Den djupa internationella depressionen efter börskraschen 1929 sammanföll med en strukturell kris i den svenska ekonomin, vilket ledde till en betydande omvandling av industri och infrastruktur. Hela landet kom nu att successivt elektrifieras, vilket var en grundläggande förutsättning för den fortskridande mekaniseringen i industrin, och kring bilismen skapades under efterkrigstiden en rad tillväxtindustrier (järn- och stål, verkstadsprodukter, gummi, bostäder, vägnät osv.). Inriktningen på infrastrukturen var
3 Detta är för övrigt en hypotes i Tobias Karlssons tidigare nämnda doktorandprojekt.
för övrigt i linje med ekonomisk-politiska satsningar på ekonomisk stabilitet och social trygghet (t.ex. arbetslöshetspolitik och inrättande av obligatorisk arbetslöshetsförsäk-ring). Till en ökad inriktning på hemmamarknaden bidrog den internationella protek-tionismen på 1930-talet men också ökad efterfrågan på konsumtionsvaror. (Dahmén 1985; Magnusson 1996; Schön 2000.)
Jämfört med stora delar av övriga Europa klarade sig Sverige lindrigt undan trettiotals-krisen och stod efter andra världskriget med en intakt produktionsapparat. Den stora efterfrågan i det krigshärjade Europa på svenska exportprodukter bidrog till att vårt land under 1950- och 1960-talen upplevde en tid av hög ekonomisk och industriell tillväxt. Den industriella expansionen bars fram av storföretag inom den teknikinten-siva och exportinriktade verkstadsindustrin (varven, maskinindustrin, bilindustrin, den elektrotekniska industrin), men expansionen drog även med sig mindre företag som var underleverantörer och råvaruproducerande branscher. Exportindustrin kännetecknades under denna period av stordrift och stor ägarkoncentration. (Magnusson 1996; Schön 2000.)
En viktig bakgrund till exportindustrins expansion under 1950- och 1960-talen var de rationaliseringsrörelser som under lång tid bedrivits och som syftat till att öka produk-tiviteten. Den första rationaliseringsrörelsen startade på 1920-talet och hämtade inspi-ration från Frederic W. Taylors idéer om vetenskaplig arbetsledning. Den berörde främst den fortfarande hantverksmässigt präglade verkstadsindustrin och syftade till att öka arbetseffektiviteten utan att i grunden förändra själva produktionsprocessen. Den andra rationaliseringsvågen ägde rum under 1950- och 1960-talen och inspirerades av produktionsprinciperna i Fordfabrikerna i USA. Denna rationaliseringsrörelse var av-passad för storindustrins massproduktion av standardiserade produkter och innebar stora tekniska och arbetsorganisatoriska förändringar i företagen. Det fordistiska pro-duktionskonceptet fick sitt genombrott i Sverige under efterkrigstiden i de stora export-företagen, t.ex. genom introduktionen av produktionslinjer vid löpande band och MTM-metoden. (De Geer 1978; Isidorsson 2001.)
Den fordistiska produktionen kännetecknades av en långtgående vertikal och horison-tell arbetsdelning. Arbetsorganisationen var hierarkiskt uppbyggd med ordergivning uppifrån och nedåt och byggde på en strikt åtskillnad mellan tjänstemän och arbetare.
Inom arbetarkollektivet skedde också en specialisering eftersom mekaniseringen gjorde det möjligt att sönderdela arbetsuppgifterna i mindre moment. Kraven på yrkeskunska-per blev därmed lägre och outbildad arbetskraft kunde på kort tid lära sig ett begränsat antal ganska kvalificerade moment, t.ex. som maskinarbetare. (Lundh 2002a.) Den fordistiska arbetsorganisationen innebar alltså å ena sidan att arbetare respektive tjäns-temän fortsatte att tillhöra olika arbetskraftssegment, å andra sidan att skillnaderna mellan arbetare med olika arbetsuppgifter minskade. De hantverksmässiga inslagen i industriarbetet tenderade att minska, vilket innebar att andelen kvalificerade
yrkes-arbetare blev mindre medan gruppen okvalificerade yrkes-arbetare ökade. Inom denna grupp av okvalificerade ”operatörer” gjorde lägre kvalifikationskrav och utbildningskostnader olika arbetarkategorier mer utbytbara, vilket bör ha varit en allmän stimuli för arbets-byten mellan olika befattningar och branscher.
