Kläder, skor, accessoarer, kroppsspråk och gester är alla viktiga för hur människor framträder för sig själva och andra. Ekelund (2017) har studerat 1960-talets modskulturs betydelse för nutida mods och dagens modsscen. Modskulturen, som kom till Sverige med popmusiken på 1960-talet, utmanade föreställningar om såväl killarnas hårlängd (som gick över öronen) som klädsel. Hos Ekelund (2017) iscensätter sig studiedeltagarna som moderna mods med hjälp av plagg från 1960-talet eller med kläder som genom snitt, färger och mönster har en historisk anknytning till detta decennium. Men tingen blir även medaktörer i iscensättande av sammanhang som klubbar, skoterträffar eller klädbutiker. Det innebär att identitet eller subjektsskapande snarare än ett tillstånd är en process som människor har möjlighet att påverka med hjälp av exempelvis kläder. Genom sin klädsel och sitt kroppsspråk kommunicerar varje kropp sin identitet. Identitet eller subjektskapande kan med andra ord inte studeras med mindre än att det förstås som skapande eller görande av människor i olika situationer. Kläder kan också sättas i samband med makt. Det innebär inte att endast makthavare kan använda mode och kläder strategiskt som medel för social kontroll. Subkulturella identiteter som hippies, punkare och skinnhuvud är några av de grupper som historiskt har utmanat auktoriteter med hjälp av kroppsspråk och kläder för att demonstrera sin makt (Hurd, Olsson & Öberg, 2005). Till skillnad från uttrycket ”kläderna gör mannen”, synen på mannens kläder som något som avslöjar hans position i samhället och ambition i livet (Stadin, 2005), har kvinnors kläder och konsumtion framställts som tillgjorda och flärdfulla. Synen på kvinnan som poserande, modeintresserad med ett nervöst odlande av en vinnande personlighet betraktas fortfarande som typisk. Historiker och sociologer har emellertid på senare år försökt överbrygga dikotomin mellan hur mannens kapitalistiska/politiska och kvinnans konsumerande/privata värld framställs (Hurd, Olsson & Öberg, 2005).
Martinsson (2010) sätter i sin studie av fabriksarbetare kläder i relation till maskiner som används för att tillverka bilar. Alla som arbetar vid stationer i fabriken bär samma kläder, oavsett kön. Genom att kvinnor och män använder samma kläder på fabriken
blir de konstruerade som en grupp, inte som individer. Kläderna som bärs av arbetarna vid maskinerna är bekväma och gjorda för att kunna röra sig i, till skillnad från blusar och kjolar som används av kvinnorna som arbetar på kontoret. I samtalen med kvinnor i fabriken omnämns de som arbetar på kontoret som ”de andra”, det vill säga de som representerar traditionellt kvinnliga normer utifrån sin klädsel. Eftersom det krävs tekniskt kunnande får de kvinnor som arbetar vid maskinerna högre status än de kvinnor som arbetar med administration på fabriken. Därav kan kläderna som bärs av maskinarbetarna förstås som norm, och därmed som statushöjare för kvinnorna i detta sammanhang. Gould (2011) studerar brassbandskultur och berör genus i relation till kläder. I studien förbinds kläder med musik och heteronormativitet. Utifrån egna erfarenheter av att spela i brassband, skriver Gould (2011), att uniformerna som användes vid konserter och uppspel maskerade identiteter och därmed ges möjlighet att utforska olika identiteter. Att bära banduniform innebär att Gould inte behöver iscensätta heterosexualitet eller förhålla sig till normativa föreställningar om femininitet.
Även Gullberg (2002) diskuterar kläder i subkulturer kopplade till musik:
Kläder kan kommunicera vissa specifika dimensioner av social mening t ex hur lämpliga vissa kläder är för särskilda tillfällen, visa på grupptillhörighet med hjälp av ”uniformer” som betonar socialgruppstillhörighet eller medlemskap i vissa subkulturer. (Gullberg, 2002, s. 68)
Med andra ord kan för tillfället ”enhetliga” kläder både skapa en känsla av grupptillhörighet och inbjuda till att utforska identiteter.
Rastin (2016) påtalar vikten av att musiklärare uppmuntrar och tillåter elever att bära kläder som bekräftar deras könsidentitet oavsett biologiskt kön. Detta innebär inte att ensembler inte kan ha uniform, utan att det ska finnas alternativ till att tilldela dem uniformer utan att basera dessa på kön. Det mest inkluderande är dock könsneutrala alternativ. På så vis undviker lärare att rikta uppmärksamhet mot någon specifik elev med anledning av hens könsidentitet.
Hos Borgström Källén (2014a) antar eleverna olika roller när de klär sig i tidstypiska renässanskläder och spelar renässansmusik, oavsett kön. I Goulds (2011), Rastins (2016) och Borgström Källéns (2014a) forskning utmanas normativa föreställningar om genus genom ting som kläder och instrument, medan tingen och kläderna i luciatåget som beskrivs i Hentschels (2017) avhandling upprätthåller normativ femininitet. I Ferm Almqvists (2017) studie undviker gitarristerna, som är kvinnor, att under spelningar bära T-shirts med exempelvis en Fender-logotyp, detta i syfte att fjärma sig från maskulinitet eller, som de uttrycker det, ”snubbighet” (s. 45). Tidigare
forskning visar med andra ord att ting som kläder både kan utmana och bidra till att förstärka genusidentiteter och normer. Ting kan också upprätthålla en kultur och bidra till att stärka människors kulturkapital.
