– Medlemsstaterna

BELGIEN

Situation och huvudsakliga tendenser: Den svåra ekonomiska situation som har hållit i sig sedan 2001 har lett till ökad långtids- och ungdomsarbetslöshet, vilket har hämmat effekterna av den belgiska regeringens ansträngningar att genomföra sitt program för en aktiv välfärdsstat. Trots detta har Belgien kombinerat förbättringar i det sociala skyddet med aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Under 2001 riskerade 13 % av befolkningen att hamna i fattigdom – genomsnittet för EU låg på 15 %. Utan transfereringar skulle denna nivå ha legat på 38 %. En ny federal regering tillträdde nyligen och en uppdaterad nationell handlingsplan ska offentliggöras i april 2004.

Framsteg under 2001–2003: Av de 300 åtgärder som 2001 års nationella handlingsplan innehöll har två tredjedelar genomförts eller håller på att förberedas, men det är svårt att göra någon kvantitativ bedömning. Ett förbättrat system med indikatorer har inrättats och det kommer att göra det lättare att fastställa strategiska prioriteringar i framtiden. En politisk kraftinsats har gjorts för att göra det mer attraktivt med arbete än med bidrag – utsatta grupper får hjälp genom riktade åtgärder. Inom hälsovårdspolitiken har man gjort framsteg genom innovationer inom omsorgen. Bostadssituationen blir emellertid allt svårare för låginkomsttagare, och det är oklart vad man har åstadkommit på detta område. Ansträngningar har gjorts för att förbättra finansieringen av utbildningsprioriteringar, men ekonomiska hinder finns fortfarande för många och området livslångt lärande är fortfarande underutvecklat. Man har vidtagit åtgärder mot diskriminering och det finns nya organ för jämställdhetsfrågor.

Strategiskt synsätt: Belgien ansluter sig till det synsätt som grundas på de tio grundläggande rättigheterna i 1995 års allmänna rapport om fattigdom i kombination med Nicemålen och en förbättrad uppsättning indikatorer. I den nationella handlingsplanen finns emellertid inte mycket som tyder på någon strategisk planering på nationell nivå, även om en sådan verkar har gjorts i regionerna. Ett integrerat kontrollsystem kan vara till hjälp när effekterna av åtgärderna i handlingsplanen ska utvärderas. Centrala mål och kvantifierade syften är svåra att finna men utlovas i den uppdaterade handlingsplanen som kommer i april. De institutionella förutsättningarna för samhällsdialog är välutvecklade i Belgien och skulle kunna utnyttjas bättre för handlingsplanen. Det finns dock tecken på nytänkande och beredskap att ge sig in på nya politiska områden, och denna nationella handlingsplan innebär ett verkligt framsteg jämfört med den från 2001.

Centrala politiska åtgärder: Många åtgärder är en fortsättning på strategin för en aktiv välfärdsstat. Men man har även vidtagit åtgärder för tillgång till rättslig prövning och till kultur för atypiska familjers rättigheter samt gjort försök att lösa problemen för de mest utsatta. Jämställdhetsfrågorna ingår i en grupp olika åtgärder och inte i någon strategisk metod, men systemet med indikatorer innebär att många uppgifter finns som kan ligga till grund för utvecklingen av en sådan metod. Invandrarfrågor behandlas i viss utsträckning. Betydande insatser kommer att göras för att ta itu med hög skuldsättning bland fattiga.

Kommande utmaningar: Långtidsarbetslösheten är fortfarande relativt hög och hushåll där ingen har något arbete är ett stort bekymmer. Boendet är ett område där behovet av fler nyskapande åtgärder är akut. Kontrollsystemets effektivitet för genomslagskraften av politiska åtgärder och måluppsättning skulle kunna förbättras. Man har börjat utveckla en flerdimensionell, sammanhängande metod beträffande social utestängning och nu gäller det att bygga vidare på denna samt att bättre utnyttja de goda institutionella förutsättningarna i Belgien för utformningen av en politik för social integration.

