Det allmänt ökade intresset för att idag hellre vilja tala i termer av organisering, processer och dynamik än det mera statiska organisation när verksamheters själva görande fokuseras, kan sannolikt härledas tillbaka till Karl Weicks (1979) klas-siska bok The Social Psychology of Organizing46. I denna beskriver Weick det subtila samspelet mellan människans sociala och psykologiska förmågor, i det att be-gripa och tillsammans förstå skeendena i världen. Om ordet organisation handlar om en verksamhet representerad i form av hierarkisk ordning, beslutsgång, schema och struktur baserat på tidigare strukturering, handlar organisering mera om rörelse, handling och kommunikation i det direkta görandet här och nu eller där och då (jfr Czarniawska, 2005a).
45 För läsbarhetens skull kommer jag att utelämna citattecknen kring dessa ord, då de i den fortsatta texten bör ses som försvenskade begrepp.
46 ”Organizing” är här ett så kallat gerundium och som sådant en beteckning för en pågående handling. Språkformen saknas i den svenska grammatiken även om det kan vara försvinnande likt presens particip. I den meningen torde svenskans organiserande, snarare än organisering, vara en riktigare motsvarighet till det engelska ordet (jfr t.ex. med formen lärande för ”learning”). Av praktiska skäl väljer jag emellertid att också fortsättningsvis använda termen organisering, då den redan etablerats på svenska (jfr Czarniawska, 2005a, s. 27).
I ett tidigt skede av organiseringsprocessen kan det t.ex. röra sig om att skingra osäkerheten i människors olika förståelse av uppgiften, låta eventuella olikheter i perspektiv brytas mot varandra, för att nå fram till en rimlig samstämmighet över vad som sker och vad som bör göras. Det handlar således om att skapa en plausibel eller åtminstone tänkbar förståelse som flera kan ansluta till, genom att i huvudsak kommunicera och förhandla sig fram till en acceptabel, om än förenklad, version av skeendet och dess handlingar. Följande citat kan sägas utgöra basen för begreppet organisering:
The organism or group enacts equivocal raw talk, the talk is viewed retrospectively, sense is made of it, and this sense is then stored as knowledge in the retention process. The aim of each process has been to reduce equivocality and to get some idea of what has occurred (Weick, 1979, s. 134).
Själva råmaterialet, menar Weick (1979), på vilket de flesta i en organisation förväntas agera, är ofta oklart, oprecist och tvetydigt, dvs. långt mindre rationellt och givet än vad vi vanligtvis vill tro. Begreppet organisering får därför beteckna den sociala, kommunikativa och psykologiska process som individer eller grupper i t.ex. en professionell verksamhet mestadels ägnar sig åt, för att söka begripa och förstå sin egen och andras bild av vad som sker och vad som därmed görs eller bör göras. Processen vilar på antagandet att inget absolut riktigt och rätt sätt finns att erfara, och om så ändå fanns skulle vi aldrig riktigt kunna veta när eller om vi hade nått dit.
Organisering, eller ordering (Law, 1994), handlar således om att skapa ordning i stunden, att stabilisera eller, om så bara för ett ögonblick, frysa bilden och därmed den gemensamma förståelsen inför uppgiften, som ska göras. Män-niskor, menar Weick, särskilt i som han menar mindre rationella organisationer som exempelvis skolor, ägnar ofta mycket tid åt att förhandla sinsemellan för att förstå sina handlingars innehåll (Weick, 2001). Därmed inte sagt att det finns ett riktigt sätt att förstå; något slutgiltigt facit ges sällan eller aldrig. Men i avsaknad av ett sådant förhandlar sig den sociala och organiserande människan fram till en acceptabel – om än kanske endast tillfällig – version (Weick, 1995, 2001). Dessa tankar ska dock inte förstås i termer av att den organiserande människan kan göra precis hur hon vill eller att det inte finns några institutionella aspekter som i viss mening reglerar handlingen (Mills, Thurlow & Mills, 2010; K. Weber & Glynn, 2006b).
Organisering blir i Weicks termer till ett slags organisatoriskt grundbegrepp, vilket i bästa fall bör omfatta de handlingsmässiga företeelserna sensemaking, tool dropping (Weick, 1995, 2001) och mindfulness (Weick & Sutcliffe, 2007). Allt bottnar i att människan mer bör ses som reaktiv, snarare än som en enbart
proaktiv varelse. Med detta menas att handlingen och perceptionen kommer
först, och ställd inför den startar försöken till att söka förstå och skapa mening i situationen som sådan. Begreppet ”reflection-in-action” (Argyris & Schön, 1995; Schön, 1983) kan i en mening tillämpas på detta resonemang, även om aktion och reflektion över densamma aldrig kan vara helt samtidiga utan måste ske sekventiellt (jfr Bourdieu, 1990, 1996; Erlandson, 2006).
