Organisationerna bakom den internationella musiktävlingen som musikhacket är en del av, liksom föreningen bakom musiklägret och minilägret, är politiska verksamhet- er som verkar aktivt för att främja ungas lärande, skapande och utövande av musik. Ett sätt att arbeta för ett mer jämställt musikliv och en mer jämställd musikbransch är att skapa lärmiljöer som enbart vänder sig till tjejer och transpersoner (som musik och minilägret), ett annat är att öppna för förinspelad musik och därmed nå unga som verkar inom genrer som utgår från musikteknologi (som i musiktävlingen). Båda dessa initiativ kan ses som ett sätt att ge makt åt grupper som är underrepresenterade inom nätverket musikbranschen. Genom dessa organisationer blir människorna som arbetar inom dem betydelsefulla för de deltagande personernas lärande såväl som för arbetet med ökad jämställdhet mer generellt. Detta görs bland annat genom att de deltagande personerna efter denna erfarenhet kan vidareförmedla arbetssätt och föreställningar om jämställdhet till andra lär- och skaparnätverk. Musiklägren knyter också an till det Pearce och Lohman (2019) talar om som en effekt av växandet av
trans som rörelse, att nya musikscener eller sammanhang organiseras kring könsidentiteter snarare än kring musikgenrer.
Även om det finns personer i musiktävlingen som musikhacket är en del av, som inte verkar inom populärmusikgenren ligger tonvikten på denna stil. I studien framkommer personernas (mänskliga deltagares, handledares, hackledares, projektledares) föreställningar om erfarenheter av genus och jämställdhet såväl i genrer som instrumentval. I resultatet framträder inte villkorad delaktighet utifrån föreställningar om genus i någon större utsträckning. Dock diskuteras kön utifrån vem som ges möjlighet att agera exempelvis inom hiphopgenren, i rep- eller jamsammanhang och då oftast utifrån ett binärt könssystem. Resultatet visar också på en önskan om att kunna utmana föreställningar om män som norm inom musikbranschen eller inom vissa genrer. Denna önskan kan tolkas vara knuten till individerna ifråga, men önskan bidrar också till tillblivelsen av de musikteknologiska och jämställda lärmiljöerna.
Flertalet av de deltagande personerna i denna studie talar om vikten av att det inte finns killar i musikskapar- och lärmiljöerna. Att det finns möjlighet för dem, i alla fall under musiklägren, att själva ange sitt pronomen och agera utifrån det kan också ses vara av vikt vid skapandet av inkluderande och jämställda lärmiljöer. På så sätt kan sägas att de undersökta miljöerna ger personerna möjlighet och makt att verbalt och genom handling kunna styra tillblivelsen av genus. Språkbruk är någonting som har uppmärksammats av exempelvis Palkki och Caldwell (2018) som menar att en medvetenhet om språkbruk är betydelsefulla åtgärder för en mer inkluderande musik- undervisning, inte minst för de som definierar sig utifrån ett icke-binärt könssystem. Utifrån studiens teoretiska perspektiv kan sägas att detta resultat, att unga idag öppet definierar sig utifrån könsidentitet, ofta bortom det binära, kan ses som ett fenomen där kön är en handling och mer än bara något biologiskt. Sett utifrån denna studies teoretiska perspektiv ifrågasätts uppdelningen mellan sociokulturellt (gender) och biologiskt kön (sex). I sitt cyborgmanifest ifrågasätter Haraway (1990) uppdelningen mellan sociokulturellt och biologiskt kön, så även Latour (1993). Istället argumenterar de för att kön eller genus ska ses som hybrid (Latour, 1993) eller cyborg (Haraway, 1990), det vill säga som ett samagerande och en relation mellan människa och ting. Denna studie visar också att det finns unga som inte vill förhålla sig till kön, könsidentiteter eller uppdelningen däremellan överhuvudtaget eller, sett utifrån Haraways (1990) begreppsapparat, uppdelningen mellan natur och kultur.
