Organisationerna och föreningen bakom musiktävlingen och musiklägren arbetar på olika sätt för en mer jämställd musikbransch. Personerna som deltar i studien berättar upprepade gånger att de upplever att de normalt särbehandlas när det kommer till musik och musikskapande eftersom de inte är killar. Bland annat ger de uttryck för att de inte upplever sig ha samma möjligheter som killar att delta i olika musiksammanhang. En avgörande orsak till att de har sökt sig till musiklägren är att dessa vänder sig specifikt till tjejer och transpersoner. Ett sätt att förhålla sig till kön är att själv bestämma sitt pronomen. Under musiklägren får de deltagande personerna själva ange pronomen vid alla samlingar:
Personerna som deltar i musiklägret, handledare och projektledare samlas i en ring. En efter en säger ”hon” eller ”hen”. Någon säger ”han, hon eller hen”. En person uttrycker en önskan om att inte bli definierad utifrån pronomen utan vill
endast bli tilltalad med namn. Att få bestämma sitt eget pronomen framstår som naturligt för många i gruppen, medan andra ger ett intryck av att vara mer tveksamma. (Observation 1, 2015-07-15)
Efter att ha observerat pronomenrundan under några dagar förstår jag att pronomen inte är något som behöver vara konstant, utan att det kan variera från dag till dag. Till exempel är det en person som inleder veckan på musiklägret med att säga ”han, hon eller hen”. I slutet av veckan definierar sig personen enbart som ”hen”.
Personerna som deltar i musikhacket, som är en del av en internationell musiktävling för unga, har i tävlingsmomentet främst valt att spela i band där det inte finns killar. I ett av banden ingår dock en kille. I det bandet råder en enighet om att de först och främst är människor. De menar att värderingarna hos dem de spelar tillsammans med är viktigare än könstillhörighet. Day, som sjunger i bandet, säger: ”Och vi utgår väl från tanken att vi är människor. Vi är människor som spelar musik och inte nödvändigtvis tjejer och en kille som spelar musik.” Day får medhåll från de andra i bandet. Day fortsätter: ”Jag tycker att det är så himla viktigt att inte vara kön.” Loe, som spelar gitarr i samma band, fyller i: ”att komma bort från det, nån jävla gång” (2015-05-16).
Förutom att skapa musik och lära sig samagera med datorer och musikprogram genomförs på de båda lägren workshoppar i normkritik. Vid dessa diskuteras normer, genus, ålder, klass och etnicitet ur ett maktperspektiv. Personerna som deltar i musiklägret tar på eget initiativ upp skillnader mellan att bo i glesbygden i Norrland och storstäder som Stockholm, men de talar även om musikupplevelser som är mindre positiva och kopplade till föreställningar om vem som får spela vad och i vilka sammanhang. Under musikhacket åberopas inte norm som begrepp, däremot talar exempelvis Aris under samtalet om att fokus för hens bands musikutövande och musikskapande hamnar på att de som grupp inte representerar könsnormen i musiksammanhang:
Ja, precis eller det känns som om det är alltid får väldigt mycket fokus, vilket vi är ganska less på. Men det gör väl också att vissa kommer ihåg oss mer, typ. Vilket vi inte gör något medvetet kring. Det är ju helt ofrivilligt. Det kan inte vi hjälpa, vad vi är. (Aris, 2015-05-16)
Loe som också deltar i musikhacket säger:
Att man fortfarande reagerar på att oj det är en tjej som spelar trummor. Det gör även jag. Det är jättedumt. Det blir ju så eftersom det är så ovanligt. Dum grej. Det är intressant. (Loe, 2015-05-16)
Aris och Loes uttalanden kan tolkas utifrån förväntningar på vilka som spelar olika instrument eller får ta och ges plats, utgående från vem och vilka kroppar som representerar normen i musiksammanhang. Att ta och ges plats i olika musiksammanhang är något som berörs av flera personer i studien. Efter ett jam i samband med musiktävlingen ventilerar Loe sina tankar om jam, genus och jämställdhet under ett av fokusgruppsamtalen:
Men jag tänker också så här att jamscenen är en plats som väldigt ofta snubbar får ta. De går fram och spelar fel, medan man som tjej alltid måste bevisa att man har en viss standard för att få höra hemma där. (Loe, 2015-05-16)
Loes uttalande visar på att hen anser att killar och män får möjlighet att ta större utrymme i improviserat musikskapande, såsom jam. Day, som spelar i samma band som Loe, säger: ”Vi måste få plats för att få vara där” och fortsätter: ”och inte ens då är det på ens egna villkor. Då är det så här, okej då vi ger dig det” (2015-05-16). Både Loes och Days uttalanden härrör ur tidigare erfarenheter, av andra musiksammanhang, men upplevelsen av ojämställdhet framträder även i musikmiljön genom tävlingssammanhanget i jamsituationen, genom relationerna till de andra personerna som deltar, ledare, arrangörer, ting som instrument, förstärkare, rummet och scenen. Föreställningar om platstagande, musik och jämställdhet uppfattar jag således kunna hänga ihop med de olika individernas egen erfarenhet, men också bero på föreställningar om exempelvis en musikaktivitet som jam eller till musikbranschen i stort. I miljön som studeras här får det till följd att vissa av de deltagande personerna väljer att inte bli en del av jamsammanhanget eftersom de upplever att de blir bedömda, inte ges möjlighet att delta på sina egna villkor, eller att de i sammanhanget inte ges möjlighet att utöva sin musikaliska frihet på grund av på förhand bestämda föreställningar om musik och genus.
