Begreppet rörlighet

Det krävs inte någon djupare eftertanke för att inse att begreppet rörlighet kan ha mer än en innebörd och därför behöver preciseras när det ska användas. En första elementär fråga gäller vad för slags enhet som är utgångspunkten: Är det individer, löner, kapital, företag, arbetsmarknaden som helhet eller något annat som man har i åtanke? I samt-liga de nämnda exemplen kan vi använda etiketterna rörlig och icke-rörlig. Ofta kretsar uppmärksamheten kring enskilda individer och deras eventuella benägenhet att accep-tera förändringar och handla i enlighet därmed. Löner förändras på olika sätt mer eller mindre till följd av marknadens svängningar, även om nominella lönesänkningar är sällsynta. Kapital kan röra sig mellan företag och företag kan i sin tur flytta geografiskt inom och mellan länder. På arbetsmarknadsnivå är det måhända inte lika tydligt vad

som egentligen står i fokus. Diskussionen kan handla om graden av reglering – genom lagstiftning beträffande anställningsskydd och annat – men tanken är då att denna re-glering i sin tur påverkar individers och arbetsgivares beteenden. Det är också vanligt att uttrycket arbetsmarknaden helt enkelt står för aggregerade individbeteenden.

En annan central fråga gäller huruvida det är potentiell eller faktisk rörlighet vi ska ta fasta på. Att en individ är geografiskt rörlig kan betyda att han eller hon är möjlig att flytta på men också att han eller hon faktiskt har flyttat en eller flera gånger. Rörlig-hetsbegreppet används i själva verket ofta omväxlande i den ena eller den andra bety-delsen utan att man klart anger vad man menar. I en genomgång av amerikansk rörlig-hetsforskning för mer än femtio år sedan diskuterar Herbert Parnes (1954:13-22) tre olika innebörder i begreppet labor mobility. Den första avser individers förmåga att röra sig mellan jobb, mellan sysselsättning och arbetslöshet och in i och ut ur arbets-kraften. Den andra innebörden handlar om deras vilja eller benägenhet till rörlighet, dvs. den avser en subjektiv dimension. För det tredje, slutligen, kan rörlighetsbegreppet stå för faktiska förändringar. Parnes påpekar att de flesta studier oavsett hur de teore-tiskt formulerat sina begrepp likväl i sina empiriska delar måste använda sig av faktisk rörlighet som mått. Han hävdar dock att om vi kan avgöra huruvida individer har läm-nat sitt arbete frivilligt, till skillnad från när de tvingats sluta, så får vi i alla fall med ett inslag av positiv motivation i bilden. Det finns dessutom åtskilliga studier i vilka man har frågat individer om deras benägenhet att godta den ena eller andra typen av rörlig-het (jfr Parnes 1968: 483). Här är det just sådana data som kommer att redovisas.

De båda förstnämnda dimensionerna av rörlighetsbegreppet som Parnes lyfter fram hänför sig till aspekter som betyder en potential för förändring; de handlar inte om faktisk rörlighet men ger en indikation om vilka förutsättningar som finns för att den ska inträffa. När det gäller förmåga till rörlighet är det självfallet svårt att avgöra vilken kapacitet som existerar. Om yrkesbyten – för att ta ett belysande exempel – ska fungera på önskvärt sätt måste de berörda individerna i tillräcklig grad kunna tillägna sig de kunskaper och färdigheter som krävs i det nya yrket. Huruvida de kommer att lyckas med detta avgörs strängt taget först i och med att de börjar verka i sina nya jobb, men någon/några aktörer (i första hand de berörda individerna själva men ibland givetvis även andra) måste i förväg bedöma om det över huvud taget är meningsfullt att satsa på vidareutbildning eller omskolning.

I fråga om den subjektiva dimensionen – viljan, benägenheten eller beredskapen att godta olika typer av rörlighet – finner vi besläktade svårigheter att avgöra vad som egentligen gäller. Även om individer i en enkät- eller intervjustudie säger sig vara be-redda att byta arbete, att omskola sig, att flytta geografiskt osv., kan vi inte vara säkra på att de faktiskt kommer att göra så om saken ställs på sin spets. Vi måste räkna med att det åtminstone ibland finns ett avstånd mellan ord och handling. Det konstaterandet utesluter inte att det ändå finns ett samband mellan individers svar på sådana frågor och

deras faktiska beteenden. I själva verket är det en rimlig hypotes att visst samband existerar. Vi vet bl.a. att ungdomar har större faktisk rörlighet på arbetsmarknaden än äldre och det mönstret kan också avläsas i attitydundersökningar (se t.ex. van den Berg, Furåker och Johansson 1997: 183–185) . En annan kommentar är att den subjektiva dimensionen med stor sannolikhet också säger oss något om förmågan till rörlighet. I regel utgår säkert den som uppger sig vara villig att byta jobb, flytta eller vad det nu är fråga om från att han eller hon också ska kunna genomföra förändringen. Återigen bör vi vara medvetna om att det kan finnas en diskrepans mellan det subjektiva och det objektiva, i detta fall mellan subjektiva utsagor och faktisk förmåga, men individer är troligen i allmänhet inte sämre än omgivningen på att avgöra vad de är kapabla att göra.

Faktisk rörlighet kan betraktas som den mest avgörande indikatorn. Oavsett förutsätt-ningarna beträffande förmåga och vilja är det de faktiska förändringarna som till sist betyder något. Genom att studera jobbyten, geografiska flyttningar osv. som äger rum på en arbetsplats eller inom ett område under en viss tidsperiod kan vi uttala oss om huruvida rörligheten är för stor, för liten eller lagom i olika avseenden. Samtidigt säger sådana mått ingenting om vissa förhållanden, vilka det kan vara värdefullt att få mer ingående belysta. Om ett företag har låg personalomsättning är detta möjligen ett uttryck för att jobben är attraktiva, men eventuellt också för att det finns få alternativa arbetstillfällen för de anställda att söka sig till. Det bör i en sådan situation vara av intresse att veta något om den potentiella rörligheten, eftersom vi på så sätt kan få en föreställning om vad som kommer att hända ifall det skulle bli fler lediga liknande, bättre eller sämre (hur nu än detta definieras) jobb på den lokala arbetsmarknaden. En annan sida av saken är att förändringar som kräver individers positiva delaktighet för-utsätter både förmåga och vilja till anpassning. Det är inte självklart att allt blir som man tänkt sig bara därför att faktisk rörlighet inträffar; det händer t.ex. att människor som tvingas flytta geografiskt flyttar tillbaka så fort tillfälle yppar sig.

Den här uppsatsen handlar om arbetande individers inställning till rörlighet, men dis-kussionen kan generaliseras till arbetsmarknadsnivå genom att vi kan tala om aggrege-rade attityder. Även om det är en subjektiv dimension – individers vilja till eller ac-ceptans av rörlighet – som står i fokus är det rimligt att anta att den har något samband med förmåga. Det finns en lång rad olika aspekter som kan belysas i fråga om inställ-ning till rörlighet, exempelvis vilja till arbetsgivarbyten, geografiska flyttinställ-ningar, yrkes-byten och mycket annat. I den empiriska analys som här så småningom följer är det emellertid bara två aspekter som kommer att beröras. Jag kommer att redovisa och analysera data som handlar om huruvida individer är beredda att acceptera geografisk rörlighet respektive lönerörlighet.