Förhindra social utestängning som drabbar barn

Fattigdom bland barn är ett problem som många medlemsstater ser allvarligt på. Åtgärder för att förebygga och lindra det återkommer ofta i de nationella handlingsplanerna från 2003. I flera handlingsplaner ingår fattigdom och utestängning bland barn som en av de viktigaste prioriteringarna (Förenade kungariket, Irland, Italien, Luxemburg, Portugal Sverige, Tyskland). Medlemsstaterna återkommer ständigt till det faktum att för att nå framgång på längre sikt i utrotningen av fattigdomen är det avgörande att den kedja av fattigdom som går i arv mellan generationerna bryts. Detta innebär en starkare fokusering på den sociala integrationen av barn och, eventuellt, att motverka de negativa delarna av det sociala arvet.

Vissa medlemsstater betonar barnens rättigheter inom ramen för FN:s konvention om barnets rättigheter och barns rätt att växa upp i en psykiskt och fysiskt sett säker omgivning. Sverige, till exempel, betonar att FN:s konvention bör tas i beaktande på alla politikområden och att barnens bästa skall beaktas i alla beslut och åtgärder som berör dem. Riksdagen har nyligen godkänt bestämmelser i ett ytterligare steg mot efterlevnaden av konventionen. Österrike kommer att införliva FN-konventionen i sin konstitution och kommer före 2004 att har lagt fram en nationell handlingsplan för barn och ungdomar.

Barnens rätt återspeglas också i den grekiska handlingsplanen med utnämnandet av en barnombudsman. Även Irland har för avsikt att utse en ombudsman som komplement till att den nationella barnbyrån inrättas. Syftet med byrån är att regeringens verksamhet beträffande barn och frågor om social integration skall bli bättre fokuserad och få större genomslagskraft. Den franska handlingsplanen belyser den roll som ombudet för barnens rättigheter har när det gäller att försvara och främja barnens rätt, framför allt med avseende på strategier för skydd av barn. I många länder finns emellertid inga tecken på några planer gällande barns och ungdomars rättigheter. Detta betyder i praktiken att prioritet ges åt att grunda tjänsterna för barn och ungdomar på de vuxnas uppfattning av vad barn och ungdomar behöver, snarare än på deras ”rätt” till allmänt överenskomna tjänster. Det finns således särskilt stor variation när det gäller grundläggande tjänster, som hälso- och sjukvård och utbildning, och även beträffande mer allmänna frågor, som den ålder då en kvinnas samtycke till sexuellt umgänge äger giltighet och behandlingen av marginaliserade grupper. De länder som lägger mindre vikt vid barnens rättigheter tenderar att se barn och ungdomar som framtida arbetstagare snarare än att förbättra deras nuvarande livskvalitet.

Den begränsade fokuseringen på barns och ungas rättigheter i många av de nationella handlingsplanerna är inte förvånande med tanke på deras mycket begränsade inblandning i utarbetandet av planerna. Det hjälper också att förklara den bristande användningen av indikatorer på barns och ungas erfarenheter av fattigdom och social utestängning utifrån deras eget perspektiv. De länder där fattigdom bland barn ingår som en huvudindikator

tenderar att använda 60 % av medianinkomsten som indikator snarare än de mer omfattande indikatorerna på utestängning, även om Irland använder sin indikator för bestående fattigdom i vilken inkomst- och utestängningsåtgärder kombineras. Det är slående att många nationella handlingsplaner går längre än Laeken-indikatorerna på andra områden, men inte när det gäller frågor som berör barn och ungdomar. Detta är ett område för framtida utveckling¹⁹. Ett uppmuntrande framsteg rapporteras i Irland där man planerar att inleda en nationell longitudinell studie på barn.

Det framgår i de nationella handlingsplanerna att enighet råder om att det krävs åtgärder på många olika politikområden för att förebygga och minska fattigdomen bland barn. Det är således inte förvånande att det är en fråga som genomsyrar många delar i handlingsplanerna. Viktiga insatser och strategier omfattas i avsnitten om sysselsättning, barnomsorg, social trygghet, utbildning, hälso- och sjukvård och familjen.

