Undersökningarna 1993 och 2001

a vå frågor som jag betraktar som

ceptera anpassning i något annat avseende.

studie av människors kunskap om och inställning till arbetslöshetsförsäkringen. Under-sökningen riktade sig till ett slumpmässigt urval av den arbetsföra befolkningen och genomfördes likaså via tilläggsfrågor till AKU, dvs. med hjälp av telefonintervjuer.

Svarsfrekvensen uppgick denna gång till ungefär 67 procent och det större bortfallet sammanhänger delvis med att urvalet omfattade såväl sysselsatta som arbetslösa och personer utanför arbetskraften. Det föreligger inte några väsentliga skillnader mellan olika åldersgrupper beträffande bortfall, men män svarade i något mindre utsträckning än kvinnor. Ur detta material har jag plockat fram ett par frågor som inte är identiska med dem som ställdes i 1993 och 2001 års undersökningar men som ligger ganska nära dessa.

Eftersom jag här är särskilt intresserad av betydelsen av anställningsform har jag valt att endast analysera svaren från anställda och således utelämnat egenföretagare, arbetslösa och personer utanför arbetskraften. Därmed är det dags att övergå till redovisningen och analysen av data och jag börjar med dem som insamlades 1993 och 2001.

I de båd datainsamlingarna från 1993 och 2001 är det t

speciellt relevanta för mina syften. De berör inställningen till geografisk flyttning re-spektive lönemässig rörlighet. Den första var formulerad på följande sätt: ”Vad skulle du välja om du var tvungen: att vara arbetslös i ett år i väntan på ett jobb på din nuva-rande bostadsort eller att flytta till en annan ort där du omedelbart kunde få likvärdigt arbete?” Tanken är att svaren ska ge ett mått på individers flyttberedskap. Den andra frågan lyder: ”Om din arbetsplats hotades av nedläggning skulle du då acceptera en lönesänkning om det var enda sättet att rädda ditt jobb?” Här handlar det om viljan att försvara sitt jobb genom en annan typ av rörlighet, en lönemässig sådan. Poängen med den senare frågan är att den ger oss möjlighet att studera huruvida det existerar funk-tionella alternativ. Eventuellt kan man undvika rörlighet i ett avseende genom att

ac-De intervjusvar som här står i centrum säger oss någonting om individers vilja till an-passning och motsvarar således den andra dimensionen i Parnes kategorisering av

rör-an ort där du omedelbart kunde få likvärdigt?” År 1993 och 2001.

lighetsbegreppet. Emellertid kan det hävdas att data också innefattar eller åtminstone tangerar hans första dimension, förmåga till rörlighet, i så måtto att de individer som säger sig vara villiga till en viss typ av anpassning förmodligen också anser sig kunna genomföra den. Däremot säger dessa uppgifter oss ingenting direkt om huruvida de faktiskt skulle göra som de svarat – utöver att det generellt sett förefaller troligt att ett visst samband existerar. Låt oss med dessa reflexioner betrakta den första empiriska bilden (Tabell 3-1).

Tabell 3-1 Svarsfördelning bland fast och tidsbegränsat anställda på frågan ”Vad skulle du välja om du var tvungen: att vara arbetslös i ett år i väntan på ett jobb på din nuvarande bostadsort eller att flytta till en ann

Procent.

Flytta Vänta/vet ej Totalt och antal 1993

Fast anställning

gränsad anställning 44,3

29,5 70,5

gränsad anställning 36,8 63,2 (307) 30,6 69,4

Till att börja med kan vi notera att andelen tidsbegränsat anställda i ma rialet är något indre än genomsnitten i landet åren 1993 och 2001. De nationella genomsnitten låg

å ett jobb.

te m

på 11,5 respektive 14,8 procent, medan siffrorna här ligger på 8,4 respektive 13,9 pro-cent (se tabell 3-A i tabellbilagan). Avvikelsen är inte så stor och heller inte överraskande eftersom bortfallet i intervju- och enkätundersökningar kan förväntas vara något större bland individer med tillfälliga jobb än bland fast anställda.

