Tillgång till kultur

mycket uppmärksamhet åt att främja utbildningsmöjligheter för äldre, även om det nu finns allt fler goda exempel i medlemsstaterna på informellt livslångt lärande över generationsgränserna.

Det dominerande intrycket är att de utbildningsmöjligheter som beskrivs i handlingsplanerna framför handlar om att främja ett inträde i arbetslivet. Eftersom de flesta av de invånare som är utestängda från samhället inte har något arbete bör möjligheterna till livslångt lärande även handla om levnadskunskap, överlevnadsteknik, aktivt medborgarskap och social kompetens. Det sägs mycket lite om att göra kunskapssamhället tillgängligt även för personer som saknar betald sysselsättning och därför betraktas som ”inaktiva” på arbetsmarknaden och detta berör särskilt kvinnor.

Det är slående att tillgången till högre utbildning får så lite uppmärksamhet i de flesta nationella handlingsplaner, trots att syftet med politiken för ett livslångt lärande i Europa är att öppna upp den högre utbildningen för personer som saknar studietraditioner och få fler personer från etniska och kulturella minoriteter att läsa vid universitet. Sverige gör emellertid bättre tillgång till högre utbildning för män och kvinnor, oavsett etnisk bakgrund, till ett av sina huvudmål. Förenade kungariket nämner ett åtgärdspaket för att ge ensamstående föräldrar som genomgår vidareutbildning eller högre utbildning hjälp med kostnaderna för barnomsorg. Irland har en rad olika program för att öka utsatta gruppers deltagande i högskoleutbildningen, bland annat den särskilda fonden för studenter med funktionshinder, stödfonden för studenter och inrättandet av den nationella myndigheten för tillgång till högre utbildning.

socialt kapital och genom att vara en utlösande faktor för ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning.

Trots kulturens centrala roll i den sociala integrationsprocessen kännetecknas de nationella handlingsplanerna från 2003 av en slående brist på strategier för att utforma en kulturpolitik för alla. Några nationella handlingsplaner ger frågan om tillgång till kultur större utrymme än i handlingsplanerna från 2001 (Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg). Många medlemsstater ägnar dock fortfarande denna fråga liten eller ingen uppmärksamhet. I flera fall där tillgång till kultur nämns handlar det bara om att öka tillgången till kulturinstitutioner som museer och bibliotek, vilket även om det är viktigt bara är en del av vad som måste göras. Inte ens här nämns intressanta initiativ i medlemsstaterna, till exempel utbildningen av personal på kulturinstitutioner som teatrar, museer och bibliotek till förmedlare av livslångt lärande för att göra utbildningsmöjligheter mer tillgängliga och attraktiva och nå ut till icke-traditionella besökare, eller utbildningen av skådespelare med mångkulturell bakgrund för teaterverksamhet med socialt utestängda personer. Lika viktiga och omfattande insatser som pågår ute på fältet i många länder, särskilt lokal konstverksamhet och biblioteks, museers och teatrars uppsökande verksamhet för att nå ut till marginaliserade grupper, redovisas inte på ett tillfredsställande sätt i de nationella handlingsplanerna. Detta kan tyda på att vissa nationella handlingsplaner inte fäster tillräcklig vikt vid att anknyta till och bygga vidare på erfarenheter som har gjorts ute på fältet, där det redan finns ett betydande samarbete mellan aktörer inom näringsliv, samhälle, kultur och arbetsmarknad. I många fall verkar det också bero på att relevanta kulturministerier och myndigheter inte har medverkat i utarbetandet av de nationella handlingsplanerna. Det kan emellertid också vara ett tecken på att många kulturministerier och myndigheter inte inser hur relevanta planerna för social integration är för deras arbete och att det inte finns någon koppling mellan de övergripande socialpolitiska och kulturpolitiska målen – dvs.

att frågorna om fattigdom och social integration inte beaktas inom kulturpolitiken. Mer generellt kan det också bero på att det saknas en verkligt flerdimensionell förståelse av social utestängning och på att de nationella handlingsplanerna tenderar att lägga alltför stor vikt vid sysselsättning på bekostnad av andra viktiga faktorer, istället för att se dem som ömsesidigt förstärkande. Att mångfalden av lokal kulturell verksamhet, som direkt främjar social integration, inte är tillräckligt synlig på politisk nivå är särskilt oroande i tider av lågkonjunktur. Den betydelse som en stor del av denna verksamhet har för att motverka social utestängning kanske inte uppskattas och verksamheten kanske inte längre prioriteras för ekonomiskt stöd, till exempel från EU:s strukturfonder som har lämnat mycket värdefulla bidrag på detta område.

De nationella handlingsplanerna från Danmark, Finland, Grekland, Irland och Luxemburg nämner program för att öka tillgången till kultur och för att få barn att delta i kulturella aktiviteter. Danmark betonar att många kulturinstitutioner, som bibliotek och museer, är tillgängliga till ett lågt pris eller kostnadsfritt och därför tros bidra till att förhindra social utestängning. För att stödja deltagandet i kulturlivet strävar regeringen efter att stödja kulturella aktiviteter för barn genom nätverk mellan större institutioner som Kulturarvsstyrelsen, Biblioteksstyrelsen, Filminstituttet och Kunststyrelsen.

