Nyberg, Henricsson och Rydell (2008) genomförde en longitudinell studie om delaktighet med särskilt fokus på kamratrelationer, och hur dessa kom att utvecklas över tid. Studien handlade dels om elevers upplevelse av ensamhet i skolan, dels om hur kamratskapet, eller bristen på detsamma, skattades av omgivningen (”peer acceptance”). Efter att ha följt eleverna under en femårs-period gavs en ganska nedslående bild av hur relationer klasskamrater emellan tenderar att snabbt bli tämligen statiska. Ett svagt accepterande i den närmaste kretsen under de tidiga skolåren – ofta till följd av ett mindre önskvärt socialt beteende, aggressioner eller liknande – verkar vara svårt att reparera ju längre tiden går. Elever, utifrån lärares skattningar, som över tid gjort påtagliga framsteg av den sociala förmågan och på så vis utvecklat sitt samspel med andra, blir likväl sällan valda av andra. Det gamla beteendet, som omgivningen sett som proble-matiskt beträffande kamratrelationen, tycks fortsättningsvis utgöra en hindrande faktor. Essensen av forskarnas råd till verksamma lärare lyder därför: ju snabbare man kan bidra till en förbättring av elevers problematiska och kamrathindrande beteenden, desto bättre.
Olika elevgruppers delaktighet i skolan fokuserades i en serie studier av Eriksson m.fl. och finns sammanfattade i hennes avhandling (Eriksson, 2006). Det genomgående temat var elevers delaktighet, och då framför allt elever med olika former av funktionsnedsättningar och deras upplevelser av delaktighet. Med utgångspunkt från det så kallade ”ABILITIESindex”32, delades elever in i olika grupper baserade på identifierade funktionsnedsättningar. I en första enkätstudie riktades fokus mot vad delaktighet kunde sägas innebära för en elev med någon form av funktionsnedsättning. Tre huvudteman bestående av (1) konkret aktivitet, (2) känsla av delaktighet och (3) kontext sågs här fånga själva essensen av begreppet delaktighet, och de tre delarna beskrevs i studien vara invävda och ömsesidigt relaterade till varandra. ”Activity and experience of participation is dependent on the context. It is through activity within a specific context that the individual experience a positive feeling of participation” (s. 236). Man konstaterade också att delaktighetsbegreppet tog sig alltmer abstrakt form och sågs bli mer omfattande inom grupperna i takt med elevernas stigande ålder. Dock fann man i studien inga signifikanta skillnader beträffande
32 ABILITIESindex – akronym för nio olika sociala, kognitiva och fysiskt/kroppsliga förmågor i avsikt att identifiera eventuella lärandehinder på individnivå (Simeonsson & Bailey, 1991).
begreppet grupperna med funktionsnedsättningar sinsemellan (Eriksson & Granlund, 2004a). En ytterligare enkätstudie, där elevgrupper med olika funk-tionsnedsättningar ställs mot en kontrollgrupp utan funktionsnedsättning, visade emellertid på att den förra gruppen skattade sin upplevda grad av delaktighet i skolan lägre än gruppen utan funktionsnedsättning. Särskilt tydlig var skillnaden i de friare och mera ostrukturerade aktiviteterna i form av raster och annat (Eriksson & Granlund, 2004b).
I en uppföljande studie av mer kvalitativt slag observerades och intervjuades under en dag 66 elever, hälften med (grupp 1) respektive hälften utan identifierade funktionsnedsättningar (grupp 2) (Eriksson, Welander & Granlund, 2007). Här visade resultatet att elever med funktionsnedsättningar generellt sett
sågs ha och tillika upplevde sig ha en lägre grad av delaktighet, såväl i
ostrukturerade aktiviteter som i mera strukturerade, än motsvarande elever i kontrollgruppen. Beträffande de strukturerade aktiviteterna (läs: lektionerna) sågs elever från grupp 1 avvika från den huvudsakliga aktiviteten inne i klassrummet vid 39 av totalt 185 observationer. Särskilt frekvent verkade detta vara, när ämnet matematik stod på schemat (14 av 25 observationer), då en del elever här gavs särskilt stöd ofta utanför själva klassrummet. Vidare konstaterades att gruppen elever med funktionsnedsättningar upplevde sig ha färre vänner och dessutom bedömde sin grad av självstyre eller autonomi lägre än kontrollgruppen (gr. 2). I studiens diskussion pekar forskarna ut en aspekt, som torde kunna predicera större delaktighet också under den mindre strukturerade och mindre lärarledda delen av skoldagen. ”It indicates that good emotional support (från läraren) in structured situations is a good predictor for engagement during breaks” (s. 495, min parentes).
