Mitt avhandlingsarbete visar att det inom offentliga sektorns måltidsproduk- tion finns ett brett spektrum av teknologier och teknologiska system som på olika sätt kan relatera till hållbar utveckling. Ett påtagligt resultat är att den människotäta verksamheten gör det uppenbart att teknologier för hållbar utveckling inte enbart handlar om teknologin i sig och dess inverkan på de ekologiska resurserna utan har stor betydelse för de socioekonomiska och kulturella delarna av hållbar utveckling. Minst lika ofta som teknikutveckling har berörts, har kopplingar till hälsa och miljö kommit fram. Dessa begrepp har tydlig koppling till de mål som eftersträvas, vi vill leva med god hälsa i god miljö, och kan på ett sätt uppfattas som mer diffusa än påtaglig teknik. Jag ser det som en öppning för att diskutera de teknologiska systemens konse- kvenser och dess relation till skapandet av hållbar utveckling.
När kryddorna i köken omnämns som del av en teknologi genom till- satser av syntetiska smakförstärkare är det ett påtagligt exempel på att det tekniska tar sig uttryck som inte alltid stämmer med den dominerande bilden av teknik. Om vi förstår att smakförstärkta kryddor betraktas som teknologi kan det vara lättare att se hur även matvarorna och måltiderna ordnas utifrån sina teknologiska sammanhang. Den kunskapen skapar bredare underlag för beslut om den kommunala måltidsverksamheten. Valen av teknologi upplåter till en början större utrymme åt alternativ och flexibla lösningar men ju snävare besluten tas desto mer fastlåsta blir de möjliga utvecklingsriktningarna
för samhället. En strävan efter robust hållbar utveckling behöver ta hänsyn även till det oberäkneliga och därför menar jag att val av teknologier som lämnar minimalt utrymme för alternativa lösningar inte är optimala för mänsklighetens överlevnad. Donna Haraways figuration coyoten (Haraway, 2000) blir här användbar för förståelsen av hur ”det oberäkneliga” kan hanteras. Det oberäkneliga finner sig inte i de gränser vi sätter upp. Vi måste i stället lära oss att uppfatta den stimulerande utmaningen i att vara beredda på det oväntade, beredda på att ibland bli lurade.
Mina resultat visar alltså att det finns stor potential i att använda måltids- produktionen i offentliga sektorn som inspirationskälla eller exempel på hur hållbar teknologiutveckling innefattar både hanteringen av naturresurser och uppfyllandet av mänskliga behov. Måltidsproduktionen inom offentliga sektorn kan erbjuda mycket erfarenhet och inspiration för arbete med hållbar utveckling. Erfarenhet och inspiration som kan bidra till demokratiserande och icke-reduktionistiska förhållningssätt. För att uppnå det behöver användarnas deltagande då får karaktären av verklig delaktighet där deras expertis kommer till uttryck i anpassningen av teknologiska system och inte enbart resulterar i att användarnas egen anpassningsförmåga utnyttjas. Ingenjörer skolas ofta i att avgränsa, uttala sig enbart om det vi ”säkert” kan veta, skala av det som står utanför vår makt. Yrkesutövningen blir därmed reduktionistisk på ett sätt som inte gynnar framgångsrik utveckling.
Allmänhetens deltagande i hållbar utveckling är en central tes i Agenda 21 men villkoren för deltagandet kan variera starkt. Teknologianvändningen har stor betydelse för hur hållbar utveckling lyckas och på vilket sätt delaktigheten möjliggörs är därför intressant. Att ett lokalt komposteringssystem rent av
kräver deltagande och engagemang - åtminstone från några - är givet men
även storskaliga system kan vinna på att lokalt engagemang är möjligt; om det går att välja miljömärkta diskmedel och förnyelsebar energi till diskmaskinen så kan det inspirera till ytterligare handlingar och diskussioner som leder till förändringar för hållbar utveckling. Kanske blir det mer intressant att vara resurseffektiv och försöka minska el- och vattenanvändning vid diskningen, kanske väcks tankar hos både barn och vuxna om vad som sker med diskvattnet, avloppsreningens förutsättningar, kretsloppet och hur vi påverkar det, från det nära, synliga och påtagliga, till de mer abstrakta sammanhangen.
En viktig aspekt som framkommit och som är än mer tydlig med tanke på att studien inte är kvantitativ, är att förutsättningarna för den offentliga sektorns måltidsproduktion kan vara vitt skilda från region till region men också mellan kommuner och inom dessa. Att förutsättningarna inte är desamma beroende på om måltiderna ska serveras i en by flera mil från tätorten eller mitt i storstadens centrum kan tyckas självklart men när båda dessa ställen är avhängiga teknologiska system är det inte givet att
anpassningen i första hand sker med hänsyn till förutsättningarna hos varje enskild användare. Snarare kan det då vara de skilda produktionsenheterna som får anpassa sig. För att anpassningen skall kunna ske på bästa tänkbara ställe menar jag att hänsyn behöver tas till de situerade kunskaper som finns inom organisationen.
Den tekniska utrustningen i köken som överensstämmer med vår gängse syn av ”teknik” tycks inte vara föremål för några genomgripande förändringar med utgångspunkt i hållbar utveckling, till exempel med avseende på minskat resursutnyttjande. Däremot visar mitt arbete att det görs omfattande förändringar i de teknologiska system som ingår i den offentliga sektorns mål- tidsproduktion. Dessa förändringar är inte alltid föranledda av att samhället behöver utvecklas i hållbar riktning utan kan snarare ta sin utgångspunkt i ett behov hos kommunen att spara pengar. Ändå går det att se möjligheter att hantera även ekonomiskt betingade förändringar i ett ramverk av de förutsättningar som diskussioner om hållbar utveckling ger. När till exempel ett måltidsproduktionssystem som cook-and-chill är tänkt att införas behöver det diskuteras även i termer av hållbar utveckling. Dessa diskussioner behöver också sträcka sig längre än till sådant som tycks möjligt att beräkna, som eventuellt kortare transportsträckor och utsläppsreduktioner. Kommer den tillagade och uttransporterade maten att göra den nytta som är verksamhetens ursprungliga mål? Var och hur går det att ersätta den sociala och kulturella värdeförlust som det kan innebära att tillagningen av måltiderna sker på ett ställe medan serveringen sker någon annanstans och då riskerar att främst handla om teknikaliteter som kylvaruhantering och uppvärmingsutrustning och serveringstemperatur. Finns det ett värde för den pedagogiska verksamheten i hur måltidsproduktionen organiseras? Utifrån mina intervjuer menar jag att måltidsproduktionen utgör en outnyttjad potential för verksamheten i skolan. Där ryms underlag för de flesta undervisningsämnen men möjligheten att utnyttja det skiljer sig markant om tillagningen sker på plats från råvara till måltid eller om måltidsproduktionen endast kommer till uttryck som en färdiglagad maträtt, färdig att värmas och förses med bikomponenter i form av sallad och potatis.