De ekonomiska kriserna i början av 1920- och 1930-talen och den strukturellt höga arbetslöshetsnivån under 1920-talet var tecken på att arbetskraftsefterfrågan var låg under hela mellankrigsperioden. Mobiliseringen under det andra världskriget och den starka industriella expansionen under efterkrigstiden gav däremot upphov till arbetskraftsbrist, både när det gällde yrkesutbildad (1940- och 1950-talen) och okvalificerad arbetskraft (1960-talet). Som en följd rekryterades gifta kvinnor och utländsk arbetskraft till industrin under denna period. (Lund & Ohlsson 1999.) Allt eftersom de olika länderna i Europa restaurerade sin produktionsapparat, minskade den svenska exportindustrins fördelaktiga läge. När den internationella konkurrensen ökade, började industrin försöka rationalisera och effektivisera verksamheten. (Schön 2000.) Det var i detta sammanhang som det fordistiska produktionskonceptet bröt igenom på bred front i Sverige.
Diagram 2-3 Index över interna flyttningar över församlingsgränser för de olika länen 1968–
Diagram 2-3 forts.
1= Stockholms län, 3=Uppsala län, 4=Södermanlands län, 5=Östergötlands län, 6=Jönköpings län, 7=Kronobergs län, 8=Kalmar län, 9=Gotlands län, 10=Blekinge län, 11=Kristianstads län, 12=Malmöhus län, 13=Hallands län, 14=Göteborgs och Bohus län, 15=Skaraborgs län, 16=Älvsborgs län, 17=Värmlands län, 18=Örebro län, 19=Västmanlands län, 20=Kopparbergs län, 21=Gävleborgs län, 22=Västernorrlands län, 23=Jämtlands län, 24=Västerbottens län, 25=Norrbottens län.
Anm.: Indexet är baserat på bruttoflyttningstalet för interna flyttningar över församlingsgränser inom länet.
Källa: Befolkningsförändringar (1968–1977).
När det gäller arbetskraftens rörlighet är förutsättningarna för forskningen något bättre än för perioden före 1930. Den officiella statistiken innehåller årliga uppgifter om in-terna flyttningar över församlingsgränser och från 1961 över länsgränser. I folkräk-ningarna gjordes under perioden också särskilda studier av internflyttningar och yrkes-byten. För 1950- och 1960-talen finns dessutom flera undersökningar av flyttnings-mönster och arbetsbyten.
Jämfört med 1920-talet ökar bruttoflyttningstalet (över församlingsgränser inklusive länsgränser) under 1930-talet, sjunker under det andra världskriget, men ökar åter i samband med krigsslutet. (Se Diagram 2-1.) Därefter sker en ny minskning till mitten av 1950-talet, varefter den interna rörligheten ökar fram till början av 1970-talet. De flesta länen följer detta mönster. (Se Diagram 2-2 och Diagram 2-3.) Ett undantag utgörs dock av Stockholms län där den geografiska rörligheten minskar under hela 1940- och 1950-talen. Slående är också den starkt ökade geografiska rörligheten 1930–
1945 i Norrlandslänen, i synnerhet Västerbottens län. Delvis är detta en följd av att en ökad flyttning till storstadsområdena får en större påverkan på bruttoflyttningstalet i dessa län.4
Under hela perioden 1930–1970 är trenden att de regionala flyttströmmarna har gått från glesbygd till tätbygd, huvudsakligen storstadsområdena där den expanderande industrin etablerats och administrationen lokaliserats. Endast Stockholms stad och län, Uppsala län, Malmöhus län och Göteborgs och Bohus län uppvisar ett positivt migra-tionsnetto under hela perioden. Västmanlands och Örebro län hade dock ett inflytt-ningsöverskott fram till 1960-talet. (Norborg 1974; Hofsten & Lundström 1976.) Under 1950-talet mottog de tre storstadsområdena en tredjedel av alla länsutflyttare (Jakobs-son 1969) och studier av det tidiga 1960-talet visar samma mönster (Helmfrid 1963).
