På frågan hur de tänker sig sitt boende ifall de en dag inte längre skulle klara sig utan hjälp, visar det sig att de flesta inte har reflekterat däröver så mycket än, oavsett kön. En könsskillnad kan dock skönjas i inställningen till att bo på hem som sådan, liksom en tendens till skillnad mellan ensamstående och sammanboende. Lars-Gunnar, som är änkling, är mest positiv av männen till att bo på ett särskilt äldreboende ifall han en dag inte skulle klara sig själv:
Har du funderat nån gång på om du skulle vilja bo kvar här, även om du skulle behöva hjälp i det dagliga?
– Nja… ja, i och för sig. Då kan man ju bo på ett sådant där… Jag ser att de kommer på kvällarna, hemhjälpen, åker runt. Men… när man inte kan komma ut själv, då kan det kanske vara trevligare att man bor på nåt ställe där det finns folk jämt. För jag misstänker att de är ganska ensamma, de där som de kommer och lägger på kvällen och tar upp på morgonen.
(Lars-Gunnar, ensamstående; bostadsrätt)
Medan Bertil, som även han är ensamstående är osäker, är männen som är gifta eller sambo i gengäld uttalat negativa till idén med särskilt äldreboende som sådan. En av dem reflekterar kring betydelsen av den invanda fysiska miljön:
Tror du att om du en dag skulle bli i behov av vård, att du helst skulle vilja få den här i hemmet?
– Förmodligen, ja. Ja, det tror jag. Det är svårt att byta miljö när man blir äldre.
Till nån inrättning typ servicehus. Det är nog svårt att bli övertygad om att det är nödvändigt. Man förstår det nog, men man vill nog skjuta det så långt bort som möjligt. I första hand vill man nog bo hemma så länge det är möjligt.(..) Och ju äldre man blir, desto trögare är man att byta miljö. Det är viktigt att man har sina saker, även om de inte har någon stor betydelse längre. De finns ju där. Det ger nog en sorts trygghet, en hemkänsla. Det tror jag är viktigt.
(Sven-Olof, gift; villa)
Harriet är den enda som intagit en bestämd ståndpunkt i frågan. Trots, eller just därför att, hon som köksa sett ett av stadens äldreboenden inifrån under lång tid, är hon inställd på att flytta dit, och det innan hon blir riktigt gammal:
Har du funderat på om du vill bo kvar här så länge som möjligt?
– Neej, jag hoppas att jag ska klara huvudet så att jag inte ska göra som mor min:
bo kvar bara för att man ska bo kvar. Nej, in på något ställe innan man blir alldeles kringkring i huvudet, tycker jag. Medan man fortfarande kanske kan lära känna någon på det stället och umgås med. Så då blir det kanske över gatan (seniorboende).
(Harriet, ensamstående; hyresrätt)
Övriga kvinnor är osäkra, men i motsats till männen är det ingen som är uttalat negativ till idén att bo på hem som sådan. Margareta har funderat lite på en gemensam boendelösning, men av mer alternativt slag. Hennes idé är ett exempel som stöder antagandet att fyrtiotalistgenerationen är mer öppen än tidigare generationer för kollektiva lösningar (det var ju fyrtiotalistungdomarna som stod för 1960-talets kollektivistiska ideal):
Om du en dag inte klarar trapporna, är det ett boende i en vanlig lägenhet eller ett sådant här seniorboende, som lockar mer?
– Jag tror nog… usch, det är jättesvårt att säga. Jag kan säga så här då, att vi är några goda vänner, som har sagt att när vi blir gamla och inte klarar oss själva, då ska vi köpa ett stort hus nånstans…, och så ska vi ha varsina rum, och så ska vi ha gemensamt kök, och så ska vi anställa en sjuksköterska eller hemtjänstfolk,
och så ska vi dela på det (skrattar). Lite kollektiv. Och det tror jag inte är så dumt. För det är ju så otroligt dyrt för de som kommer in på äldreboende. Så på det här sättet skulle man kunna finansiera ett väldigt bra boende. Men jag menar, om det blir verklighet.. men vi har i alla fall spånat på det där viset, att det skulle vara underbart. Jag menar, då kan nån sköta trädgården, nån kan laga lite mat och nån kanske tycker om att städa. Man kan liksom göra det var och en klarar av.
(Margareta, ensamstående; villa)
Kanske lägger männen större vikt vid fysisktmateriella aspekter av boendet än kvinnorna, för vilka istället sociala kontakter är viktigare? Här skulle i så fall finnas en parallell till att kvinnor generellt sett uppskattar fritidshusboendet mindre och stadsboendet mer än män. Folkesdotter (1988) undersökte pensionärers boende på landsbygden i Hälsingland. Hon fann att änklingar i högre utsträckning bodde kvar i sina hus än änkor, som istället oftare flyttade till lägenheter. En förklaring, menar hon, skulle kunna vara att männen, som ofta själva byggt huset, hade svårare att skiljas från det än kvinnorna. En annan skulle kunna vara att kvinnor, som själva ofta vårdat äldre anhöriga, är mer medvetna om att ett kvarboende i det egna huset kan betyda en större belastning för deras barn i form av omsorg. Kanske är ytterligare en förklaring just skillnaden i betydelsen av sociala respektive materiella aspekter av boendet mellan kvinnor och män.
På frågan om det skulle spela någon roll att få hjälp från kommunen eller från ett privat vårdföretag ifall de en dag behöver daglig omvårdnad, är intervjupersonerna överens om att det inte är detta som är av vikt. Istället betonar de att det som har betydelse är att vårdpersonalen är trevlig och har ett personligt bemötande.
Tror då intervjupersonerna att även de, ifall de en dag är i behov av hjälp, kommer att få den från sina barn till stor del? Meningarna är delade och inget könsmönster kan urskiljas. Några säger att de tror attbarnen kommer att ställa upp och hjälpa dem. Andra menar att det inte kommer att bli så, men inte nödvändigtvis därför att deras barn inte är beredda att hjälpa till, utan snarare därför att de själva inte vill att barnen ska uppleva detta som ett tvång, och inte heller önskar bli beroende av sina barn.
Tror du dina barn också förväntar sig att du i så fall bor på ett äldreboende?
– Ja, det gör de. Det tror jag. Ja, det är jag nästan övertygad om att de gör… De kommer inte att ställa upp som vi har ställt upp, nej. Nej, det har jag sagt åt dem att usch, nej det får de inte. Jag har själv tyckt att det har varit så jobbigt. Så jag tycker absolut inte att de ska få det lika jobbigt med mig. Nej, in med mig på ett hem.
(Harriet, ensamstående; hyresrätt)
Harriet säger, i likhet med ett par av männen, att det är bäst att låta vårdpersonal utföra omsorgen och hushållsarbetet, medan barnen gärna får finnas till hands som sällskap och en slags kontroll.