Något som också kan sättas i relation till föreställningen om jämställda lärmiljöerna är innehållet i musik- och rapptexter som produceras och framförs under musiklägret, minilägret och musiktävlingen, som är en del av. I dessa lärmiljöer är det företrädesvis
normer och förväntningar på dem som icke-killar och ojämställdhet som beskrivs i texterna. De gemensamma upplevelser som gestaltas som teman i texterna förmodas ha sitt ursprung i personernas egna föreställningar och erfarenheter, men det kan även antas att tematiken är påverkad av de miljöer som personerna är en del av när texterna skrivs och framförs och där föreställningar om jämställdhet och normer till stor del genomsyrar arbetssätt och diskussioner.
Då min studie utgår ifrån tjejer och transpersoner framträder inte tillblivelser av kön i relation till teknologi utifrån ett binärt könssystem (man eller kvinna). Istället är kön här något flytande. Att görandet av kön i relation till tillblivelsen av musikteknologi och musikskapare inte framträder i någon större utsträckning i studien ser jag som en konsekvens av att killar inte har tillträde till musiklägret och minilägret samt att personerna i musikhacket företrädesvis har valt att inte spela med killar. Istället visar resultatet att kön inte kan anses vara avgörande för tillblivelsen av musikteknologi, musikskapare och de musikteknologiska lärmiljöerna, utan deltagandet är avhängigt individerna själva och deras tidigare erfarenheter av teknologi, instrumentspel och genretillhörighet. Således skiljer sig studiens resultat från tidigare forskning där kön eller könsidentitet framstår som avgörande för användandet av teknologi i musikskapande (Armstrong, 2011; Borgström Källén, 2014a; Thaler & Zorn, 2010). Denna studies resultat pekar därmed mot att det kan finnas behov av att skapa enkönade eller icke-binära musikteknologiska lärmiljöer.
Armstrong (2011) ifrågasätter uppdelningen mellan kön eller skapande av enkönade musikteknologiska lärmiljöer eftersom det kan skapas en underordnad kvinnlig subkultur med ”kvinnlig teknologi”. Föreliggande studies resultat visar att kunskap om teknologi och görandet av de jämställda musikteknologiska lärmiljöerna möjliggör för personerna som deltar att ta makt över sitt lärande samt musikskapande och därigenom lämna uppdelningen manlig eller kvinnlig teknologi. Istället kan de utifrån sina egna förutsättningar tillsammans med de andra aktanterna i de relationella sammanhangen bli till som musikteknologi och därmed agera som tekniker, musikproducenter och musikskapare. Med stöd av studiens resultat menar jag att utvecklingen av teknologin inte i sig stärker jämställdhet, men att skapandet av jämställda musikteknologiska lärmiljöer kan bidra till det. Om musiklärare har för avsikt att skapa mer jämställda musikteknologiska miljöer är val av musikprogram av vikt. För att undvika att teknologi könas behöver undervisningen om ett musikprogram ske genom att alla får prova på allt, oavsett förkunskaper, och att sedan svårighetsgraden höjs successivt. Ett resultat som även påvisats i tidigare studier av bland andra Thaler och Zorn (2010), vilka också förespråkar att lärare vid behov skapar temporära enkönade grupper vid undervisning i teknik.
Såvida inte kvinnor själva har makten att bestämma över teknologin gör begreppet cyborg ingenting för att störa männens makt över teknologin och kvinnors kroppar inom musiken, hävdar Armstrong (2011). De deltagande personerna i denna studie är exempel på hur icke-män i samhandling med datorer och musikprogram ges makt att lära, skapa och producera musik utifrån sina egna och teknologins villkor, begränsningar och möjligheter. Med andra ord har de jämställda musikteknologiska lärmiljöer som undersöks i denna studie möjliggjort för de tjejer och transpersoner som deltar att bli till som cyborger eller, som jag ser det, musikskaparhybrider. Eftersom lärandet till stor del sker inom musikskaparhybriden ser jag det som troligt att de medverkande personerna efter avslutade musikläger, framför allt, har möjlighet att fortsätta musikskapande och lärandet i denna form. För att fler ska få möjligheten att ljudsätta världen, anser jag, med stöd i studiens resultat, att musikteknologiska lärmiljöer behöver ta ett större ansvar att utjämna skillnaden mellan kön.