1. Situation och huvudsakliga tendenser

Med en BNP-tillväxt på endast 0,7 % under 2002 har den belgiska ekonomin varit på nedgång ända sedan 2000. Även om den ekonomiska verksamheten nu förväntas återhämta sig något kommer effekterna på arbetsmarknaden att komma med en viss fördröjning. Arbetslösheten steg 2001 och 2002, och förväntas stiga även detta år till 7,8 %. Sysselsättningen i Belgien är fortfarande lägre än genomsnittet för EU, särskilt bland kvinnor och, i ännu högre grad, bland äldre personer. Sysselsättningen är särskilt låg i åldersgruppen 55–64 år – 26,3 % jämfört med EU-genomsnittet på 37,8 % (2000). Nationella uppgifter (RVA-ONEM) från september 2003 pekar på att långtidsarbetslösheten har minskat betydligt sedan 1995 men att den nu stiger igen, särskilt bland kvinnor och unga. Trots en omfattande aktiveringsstrategi är antalet personer som lever i hushåll utan arbete ändå högst i EU – 16,5 %. Andelen människor i Belgien som riskerar att hamna i fattigdom (13 %) är något lägre än genomsnittet i EU (15 %). Situationen är inte densamma för alla åldersgrupper – personer över 65 år (26 % 2001) verkar ligga sämre till än EU-genomsnittet (19 %). Läget är i allmänhet värre för kvinnor än för män. Situationen för ensamstående föräldrar och unga ensamstående (25 %) är värre än för övriga. För arbetslösa ligger nivån totalt på 32 %.

Socialförsäkringssystemet i Belgien är välutvecklat och dilemmat med kampen mot fattigdom å ena sidan och undanröjandet av riskerna för inaktivitet å den andra har varit en av de centrala politiska frågorna. Även om utgifterna för social trygghet i reala termer har stigit med 2,75 % mellan 1999 och 2000 överensstämmer mönstret med EU:s i det att utgifternas andel av BNP sjunker (ner till 26,7 % 2000 från 27,4 % 1999, alldeles under genomsnittet för EU på 27,3 %). Utan alla transfereringar skulle emellertid andelen människor i Belgien som riskerar att hamna i fattigdom ligga på 40 %. I ett land där det är vanligt att gå i pension tidigt och under tider av svag ekonomisk tillväxt kommer ett fortsatt upprätthållande av ett socialförsäkringssystem för en åldrande befolkning att bli en allt större utmaning.

2. Utvärdering av de framsteg som gjorts sedan den nationella handlingsplanen för social integration 2001

Administrationen har inrättat ett detaljrikt kontrollsystem för 300 åtgärder, men på grund av tidsmässiga problem har det visat sig svårt att hålla det aktuellt. Det förbättrade belgiska systemet med indikatorer har nu inrättats och kommer att vara till god hjälp vid utvärderingen av långsiktiga trender, men en verkligt kvantitativ utvärdering av den senaste nationella handlingsplanen är inte möjlig ännu.

De stora politiska ansträngningarna för att bekämpa riskerna för inaktivitet, samtidigt som minimiinkomsten höjdes för att mildra den ökande fattigdomen, var en viktig del i den senaste nationella handlingsplanen. Bidrag kopplas i allt högre grad till aktivering, inte alltid utan kontroverser, och riktade skatteåtgärder och skatteliknande åtgärder har vidtagits för att göra det mer attraktivt att arbeta. Under perioden 1999–2002 minskade antalet personer med garanterad minimiinkomst med 13,4 %, medan antalet personer i aktiveringsåtgärder steg med 57 %, en sann prestation under så dåliga ekonomiska förutsättningar. Belgien har tilldelats 69,1 miljoner euro för aktiveringsåtgärder från Europeiska socialfonden under perioden 2000–2006.

Hälsovården och sjukförsäkringssystemet i Belgien håller hög kvalitet, även om vissa orättvisor fortfarande finns. Enligt den senaste nationella handlingsplanen skulle detta lösas med hjälp av bland annat ett högkostnadsskydd för ersättning av överskjutande utgifter genom de mest avancerade verktygen för e-förvaltning, vilket nu är i drift. Strategier på utbildningsområdet har genomförts med inriktning på att motverka att elever hoppar av skolan

och på att skapa en jämnare övergång till arbetslivet, samt även några goda initiativ som planerades i samband med den förra handlingsplanen. När det gäller att minska utbildningskostnaderna för föräldrarna har man emellertid inte varit så framgångsrik.