FRÄMJA VÄLFÄRDEN BLAND BARN OCH UNGDOMAR (FINLAND)

Åbo-strategin är inriktad på barn, ungdomar och barnfamiljer. Strategin bygger på en nätverksmodell, som styrs och kontrolleras av en ledningsgrupp som hanterar frågor om barns och ungdomars välfärd. Ledningsgruppens medlemmar är bl.a. experter från alla myndigheter och en stadsplanerare. Man har i samarbete med Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (STAKES) utvecklat indikatorer för att kunna följa upp relevanta faktorer. Indikatorerna stöds av en treårig ”barnbudget”, som är ett instrument för att kontrollera hur mycket de olika myndigheterna verkligen spenderar per år på barn- och ungdomsfrågor.

Förutom projekten för att utveckla indikatorer och resursövervakning (barnbudget)håller en modell för miljökonsekvensbedömningar ur barns synvinkel (MKB för barn) på att tas fram för att se till att barns synpunkter beaktas i samband med markanvändning och stadsplanering.

Tre generella synsätt beträffande fattigdom bland barn framträder – 1) utveckla ett integrerat och holistiskt synsätt, 2) göra insatser i ett tidigt skede och 3) stödja barn närhelst det går inom familjen och samhället. I Förenade kungariket sätter man kampen mot fattigdom bland barn i centrum för strategin – en omfattande insats i hela regeringen och betydande investeringar och kompletterande resurser framgår tydligt. Med ett ambitiöst sikte inställt på att halvera fattigdomen bland barn före 2010 och utrota den före 2020 lägger man i Förenade kungariket stor vikt vid partnerskap, samarbete mellan olika organ och tidiga insatser. Sure Start-programmet är ett viktigt initiativ för att ta itu med behoven hos de mest missgynnade barnen upp till tre år genom ett nätverk av barncentra i områden med mycket stora behov. Ett annat kännetecken i Förenade kungarikets synsätt är att man bygger från grunden och upp mot bakgrund av lokala behov, och att tjänsterna utformas och tillhandahålls tillsammans med barn och föräldrar. Detta framgår tydligt i barnfonden (the Children’s Fund) där man arbetar med barn mellan 5 och 13 år som visar tidiga tecken på att riskera social utestängning. Sverige betonar att arrangemang som fungerar bra för alla barn – allmänna system och bredbaserade lösningar som gynnar en stor majoritet – är särskilt lämpade för barn i riskzonen. Där har man nyligen förstärkt

19 Det bör i detta sammanhang påpekas att överföringen av fattigdom och social utestängning från en generation till en annan, barnens situation och en långvarit utsatthet för risker också är viktiga frågor för en arbetsgrupp inom kommissionen som arbetar med att ta fram indikatorer för strategin för hållbar utveckling på land- och EU-nivå.

bestämmelserna gällande skydd av barn i riskzonen. Man har även inrättat en arbetsgrupp för analys av situationen bland unga människor i utsatta familjer i syfte att kartlägga inom vilka områden det krävs ytterligare åtgärder. För att förebygga och ta itu med barnmisshandel har åtgärder föreslagits för att stärka samarbetet mellan polis, skola, förskola, hälso- och sjukvård och socialtjänst. I Tyskland koncentrerar man sig på att göra samhället barn- och familjevänligt och på sitt program för utveckling och möjligheter för barn och ungdomar i missgynnade områden. Man betonar betydelsen av samband mellan områden som välfärd för ungdom, skola, arbetsförmedling, stadsplanering samt socialpolitik, hälso- och sjukvårdspolitik och kulturpolitik. Finland betonar tidiga insatser och utveckling av gemensamma tjänster och samarbete mellan olika yrkesgrupper. Där har man bland annat för avsikt att stärka och utvidga sin modell för tidiga insatser med ett samarbete mellan social välfärd, hälso- och sjukvård, polis, utbildningsmyndigheter och icke-statliga organisationer, och kommer särskilt att uppmärksamma barn med psykiska problem. Portugal betonar en rad olika prioriteringar, däribland tidiga insatser och familjestöd. Man håller också på att inrätta lokala planer för skydd av barn och ungdomar i riskzonen i 39 kommuner. Grekland understryker hur viktigt det är för barns utveckling att de har tillgång till tjänster som utbildning, hälso-och sjukvård hälso-och kultur samt även till inkomststöd. Spanien har för avsikt att lägga fram en nationell strategi för barn och ungdom i svårigheter och i social riskzon och att tillsammans med icke-statliga organisationer utveckla integrerade program för förebyggande och ingripande när det gäller minderåriga i riskzonen.