Till skillnad från kläder har kroppar, i synnerhet den musikaliska kroppen, det vill säga hur den mänskliga kroppen är en del av musicerandet, berörts av flera i den musikpedagogiska forskningen. Hos Björck (2011) framstår den feminina kroppen i musiksammanhang som paradoxal genom att den kan ses som beslutsam, normbrytande och exotisk samtidigt som en feminin kropp, exempelvis på en scen, kan bli ett blickfång som blockerar ljud. Därigenom framstår den som en obegriplig genusgestaltning. Denna paradoxala kropp, menar Björck (2011), kan både ses som en tillgång och ett hinder för respekt och autencitet. Griffiths (2011) undersöker hur kläder och utseende påverkar uppfattningen om musikalisk förmåga hos klassiska solister som är kvinnor. De fyra violinisterna i studien får via film spela in tre musikstycken från olika genrer, iklädda olika klädstilar. Observatörerna visar sig ha en stark åsikt om vilka kläder de anser lämpliga eller olämpliga beroende på genre. Resultatet visar även att kläder som framhäver kroppen påverkar uppfattningen om violinistens musikaliska förmåga negativt. Utöver det kan kroppsrörelser påverka uppfattningen om den musikaliska förmågan. Ferm Almqvist (2017) visar att kvinnliga musikaliska kroppar framför allt förminskas i bland annat övnings- situationer, i ensemblesituationen samt på andra platser i skolan. Hos Borgström Källén (2014a) framträder olika sätt att förkroppsliga musik och olika roller. Sabina, en av deltagarna i studien, förkroppsligar denna position genom att i renässansensemblen stå bredbent och yvigt spela gamba (ett stråkinstrument besläktat med kontrabas) med både pondus och självförtroende. Precis som Björck (2011) påtalar – att instrument kan ge tillgång till utrymme för förvandling av subjektet – talar Borgström Källén (2014a) om gambans möjlighet att reducera effekten av kön eftersom ”instrumentets drivande och styrande funktion möjliggör för Sabina att socialt förkroppsliga en ledande musikalisk position i gruppen” (s. 239). Detta till skillnad från sång, som i samma studie företrädesvis förkroppsligar positionen flicka. En annan iakttagelse av Borgström Källén (2014a) är att flickorna i pop- /rockensemblen som sjunger solo vid en konsert gör det utan en gitarr nära kroppen (även om de kan spela) medan de få pojkar som sjunger har en gitarr mot kroppen (eller strax intill). Följden blir att flickorna som iscensätter kroppar som soloinstrument utsätts för att de hamnar i blickfånget för en objektifierande granskning och normering (Green, 1997).
Enligt Hentschel (2017) kan sångkroppen upplevas såväl positivt som negativt när den utsätts för andras blickar. Sångkroppen är fenomenet som uppstår i mötet mellan människan som en sjungande kropp och en levd kropp som befinner sig i en
sångsituation. ”Det innebär att sångsituationer inte är något som ligger utanför människan, utan att den levda människan är en situation i sångsituationerna” (Hentschel, 2017, s. 132). En sångares kropp kan objektifieras och därmed kan samhälleligt könade normer reproduceras. Sångkroppen, som både syns och hörs, kan förlängas och förstärkas med ting som PA-system och mikrofoner, vilket påverkar upplevelsen av den egna klingande rösten. Hentschels (2017) studie visar att vissa elever upplever det som obehagligt att höra sin röst förstärkt och från en annan plats i rummet, separerad från sångkroppen. Det i sin tur innebär att de omgivande tingen, exempelvis högtalare, styr var eleverna och lärarna riktar sitt lyssnande och sin blick. Med andra ord framträder tingen, kopplade till förstärkningen av sångkroppen, både som visuella och som ljudande. Det finns även andra ting som styr sångsituationerna avseende blick och lyssning: ett annat exempel är notpapper som får påverkan på elevernas lyssnade, blick och sångkroppens rörlighet.
I en artikel diskuterar Krogh (2018) tingens och materialiteters påverkan på mänskliga handlingar och interaktioner i musiksammanhang. En inspelningssituation fokuseras: ”I have suggested how material settings constitute social relationships in the case described, between DJ Static and other artists and in terms of social conceptions of hip-hop as a genre” (s. 548). Krogh (2018) menar att materialiteter konstituerar och utgör sociala relationer som blir till en inspelningssituation eller föreställningar om hiphop som en genre. Därav bör ting ses som en nödvändig del av en musikpraktik. Kläder, skor, accessoarer och frisyrer är tätt sammanlänkade med musik och inte minst populärkultur, bland annat för att visa genretillhörighet. Kläder används även för att markera könsöverskridande identiteter i musiksammanhang. En som berört kläder inom det musikpedagogiska fältet är Söderman (2007), som skriver att kläder inom hiphopgenren fungerar som markör för generationstillhörighet, men att de även markerar lokal, etnisk och klassmässig tillhörighet. Genom att använda kläder förknippade med hiphop ges rappare en högre status. Rapparen kan också, med hjälp av klädesplagg, tillskrivas ett högre kulturellt kapital, eftersom kläderna kan associeras med professionalism. Ekelund (2017) påvisar att nätverk bestående av kläder, skor, frisyrer, transportmedel som skotern, musik och människor kan påverka en subkulturs överlevnad och utveckling trots snabba skiften inom populärkultur- området. Att modskulturen fått en revival och lever kvar än idag kan sättas i samband med samtidsmusiken och band som Oasis, Blur och Suede, som kom med brittpopvågen på 1990-talet. I Ekelunds (2017) studie används musik för att skapa atmosfärer i olika rum och bland aktörerna på exempelvis modsklubbar. Detta, menar Ekelund (2017), ledde till en mental förflyttning till en modifierad 1960-talsatmosfär.