Figurations are not figurative ways of thinking, but rather more materialistic mappings of situated, or embedded and embodied, positions (Braidotti, 2002, s. 2)
Jag har tidigare, se sidan 38, definierat Donna Haraways (1991) begrepp
situerade kunskaper men utvecklar det nu som en figuration. "Situerade" är min
direkta översättning av "situated", ett begrepp som på svenska inte känns alldeles lätthanterligt eller begripligt. Jag associerar ordet med begreppet "in situ" som används i samband med geotekniska undersökningar för att beteckna förhållanden och jord- eller markegenskaper "på plats", "i fält". Undersökningsresultaten är beroende av historiska såväl som nutida och dagsaktuella relationer och händelser, istiden har betydelse likaväl som den
omgivande geografin, senare markanvändning och dagens övergående regnskur. Utifrån den förståelsen försöker jag undvika att ge situering enbart betydelsen geografisk lokalisering eller likställa begreppet med "ståndpunkt" som jag upplever mer betonar historiska händelser och erfarenheter än de dagsaktuella relationerna och förhållandena. Det är möjligt att jag missar ytterligare dimensioner i "situerad kunskap" eller saknar grund för att förstå alla de "underdimensioner" som ryms inom dessa tre "basdimensioner" (geografisk lokalisering, historiska händelser och erfarenheter, dagsaktuella relationer och förhållanden) som jag tänker mig åtminstone för tillfället skapar nöjaktiga delförutsättningar för förståelser av hållbar utveckling.
Donna Haraway har också gjort bruk av cyborgen, en sammansättning av levande organism och maskin där maskinen kompenserar eller påverkar funktioner i organismen. Cyborgen används för att beskriva avdikotomise- ringen, de upplösta gränserna mellan natur och kultur, mellan naturligt och konstgjort. Förutom gränsöverskridande representerar cyborgkaraktären också kraftfulla sammansmältningar och riskabla möjligheter (”potent fusions and dangerous possibilities” (Haraway, 1991, s. 154). Haraway vill att cyborgen ska tolkas eller användas med detta dubbla perspektiv, inte som antingen det ena eller det andra, som jag ser det ett sätt att ta sig an den efterfrågade ansvarigheten. Cyborger existerar inte bara som litterära figurer inom science- fiction, de är högst verkliga i vår vardag, flera av oss kvalar in med hjälp av P- piller, pace-maker-apparater, proteser …
OncoMouse™ är ett exempel på en cyborg, en genmanipulerad mus, det första patenterade djuret i världen, framtaget för att främja forskningen om cancer, särskilt bröstcancer (Haraway, 1997a, b). I Haraways text subjektifieras musen genom att benämnas ”hon/han” (”s/he”) i stället för ”den” och uppvärderas därmed till en varelse vars erfarenheter kan hanteras i termer och språkform som annars är förbehållet människa. Haraway fullföljer sin strategi genom att beskriva OncoMouse™ som sin syster eller släkting vars perspektiv ges betydelse i frågor som i vems tjänst, till vilken nytta, med vilket resultat, rättfärdigas hennes liv, lidande och död. Med detta strategiska perspektiv kan både förhoppningar om bättre mänskligt liv och på vilket sätt, med vilken rätt, vi nyttjar djur (eller andra resurser) för våra förhoppningar, diskuteras. Svaren, menar Haraway, kommer inte att vara entydiga eller slutgiltiga men väsentliga för utvecklandet av teknovetenskaplig praxis (Haraway, 1997a, b).
Ytterligare en figur i Donna Haraways samling är coyoten, en nord- amerikansk prärievarg som har stor betydelse i indiansk mytologi. Där har den rollen som trickster, en lurifax, skojare, räven är det närmast jämförbara om vi ska gå till svensk faunamytologi och västerländsk fabelvärld. Haraway använder coyoten för att beteckna det osäkra, det oförutsägbara i vad vi kallar ”naturen” och dess samspel med det teknovetenskapliga.