PLAN FÖR UTROTANDE AV BARNARBETE (PORTUGAL)

PEETI-planen infördes i Portugal 1998 som ett led i en aktiv socialpolitik för att främja enskilda medborgares (minderåriga och deras familjer) och allmänhetens engagemang och ansvarstagande i kampen mot barnarbete.

Målen med PEETI är att: i) kartlägga, följa upp och karaktärisera situationen för unga som utnyttjas för barnarbete eller farliga arbetsuppgifter efter att ha hoppat av skolan; ii) garantera att de situationer som upptäcks inom ramen för PEETI åtgärdas, framför allt genom projekt inom ramen för den individuella utbildningsplanen (PIEF), med hjälp av flexibla och differentierade strategier samt genom skollovsprogrammet; iii) bekämpa de värsta formerna av barnarbete (ILO:s konvention nr. 182 och rekommendation nr. 190 som ratificerats av Portugal); iv) främja social integration och integrering i utbildningsväsendet av barn och ungdomar som utnyttjats för barnarbete.

Planen var avsedd att hjälpa minderåriga i följande situationer: elever som har hoppat av skolan;

minderåriga som riskerar att tvingas ut i arbetslivet tidigt; barn som utnyttjas för barnarbete och de värsta formerna av barnarbete. För att nå dessa mål vidtar PEETI metodiskt följande åtgärder:

upptäcka/diagnostisera/rapportera barnarbete och elever som hoppar av skolan; integrerade program och individuella utbildningsplaner; program/projekt för skollov; beviljande av utbildningsstipendier, uppföljning av de värsta formerna av barnarbete. Planen har fem strukturer för regional samordning av PIEF, där representanter för PEETI, IEFP, DRE och ISSS ingår. I samtliga fem regioner finns en regional PEETI-samordnare för respektive zon.

Stor betoning läggs vid att inrikta sig på barn som löper särskild risk och som upplever ett negativt socialt arv. Danmark inrättar en ministerkommitté för att samordna insatserna i denna fråga. Man gör stora ansträngningar för att stärka barns förmåga genom tidiga

insatser och en rad olika former av stöd. Vikten av att upptäcka de särskilda problem som en del barn har betonas. Det kan vara minderåriga flyktingar, barn från familjer med väsentliga övergrepp eller psykisk sjukdom, barn som är sexuellt utnyttjade och barn med funktionshinder. Finland understryker vikten av att utveckla kvaliteten och kvantiteten när det gäller fosterhem och av att integrera barn med särskilda vårdbehov i vanliga skolor. I Förenade kungariket har den lagstiftande församlingen i Wales inrättat en hjälpfond för barn och ungdom. Den fungerar med hjälp av partnerskap inom varje lokal myndighet och syftar till att ge riktat stöd för att förbättra möjligheterna för barn och ungdomar från missgynnade familjer. I Italien betonas stöd för utveckling av fosterfamiljer och adoptionspolitik, och i planen för barn 2002–2004 planeras olika former av fosterhem. I Irland inrättas en rad samhällsbaserade tjänster för barn med avsevärda behov.