I föreliggande studie blir de deltagande personernas bilder till triggers för fokusgrupp- samtalen under musiklägret. Många av bilderna som lades upp första dagen var inte kopplade till musikskapande, även om största delen av dagen hade ägnats åt det. Bilderna av popcorn, kaffe och godis fick istället till funktion att stärka upplevelsen av att det var det relationella sammanhanget, musiklägrets samling av aktanter, som de deltagande personerna ansåg bidrog till deras tillblivelse som musikteknologi, musik- skapare och lärande människor.
Avsikten med att använda bilder som triggers för samtal var att, som hos Houmann (2010), åstadkomma ett samtal av det mer vardagliga slaget, situationen till trots. Eftersom jag under många år har arbetat med tonåringar, som lärare och handledare, visste jag att atmosfären hade betydelse för min möjlighet att nå dem. Även om de deltagande personerna på daglig basis agerade tillsammans med kameran i
mobiltelefonen infinner sig en viss osäkerhet gällande både val av motiv och hur de ska tala om sina bilder under samtalen. Emellertid talar de aldrig om någon prestige inför kvalitén på fotona eller situationen som de tas i, utan oron omfattade främst val av motiv. Det rådde även en osäkerhet inför andras förståelse av bildens betydelse, detta trots instruktioner om att det inte krävs en sådan förståelse, eftersom den som tagit bilden själv skulle beskriva den.
Under fokusgruppsamtalen fördes även samtal om bilder som aldrig togs, liksom situationer som aldrig fångades. En sådan icke-materiell, imaginär bild målades upp av Alex i en diskussion om text då hen uttryckte en önskan om att ha tagit en skärmbild av ett sms i syfte att beskriva känslor hen behövde för att kunna skriva texter. Ännu en imaginär bild som målades upp under fokusgruppsamtalen var den av pojkarna som invaderade platsen för musikvideoinspelningen. Även om bilden av pojkarna vid skateboardpoolen aldrig materialiserades åberopades den imaginära bilden av flera i de efterföljande fokusgruppsamtalen; vissa av de deltagande personerna uttryckte en önskan om att de verkligen hade tagit ett foto vid detta tillfälle. Den imaginära bilden blev tillika startpunkt för diskussioner om plats- tagande. Frågor som väckts av mig utifrån den imaginära bilden är vad det icke- materiella som omger oss har för påverkan på möjligheten att bli till som exempelvis lärande människor.
Latour (1995) rekommenderar forskare att vara uppmärksamma på fynd av det mer ovanliga slaget. I Mobergs (2017) studie blir en Minecraft-figur, som från hemmet smugits ner i fickan av ett av barnen i förskolan, en igångsättare för ett samtal som leder till en större förståelse för barns förmåga att aktivera nära relationer till materiella ting. Leken med ting leder i sin tur till att barnen kunde ta plats med sina kroppar i förskolelokalen. I min studie blir den imaginära bilden av pojkarna i skateboardpoolen en viktig igångsättare för samtal om musikbranschen samt deltagarnas egna föreställningar och erfarenheter av denna bransch utifrån ett jämställdhetsperspektiv. Att bilder skulle skapas i denna form och därmed också få en inverkan på samtalen var något jag inte hade förväntat mig att metoden med bilder som triggers för samtal kunde leda till.
Som nämnts i kapitel 4 togs det en bild som visades upp under ett av fokusgruppsamtalen under musiklägret men som aldrig delades i Facebookgruppen. Bilden som fångades av kameran visade en kabel och en godisbit i form av en dödskalle. Mellan de båda tingen fanns ett tydligt avstånd. Enligt personen som tog bilden fanns avståndet där för att visa att hen kände sig bortkopplad från resten av gruppen. Trots påminnelser från mig delades bilden aldrig på Facebook. Min tolkning är att bilden aldrig delades för att den blev en alltför personlig beskrivning av personens mående. Genom en delning på Facebook skulle bilden kunna agera som en
påminnelse av den negativa upplevelsen. Ett annat antagande är att bilden vid en delning också kunde riskera att utlämna personen utom hens kontroll. Avsikten med metoden var att de deltagande personerna skulle bli mer involverade i varandras tankar genom bilderna och att taltiden skulle fördelas mer jämnt inom gruppen. Vid transkriberingen av materialet har jag dock reagerat på att jag i vissa samtal kan höra gäspningar eller småprat i bakgrunden när personen ifråga pratar, vilket förstärker intrycket att utanförskapet som förmedlats i bild även påverkade fokusgruppsamtalen. Under fokusgruppsamtalen samagerar jag med röstmemot i min mobiltelefon och programmet GarageBand på min dator för att kunna överföra mötet mellan de olika aktanterna till inspelat ljud. Med hjälp av röstmemo och GarageBand kunde även relationerna som uppstod i mellanrummen mellan det personerna sade och vad de gjorde fångas auditivt, som exempelvis gäspningen. Med andra ord fångade tingen genom ljudinspelningar en stämning som jag själv i fokusgruppsituationen inte uppmärksammade. Coats (2014) skriver att forskare måste vara öppna för möjligheten att lära sig av sin okunnighet om sådant som exempelvis en kamera eller en ljudupptagning kan fånga. Att jag från början inte uppfattat de signaler som fångades av ljudinspelningarna kan ses som ett exempel på okunnighet från min sida rörande gruppdynamiken och individens mående, något som utan GarageBands och röstmemots medverkan inte hade uppmärksammats av mig.