Tillgången till anständiga bostäder till en rimlig kostnad var en fråga som man uttryckligen skulle ta itu med, men avsikterna i handlingsplanerna var inte ambitiösa och resultaten är osäkra.

Det har blivit tydligt att arbetslöshet bland invandrare inte helt enkelt behöver bero på låg utbildning och insatser görs via arbetsförmedlingarna för att förebygga diskriminering bland arbetsgivare. Prioriterade åtgärder för invandrarbarn på utbildningsområdet har vidtagits och en ny långtgående lag mot diskriminering har införts. Frågan om asylsökande och situationen för dem utan giltiga handlingar är fortfarande mycket kontroversiellt. Eftersom den knappa tidsplanen inte lämnade utrymme för någon intensiv och tidskrävande konsultation med de som drabbats av social utestängning, sågs den första nationella handlingsplanen som ett arbete uppifrån och ner. Sedan den senaste handlingsplanen har forskning med utvärdering av hälsa gjorts med flera inblandade och arbetsgrupper om indikatorer och om åtgärder inom handlingsplanen där aktörer deltagit varit verksamma. Det kommer att vara viktigt att återspegla detta arbete i uppföljningen till 2001 års nationella handlingsplan som kommer i april 2004.

3. Strategiskt synsätt: huvudsyften och centrala mål

Den federala strukturen respekteras genom att alla initiativ alltigenom presenteras regionvis.

Tyvärr leder detta till att man ägnar sig åt rapportering istället för åt ett verkligt strategiskt tillvägagångssätt. I den utsträckning det finns en uttalad övergripande strategi har den nationella handlingsplanen ett rättighetsbaserat synsätt på fattigdomsförebyggande (från Belgiens allmänna rapport om fattigdom från 1995) med en tydlig involvering av alla aktörer.

Den mest slående skillnaden mellan den första och den andra handlingsplanen är utan tvekan att räckvidden utvidgats till nästan alla dimensioner av det sociala livet, även om sysselsättningen fortsätter att dominera i mycket hög grad. Nya områden av betydelse är bland andra rättvisa, kultur, idrott och fritid samt familjepolitik. Uppläggningen i den nya nationella handlingsplanen har bidragit till noggrann eftertanke beträffande prioriterade grupper, som till exempel hemlösa, barn på institution, offer för människohandel, analfabeter och andra mycket utsatta grupper.

Målen är svårare att hitta, eftersom de inte tas upp systematiskt i dokumentet utan ska förtecknas i ett separat dokument som inte finns tillgängligt ännu. Beträffande budgetkonsekvenserna och kopplingen till Socialfonden nämns inte så många siffror i handlingsplanen. Istället hänvisas till kontrollsystemet för ytterligare detaljer. Av handlingsplanen framgår att omfattande arbete har gjorts när det gäller indikatorer i syfte att ge en flerdimensionell överblick. I bilagan med statistiska uppgifter finns mycket intressanta uppgifter där levnadsvillkor och andelen personer som lever med risken för fattigdom kombineras.

4. Centrala politiska åtgärder: starka och svaga sidor

Det finns en omfattande förteckning över åtgärder som lagts fram inom ramen för den generella strategin, där alla regioner omnämns under respektive rubrik. Det finns flera åtgärder för att öka tillträdet till arbetsmarknaden, bland annat genom stöd till den sociala ekonomin. Många av dessa ska användas för att stärka befintliga åtgärder, inbegripet de som ingår i sysselsättningsprocessen. En ökning av nettovinsten för olika målgrupper utlovas,

liksom snabbare utbetalningar till mottagarna och förenklade förfaranden enligt ”Kafka-planen”.