I den särskilda folkräkningen 1935/36 redovisas hur stor andel av de sysselsatta inom olika näringsgrenar som sedan 1930 bytt yrke. Bytesfrekvensen var generellt större för
4 För län med få församlingar och följaktligen relativt få flyttningar över församlingsgränser inom länet, innebär en ökad utflyttning ur länet en förhållandevis stor förändring av den totala rörligheten.
arbetare än för tjänstemän och egna företagare, och riktningen var från jordbruk till industri och offentlig förvaltning. För samtliga yrkesgrupper hade sju procent av kvin-norna och nio procent av männen bytt yrke under femårsperioden. (Särskilda folkräk-ningen 1935/36.) Undersökfolkräk-ningen följs upp i folkräkfolkräk-ningen 1945 med en mer utförlig undersökning som visar ungefär samma mönster för perioden 1941–45, men som också tar upp kopplingen mellan yrkesbyte och flyttning. Där visas att 60 procent av de år 1945 kvarboende männen förvärvsarbetade inom samma detaljgrupp som de gjort 1940. Motsvarande andel för de som flyttat inom länen var 41 procent och till ett annat län 36 procent. För kvinnor låg andelen som bytte yrke cirka 20 procentenheter lägre i de olika fallen. (Folkräkningen den 31 december 1945.)
En liknande undersökning av förändringar mellan folkräkningarna 1950 och 1960, baserat på ett urval av var femtonde född individ, visar att rörligheten mellan olika näringsgrenar (på olika nivåer) var generellt större för flyttare än för kvarboende, lik-som den var större för män än för kvinnor. Studien visar också att det var stora skillna-der mellan näringsgrenarna. Inom jordbruket var flyttning mestadels förknippat med byte till annan näringsgren (män) eller utträde ur arbetskraften (kvinnor), medan byte till ett (annat) industriellt yrke också var frekvent inom industri, handel och tjänster.
Genomsnittet för samtliga näringsgrenar var att 51 procent av de manliga flyttarna och 25 procent av de kvinnliga bytte näringsgren eller yrke inom samma näringsgren. För de kvarboende var motsvarande andelar 28 procent för män och 20 procent för kvinnor.
(Jakobsson 1969.)
En undersökning av ett urval anställda i Norrköping tränger djupare in i de frågor som inte kan besvaras utifrån den aggregerade statistiken, t.ex. rörande skälen att byta jobb.
Studien omfattar cirka 750 arbetare och tjänstemän och avser perioden 1948–1958.
Den visar att cirka 25 procent av jobbytena var framtvingade av t.ex. permitteringar eller av att anställningen var tillfällig, och att en ungefär lika stor andel berodde på bristande trivsel i något avseende. Cirka en tredjedel av de som bytte jobb gjorde det av ekonomiska skäl. Bland ungdomar var bristande trivsel en vanligare orsak att byta jobb medan ekonomiska skäl var viktigare för äldre, speciellt tjänstemän. I en särskild un-dersökning visas också att flertalet av dem som bytte jobb fick högre lön än tidigare, ett mönster som var starkare vid frivilliga jobbyten och för tjänstemän. (Rundblad 1964.) I samband med SCB:s arbetskraftsundersökning 1967 gjordes en specialundersökning av de 13 procent av de yrkesverksamma som flyttat någon gång under den närmast föregående treårsperioden. De flesta hade flyttat över korta avstånd, närmare hälften högst fem mil. Det viktigaste flyttningsmotivet uppgavs av hälften av respondenterna vara arbets- och löneförhållandena, medan en femtedel angav bostadsförhållanden.