Hemmingsson, Gustavsson och Townsend (2007) studerade delaktigheten för elever med fysiska och motoriska funktionshinder i grundskolan. Studien handlade dels om hur det i skolan arrangerades för dessa elever, dels om hur samarbetet mellan lärare och habiliteringspersonal såg ut. Utan att fördenskull lägga skulden på någondera parten redovisas en något dyster bild av samarbetet som sådant mellan lärare och terapeuter från habiliteringen. Särskilt fram-trädande blir det beträffande parternas bristande samsyn vad delaktighet i de här sammanhangen bör innebära. Gapet i förståelse mellan lärarnas och terapeu-ternas syn på verklig delaktighet verkade sällan eller aldrig kunna överbryggas. Där lärarna tyckte sig ha kommit tämligen långt beträffande delaktighet, ville terapeuterna så mycket mer.
Problematiken kanske bäst sammanfattas med orden ”Different goals, different roles” (s. 393) som inleder diskussionsavsnittets första stycke, dvs.
olikheterna i fokus de båda personalgrupperna emellan. Medan habiliterings-personalen ofta hade den enskilda individens situation som sitt enda eller huvudsakliga fokus, låg lärarnas fokus på att ge de bästa möjligheterna och förutsättningarna till klassen som helhet. Vidare fokuserades lärarnas arbete med delaktigheten huvudsakligen till det som skedde inne i klassrummet. Habilite-ringspersonalen däremot menade att delaktigheten måste omfatta alla sorters deltagande i skoldagens aktiviteter, och då inte minst det som skedde utanför själva klassrummet. Av forskarna att döma resulterade brister i samverkan i att eleverna inte gavs optimala möjligheter till delaktighet.
Jakobsson (2002) studerade skolsituationen för femtio elever med svårartade syndromdiagnoser. Runt hälften av eleverna gick i den ordinarie grundskolan, medan den andra hälften befann sig i antingen grundsärskola eller träningsskola. En av studiens frågeställningar kretsade kring villkor, sammanhang och rela-tioner, vilka kunde ha betydelse för hur dessa elevers skolsituation kom att se ut. Vidare ställdes frågan om dessa diagnosers betydelse i och för själva skolarbetet, och frågan besvarades med att betydelsen av diagnoser av dessa slag sågs vara som störst för barnens föräldrar. Det skingrade oron och underlättade vid eventuella påtryckningar för ytterligare resurser kring det egna barnet. Lärare däremot var inte lika entydigt positiva till diagnostiseringens effekter, detta då en diagnos i sig inte alltid verkar kunna förklara vad som konkret bör göras i det pedagogiska arbetet.
Avgörande faktorer för framgång – här elevers delaktighet och lärande – var i huvudsak lärares arbets- och förhållningssätt samt utformandet av de aktiviteter och strukturer som skoldagen innehöll. Det gällde för lärarna att hela tiden se över de dagliga rutinerna i skolan, framför allt sådana skolsituationer som i sämsta fall kunde leda till stora misslyckanden för eleverna. Exempel på sådana som Jakobsson kallar kritiska händelser kan vara självständigt arbete, grupp-arbete utan tydlig ledning, byte av personal, byte av aktivitet, avbrott för att gå till särskild undervisning men också bristande samverkan lärare emellan. Hon poängterar därför i sitt slutliga resonemang vikten av samverkan och uppmärk-sammar särskilt den goda kommunikationens betydelse och nyckelroll samt dess implikationer på såväl elevers delaktighet som lärande:
Väl fungerande kommunikation kan skapa förutsättningar för delaktighet och lärande för alla elever, oavsett om de fått en diagnos eller ej. Omvänt kan brist på kommunikation eller brott i kommunikationen på grund av konflikter eller när olika mål motverkar varandra utgöra hinder för delaktighet och lärande (Jakobsson, 2002, s. 203).