I studien framgår även att genretillhörighet kan ha en påverkan på möjligheten att bli till i en jamsituation. Alde, som är klassiskt skolad pianist, berättar att hen måste förbereda sig genom att spela igenom ett stycke i några veckor.
Ja, jag kan inget sånt så nu när det är sån jamkvällar och sånt, skulle ju vara kul att gå fram till pianot men jag blir lite sådär. Nej, det är liksom inte mitt område så jag, just med sånt. Jag kan klassiskt men det är då att jag ska lära mig och studera ett stycke. På så sätt kan jag känna att jag kan spela. (Alde, 2015-05-16)
Följden blir att Alde väljer att inte delta i mer improviserat musikskapande rent generellt.
Day talar i sin tur om scenen som exponeringsyta för killar: ”Musik handlar om att få tjejer. Och de som går upp på scen syns ju, så de får tjejer” (2015-05-16). Days uttalande tolkas av mig bygga på tidigare erfarenheter samt egna föreställningar om att för killar är musicerande en möjlighet att få tjejer, att för killar och män blir scenen en exponeringsyta av sexuell karaktär, medan kvinnors eller tjejers uppgift blir att stå nedanför och agera beundrande publik.
Det är inte bara scenen som plats eller vissa musiksammanhang som personerna i studien anser vara ojämställda, utan detta gäller musikbranschen i stort. Alde, Day och Loe betonar att fler tjejer måste bokas till festivaler för att unga tjejer tidigt ska få musikaliska förebilder. Musiktävlingen som de ingår i ser de som ett gott exempel. Loe säger: ”Alla är ju så duktiga på den här tävlingen, oavsett kön, och det är fantastisk att se att så många spelar instrument också. Det är fantastiskt att se, för annars ser man bara tjejer som sjunger” (2015-05-16). Loes uttalande, menar jag, visar på att hen upplever stor skillnad mellan jämställdhet i musiktävlingen och hens tidigare erfarenheter av musikbranschen i stort.
Under musiklägret uppstår en situation där pojkar ges möjlighet att ta plats även om de inte deltar i musiklägret. Detta sker i samband med en musikvideoinspelning under musiklägret, då en grupp pojkar som befinner sig på ett fotbollsläger i närheten springer ner i skateboardpoolen där inspelningen pågår. Eftersom pojkarna vägrar att lämna platsen trots uppmaningar från de deltagande personerna och handledaren som filmar måste inspelningen avbrytas. Vid de båda efterföljande fokusgruppsamtalen tas händelsen upp av dem som varit med. Rio och Emery berättar:
Rio: Jag skulle velat ta en bild på de där pojkarna som förstörde min video. Emery: De där pojkarna som kom då du satt så där i rampen och skulle börja köra? Rio: Ja, jag kände så här: det här vill man inte ha på detta musikläger. Man vill inte ha killar här. Musiklägret är ju till för att tjejer eller alla som inte är män ska kunna komma in i musikbranschen. (Rio & Emery, 2015-07-15)
Under samtalen är det flera personer som säger att de önskat att de hade tagit en bild på pojkarna, eftersom de kom att påverka deras möjlighet till skapande den dagen. Rios och Emerys samtal tyder på att de anser att sammanhang som musiklägret ska främja ett mer jämställt musikliv och ge utrymme åt andra än pojkar. Eftersom pojkarna på eget bevåg intar platsen där videon skulle spelas in blir de en del av musiklägret.
Det är inte bara instrument som trummor och sång som kan anses stå i relation till genus och jämställdhet, utan även scenen som plats och musiksammanhang som
exempelvis jam. Även om ambitionerna hos arrangörerna av musiklägren och musikhacket är att skapa miljöer som främjar jämställdhet kan konstateras att situationer uppstår där personerna som deltar upplever att deras möjlighet att utöva och skapa musik påverkas och begränsas på grund av deras könstillhörighet.
Vad gäller jämställhet i relation till musikteknologi är det först när musiktexterna analyseras som vissa av personernas uppfattning om genus, jämställdhet och musikteknologi framträder. Ett exempel är Emery från musiklägret som i textraden ”Endast män kan göra musik, vad är det för skit?” ifrågasätter föreställningen om att det enbart är män som kan skapa musik. I texten utmanar Emery också sina egna uttalade föreställningar, men också vad hen uppfattar som andras föreställningar om att musikteknologi är kopplad till maskulinitet och män. Av textraden ”Jag är inte man och jag kan skriva beat” att döma har Emery dock för avsikt att utmana dessa föreställningar genom att själv skapa musik.
I Rios rapptext utmanas inte bara musikskapandet och musikteknologi utifrån ett genusperspektiv, utan även genren hiphop i stort och artisten Kanye West i synnerhet:
Hitta wibsen och beatet och flowet och stilen Glider in på stället som vi hyr skiten
Skriver några bars och har kontroll på micken Ingen messar med [namn på lägret]-klicken För min lyrik ni är svaga, nästa helt utslagna jag gör vad jag behagar bryr mig inte om ni klagar Snubbar ni får passa er, tjugo femton oss ni ser Fuck den jantelagen, Kanye du är slagen. (Rapptext av Rio, 2015)
Kanye West, en av världens mest berömda hiphopartister, får i Rios text representera genren i stort. Att Rio skriver ”Snubbar ni får passa er, tjugo femton oss ni ser” tolkar jag som att hen anser att det företrädesvis är män som har tillträde till hiphopgenren och musikteknologin. Genom textraderna ”Snubbar ni får passa er tjugo femton oss ni ser. Fuck den jantelagen, Kanye du är slagen” framgår att Rio har för avsikt att utmana, såväl män inom genren som föreställningarna om vem som får skapa hiphopmusik.