Andra lokala undersökningar har visat att arbets- och löneförhållandena var ett viktigt flyttningsmotiv. (Gerger 1968.)
Under perioden 1930–1975 har perspektivet på arbetskraftens rörlighet varierat i det offentliga samtalet. Under mellankrigstiden såg man, huvudsakligen utifrån teoretiska utgångspunkter, arbetslösheten som ett resultat av arbetskraftens trögrörlighet. (Arbets-kraftens omfattning, s 368–372, se också Bagge 1931 och Huss 1931.) Under efter-krigstiden var det i stället arbetskraftsbristen och arbetskraftens överrörlighet som sågs som ett problem medan nyttan av avfolkningen av skogslänen ifrågasattes. (Se t.ex.
Wallander 1948 och Meidner 1954.) Begreppet ”Hopp-Jerka” kom att beteckna den unge, något oansvarige arbetaren som i en tid med god tillgång på lediga jobb ägnade sig åt vad ekonomer idag kallar för ”job shoping”. En motsats och ett föredöme ut-gjorde i stället ”Stann-Anders”, den trogne arbetaren som höll fast vid sitt företag och hembygd. (Giesecke 1968.)
Diskussionen om vilka faktorer som stimulerat arbetskraftsrörligheten under perioden 1930–1975 bör rimligen börja med den ekonomiska strukturomvandlingen och den därtill länkade urbaniseringsprocessen. Expansiva industriföretag lokaliserades i stor utsträckning till Mälardalen och västra och södra Sverige, främst storstadsområdena.
En undersökning av rekryteringen av arbetskraft till Asea i Västerås på 1940-talet visar att arbetskraften kom från närområdet, från orter med annan metallindustri och från landsbygden i mer avlägsna regioner, t.ex. Norrland. Den ökade långväga migrationen förklaras med att behovet av kvalificerade metallarbetare ökat och att tillgången till okvalificerad arbetskraft i närområdet inte motsvarade efterfrågan. Att flyttningskost-naderna minskat var också viktigt för att arbetarhushåll skulle överväga att flytta. (Dahl 1951.)
Jämfört med förhållandena under den tidiga industrialiseringen var nu flyttkostnaderna lägre. Platsannonser i massproducerade dagstidningar spred information om lediga jobb och transportmedlen hade förbättrats. Cykelns introduktion som fortskaffningsmedel under mellankrigstiden och utbyggda spårvagnsnät i städerna bör ha ökat det möjliga avståndet mellan bostad och arbete, och därigenom ha vidgat den faktiska lokala ar-betsmarknaden. Som en följd av bilismens genombrott under efterkrigstiden har pend-ling kommit att utgöra ett alternativ till flyttning. (Thorburn 2001.)
Arbetskraftsbristen under det andra världskriget, som en följd av mobiliseringen, och därefter från krigsslutet till 1970-talet bidrog också till att öka arbetskraftens rörlighet. I den expansiva exportindustrin fanns gott om lediga jobb och den som var missnöjd med lönen eller andra arbetsförhållanden kunde försöka att få bättre villkor hos en annan arbetsgivare. De ovan refererade undersökningarna från 1950- och 1960-talen visar att det var sådana motiv som drev fram arbetsbyten.
Den fordistiska arbetsorganisationen bidrog till att underlätta arbetsbyten. Arbetet blev under 1950- och 1960-talen allt mer teknikstyrt och arbetsuppgifterna enklare för en växande majoritet av arbetarna. Företagens upplärningskostnader var för denna typ av
arbetskraft små, vilket för den enskilde anställde gjorde det enklare att byta till en ny arbetsgivare, till och med i en annan bransch än den man jobbat i hittills. För yrkesar-betare och tjänstemän som besatt mer företagsspecifik kunskap var det svårare att finna ett lämpligt jobb, och de var också mindre benägna att byta arbete än den okvalifice-rade arbetskraften. Även tjänstemännen bytte arbete om de kunde förbättra lönen eller arbetsförhållanden.