Grekland tar upp ett program som drivs av arbetsmarknads- och socialministeriet för att ge kuponger för gratis inträde till teaterföreställningar, utomhusbio på sommaren,

konserter och andra kulturevenemang samt gratisbiljetter till föreställningar på Epidaurus och andra antika teatrar. Grekland tar också upp bibliotekens roll, inte minst i avlägsna landsbygdsregioner. Finland nämner också den fortsatt kostnadsfria tillgången till grundläggande bibliotekstjänster och deras roll för tillgången till kunskap och kultur.

Irland slår fast att allt eftersom den allmänna tillgången till konst och kultur förbättras och deltagandet i konstnärlig och kulturell verksamhet ökar kommer detta att få positiva konsekvenser för socialt missgynnade personer och grupper.

Initiativen för att öka tillgången till kultur beskrivs mer ingående av Frankrike, Sverige och Förenade kungariket. Sverige beskriver Dagordning för kultur 2003–2006, som omfattar en rad initiativ i syfte att göra kulturella aktiviteter mer tillgängliga. Förenade kungariket fastställer tillgång till kultur som ett särskilt politiskt mål och det är ett mål som delas av de regionala styrena. Skottland har till exempel lagt fram en nationell strategi för kultur och målet är att öka antalet underrepresenterade grupper, i synnerhet barn och ungdomar, som deltar i kultur och idrott med 5 % fram till 2006. Flera intressanta initiativ i England beskrivs, däribland kreativa partnerskap som syftar till att utveckla den kreativa potentialen hos barn i eftersatta områden. Frankrike föreslår en rad innovativa insatser för att öka deltagandet i kulturella aktiviteter och för att öka förståelsen mellan kultursektorn och de missgynnade grupperna. Ett nätverk för att bekämpa utestängning inom kultursektorn föreslås. Belgien och Portugal behandlar frågan mycket ingående och betonar den centrala betydelse som tillgången till kultur har för att främja social integration. Portugal understryker sambandet mellan utbildning och kultur och möjligheterna till personlig utveckling och att komma till rätta med strukturella orättvisor i grundutbildningen. Belgien presenterar uppgifter om deltagandet i kulturella aktiviteter och tar upp det låga deltagandet bland människor som riskerar att drabbas av fattigdom. Den belgiska nationella handlingsplanen beskriver också flera initiativ för att motverka utestängning till följd av bristande tillgång till kultur och för att främja kulturella initiativ till förmån för de mest utsatta. Som ett gott exempel nämns ett intressant projekt som går ut på att öka tillgången till kultur för de fattigaste genom att dela ut kulturcheckar.

DAGORDNING FÖR KULTUR 2003–2006 (SVERIGE)

Kulturdepartementet presenterade i början av 2003 en dagordning för kultur 2003–2006. I syfte att öppna kulturlivet för fler kommer bland annat fri entré genomföras på ett antal centrala statliga museer. Andra inslag i dagordningen är fortsatta insatser för barn och ungdomar, funktionshindrade, kultur i arbetslivet och att öka de regionala satsningarna. Härtill genomförs löpande till och med 2005 en uppföljning av sänkningen av mervärdesskatt på böcker och tidskrifter från 25 procent till 6 procent inom ramen för regeringens bokpriskommission. Professionella konstnärer och kulturutövare i skolor, på arbetsplatser eller i helt oprövade miljöer är en väg att öppna kulturen för fler. Under perioden 2003–2006 kommer Kulturdepartementet tillsammans med kulturarbetare, konstnärsorganisationer och arbetsgivare att pröva konstnärens roll även i andra sammanhang än dem som det allmänna kulturlivet erbjuder.

En aspekt av tillgången till kultur som blir allt viktigare är kulturens roll för att främja integration i samhällen där ökad invandring leder till större etnisk och kulturell mångfald.

Att främja social integration och social sammanhållning är inte en fråga om likformighet.

Kultur är en viktig särskiljande faktor och ett samhälle måste därför tillåta att olika

kulturer utövas. På samma sätt kan ökad tillgång till kulturella aktiviteter för majoriteten i samhället bidra till ökad förståelse och en känsla av tillhörighet, så länge målet inte är att alla skall vara lika. I detta sammanhang slås det i den finska nationella handlingsplanen fast att det behövs riktat stöd för kulturell mångfald inför den beräknade ökningen av Finlands invandrarbefolkning. Det övergripande politiska målet är att förhindra en ökning av de kulturella konflikterna och att främja etniska gruppers deltagande i samhällslivet.

Regeringen har också planer på att lägga fram ett invandrarpolitiskt program som skall främja de språkliga och kulturella rättigheterna för barn från etniska grupper.