Bevara familjesammanhållningen

Runtom i Europa finns det tecken som tyder på att familjen förändras och utvecklas.

Exempelvis ingås allt färre äktenskap, man gifter sig allt senare och allt fler äktenskap upplöses. 2001 ingicks 5 äktenskap per 1 000 invånare i de 15 EU-länderna jämfört med 8 år 1970. Den uppskattade antalet skilsmässor för äktenskap som ingicks 1960 var 15 % medan siffran nästan fördubblades till 28 % för äktenskap som ingicks 1980.

Utvecklingen mot mindre hushåll och fler personer som lever ensamma i alla åldrar

fortsätter också. Antalet barn som lever med endast en förälder ökar dessutom markant, och antalet par med barn minskar också. År 2000 levde 10 % av barnen mellan 0 och 14 år med endast en vuxen jämfört med 6 % 1990. Den övervägande majoriteten av de ensamstående föräldrarna är kvinnor.

Samtidigt förändras samhället på många sätt, vilket innebär nya och specifika krav på familjen som till exempel längre utbildning, balans mellan arbete och fritid, ökad arbetslöshet (även bland ungdomar), stöd till omsorg av äldre, deltagande i långtidsvård och kostnader för bostäder. Dessa tendenser visar på hur viktiga familjefrågorna är i medlemsstaterna. Det är också tydligt att familjens möjligheter att möta de krav som ställs på den påverkas av politiken på många områden som till exempel sysselsättning, social trygghet och hälso- och sjukvård, men det är också viktigt att övervaka hur politiken på de olika områdena påverkar familjen som sådan.

Även om förutsättningarna och synsätten är olika i medlemsstaterna är utmaningarna och lösningarna ofta likartade. Till exempel påpekar de flesta medlemsstater att familjestorleken – både när det gäller antalet barn och antalet föräldrar – påverkar sannolikheten för social utestängning. I allmänhet förefaller risken att bli socialt utestängd vara högre för ensamstående föräldrar än för familjer med tre eller flera barn i de flesta medlemsstater. I tider då den ekonomiska situationen är relativt svår är risken dessutom större för dessa grupper. Denna fråga har tagits upp särskilt av till exempel Nederländerna och Luxemburg, där man betonar vikten av att upprätthålla rättvis fördelning i svåra tider.

Mot bakgrund av de många familjerelaterade frågor som beskrivits ovan har ett stort antal åtgärder, som väntat, införts rörande dessa frågor, både riktade åtgärder inom familjepolitiken och mer övergripande åtgärder på andra politikområden. När det gäller familjepolitiken råder stor enighet bland medlemsstaterna att syftet är att stödja föräldrar så att de inte blir ekonomiskt missgynnade, och att göra det möjligt för dem att investera i sina barns välgång. Detta är något man strävar efter på flera sätt i många medlemsstater och olika typer av mekanismer har införts för att stödja familjebildning. Mekanismerna kan vara åtgärder för alla familjer som till exempel garanterad minimiinkomst, förlängd föräldraledighet eller högre ersättning eller ökad möjlighet till flexibel arbetstid eller deltidsarbete (alla medlemsstater), och det kan också vara åtgärder till förmån för särskilda undergrupper som till exempel högre bidrag vid tvillingfödsel (Irland), vid flerbarnsfödsel (Österrike) eller vid det första barnets födelse (t.ex. Finland) eller lägre skolavgift för stora familjer (Spanien). Eftersom arbete vanligen anses vara en nyckelfaktor för social integration och eftersom medlemsstaterna har åtagit sig att öka sysselsättningen bland kvinnor erkänns i alla nationella handlingsplaner vikten av att familjer kan uppnå balans mellan arbete och familjeliv. Detta ämne tas upp under två huvudrubriker: familjebildning och balans i arbetslivet, och vård av de äldre generationerna.

När det gäller familjebildning betonar alla medlemsstater vikten av att göra det möjligt att kombinera arbete eller studier med föräldraskap. Förutom rätt till föräldraledighet är en av de viktigaste faktorerna tillgång till barnomsorg. Ett av de mål som angavs vid Europeiska rådet i Barcelona (2002) var att medlemsstaterna skulle ”ha som mål att det,

med hänsyn till efterfrågan på barnomsorgsmöjligheter och i enlighet med nationella mönster, senast 2010 skall finnas barnomsorg för minst 90 % av barnen mellan tre år och den obligatoriska skolåldern och för minst 33 % av barnen under tre år”.

Medlemsstaterna (särskilt medlemsstaterna vid Medelhavet och Förenade kungariket) har betonat att endast tillgång till barnomsorg inte är tillräckligt för att få in fler kvinnor på arbetsmarknaden. Barnomsorg måste tillhandahållas till rimlig kostnad (vilket är särskilt viktigt för stora familjer och ensamstående föräldrar), finnas tillgänglig på tider som är förenliga med arbetstider och vara av hög kvalitet.

Frågan om kostnaderna för barnomsorg är en del av den övergripande debatten om att föräldrar som arbetar eller studerar inte skall vara ekonomiskt missgynnade för detta.

