Ambitionen hos privatpersoner såväl som företag och offentliga myndigheter att åstadkomma hållbar utveckling genererar mängder av projekt. Projekt för hållbar utveckling inom offentliga sektorn kan därför ha vitt skilda ursprung, medan det ena sätts igång som en lokal aktivitet av eldsjälar på en arbetsplats kan det andra ingå som en del i ett länsövergripande målarbete med arbets- grupper på ett flertal nivåer. Vilka långvariga effekter och konsekvenser projekten får beror inte enbart på om det finns politiska beslut bakom utan tycks också hänga samman med politikernas engagemang och i vilken mån det finns en strategi med tydligt innehåll bakom besluten. En strategi som gör klart vad det ska hållbaras till och som öppnar för förändringar i synsätt hos fler än de direkt berörda.
Både Sonja och Ingrid gav exempel på att det inte räcker med entusiasm och goda resultat för att (enskilda) projekt på kort sikt ska få spridning eller bekräftelse i vidare kretsar. Det finns till och med en risk att entusiasmen i stället kan vändas till misstro när personalens engagemang inte väcker gehör hos beslutsfattare. Sonjas beskrivning av förskolepersonal som anammat kommunens (illa understödda) budskap om att öka andelen ekologiska livsmedel gav en bild av detta:
”Ja de var ju verkligen entusiastiska! Men sen så fick de inget stöd och så var det pengarna, det började bli knapert och det går som det går. Det är ju det som är så synd! Jag menar att tro sedan att man bara kan komma tillbaka och starta upp och starta upp.”
Exemplet påminner en del om hur arbetet med jämställdhet ibland bedrivs. Projekt startas och människor uppmuntras till förändringar men när dessa får konsekvenser på andra ställen i organisationen så stöter man på problem och det finns varken stöd eller strategi för hur detta ska hanteras. När det gäller jämställdhetsarbete finns det forskning som pekar på hur väsentligt det är med tydlighet om vad som ska uppnås, vad det ska förändras till men också vad som inte är önskvärt (Runardotter & Mörtberg, 2004). I likhet med dessa resultat angående jämställdhetsarbete menar jag att det kan bli svårt att finna varaktiga resultat av arbete för hållbarhet så länge det inte finns en gemensam överenskommelse om vad som konkret ska uppnås med hållbarhetsarbetet och hur, på vilket sätt, det ska ske.
I Ingrids fall fanns det möjlighet att utnyttja de goda resultaten trots att projekttiden runnit ut. Det gick att fortsätta på den inslagna vägen och vänta ut en mer långtgående strategi från kommunen. Hon berättade:
”Jag trodde då att arbetet skulle fortplanta sig i andra kök i [kommunen] men det gjorde det inte per automatik. Vi fortsatte fastän vi inte hade ekonomi i samma omfattning men med de här [tidigare genomförda] förändringarna så blev det inte speciellt mycket dyrare.”
Personalen har en lokal, situerad kunskap, förvärvad genom göranden och handlanden, om hur och vad som fungerar i köken men deras möjligheter och förmåga att driva lyckade resultat vidare utan stöd från den övriga organisationen är starkt begränsade. Att se till att projektet redan från början har en tydlig strategi för hur resultaten skall förvaltas eller att bereda väg för detta under projektets gång var en viktig erfarenhet som projektledarna gjort. Sonja beskrev hur en aktivitet i det regionala projektet Näreko utformats särskilt för vad hon kallar nyckelpersoner:
”…nyckelpersoner som politiker och chefer fick en halv dags utbildning kring det här med miljö, hälsa, mat. De hade möjlighet att diskutera varför och hur man kunde jobba med det här i sin kommun. Det är ju också ett sätt att få dem att inse hur viktigt det är att de är med. Finns inte politiker och chefer med så är det väldigt svårt att göra någonting. Jag menar, köken de drar ju igång saker och ting men känner… får de inget stöd sedan - sakta men säkert rinner det ut. Det var ju därför det var så viktigt att få politiker och chefer att inse att de är viktiga stöd.”
Det stöd Sonja ville se från nyckelpersonerna var mångfasetterat, det handlade, förutom om formuleringar på papper, om både ekonomiska och sociala förutsättningar:
”Generellt tycker jag man kan säga att det är väldigt lätt att man skriver målformuleringar, budgethandlingar och annat, att det här är prioriterade frågor, man ska jobba med det och så vidare. Men sedan lämnar man inte förutsättningar. Man ger inte förutsättningar för sådan verksamhet, så att man kan jobba med det, utan på något sätt släpper man det bara. Så tycker de att ”Ja, nu har vi gjort vårt”, men man följer inte upp det och man ger inte tillräckligt stöd.
…
[Stödet] kan vara både ekonomiskt, alltså reda pengar, personal är ju också reda pengar, men så kan det även vara det sociala stödet, den sociala biten, att man uppmuntrar, att man ser och att man lyfter fram. Det är väldigt viktigt också egentligen, att överhuvudtaget uppmärksammas. Det tycker jag, om man nu ska yttra sig generellt, att det lyser med sin frånvaro från många politiker och chefer. Faktiskt. Och att man då inte lägger upp en lite mer tydlig strategi.
Det är så himla sårbart, det är klart, en eldsjäl och en motor behövs ju i början men det måste vara en kombination med en vilja från politiskt håll också, från chefshåll! Annars faller det i det alltså, annars så faller det!”
Sonjas uttalanden visar på hur viktig den medvetna, ansvarstagande, viljan hos beslutsfattarna är. Att det finns uppföljningsbara kriterier på hur hållbar utveckling ska uppnås och kunskap om varför detta är viktigt. Förutom ekonomiska resurser pekade Sonja på hur viktigt det sociala stödet i form av uppmuntran och uppmärksamhet är, att den politiska viljan ges tydliga uttryck. Sonja beskrev innehållet i den strategi hon efterfrågade som att det måste vara stabilt och trygga de ekonomiska och personella resurserna. Hon sa:
”…jag menar att det är viktigt att man har en strategi klar för sig. Ska vi satsa på, om vi nu säger exempelvis ekologiskt, då får man göra det även om det blåser lite kallt! Om det nu skulle bli… ja, rent ekonomiskt, lite sämre, kan man ju inte bara säga ”Jamen då skippar vi det nu då” Vilka signaler sänder det?
…
Jag menar att tar man sådana beslut i kommunen eller i en verksamhet, var man än är; så är det frågor som ska prioriteras, man ska jobba med det. Då ska de ju anställa folk också, som är intresserade av frågorna. Det är också viktigt, annars blir det lite tomma ord ju.”
Sammanfattningsvis framstår behovet av genomgripande strategier starkt när Ingrid och Sonja beskriver sina erfarenheter. Önskemålen om att strategierna ska innefatta tydliga och uttalade ekonomiska ramar såväl som socialt stöd från beslutsfattare visar på nödvändigheten av beslutsfattarnas delaktighet i projekten. Dessutom behövs en tydlighet i vilket slags samhälle förändrings- strategierna skall leda till, vilket är målet, hur ser kriterierna ut? Om det inte finns samförstånd om vart strävan ska sikta så riskerar projektarbetena att resultera i samma sak som många jämställdhetsprojekt gjort, att verksamheten återgår till den ursprungliga.