Som ansvarig för en forskningsuppgift har man en skyldighet att inte bara vidta och ge en ärlig och uppriktig bild av forskningsförloppets olika delar. Det handlar också om att beakta och hantera sin insamlade empiri och data med stor försiktighet, vilket t.ex. innefattar de inblandades rättmätiga krav på att såväl identitet som andra känsliga uppgifter inte offentliggörs eller kommer i orätta händer. Det handlar vidare om att finna en rimlig balans mellan de ibland motstridiga intressen som ett forskningsprojekt kan inrymma (Vetenskapsrådet, 2011). Följande utdrag ur Vetenskapsrådets forskningsetiska principer samman-fattar t.ex. det i viss mening motsatta förhållandet mellan samhällets krav på forskning och utveckling och individens rätt till identitetsskydd:
Forskning är viktigt och nödvändigt för både individernas och samhällets utveckling. Samhället och samhällets medlemmar har därför ett berättigat krav på att forskning bedrivs, att den inriktas på väsentliga frågor och att den håller hög kvalitet. Detta krav, som här kallas forskningskravet, innebär att tillgängliga kunskaper utvecklas och fördjupas och metoder förbättras. Samhällets medlemmar har emellertid samtidigt ett berättigat krav på skydd mot otillbörlig insyn t.ex. i sina livsförhållanden. Individer får inte heller utsättas för psykisk eller fysisk skada, förödmjukelse eller kränkning. Detta
krav, som här kallas individskyddskravet, är den självklara utgångspunkten för forskningsetiska överväganden (Vetenskapsrådet, 2002, s.5, min kursivering).
Spänningsfältet mellan forskningskravet och individskyddet, eller annorlunda uttryckt mellan ”the public good” och ”the private good” (Englund, 1993), görs här särskilt tydligt. Forskaren har till uppgift att hela tiden balansera sin verksam-het mellan dessa i viss mån motsatta perspektiv.
Lite längre ner i Vetenskapsrådets (2002) text redovisas grundläggande riktlinjer beträffande forskning som verksamhet, uttryckta som fyra så kallade huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet.67 I det följande kommer jag att redogöra för hur var och en av dessa forskningsetiska aspekter har hanterats i föreliggande studie.
Informationskravet handlar i huvudsak om forskarens skyldighet att redogöra
för forskningens syfte, övrig design, villkor för deltagarnas medverkan samt deltagandets frivillighet och rätt till avbrytande av medverkan. Vidare redogörs för eventuella risker för obehag eller skada i samband med forskningen. I detta sammanhang föll det sig naturligt att relevant information gavs redan i samband med det inledande samtalet och mötet. Beträffande syfte, design och övriga informationsvillkor togs det därför mer formellt med respektive skolas specialpedagogiska kontaktperson eller rektor. Vid själva intervjuerna däremot skedde detta samtal mindre formellt och inte alltid regelmässigt. Att lägga till onödig dramatik och tynga en kanske redan förut spänd inledning av ett samtal, skulle knappast gynna intervjusituationen.
Samtyckeskravet ligger i det här sammanhanget ganska nära det som sagts
beträffande informationskravet, särskilt vad gäller deltagande och eventuellt avbrytande. Studiens hela design och urval byggde på frivillighet, och eftersom det här handlade om intervjuer med verksamma och särskilt utvalda lärare, kom förstås ingen att delta mot sin uttryckliga vilja. Samtliga respondenter informe-rades redan vid tillfrågandet om såväl studiens syfte som dess tilltänkta publice-ring samt villkoren för det egna deltagandet. I de fall det var oklart reddes det ut i samband med det inledande intervjutillfället eller klassrumsbesöket. Även om berättelserna huvudsakligen handlade om specifika elevsituationer, såg jag inga skäl till att inhämta samtycke från föräldrar och vårdnadshavare i detta fall. Viktigare i detta avseende var att söka uppfylla kravet på konfidentialitet, som jag återkommer till längre fram. Jag överlät emellertid åt berörda lärare, på min inrådan, att meddela hemmen om min närvaro på skolan och dess syfte – dvs.
67 Även om de kravbegrepp som här anges inte explicit förekommer i den senare texten från Vetenskapsrådet (2011), finns det likväl skäl till att uppmärksamma just dessa – särskilt som studiens empiriinsamling företogs innan den senare texten hade publicerats.
om de fann det vara lämpligt eller nödvändigt att så göra. Det rent formella samtycket och tillträdet till att vistas och närvara vid själva skolan erhölls dock från ansvarig rektor inför varje inledande skolbesök.
Konfidentialitetskravet i denna undersökning rör sig främst kring frågan om hur
deltagarnas identitet skyddas, men också den och dess identitet som man eventuellt kom att berätta om. Huvuddelen av berättelserna tog ju sin utgångspunkt från eller kom att kretsa kring specifika elevers specifika skolsituationer; uppgifter, som inte sällan kan vara av känslig natur. Och det är närmast här som avvägningen mellan forskningskrav och individskydd blir som allra mest påtaglig. Tillvägagångssättet för att söka balansera dessa likvärdigt gil-tiga krafter har varit att utelämna en del detaljer, ändra eller stryka eventuell förekomst av namn samt i alla led söka försvåra kopplandet mellan skola, respondent, sammanhang och berättelse. Viss information måste för den vetens-kapliga transparensens skull emellertid ges och det kan aldrig helt uteslutas att någon kan ana sig till vilken eller vilka skolor, respondenter eller sammanhang, som döljer sig bakom de icke namngivna.
Skolorna har av detta skäl getts en samlad och mycket allmän beskrivning i detta arbete, och flera rent skolspecifika förhållanden har utelämnats. Detsamma gäller för respondenterna. Beträffande själva berättelserna kan det emellertid vara lite besvärligare, då dessa knappast kan vara av ytlig karaktär. Det ligger i den konkreta berättelsens natur, att den ofta är just detaljerad, specifik och går på djupet. Att en enskild elevs identitet, om vilken berättandet kanske ytterst hand-lar, kan komma att röjas genom själva rapporteringen av forskningen, håller jag dock för osannolikt. Alla namn, där sådana förekom i berättelserna, antingen ströks eller ändrades, vilket slutligen gjordes via en särskild granskning och avidentifiering av samtliga intervjuutdrag i den färdiga texten. Endast den som är väl förtrogen med de specifika sammanhangen och känner igen sig i beskriv-ningen, skulle kunna gissa sig till vad eller vem det hela handlar om – och hur detta helt ska kunna undvikas, kan jag inte riktigt se. Att sända tillbaka intervju-utskrifterna för ett slags korrekturläsning var emellertid aldrig aktuellt att göra. En korrekturläst text blir inte samma sak som det som ursprungligen berättades, och en bearbetad version av det hela kan ses som ett uttryck för en något annorlunda diskurs (Czarniawska, 2004b, s. 70).
Nyttjandekravet slutligen efterlevs genom att jag förbinder mig till att inte
använda det insamlade materialet till annat än det avsedda, dvs. som empiri i forskningssammanhang samt genom att sörja för att det inte kommer i orätta händer.