Som väntat finns det en rad ekonomiska (skattemässiga förmåner och/eller kontantförmåner) initiativ i alla medlemsstater som är inriktade på denna mycket viktiga fråga. Ett barnbidrag för ensamstående föräldrar har till exempel införts i Skottland som finansieras med 24 miljoner pund (34 miljoner euro) mellan 2001 och 2004 för att stödja ensamstående föräldrar att vidareutbilda och utbilda sig genom att bidra till kostnader för ytterligare barnomsorg. Detta bidrag ger ensamstående föräldrar möjlighet att studera för att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden och det ger på så sätt deras barn en tryggare framtid – ett ämne som tas upp flera gånger i de nationella handlingsplanerna. Tendensen att erbjuda bidrag som stöd till högre utbildning och livslångt lärande på högskolenivå ligger i linje med Lissabonstrategin och fokuseringen på tillträde till informationssamhället. Tidigare var stöd till livslångt lärande begränsat till utbildning på grundläggande nivå. Ytterligare ett exempel är Sverige där fler platser skapats inom barnomsorgen och maxtaxa för barnomsorg har införts.

En annan intressant fråga gäller valfrihet. Sedan juli 2002 har Danmarks kommuner haft möjlighet att ge föräldrar ett ekonomiskt bidrag för att se efter sina barn under en begränsad period istället för att placera dem på daghem. Om föräldrar vill komma ut på arbetsmarknaden igen efter att under en period ha tagit hand om sina barn har alla medlemsstater system för att hjälpa dem tillbaka till arbete.

Att erbjuda tjänster av god kvalitet som är passande och lättillgängliga och som alla medborgare har råd med är fortfarande en utmaning för vissa medlemsstater. Särskilt uppgiften att öka tillgången på hälso- och sjukvård och omvårdnad, i synnerhet för äldre och psykiskt sjuka, ges ny prioritet i många nationella handlingsplaner. Det finns skillnader i hur ”institutionaliserad” äldrevården är i de olika medlemsstaterna. I Grekland är till exempel huvudmålet att de äldre och funktionshindrade skall kunna stanna kvar i sin invanda fysiska och sociala miljö, att familjesammanhållningen skall bevaras och att institutionsvård och social utestängning skall undvikas. Det råder dock allmän enighet bland medlemsstaterna om att det i allt högre grad är nödvändigt med viss formalisering av vården för att stödja, men inte ersätta familjens roll. Av detta skäl har nu majoriteten av medlemsstaterna infört ledighet för anhörigvård och system för vårdbidrag. Detta gör det möjligt för äldre att få vård i familjehemmet samtidigt som bidrag eller skatteavdrag beviljas för att se till att vårdaren inte missgynnas ekonomiskt. I Österrike är till exempel arbetstagare som tar på sig detta ansvar skyddade mot arbetslöshet och uppsägning. Sjukförsäkringar och pensionsförsäkringar betalas också för dem under den period de vårdar en anhörig. Ytterligare ett exempel finns i Irland där ett

system för vårdledighet har införts som garanterar anställning, utbetalningar från socialförsäkringen och bibehållna socialförsäkringsavgifter i upp till 65 veckor.

Bryta överföring av fattigdom mellan generationerna

I de nationella handlingsplanerna från 2003 erkänner medlemsstaterna att fattigdom och social utestängning kan överföras från en generation till nästa och detta är inget nytt. Man ger dock ännu mer erkännande än tidigare åt att människor som växer upp i fattigdom löper hög risk att bli nästa generations fattiga och arbetslösa. Man uppmärksammar i högre grad på vilket sätt fattigdom överförs mellan generationerna och betonar att man måste ta itu med fattigdom bland barn för att bryta cirkeln.

I de flesta nationella handlingsplanerna behandlar medlemsstaterna nödvändigheten av att bryta överföringen av fattigdom mellan generationerna, och man inför nya politiska åtgärder och utökar befintliga åtgärder för att ta itu med problemen på detta område.

Åtgärderna ser olika ut i olika medlemsstater. I till exempel Österrike, Danmark, Finland, Spanien och Förenade kungariket talas det om att man från tidig ålder måste identifiera de barn som löper risk att drabbas av fattigdom och vidta lämpliga åtgärder. Barncentra håller till exempel på att inrättas i missgynnade områden i Förenade kungariket och i Sverige har man inrättat en arbetsgrupp som specifikt skall analysera situationen för ungdomar i särskilt utsatta familjer för att bryta överföring av fattigdom mellan generationerna.

PROJEKT FÖR ATT GE BOSTÄDER OCH EKONOMISKT STÖD TILL FAMILJER MED PROBLEM

(BERGSKOMMUNEN CIGNO, VALLE BIFERNO, ITALIEN)

Syftet med detta projekt är att hjälpa familjer som av olika skäl riskerar att drabbas av social utestängning och som också har svårt att hantera relationerna mellan föräldrar och barn. De prioriterade målen för projektet är följande:

– Undvika omhändertagande av barn och återupprätta normala familjerelationer.

– Förbättra och återställa familjers utbildningsresurser.

– Förbättra föräldrarnas förmåga att sköta hushållet och ta hand om sina barn.

– Skapa ett nätverk av förbindelser mellan familjen och omgivningen.

– Främja ett förfarande för att erbjuda verkliga lösningar på familjeproblem.

– Förhindra psykiska och sociala problem bland minderåriga genom att främja en harmonisk och fullständig utveckling av deras personlighet.

Dessa syften och mål genomförs genom arbete med olika arbetsmarknadsparter för att bygga upp ett solidaritetsnätverk kring familjen. I stödåtgärderna till familjerna ingår hjälp med problem rörande vård av barn under de tre första levnadsmånaderna, svårigheter för barn i skolan och hjälp vid de mest kritiska tidpunkterna under dagen. Man planerar även att införa ekonomiskt stöd i form av ett bidrag som familjerna kan söka. Denna strategi ses som ett praktiskt alternativ till att låta familjer komma till ett kontor för att genomgå familjeterapi.