Det är inte nödvändigt att polarisera motsättningen mellan Shiva och Haraway, Nina Lykke visar att det finns möjligheter att se paralleller, om än med både likheter och skillnader, i deras förklaringsmodeller; Shivas natur- gudinna Prakriti, som har kontakt med både det materiella och det spirituella, och Haraways cyborg och coyote i kombination. Genom att erkänna och dra nytta av respektive förståelseramar är det möjligt att, som Lykke (1996, s. 43) avslutar:
”kalde både kyborg, koyote og gudinde frem i strategiske diskussioner om ændring af eksisterende koblinger mellem teknovidenskab og globale magtstrukturer”.
Lykkes exempel ovan menar jag kan vara ett sätt att genom Donna Haraways figuration diffraktion tillvarata den mångfald av situerade, partiella, kunskaper som till exempel de ovan nämnda synsätten kan ge upphov till är. Kan kraften med sin riktning och storlek också visualisera att teknovetenskapliga processer skapar diffraktionsmönster som utifrån mottagarens situering får skilda konsekvenser och förståelser? Donna Haraway använder begreppet diffraktion för att åskådliggöra att en feministisk form av vetenskaplig objektivitet fordrar kunskap inställd på resonans i stället för dikotomi (Haraway, 2000, s. 71). Det tolkar jag som att forskaren - och vetenskapen - behöver vara lyhörd för svagare frekvenser och uppmärksam på såväl sin egen som andras situering för att undvika att bli snärjd av invanda eller på annat sätt dominerande förståelser. Som resonanslåda eller klangbotten kan forskaren och veten- skapandet, genom förstärkning av gömda eller skymda situeringar, återge och möjliggöra diskussioner om ansvarligt ställningstagande och effekterna av vetenskapen, tekniken, teknologin. Det innebär också medvetenhet om och utnyttjande av att "det hållbara" har lokal dimension och bygger på situerade erfarenheter och kunskaper. Haraway använder begreppet för att beskriva hur fenomen skapar mönster i det nuvarande genom sin historia, beroende av hur, genom vad, det ”filtrerats”. Det visualiserar att utifrån mottagarens situering får till exempel teknovetenskapliga processer skilda konsekvenser och förståelser. Andra forskare som använt sig av diffraktion har gett sina förklaringar olika tyngdpunkt vilket jag tycker är intressant att redogöra för här och därigenom skapa förståelse av dess figurativa mening.
Christina Mörtberg (2003) tar fasta på Haraways avsikt att låta diffraktion illustrera hur skilda positioner, uppfattningar, kunskaper existerar samtidigt och inverkar på varandra. Det mönster som slutligen fångas upp representerar de val och kriterier som gett vågen dess riktning (Mörtberg, 2003). Karen Barad (2003) ser diffraktionsmönstrets ljusa fält i mörka partier och vice versa som ett sätt att förstå det icke definitiva i gränser vilket jag menar kan vara en bra utgångspunkt för att uppfatta djupare och vidare innehåll i det praktiska
arbetet med hållbar utveckling. Till exempel så är diffraktionsmönstret i Barads tolkning en bild av att det sociala finns i det natur-/teknovetenskapliga och det natur-/teknovetenskapliga i det sociala. Barad (2000, s. 245) poängterar också att med diffrakterade analyser utforskas olikheter som skapas i och genom gränsdragande aktiviteter. Donna Haraway beskriver diffrak- tionsmönstret som registrerandet av en process (Haraway, 2000, s. 104) och min förhoppning är att föreställningen om diffraktion ska bidra till fler dimensioner i analysen än om jag hållit mig till en enbart reflekterande analys. Jag inledde det här kapitlet om feministiska vetenskapspositioner med en berättelse om mina erfarenheter från uppväxtåren, hur jag kom att välja att utbilda mig till civilingenjör och min känsla av att något saknades i utbildningen och i vad som förväntades av mig i rollen som civilingenjör. Med insikter om hur kraftfullt teknologiutvecklingen och –användningen påverkar samhället lokalt och globalt, nu och i framtiden menar jag att de forskningsförändrande ansatser som feministisk teknovetenskap bidragit med är av stort intresse i utforskandet av hållbar utveckling i offentliga storkök. För att åskådliggöra detta har jag dels redovisat exempel på hur feministisk forskning placerat sig inom teknik- och naturvetenskaperna, dels hur teknik och teknologier styr och påverkar vår vardag och världsuppfattning. Som en bakgrund till kapitlets avslutande stycke om feministisk teknovetenskap beskrev jag kortfattat begreppen epistemologi, metodologi och metod i relation till feministisk forskning samt en längre redogörelse för tre olika positioner inom feministisk epistemologi. Jag har också redogjort för figureringar som är av vikt för mitt utforskande av hållbar utveckling. I nästa kapitel behandlar jag det metodologiska ramverket för min avhandling samt de metoder jag valt att använda mig av vid insamling och analys av empirin.
