att positivismens anhängare, ur kyrkans perspektiv, var hedningar som måste stå kvar i kyrkan. Nyström publicerade ett
Lennstrand gjorde också andra punktinsatser för att sätta fokus på frågan om religionsfrihet. Viktigast av dessa var en samlad aktion i anslutning till trehundraårsminnet av Uppsala möte 1593, ”de religiösa vidunderligheternas jubileum”, som celebrerade grunden för den statskyrka som Lennstrand ville avskaffa.38 Aktionen blev den sista större insatsen innan han bands till säng- en av sjukdom. Den ger en bild av hur Lennstrand koordinerade skriftliga och muntliga insatser i syfte att uppbåda en folkopinion bakom yttringar som riktades direkt till landets viktigaste makthavare – och hur han delvis för- störde för sig själv genom att ta i för mycket.
Aktionen inleddes i maj 1893 med ett längre föredrag i Stockholm om Uppsala möte och dess plats i historien, som senare publicerades i Fritänka- ren.39 Därefter följde ett par agitationsturnéer i expressfart i Dalarna och Norrland (se nedan i kapitlet Väcka, upplysa och organisera).40 Samtidigt bedrev han en kampanj för att få så många som möjligt att underteckna pro- testlistor mot jubileet, statskyrkan och kristendomen. Ett syfte med listorna var att få en bild av antalet fritänkare i landet, men Lennstrand hade hårdra- git texten så att den stötte bort många tänkbara undertecknare. Särskilt en formulering om att undertecknarna var beredda att ”våga lif och gods” för sin uppfattning väckte debatt. Wicksell valdes att vara med bland underteck- narna av de telegram om protesten som skulle skickas till kungen och ärke- biskopen, men ville själv inte skriva under listan med hänvisning till hur texten formulerats. Kampanjen kulminerade i början av september 1893, med ett möte i Lill-Jansskogen i Stockholm där 4 000–5 000 personer sam- lats enligt Fritänkarens referat. Protestlistorna hade då samlat drygt 7 000 namn. Lennstrand beskrev undertecknarna som ”rationalismens aktiva för- trupper”, men han måste ha varit besviken. Under sommaren hade han skis- serat hur insamlingen skulle kunna få upp till 100 000 namn och framhållit att den måste få minst 50 000.41 Telegrammen till kungen och ärkebiskopen formulerades som protester mot Uppsala mötes beslut, men utan krav på konkreta förändringar.42
*
Till den religiösa friheten kopplade Lennstrand, i likhet med många andra, frågor om utbildning och kultur. Inte minst gällde det folkskolans kristen- domsundervisning, som han ville ersätta med en vetenskapligt grundad kun- skap om alla religioner. Men han såg i grunden den religiösa friheten som en
referat av samtalet som underlag för en vädjan till riksdagen att ändra på lagstiftningen. Se Hessler 1964, s. 44f
38 Fritänkaren nr 16 1893, s. 122f.
39 Fritänkaren nr 10 1893, s. 73ff. Enligt referatet var omkring 600 åhörare på plats. 40 Fritänkaren nr 15 1893, s. 113ff & nr 17 1893, s. 131f.