Möjligheterna till rättslig prövning är en fråga som uppmärksammats av den nyvalda regeringen och flera åtaganden har gjorts beträffande tillgång, handläggningstider, unga människor inför domstol och offrens rättigheter. Man håller sig till det övergripande rätighetsbaserade synsättet men försöker samtidigt ta itu med frågan om tillgång till kultur, särskilt för barn och utsatta grupper. Kapitlet om familjepolitik visar att man är angelägen om rättigheterna för atypiska hushåll. En mer strategisk metod för utsatta familjer i syfte att förebygga omhändertagande av barn har inrättats, men det kommer att vara viktigt att kontrollera effekterna av den. Den nationella handlingsplanen innehåller ett avsnitt om läs-och skrivsvårigheter, livslångt lärande som en bro till arbetsmarknaden läs-och några intressanta nya åtgärder om e-integration. Några åtgärder för att motverka avbruten skolgång och tidiga avhopp framgår, liksom ökad koncentration på integreringen av elever med särskilda behov i den vanliga undervisningen. När det gäller hälsovård ska systemet med högkostnadsskydd utvidgas.

I den nationella handlingsplanen erkänner man att utbudet av subventionerade bostäder långt ifrån motsvarar efterfrågan och att åtgärder snabbt måste vidtas för att man ska finna nyskapande och effektiva metoder att hantera problemet genom den privata sektorn. Åtgärder har vidtagits för att ta itu med frågan om människor som lever på campingplatser. Andra särskilda åtgärder omfattar bland annat en garanti om grundläggande elförsörjning i Flandern, medan det på federal nivå finns en tjänst för hantering av energikostnadsrelaterade skulder.

Andra åtgärder för att minska en hög skuldsättning är bland annat att tvinga finansiella institutioner att hålla reda på kundernas andra lån, en åtgärd som visar administrationens beslutsamhet att ta itu med problemet.

5. Jämställdhetsperspektivet

Ensamstående föräldrar, framför allt kvinnor, identifierades som en målgrupp i den senaste nationella handlingsplanen. Sedan dess har regeringen förbättrat systemet för att garantera utbetalningen av barnbidrag. Om mödrarna ska kunna delta på arbetsmarknaden krävs bland annat barnomsorg av god kvalitet och till ett rimligt pris, och även om barnomsorgen har byggts ut ligger utbudet fortfarande långt efter efterfrågan. Indikatorer för könsdimensionen har behandlats utförligt och bör vara användbara vid planeringen av ett mer strategiskt angreppssätt för överlappningarna av jämställdhet och social integration i framtiden – de verkar inte ha använts för det ändamålet i det här sammanhanget. Det finns en lång rad olika särskilda åtgärder för kvinnor på olika områden, som till exempel läs- och skrivkunnighet, social omsorg och vård, och nya insatser görs för att öka antalet platser inom barnomsorgen.

Ett institut för jämställdhet har inrättats.

6. Aktuella frågor och framtida utmaningar

Den närmaste utmaningen kommer att vara att uppfylla löftena om en aktiv välfärdsstat – fler arbetstillfällen och ökad social trygghet. Den nationella sysselsättningskonferensen i september 2003 visade på de spänningar som finns mellan att minska kostnaderna för arbetslösheten och att upprätthålla den finansiella stabiliteten inom det sociala trygghetssystemet. Sysselsättningen anses även fortsättningsvis som nyckeln till social integration, men de nationella handlingsplanerna innehåller egentligen inte något strategiskt svar till de nya tendenserna eller några kvantitativa centrala mål. Det finns ett detaljerat kontrollsystem men resultaten är inte tillgängliga ännu.

Anständiga bostäder till en rimlig kostnad håller på att bli ett akut problem för låginkomsthushållen i Belgien. Man kommer att behöva vara uppmärksam på att avregleringen av energimarknaden inte ökar nackdelarna ytterligare för dem med dåliga bostäder. Belgare över 65 år verkar ligga sämre till inkomstmässigt än genomsnittet för EU, och alla andra åldersgrupper har det bättre, vilket i ett samhälle med alltfler äldre måste vara oroande. Även om det nuvarande hälsovårdssystemet omfattar den största delen av befolkningen är hälsosituationen långt ifrån lika för alla. Vinsterna med det livslånga lärandet är inte bara förknippade med arbetsmarknaden – vilka som har möjlighet att tillgodogöra sig livslångt lärande är ytterst ojämnt fördelat i Belgien, vilket är oroande inför framtiden.