I en studie av Alexandersson (2011) uppmärksammades också vikten av lärares sätt att kommunicera och mediera i dessa sammanhang. Vidare identifierades utvecklandet av omgivande klasskamraters förmågor och förståelser som en viktig faktor för att bidra till en specifik elevs delaktighet. Studien handlade om interaktionsmönster och kretsade kring en elev med utvecklingsstörning, inskriven i särskolan men inkluderad i den ordinarie grundskolan. Beskrivet i termer av en etnografisk fallstudie videoinspelades lektioner, med särskilt fokus på nämnda elevs interaktioner med såväl sin klasslärare som sina klasskamrater. Ytterligare data bestod av så kallade fältanteckningar från deltagande observationer med samma fokus på elevens interaktion och därmed delaktighet. Avsikten var att så långt möjligt söka nå och teckna ett elevperspektiv på interaktion och delaktighet. Den teoretiska ramen i analysarbetet utgår från det socio-kulturella perspektivet på lärande och utveckling (Säljö, 2005; Vygotskij, 1978, 1986) i kombination med symbolisk interaktionism (Mead, 1976) samt det kommunikativa relationsinriktade perspektivet på specialpedagogik (Ahlberg, 2007a, 2007b). Alexandersson identifierar tre olika lärandesituationer eller snarare tre möjliga sådana, med sinsemellan olika grad av delaktighet, kring den specifika eleven. Det handlar då om att antingen vara i, bredvid, eller någonstans
mittemellan de ordinarie aktiviteterna. Med mittemellan menas det att eleven rör
sig i endera riktningen till att vara på väg in i alternativt ut ur det större eller allmänna sociala sammanhanget. I de fall den studerade eleven verkligen sågs vara delaktig i de lärande och sociala aktiviteterna, spelade såväl lärare som klasskamrater avgörande roller i det att mediera och brygga över hindren för ömsesidig kommunikation.
Groth (2007) intervjuade i sin avhandling tre speciallärare/-pedagoger och sex elever-i-behov-av-särskilt-stöd på skolor som han beskriver som segregerat integrerade (jfr Haug, 1998). Studien syftade till att skapa förståelse för hur speciallärarnas insatser – vilka mestadels utfördes som enskild undervisning eller i så kallade resursgrupper – kunde komma att påverka de berörda elevernas självbild, självvärdering och lärande. Groth konstaterar i likhet med många andra forskare att elevers självbild och självärdering löper stor risk att ta skada av segregationen som sådan. Just genom att särskiljas konstrueras, eller åtminstone förstärks, bilden av en själv som särskild och avvikande från det normala. Dock verkar det inte vara alldeles entydigt, svart eller vitt, ens i detta sammanhang. Själva interaktionen mellan lärare och elev, och inte minst den stödjande lärarens erfarenhet, verkar ha viss betydelse: ”Om stödet ges från en erfaren tränad speciallärare så behöver det inte innebära negativa konsekvenser för elevens självbild och självvärde” (s. 126).
Efter att i allt väsentligt ha slagit fast att den egna studien överensstämmer med tidigare forskning i det som beskrivs som avskiljande åtgärdsstrukturer, framför allt att sådant påverkar elevens självbild i negativ riktning, tar Groths diskussion en lite annan vändning. Här är det inte längre särskiljningen i sig, utan kanske snarare dess karaktär och kvalitet som sätts i centrum. Det verkar i huvudsak vara när särskiljningen kopplas till skolsvårigheter och skolmisslyckanden som det mera problematiska uppstår (Groth, 2007, s. 161). Vidare sägs beträffande lärandet, ur ett elevperspektiv sett, att samtliga sex elever i stort sade sig vara positiva till det stöd de hade fått och det lärande som där hade skett.
Johansson, Davis och Geijer (2007) studerade en verksamhets delaktighets- och likvärdighetssträvan med fokus på etnicitet på en skola där tjugo procent av eleverna beskrevs vara av utländsk33 bakgrund. Bland annat intervjuades rektorer, lärare och elever, och det gavs överlag en tämligen samstämmig och positiv bild beträffande skolans strävanden efter likvärdighet. Alla, såväl elever som personal, tycktes t.ex. vara överens om att skolan förtjänade klart bättre rykte än vad som sades vara fallet. Särskilt elever med utländsk bakgrund klassade skolan och dess verksamhet högt – bra mottagande, bra lärare, en bra skola helt enkelt. Andra elevgrupper var dock inte lika entydigt positiva. Forskarnas analys av skolans integrerings- och inkluderingssträvan pekade på det man kallar en omedveten etnocentrism. Det vill säga en förväntan på en närmast ensidig anpassning till specifikt svenska normer och förhållanden. Majoritetsperspektivet tycktes helt dominera och mycket lite, om ens något, av så kallat interkulturellt, ömsesidigt lärande, syntes till i skolans arbete.