metod
Avhandlingen kan, som jag skrev i inledningen, karaktäriseras som experimentell eller metodologisk i och med att mitt andra syfte är att testa hur diffraktion som figuration visar på olika aspekter och förståelser av hållbar utveckling. Avhandlingen bygger alltså på diffraktion i flera olika plan. I ett basplan återfinns empirin som inte är enhetlig utan består av flera olika typer. Utifrån dessa varierar insamlingsmetoderna och resulterar i olika diffraktions- mönster som jag använder i analysen. Jag har använt ett flertal olika metoder eller tekniker, dels vid insamlandet och dels vid analysen av empirin, dessa presenteras i kapitlet. Metoderna kopplar jag i det följande till diffraktion som metodologi. Diffraktion blir alltså, med hänvisning till Stanley och Wise (1990), ett perspektiv eller ramverk för metoderna.
Som metodologi påminner diffraktion närmast om reflexiv tolkning som det beskrivs av Mats Alvesson och Kaj Sköldberg (1994, s. 324):
”Vi har [därför] valt termen reflexiv tolkning som central term för att markera det öppna spelet av reflexion över olika tolkningsskikt […] Reflexiv har dubbel betydelse, den anger också att skikten reflekteras i
varandra. Ett dominerande skikt kan t ex innehålla reflexer av andra skikt
och två eller flera skikt kan stå i växelverkan och ömsevis utöva inflytande på varandra”
Jag menar att diffraktion kan vara ett bättre sätt att åskådliggöra till exempel den växelverkan och ömsevisa inverkan av olika skikt som Alvesson och Sköldberg talar om. Donna Haraway (1999, s. 320) ger följande beskrivning av diffraktion och hur den metodologiskt kan illustrera effekterna av olikheter:
“Diffraction does not produce ‘the same’ displaced, as reflection and refraction do. Diffraction is a mapping of interference, not of replication,
reflection, or reproduction. A diffraction pattern does not map where differences appear, but rather maps where the effects of difference appear.” Haraway kommenterar också problemet med reflektion och reflexivitet och hon skriver:
”Reflexivity has been much recommended as a critical practice, but my suspicion is that reflexivity, like reflection, only displaces the same elsewhere, setting up the worries about copy and original and the search for the authentic and really real. Reflexivity is a bad trope for escaping the false choice between realism and relativism in thinking about strong objectivism and situated knowledges in technoscientific knowledge.” (Haraway, 1997b, s. 16)
Haraway betonar alltså att: ”Diffraction is the production of difference patterns in the world, not just of the same reflected – displaced – elsewhere” (Haraway, 1997b, s. 268). Diffraktion tydliggör att det handlar om resultatet av interaktionen, processerna, snarare än återspeglingar av den ursprungliga bilden eller bilderna. För att skapa ett ramverk, en metodologi, som klarar att rymma mina teoretiska utgångspunkter använder jag alltså Haraways figura- tion diffraktion. Diffraktion eller skapandet av olika mönster ser jag som användbar i problematiserandet av hållbar utveckling.
Alvesson och Sköldberg (1994, s. 324-25) fortsätter med att förklara vad de lägger i begreppet ”tolkning”:
”Med tolkning avses att det inte finns några självklara, enkla eller odiskutabla regler eller procedurer och att centrala inslag blir forskarens omdöme, intuition, förmåga att ”se och peka på något” samt beaktande av en mer eller mindre uttalad dialog – med undersökningssubjekt, med aspekter av sig själv, vilka ej är förskansade bakom en forskarposition, och med läsaren”.
Tolkningen är således inte en process som enbart infinner sig vid analysering av empirin. Hanne Haavind (2000) framhåller tolkande metod som steg i en rörelse. Hon skriver:
”Fortolkning er en form for transformasjon av et meningsinnhold til et annet. [...] Ved den transformasjonen eller bearbeidingen som leder fra den ene til den andre fremstillingen, vil meningsinnholdet i andre fremstillingen fortsatt vise til meningsinnholdet i den første fremstillingen” (Haavind, 2000, s. 28).