Sensemaking
Begreppet sensemaking saknar, enligt mitt sätt att se, sin riktigt träffande motsvarighet i det svenska språket. Vanligast verkar vara att det översätts till svenskans meningsskapande (se t.ex. Assarson, 2007; Scherp & Scherp, 2007). Det är emellertid tveksamt hur väl den svenska termen förmår omfatta begreppet, särskilt som det sällan åtföljs av en tydlig definition. Sensemaking har förvisso med meningsskapande eller rent av meningssökande att göra, men ordet har först och främst att göra med social handling, förståelse här och nu, förnufts-mässighet, rimlighet, plausibilitet och kontextuell logik utförd i och för stunden. Sensemaking kan därför sägas rymma mer än enbart meningsskapande och framför allt är det en snabbare, mera ögonblicklig process; det är inte i första hand utvecklandet av mening som står i fokus utan förståelse av skeendet, handlingen och dess rimlighet. Här kan rent av göras vissa jämförelser med den beskrivning som Vygotskij (1978) gav av relationen mellan handling och mening i lek respektive verkliga livet: ”In play, action is subordinated to meaning, but in real life, of course, action dominates meaning” (s.101). Om aktionen överskuggar meningen och förståelsen i verkliga livet i Vygotskijs tappning, är förhållandet detsamma i en sensemakingprocess. Men det är aktionen, den ögonblickliga handlingen, och den nästan lika ögonblickliga reaktionen på densamma som utgör själva sensemakingprocessen.
Ett annat sätt att nå en distinktion mellan orden kan vara om de vänds i sin motsats. Det torde gå då ordet mening ju faktiskt återfinns i engelskans meaning. Och om vi lägger till efterledet ”less” och jämför orden ”meaningless” och ”senseless” framträder, som jag ser det, en skillnad. Medan det förra blir till något tomt, innehållslöst, intetsägande – till vare sig skada eller nytta, blir det senare inte bara meningslöst men värre än så – utan sans, förnuftsvidrigt, vansinnigt (Blank, 2005). Likväl gör jag ingen innehållslig distinktion mellan engelskans sensemaking och svenskans meningsskapande i det fortsatta arbetet. Detta betyder att där meningsskapande används ska det förstås som en direkt översättning av just sensemaking så som det här förklaras och inget annat.
När Weick (2001) på ett metaforiskt sätt söker förklara begreppet sensemaking tar han hjälp av ett för många av oss bekant sällskapsspel. Spelet figurerar på många skolor, fritidshem och förskolor landet runt, och med detta enkla men kluriga spel, Mastermind, låter oss Weick först förstå vad sensemaking
inte är. Sensemaking är inte ett intellektuellt och logiskt letande efter en given kod,
som finns där dold bakom ett skydd. Ty något slutgiltigt svar, av rätt eller fel, ges inte. Om man likväl tycker sig ha funnit om än inte koden med stort K, så kanske en metod, en ny förståelse eller en användbar kontextuell rationalitet, kommer man för tillfället säkert att använda sig av den. Det vill säga om man kan finna stöd för detta hos den närmaste omgivningen, i arbetslaget eller liknande. Emellertid bör man akta sig för att alltför mycket lita till att den är en gång för alla rätt, och att inget bättre finns att tillgå. Men tills vidare, och som grund till något ännu bättre, kan den tjäna sin funktion.
Som en del av organiseringen är sensemaking en i första hand retrospektiv process. Det vill säga, först handlar vi, därefter försöker vi förstå vad som har skett och varför. Även om sekvensen ofta sker tämligen snabbt hindrar det inte att ordningsföljden är just sådan. Weick (2001) beskriver det ibland med den något kryptiska meningen: ”How can I know what I think until I see what I say?” (s. 95). I förstone kan det synas motsägelsefullt, då vi nog helst ser att tänkandet och förståelsen föregår det talade. Men även om så skulle vara fallet tycks denna process eller ordningsföljd vara svår eller rent av omöjlig för vårt medvetande att greppa. Först efter det att tänkandet gjorts språkligt, uttalat eller outtalat, klargörs tanken. Det är därför, enligt detta sätt att se, fullt rimligt att anta den reaktiva ordningsföljd, som här framhålls, även om förståelsen naturligtvis också har en riktning framåt i tid, då det ställs åtminstone två frågor i en sensemakingprocess: ”If the first question of sensemaking is ’what’s going on here?’, the second, equally important question is ’what do I do next?’” (Weick et al., 2005, s. 412). Den kanske bästa svenska motsvarigheten till begreppet sensemaking, vid sidan av meningsskapande, kan vara organiseringsbegreppet
omedelbar samordning till skillnad från begreppet i-förväg-samordning (Forssell &
Ivarsson Westerberg, 2007).
Själva kärnan i det som här kallas sensemaking, är alltså benägenheten hos människor i en praktik, att arbeta och prata sig samman i akt och mening att gemensamt förstå något som något – och i enlighet med det rimligt och vettigt handla därefter. Det blir därmed till något av en blandning av retro- och prospektiv handling, där det hela tiden finns mer att uppmärksamma, mer att förstå (Weick et al., 2005). Dewey (1999/1916) verkar för övrigt långt tidigare varit inne på samma linje, då han i svensk översättning uttrycker: ”Det ligger i
erfarenhetens väsen, att den innehåller mycket mer än det man först lägger märke till” (s. 266). Sensemaking – så som det här har skrivits fram –47 handlar alltså om att öppna upp för ny förståelse, ställa sig frågande och att ställa grundläggande frågor som exempelvis: Vad händer här egentligen? Vad är det här frågan om? Och efter det: hur går vi vidare? (jfr Weick et al., 2005, s. 413). Särskilt tydligt blir detta när man i en verksamhet ställs inför händelsen av det oönskade, oförutsedda eller svårförståeliga.