För att gå vidare till svarsfördelningen finner vi – för båda åren – att drygt 30 procent sagt sig vara villiga att vid arbetslöshet inom ett år flytta till annan ort för att f

Följaktligen var det drygt två tredjedelar som antingen svarade ”vänta” eller vet ej. De senare två sätten att svara har här förts samman i en kategori som får utgöra motpolen till de ”flyttbenägna” (kategorin ”vet ej” uppgår bara till cirka sex respektive sju procent de båda åren). Andelen bland de tidsbegränsat anställda som är beredda att flytta är klart högre än bland de fast anställda. Av de förra var det år 1993 drygt

44 procent som sade sig vara beredda att byta bostadsort för att få ett jobb och det innebär nästan 14 procentenheter mer än för de senare. Skillnaden mellan de två kategorierna av anställda är statistiskt signifikant. År 2001 hade båda kategorierna lägre andel jakande svar och skillnaden dem emellan har minskat avsevärt men är likväl statistiskt säker. Preliminärt finns det alltså ett visst stöd för hypotesen att tidsbegränsad anställning innebär högre flyttbenägenhet. Den fråga vi då måste ställa oss är huruvida det observerade mönstret kvarstår när vi kontrollerar för andra faktorer.

Dessförinnan ska vi emellertid studera utfallet på nästa fråga, dvs. den som speglar huruvida människor är beredda att acceptera en lönesänkning för att rädda sitt jobb. I Tabell 3-2 redovisas resultaten för fast och tidsbegränsat anställda vid de båda undersökningstillfällena år 1993 och 2001. En uppdelning har gjorts mellan de som svarat ja och de som svarat nej eller vet ej (kategorin ”vet ej” uppgår här till cirka åtta respektive sju procent). Det ska tilläggas att de som sade ja också ombads ange hur stor lönesänkning man var beredd att acceptera. De allra flesta uppgav sig kunna acceptera en reduktion upp till tio procent av den nuvarande lönen och bara en mindre andel kunde tänka sig en större minskning. Det finns inte här anledning att närmare uppmärksamma denna aspekt utan vi nöjer oss med att skilja mellan de som svarade ja och de som svarade nej eller att de inte visste.

Totalt sett var det ungefär 60 procent 1993 men endast cirka 36 procent 2001 som uppgav sig kunna godta en lönesänkning för att rädda sitt jobb. Att vi finner en så stor skillnad är något överraskande, men den kan tänkas sammanhänga med att svarspersonerna år 1993 på kort tid (undersökningen genomfördes i februari och mars det året) upplevt en dramatisk ökning av arbetslösheten. Bilden hade ju förändrats snabbt eftersom arbetsmarknaden ganska nyligen hade karakteriserats av överhettning.

Även om arbetslösheten år 2001 också var hög så var det då fjärde året i rad med något sjunkande arbetslöshetstal.

Tabell 3-2 Svarsfördelning bland fast och tidsbegränsat anställda på frågan ”Om din arbetsplats hotades av nedläggning skulle du då acceptera en lönesänkning om det var enda sättet att rädda ditt jobb?”. År 1993 och 2001. Procent.

Ja Nej/vet ej Totalt och antal 1993

Fast anställning 61,1 38,9 100 (866)

Tidsbegränsad anställning 51,3 48,7 100 (78)

Totalt 60,3 39,7 100 (944)

Chi²=2,87; p=0,090* (df 1)

2001

Fast anställning 36,6 63,4 100 (1905) Tidsbegränsad anställning 32,9 67,1 100 (307)

Totalt 36,1 63,9 100 (2212)

Chi²=1,60; p=0,205 ej sign. (df 1)

Frågan är nu vilka utfall som kan observeras för våra två huvudkategorier, de fast och de tidsbegränsat anställda. Andelen ja-svarare är större i den förra kategorin och detta gäller för båda åren även om skillnaden är statistiskt säkerställd endast för år 1993. De fast anställda tycks skilja sig från de med tidsbegränsad anställning genom att vara mer rädda om det jobb de har, och därför också mer beredda till eftergifter för att ha det kvar. Vi ska förstås först se efter om denna tolkning står sig när vi kontrollerar för andra variabler; om den gör det innebär det en indikation på något som nämnts ovan och som jag tror är mycket väsentligt i all diskussion om rörlighet, nämligen att olika former av rörlighet kan fungera som alternativa lösningar. Därmed ska vi gå närmare in på vad som inverkar på viljan att flytta geografiskt respektive sänka sin lön eller rättare sagt om de ovan redovisade sambanden håller när andra faktorer beaktas.