Haavind illustrerar metoden schematiskt som steg i forskningsprocessen där varje steg har kontakt med såväl framförvarande som bakomliggande steg i
processen och där varje rörelse till nästa steg grundas på en rad beslut om hur fortskridandet ska ske; ”…prosessen blir delt opp i trinn for å antyde at det fattes en rekke beslutninger om fremgangsmåter” (Haavind, 2000, s. 29-30). Två exempel på de steg som Haavinds schematiska figur visar är ”Interaksjon med andres erfaringsverden” och ”Materiale, notater, opptak, utskrifter”. Transformationen mellan dessa består av observationer och intervjuer, genom dessa pekar alltså materialet som observationer eller intervjuer resulterat i, tillbaks till interaktionen. En del av den empiri jag använt mig av består av just olika former av interaktion med andras ”erfarenhetsvärldar”. Aktörer i dessa erfarenhetsvärldar är exempelvis människor, teknologier, normer och policies som rör hållbar utveckling och offentliga sektorns storkök och interaktionen blir en slags konversation mellan dessa, mig och feministisk teknovetenskap. Med Donna Haraways (1991, s. 198) ord kan det beskrivas på följande sätt:
“Actors come in many and wonderful forms. Accounts of a ‘real’ world do not, then depend on a logic of ‘discovery’, but on a power-charged social relation of ’conversation’”.
Diffraktion är ursprungligen ett fysikaliskt begrepp som används för att beskriva uppdelning av en vågrörelse. Nationalencyklopedin förklarar begreppet på följande vis:
diffraktion (nylat. diffra´ctio, av lat. diffri´ngo 'bryta sönder') innebär att vågor (elektromagnetiska vågor, partikelvågor, vattenvågor, ljudvågor) böjer av vid en skarp kant eller spalt. Diffraktion medför att ljus som träffar en smal spalt inte ger en skarpt avgränsad ljusbild på en skärm. Man får en breddad och något diffus centralbild med svaga sekundära bilder på ömse sidor, åtskilda av mörker på regelbundna avstånd från centrum (Nationalencyklopedin 2006).
Donna Haraway presenterar och använder figurationen som ett optiskt fenomen vilket gör den lättillgänglig, åtminstone för seende. Eftersom jag utgår från hennes beskrivning refererar jag fortsättningsvis huvudsakligen till fenomen som uppstår när man studerar elektromagnetiska vågor med våglängd som kan uppfattas av det mänskliga ögat. Mönstret av ljus och mörker på skärmen, som nämns i Nationalencyklopedin ovan, beror på interferens; att vågorna, efter att de böjt av vid spaltens kanter, samverkar så att de antingen förstärker eller mer eller mindre släcker ut varandra. Om ett gitter används, så att ljuset kan passera genom flera spalter, placerade bredvid varandra i förhållande till vågens rörelseriktning, syns också färgspektra
eftersom gittret medför konstruktiv, förstärkande, interferens av olika våglängder och därmed frekvenser24, se fig.1.
Figur 1. Diffraktion
Diffraktionen är en bärande vågrörelse i mitt avhandlingsarbete. Begreppet har vuxit fram som en metodologi vilken inverkat på både de metoder jag använt vid insamlingen av empiri, på analysen och på avhandlingsbygget. Med Thyrza Nichols Goodeves ord i samtal med Donna Haraway, har det blivit ”an apt way to discuss your methodology – seeing both the history of how something came to ”be” as well as what it is simultaneously” (Haraway, 2000, s. 104). Vid experimentella försök med diffraktion ingår allt som oftast utrustning, till exempel gitter av olika typer och linser, med syfte att få fram vissa effekter. På samma sätt menar jag att diffraktion som metodologi inte kan uppfattas som ett enkelt avbildande utan alltid är beroende av på vilka sätt den genereras. Det är också värt att påpeka att det diffraktionsmönster vi ser är en reflektion så även om det i slutändan är avhandlingen som utgör skärmen som fångar upp mönstret är din läsning beroende av vad avhandlingen klarar att reflektera.
24 Olika färger har olika frekvens.
S S S S A