Det finns goda institutionella förutsättningar för utformningen av integrationspolitiken – resurscentrumet för kampen mot fattigdom, där många olika aktörer ingår, samt konferensen mellan ministerier och olika arbetsgrupper. Dessa hade emellertid lite inflytande över utarbetandet av den nationella handlingsplanen och ingen av dem engagerades för könsfrågorna. Alla berörda är överens om att några första steg har tagits, men att det är en bit kvar innan man kan tala om något verkligt deltagande i processen med handlingsplanen. Mot den bakgrunden kan sägas att man verkligen har kommit igång med utvecklingen av ett sant flerdimensionellt angreppssätt för social integration, och man tänker uppenbarligen i nya banor på administrativ nivå. Utmaningen blir nu att bygga vidare på dessa initiativ för att förbättra samspelet mellan olika politikområden som berör den sociala integrationen.

DANMARK

Situation och huvudsakliga tendenser: Det danska socialsystemet bygger på principen om generalitet. Alla invånare garanteras vissa grundläggande rättigheter om de får sociala problem, såsom arbetslöshet, sjukdom eller hamnar i en beroendesituation. Socialpolitiken fastställs lagstiftningsvägen på nationell nivå, men det är de lokala skattemyndigheterna som faktiskt genomför en stor del av den sociala verksamheten. Det är således kommunerna som, ur sina egna budgetar (med olika hög grad av statlig samfinansiering), betalar ut bidrag, utvecklar och enas om en personlig social plan med klienten samt bestämmer hur mycket pengar som ska avsättas för den nationella regeringens strukturer och för administrativt stöd.

Den danska modellen bygger till stor del på en ”partnerskapskultur”, där arbetsmarknadens parter, lokala myndigheter och andra berörda organisationer, inbegripet användarorganisationer, deltar. I Danmark är risken för ekonomisk fattigdom en av de lägsta och inkomstfördelningen mycket jämn i jämförelse med övriga medlemsstater. Siffrorna om medellivslängden i Danmark ligger emellertid i botten. Dessutom var ökningen av medellivslängden mellan 1960 och 2000 lägst i EU15.

Framsteg under 2001–2003: Det övergripande syftet för den första nationella handlingsplanen var att främja en arbetsmarknad för fler. Inrättandet av flexibla och skyddade arbetsförhållanden, systemet för förtidspension och införandet av en så kallad arbetskapacitetsmetod är det som man framför allt uppnått på dessa områden. De lokala samordningskommittéerna förväntas spela en huvudroll i genomförandet. Det skulle dock ha varit till hjälp om den andra nationella handlingsplanen innehållit en övergripande utvärdering av hur väl målen i den första handlingsplanen uppnåtts.

Strategiskt synsätt: Den andra nationella handlingsplanen är mer specifikt inriktad på de mest missgynnade grupperna än den första handlingsplanen från 2001. Vid en jämförelse mellan den första och den andra handlingsplanen innehöll den första ett bredare politiskt angreppssätt och en starkare fokusering på de positiva effekterna en aktiv socialpolitik och en öppen arbetsmarknad skulle kunna ha för att minska den sociala utestängningen. Den andra handlingsplanen innebär en förändring såtillvida att avsikten är att begränsa fokuseringen till de som redan är socialt utsatta och marginaliserade. Huvudsyftena i denna plan är att rikta in sig på de med störst behov – att anpassa insatserna efter individuella behov, att öka deltagandet från användarna, att stärka frivilligarbetet samt att upprätthålla fokuseringen på de lokala myndigheterna när det gäller att hjälpa dessa grupper.

Centrala politiska åtgärder: Ett antal initiativ har tagits för att utveckla strategier för flyktingar och invandrare. Detta omfattar bland annat skyldigheten att utarbeta bindande kontrakt mellan nyanlända utlänningar och de lokala myndigheterna och att utveckla ett planerat integrationsprogram som är inriktat på att höja sysselsättningen. Som ytterligare ett sätt att minska de eventuella negativa incitamenten till arbete har reglerna för kontantstöd stramats upp avsevärt. Socialbidragen till invandrarfamiljer under de första sju åren i Danmark har sänkts till samma nivå som de statliga studiebidragen. Effekterna av dessa åtgärder måste följas upp noggrant.