Svenska Arbetsgivareföreningen hade sedan storstrejken 1909 drivit linjen att det borde slutas riksavtal som standardiserade avtalens utformning och innehåll. Under mellan-krigstiden inkluderades lönevillkoren i denna standardiseringssträvan. SAF:s motiv var att motverka att enskilda företag konkurrerade och överbjöd varandra genom att t.ex.
erbjuda högre löner eller bättre anställningsförhållanden. I försöket att bli ett arbets-givarnas inköpsmonopol gick SAF så långt att man även vände sig mot företagsan-knutna välfärdsanordningar och tjänstebostäder, eftersom enskilda företag därigenom kunde tänkas locka till sig arbetare från andra företag, vilket betecknades som ”illojal konkurrens”. Under 1940-talet hade arbetsgivarna accepterat systemet med ett offent-ligt finansierat och administrerat socialförsäkringssystem, dvs. den moderna välfärds-staten. I kollektivavtalen inkluderades dessutom försäkringslösningar för de anställda som kompletteringar till det offentliga socialförsäkringarna, och inte heller dessa för-säkringar var knutna till enskilda företag utan följde med den anställde. (Lundh 2002.) Även om det inte var den ursprungliga avsikten från SAF:s sida, kom försöken att stan-dardisera anställningsvillkoren tillsammans med etablerandet av ett offentligt socialför-säkringssystem och företagsneutrala avtalsförsäkringar att möjliggöra ökad arbets-kraftsrörlighet. Flyttkostnaden (egentligen kostnaden för ett arbetsgivarbyte) reducera-des därmed. Alternativet, att fortsätta på den väg som en del företag inträtt på i slutet av 1800-talet med tjänstebostäder, vinstdelning, senioritetslöner och företagsanknutna pensionssystem, hade troligen lett till mindre arbetskraftsrörlighet.
Den löne- och arbetslöshetspolitik som fördes under efterkrigstiden bör också ha ökat arbetskraftens rörlighet. I ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” 1944 uttalade sig soci-aldemokratin för arbetsförmedling, omskolning och flyttningsbidrag för att öka arbets-kraftens rörlighet och motverka arbetslöshet. (Arbetarrörelsens efterkrigsprogram) I en rapport till LO-kongressen 1951 föreslog de båda LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner en modell som syftade till att förena LO:s lönepolitiska mål med pris-stabilitet och full sysselsättning. Modellen förordade en rollfördelning. Fackförening-arna skulle driva krav på löneökningar som låg i paritet med den årliga produktivitets-ökningen och hade en solidarisk fördelningsprofil enligt principen ”lika lön för lika arbete”. Regeringen skulle ha det stabiliseringspolitiska ansvaret och föra en generellt restriktiv ekonomisk politik för att motverka inflation. Man räknade med att den vinst-dämpande stabiliseringspolitiken och den solidariska lönepolitiken skulle framtvinga rationaliseringar och leda till att lågproduktiva företag slogs ut, dvs. påskynda
närings-livets strukturomvandling. Man menade också att det var statens uppgift att genom en aktiv och selektiv arbetsmarknadspolitik se till att de som blev arbetslösa fick nya an-ställningar igen. (Axelsson, Löfgren & Nilsson 1983; Lundh 2002.)
Rehn–Meidners modell innebar alltså att staten borde underlätta för arbetskraft att flytta från stagnerande bygder till industriellt och ekonomiskt expansiva regioner. Den myndighet som fick huvudansvaret för detta var den 1948 inrättade Arbetsmarknads-styrelsen (Ams). Fram till lågkonjunkturen 1957–59 dominerade platsförmedlingen helt utgifterna för anpassningsåtgärder. Då började satsningen på arbetsmarknadsutbildning öka och 1959 började man också betala olika slags flyttningsbidrag till arbetslösa.