41 Fritänkaren nr 14 1893, s. 105. 42 Fritänkaren nr 18 1893, s. 137f.
del av ett större komplex av individuella fri- och rättigheter, på samma sätt som han såg det dåtida religionstvånget som en del av ett ojämlikt och orätt- vist samhälle som förhindrade individuellt tänkande och verklig gemenskap. Av de andra rättigheterna var rösträtten den särklassigt viktigaste i ett sam- hälle där bara de mest förmögna invånarna fick delta i politiska val. Under 1880-talet handlade det om cirka 6 procent av befolkningen över 21 år.43 Kvinnor hade visserligen rätt att delta i en del val, men eftersom de till följd av andra lagar och samhällsförhållanden sällan kunde ha någon egen förmö- genhet så var deras andel av de röstberättigade ytterst liten. Till rösträtts- frågorna knöt Lennstrand också en del övergripande demokratifrågor, bland annat kravet på republik. ”Endast under en republikansk styrelse kan folkets behof af upplysning, frihet och rättvisa varda tilfredsstäld”, hävdade han i ett föredrag sommaren 1891.44
Lennstrands engagemang i rösträttsfrågorna var betydande. Inför riks- dagsvalet år 1890 uppmanade han landets utilister att rösta på det demo- kratiska valpartiet. Det hade allmän rösträtt som första punkt på sitt program och tryggad yttrande-, församlings- och föreningsfrihet som andra punkt. På partiets agenda fanns också sociala reformer som begränsad arbetstid och bättre arbetarskydd.45 Inför ett fyllnadsval i Stockholm ett par år senare en- gagerade sig Lennstrand på Hjalmar Brantings sida. Trots att denne då kapat banden mellan socialdemokrater och utilister såg Lennstrand en möjlighet att främja såväl ”fritänkarpartiets” som den allmänna demokratiseringens sak. Lennstrand sammankallade ett möte och höll ett tal om rösträttens betydelse som för en gångs skull knappt innehöll ett ord om religion.46 Aktionen miss- lyckades, men kan ha haft betydelse för att Branting välvilligt lät Lennstrand och Wicksell stå med på Stockholmslistorna med kandidater till den så kal- lade folkriksdagen år 1893. Även här engagerade sig Lennstrand i arbetet och hamnade på femte plats, strax efter Wicksell. Båda fick drygt 13 000 röster och placerade sig långt före flera kända socialdemokrater och libera- ler. Det manifest för allmän rösträtt – både för män och kvinnor – som folk- riksdagen antog publicerades senare i Fritänkaren.47
Överhuvudtaget var Lennstrand angelägen om att framhålla fritänkeri och utilism som samhällsbärande element. Han blev han mycket upprörd när ateismen och utilismen kopplades samman med mord, kaos och anarkistisk terror i utlandet.48 När en urtima riksdag år 1892 beslutade att öka militäran-
43 Richardson 1963, s. 20.
44 Viktor E. Lennstrand, Republiken, allmänna rösträtten och fritänkeriet. Föredrag af Viktor
E. Lennstrand vid Lill-Jans i Stockholm söndagen den 19 Juli 1891,1891 , s. 4.
45 Fritänkaren nr 14 1890, s. 106f.
46 Fritänkaren nr 17 1893, s. 123; nr 18 1893, s. 144 & nr 19 1893, s. 150f. 47 Fritänkaren nr 9 1892, s. 67f; nr 2 1893, s. 13ff & nr 7 1893, s. 54.
48 Se t.ex. Fritänkaren nr 15 1892, s. 116f. Redan innan han framträdde offentligt som ateist var han inne på dessa frågor. Han planerade en bok med tankar och aforismer i ämnet 1885 och skrev ett par artiklar i Hemlandsvännen nr 31 & 36 1887, där han förespråkade ett seku-
slagen utan att ens diskutera rösträttsfrågan så såg han det som ett sätt att upplösa medborgarnas vilja att försvara gemensamma, nationella värden istället för att bygga upp ett samhälle som alla människor ville försvara.49 Även i andra sammanhang underströk Lennstrand att individuella fri- och rättigheter och sociala reformer stärker och utvecklar en verklig samhälls- gemenskap utan tvång och hyckleri. Hans utomparlamentariska aktioner syftade på motsvarande sätt till att bredda och fördjupa det parlamentariska systemet genom ökad legitimitet hos alla medborgare och ökad sensitivitet inför den enskilda medborgaren. Förutom intressegemenskapen med social- demokrater som Branting var stödet till dessa ett sätt att balansera de intres- sen som var företrädda i riksdagen, på samma sätt som väckelserörelserna under 1880-talet hade ökat sin parlamentariska representation.50
Vid sidan av individuella fri- och rättigheter arbetade Lennstrand för en ökad humanitet i vissa frågor som gällde förhållandet mellan individ och samhälle. Som vi sett hade han ett särskilt engagemang i kampen mot döds- straffet. Han propagerade också mot militarismen som sådan, krävde mellan- statlig konfliktlösning via internationella domstolar och beskrev Utilistiska samfundet som en fredsförening.51 Men han var inte pacifist eller reflexmäs- sig försvarsmotståndare. När Knut Wicksell försökte avdramatisera Sveriges förhållande till Ryssland i ett föredrag hösten 1892 fick Lennstrand med sig Utilistiska samfundet i en protest mot sådana idéer. I protesten framhölls vikten av ett starkt svenskt försvar i förening med neutralitet och medborger- liga rättigheter åt alla. Om inte detta skulle räcka, ansåg samfundet att Sveri- ge borde vända sig mot någon av Europas ”kulturmakter” för att kunna be- kämpa despotismen i Ryssland.52