Kommande utmaningar: Danmark har för avsikt att öka antalet människor från etniska minoriteter på arbetsmarknaden – de är betydligt färre än genomsnittet. Bidragen får inte ligga på en sådan nivå att människor grundar sin existens på offentlig hjälp. Den kommande största utmaningen är att utveckla arbetsmarknadsinstrument – som kan användas för att rationalisera insatserna för etniska minoriteter – som stöder riktade initiativ och incitament.

1. Situation och huvudsakliga tendenser

Under 2002 steg den reala BNP med 2,1 % och förväntas fortsätta att stiga med ytterligare 0,8 % under 2003. Sysselsättningen är fortsatt hög i Danmark, långt över EU:s mål, även bland kvinnor och äldre. Sysselsättningen föll emellertid under 2002 med 0,6 %. Den förväntas falla med ytterligare cirka 0,6 % under 2003. Antalet långtidsarbetslösa steg förra året, men i jämförelse med 2001 är siffran nästan oförändrad. Dessutom föll den kraftigt under 1990-talet och fram till 2001 till en av de lägsta nivåerna i EU. Enligt Esspros-uppgifter (det europeiska systemet för integrerad statistik över social trygghet) från Eurostat uppgår Danmarks utgifter för social trygghet till 28,8 % av BNP, jämfört med genomsnittet för EU-15 på 27,3 % (uppgifter från 2000). Mätt som utgift per capita i köpkraftsstandard ligger de danska utgifterna för social trygghet på 7 754, vilket är den högsta nivån bland medlemsstaterna.

Enligt uppgifterna från Europeiska gemenskapens hushållsundersökning (2001) hade 11 % av den danska befolkningen en inkomst som var lägre än 60 % av medianinkomsten. I Danmark är risken att hamna i bestående fattigdom en av de lägsta i EU med 5 %. Detta återspeglar det faktum att inkomstfördelningen i Danmark är en av de jämnaste i EU.

Invandrare och långtidsarbetslösa är överrepresenterade bland låginkomsttagarna. Denna tendens kan vara påverkad av den ovan nämnda minskningen av kontantbidraget till invandrarfamiljer, beroende på minskningens effekter för sysselsättningen. Arbetslösheten bland människor med annan etnisk bakgrund än dansk fortsatte att ligga på 45 % under 2002. I genomsnitt 53 % var sysselsatta. Siffrorna har legat på samma nivå under det senaste decenniet.

2. Utvärdering av de framsteg som gjorts sedan den senaste nationella handlingsplanen för social integration

Den nationella handlingsplanen pekar på ett antal goda resultat i uppfyllandet av syftena i den första handlingsplanen. Ett betydande framsteg, som var en del av utvecklingen av en arbetsmarknad för alla, var att nästan 12 000 nya flexibla och skyddade arbetstillfällen har skapades sedan 2000, en ökning från 13 100 till 24 800 2002. En gemensam insats, grundad på partnerskap mellan offentliga organ och privata företag, ledde till ökade sysselsättningsmöjligheter för människor som annars skulle riskera att utestängas från arbetsmarknaden, med social marginalisering som följd. Detta tillvägagångssätt förstärktes ytterligare genom reformen av systemet för förtidspensionering som man enades om under 2001. Införandet av den så kallade arbetskapacitetsmetoden i januari 2003 är en del av reformen. Med den nya metoden betonas individens faktiska kapacitet snarare än begränsningarna. En mer uttrycklig och delad bedömning av den enskildes kapacitet skapar grunden för en mer öppen och direkt dialog om personens potential och möjligheter på arbetsmarknaden. Ett program på nationell nivå för att ändra socialarbetares synsätt i samband med bedömningen av en persons sociala potential och möjligheter på arbetsmarknaden har startats, och de första rapporterna tyder på att metoden ger goda resultat. Vilka effekterna av reformen blir, bland annat de möjliga effekterna för en del förtidspensionärer, återstår att se.

Inrättandet av lokala samordningskommittéer har också spelat en allt större roll i utvecklingen av en öppnare arbetsmarknad. Sedan dessa kommittéer blev obligatoriska 1999, har de haft en allt större betydelse för diskussioner och överenskommelser om lokala initiativ för bättre möjligheter till arbete för de som har svårt att få eller att behålla en anställning. Samordningskommittéerna består av representanter för arbetsmarknadens parter,