Kring 1970 gick över hälften av Ams kostnader för anpassningsåtgärder till arbets-marknadsutbildning, en tiondel till rörlighetsstimulanser och en tredjedel till arbetsför-medling. År 1970 fick cirka 24.000 personer bidrag för att flytta till ett nytt arbete, vilket motsvarar 10 procent av internflyttningarna över länsgränser eller 5 procent över församlingsgränser. (Axelsson, Löfgren & Nilsson 1983.) De flesta studier av förmed-lingsverksamheten visar att den har ökat individers möjligheter att få jobb. Flyttnings-bidrag och arbetsmarknadsutbildning har dock i moderna studier visat sig ha små eller negativa effekter för samhällsekonomin och individerna. (Axelsson, Löfgren & Nilsson 1983; Ackum Agell & Lundin 2001.) Med tanke på att det under perioden 1945–1965 rådde en allmän överskottsefterfrågan på arbetskraft är det troligt att de selektiva ar-betsmarknadspolitiska åtgärderna hade en positiv inverkan på arbetskraftens jobbrör-lighet och interna flyttningar.
Svårigheterna att med flyttbidrag stimulera arbetsmigration i ett försämrat arbetsmark-nadsläge framgår av en studie av ”starthjälpsflyttare” som flyttade från sex norrländska kommuner 1969–1970. Studien visar att endast 22 procent bodde kvar på den nya in-flyttningsorten 1975, över 45 procent hade flyttat vidare till någon annan kommun och 35 procent hade återvänt till hemkommunen. I gruppen som återvände var arbetare överrepresenterade och tjänstemän underrepresenterade, vilket kan förklaras av arbets-marknadssituationen och/eller preferenser. (Åberg 1980.)
Ytterligare en institutionell förändring som skett har gällt könsarbetsdelningen. I den framväxande industrin arbetade kvinnor och män i skilda segment, precis som i jord-bruket. Kvinnojobben var i första hand avsedda för ogifta kvinnor, medan gifta kvinnor inte förväntades arbeta utanför hushållet om de inte var tvungna för ekonomins skull.
Under mellankrigstiden inleddes de gifta kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, en process som fortsatte under efterkrigstiden. I samband med detta förbjöds regler som hindrade kvinnor att ha kvar en anställning efter det att de gift sig och fått barn. (Lane 2004.) Med de gifta kvinnornas ökade arbetskraftsdeltagande och avskaffandet av de formella regler som konstituerade det manliga respektive kvinnliga arbetsmarknads-segmentet, ges arbetskraftens rörlighet en ny dimension. Inga formella hinder fanns lägre kvar för arbetsbyten mellan traditionellt manliga och kvinnliga jobb.
Liberaliseringen av den tidigare restriktiva invandringspolitiken efter det andra världs-kriget möjliggjorde för utländska arbetskraftsinvandrare att träda in på den svenska arbetsmarknaden. I vissa fall skedde importen av utländsk arbetskraft i ordnad form där svenska och utländska myndigheter samarbetade, men de flesta invandrare reste in i Sverige på eget initiativ. Enligt den praxis som tillämpades under 1950- och första hälften av 1960-talet kunde enskilt hitresta invandrare i egenskap av turister under tre månader söka anställning i landet. När ett anställningserbjudande förelåg, beviljades nästan undantagslöst uppehålls- och arbetstillstånd. Den som redan hade en anställning, kunde också söka ett nytt jobb med goda möjligheter att få stanna kvar. (Lundh &
Ohlsson 1999.) Den liberala invandrings- och tillståndspolitiken bidrog på så vis till att öka arbetskraftens rörlighet under decennierna med ekonomisk och industriell tillväxt efter krigsslutet. För perioden 1946–1974 motsvarade invandringen 5 procent av den interna inflyttningen över församlingsgränser. (Se Diagram 2-4.)
