I musikpedagogiska kontexter har olika strategier för lärande och skapande diskuterats, inte minst utifrån ett musikteknologiskt perspektiv. Exempelvis har Folkestad (1996) identifierat två strategier hos unga: en horisontell och en vertikal. En horisontell strategi innebär att den som komponerar först använder ett instrument för att skriva en låt och därefter används datorn för att spela in kompositionen. Den vertikala strategin innebär istället att komponerandet sker vid datorn och direkt i ett musikprogram. Hos Nilsson (2002), som undersöker musikskapande med dator och synthesizer som verktyg bland barn i årskurs 2, framträder fem kompositions- strategier. I den första står datorn och synten i förgrunden, vilket innebär att datorn och synten inte bara är redskap för musikskapandet utan också själva objekten för aktiviteten. Den andra strategin innebär att barnens fantasier och känslor sätts i förgrunden. Den strategin medför att barnen tar hjälp av musiken för att uttrycka sina känslor istället för i ord. I den tredje strategin är det främst spelande av instrument som barnen fokuserar på. Den fjärde strategin innebär att barnen anser att musiken är det viktigaste och att musikskapandet sker i stunden medan de spelar och
sjunger. I den femte strategin fokuserar barnen på musikskaparuppgiften, det vill säga att barnen uppfattar skoluppgiften som syftet med skapandet.
I Borgström Källéns (2014a) studie framkommer fyra strategier bland flickor i skolan för att färdigställa en komposition producerad med hjälp av dator och musikprogram. I den första, ”den komplementära” (s. 176), skaffar sig flickorna förutsättningar för att kunna välja att ta sig an de delar av kompositionsprocessen de anser sig kunna och avstår från dem de anser sig inte kunna. Den strategin iscensätts genom att flickorna väljer att arbeta i par med en pojke och sedan delar upp arbetet med att skapa musik mellan sig. Uppdelningen innebär att flickorna i huvudsak väljer att skapa stommen till kompositionerna, sånginsatser och textproduktion medan pojkarna väljer musikteknologiska moment som förkroppsligas av positioner som ljudtekniker, producent och arrangör av musiken. En variant av den komplementära strategin är ”den pragmatiska” (s. 176), som innebär att de flickor som arbetar enskilt eller i par med en annan flicka anlitar en ”tekniker” eller ”konsult” i form av en klasskamrat, som är pojke, när de stöter på problem i sitt arbete med musikprogrammen. Flickorna väljer genom dessa två strategier att helt avstå från att förkroppsliga positionerna tekniker, expert och producent. Den tredje strategin som framträder i Borgström Källéns (2014a) material är ”eget rum-strategin” (s. 176), vilken innebär att flickorna spelar in sina kompositioner på en annan plats än i skolan. Denna strategi tillämpas även av en av pojkarna, som på förhand gett uttryck för att inte vara förtrogen med teknologi. Den fjärde strategin som flickorna konstruerar är ”den undvikande” (s. 176). Denna iscensätts framför allt genom att flickorna väljer att arbeta i ett mer begränsat musikprogram, i detta fall GarageBand. Samma flickor undviker också att spela upp sina kompositioner för andra än lärarna.
I Armstrongs (2011) studie väljer flickorna, liksom vissa av flickorna hos Borgström Källén (2014a), att arbeta i vad som uppfattas som nybörjarprogram. Detta val beror enligt Armstrong (2011) på flickors bristande självförtroende. Armstrong (2011) betonar dock att bristande självförtroende inte ska förstås som att flickor generellt har dåligt självförtroende, utan att det istället bör ses som att flickor blir en del av en musikalisk femininitet utifrån de villkor och förutsättningar undervisningen ger. Borgström Källén (2014a) delar emellertid inte uppfattningen att flickornas strategier primärt utgår från dåligt musikaliskt självförtroende. Borgström Källén (2014a) tolkar det istället som att flickorna gör ett strategiskt övervägande, där de har som mål att få ett bra betyg och en slutprodukt de kan stå för utan att lägga för mycket tid och arbete på uppgiften. Även i Folkestads (1996) studie framkommer skillnader mellan pojkars och flickors självförtroende inför musikteknologi. En slutsats är att pojkarna i större grad än flickorna använde sig av kunskaper om datorer de skaffat utanför en skolkontext.
I styrdokument från skolan men även i tidigare musikpedagogisk forskning omnämns datorer och musikprogram som digitala verktyg. Begreppet verktyg eller artefakt i förhållande till teknologi har i tidigare forskning av bland andra Folkestad (1996), Mars (2016) och Nilsson (2002) förbundits till en sociokulturell teoribildning. I ett sociokulturellt perspektiv har verktyg en speciell och teknisk betydelse, vilken beskrivs av Säljö (2000) som att ”fysiska och intellektuella/språkliga verktyg medierar verkligheten för människor i konkreta verksamheter” (s. 81) och att individen tillsammans med verktyg utgör ett system som är kompetent och kapabelt att tänka, handla och lära sig. Begreppet mediera betyder i detta sammanhang att människor hanterar omvärlden och verkligheten med hjälp av fysiska och intellektuella verktyg. Det innebär att människors tänkande och föreställningsvärldar är framvuxna ur och färgade av olika kulturer och redskap som står i förbindelse till dessa (Säljö, 2000). Folkestad et al. (1996) menar att begreppet musikteknologi är svårfångat, eftersom det rymmer en mängd variationer av musikaliska aktiviteter som kan inkluderas i termen musikteknologi, aktiviteter som både kan härledas till spel (performance) och komposition (composition) (s. 20).
Senare forskning har vidgat förståelsen av termen musikteknologi ytterligare. Ruthmann och Mantie (2017) påpekar att den traditionella synen på teknologi som verktyg för människors musikskapande inte längre är gångbar. Holmberg och Zimmerman Nilsson (2014) föreslår att en musikalisk aktivitet istället ska förstås både som att människor blir till genom mötet med teknologin, likaväl som de blir en del av teknologin. Inom det musikpedagogiska forskningsfältet har det på senare tid kommit studier som lyfter fram relationen mellan människa och den nya tekniken (Holmberg & Zimmerman Nilsson, 2014; Leijonhufvud, 2018). I dessa ifrågasätts uppdelningen mellan människa och maskin och synen på människan som överordnad det materiella, både i musikskapande och lärande. I dessa studier talas det istället om att människor i samspel med ett nätverk av aktörer blir till som subjekt, skapar och lär sig. Tillsammans med teknologi och musik blir människor till som musikaliska cyborger, en hybrid mellan människa och maskin, något som kommer behandlas vidare i kapitel 3.