Diagram 2-4 Flyttningar över nationsgränser 1851–2003. (In- och utflyttningstalen.)
12
Anm.: Inflyttningstalet beräknas som antalet under året från utlandet inflyttade per 1.000 individer i medelbefolkningen.
Utflyttningstalet beräknas på motsvarande sätt.
Källa: Historisk statistik för Sverige (1851–1967); Befolkningsförändringar (1968–1990);
Befolkningsstatistik (1991–2003).
Under så gott som hela perioden 1930–1975 har den totala lönespridningen mellan olika branscher inom tillverkningsindustrin minskat, trots att relativlönerna förändrats ganska drastiskt mellan branscher (ökat i exportsektorn, minskat i hemmamarknadsin-riktade branscher). Löneskillnaderna mellan män och kvinnor minskade också under perioden. (Lundh 2002a; Svensson 1995.) En tolkning av den minskade lönespridningen
0 2 4 6 8 10
1875 1900 1925 1950 1975 2000
Invandring
Utvandring
är att den är ett resultat av ökad rörlighet hos arbetskraften. I en studie förklaras de minskade löneskillnaderna mellan män och kvinnor i industrin som en sammansätt-ningseffekt. Kvinnor har lämnat låglönebranscher och i större utsträckning sökt sig till mansdominerade branscher med högre löner. (Svensson 1995.) Den allmänt minskade lönespridningen skulle i konsekvens med detta synsätt kunna förklaras med att arbets-byten och interna flyttningar har förbättrat matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft på lokala arbetsmarknader, i vissa branscher eller yrken. Den konvergens i per capita-inkomster som man har kunnat konstatera under mellan- och efterkrigstiden skulle i så fall inte bara förklaras av ökad rörlighet hos kapital och teknik utan också hos arbetskraften. (Persson 1997.) En studie av internmigrationen under 1960-talet finner emellertid inget stöd för tanken att den omfattande omflyttningen skulle ha utjämnat regionala skillnader i inkomster och sysselsättning. (Dahlberg & Holmlund 1978.) En alternativ förklaring är att lönespridningen minskat till följd av den av LO förda solidariska lönepolitiken. (Löfström 1989, 1990/91.) Sedan slutet av 1950-talet har de centrala avtalen innehållit olika konstruktioner som givit extra lönepåslag till branscher och personer med låga löner inom LO-kollektivet, vilket har bidragit till en mindre
är att den är ett resultat av ökad rörlighet hos arbetskraften. I en studie förklaras de minskade löneskillnaderna mellan män och kvinnor i industrin som en sammansätt-ningseffekt. Kvinnor har lämnat låglönebranscher och i större utsträckning sökt sig till mansdominerade branscher med högre löner. (Svensson 1995.) Den allmänt minskade lönespridningen skulle i konsekvens med detta synsätt kunna förklaras med att arbets-byten och interna flyttningar har förbättrat matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft på lokala arbetsmarknader, i vissa branscher eller yrken. Den konvergens i per capita-inkomster som man har kunnat konstatera under mellan- och efterkrigstiden skulle i så fall inte bara förklaras av ökad rörlighet hos kapital och teknik utan också hos arbetskraften. (Persson 1997.) En studie av internmigrationen under 1960-talet finner emellertid inget stöd för tanken att den omfattande omflyttningen skulle ha utjämnat regionala skillnader i inkomster och sysselsättning. (Dahlberg & Holmlund 1978.) En alternativ förklaring är att lönespridningen minskat till följd av den av LO förda solidariska lönepolitiken. (Löfström 1989, 1990/91.) Sedan slutet av 1950-talet har de centrala avtalen innehållit olika konstruktioner som givit extra lönepåslag till branscher och personer med låga löner inom LO-kollektivet, vilket har bidragit till en mindre