Flyttningens omfattning är en viktig faktor som förändrar bosättningsmönstret.
Om denna ökar kan man förvänta sig större förändringar i bosättningsmönstret.
För att närma sig frågan om hur äldres regionala flyttning kommer att påverka det framtida bosättningsmönster görs inledningsvis en analys av hur antalet flyttare förändrats mellan 1978 och 1998, samt vilken betydelse äldres flytt-ningar har haft för dessa förändringar. Med regionala flyttflytt-ningar avses flyttning mellan kommuner.
Förändringar i flyttningen kan vara en effekt av två förändringar, ålderseffekter och kohorteffekter. Om befolkningens antal och åldersstruktur ändras kommer antalet flyttare att ändras. Denna typ av förändringar som påverkar flyttningen kallas ålderseffekter. Givet att befolkningsantalet är konstant leder även en ökad flyttningsbenägenhet till fler flyttare. Denna typ av förändringar kallas kohorteffekter. I tabell 1 framgår att ca 75 000 fler flyttningar genomfördes år 1998 jämfört med år 1978. I tabellen framgår också att både befolkningen ökade och att flyttningsbenägenheten ökade. I tabellen framgår även de äldres flyttningar. Inte oväntat framgår att de äldres flyttningar
endast utgör en liten del av de totala flyttningarna. Emellertid framgår att även äldres flyttingsbenägenhet har ökat under perioden. Utifrån tabell 1 kan man således förvänta sig att den ökade omflyttningen är ett resultat av såväl ålderseffekter som kohorteffekter. Frågan är dock vilken betydelse kohort-effekter och ålderskohort-effekter har haft för den ökning av omflyttningen som framgår i tabell 1.
Tabell 1. Regional flyttning inom Sverige.
Total flyttning Äldres flyttning År Bef. Alla
Antal Flyttningsben.
Bef. Äldre
Antal Flyttningsben.
1978 8 284 437 306 809 3.7 1 790 326 16 177 0.9 1998 8 854 322 382 154 4.3 1 955 388 21 584 1.1 Förändring 569 885 75 345 0.6 165 062 5 407 0.2
Den beräknade kohorteffekten och ålderseffekten mellan år 1978 och år 1998 framgår i tabell 221. Enligt beräkningarna är hela 90 procent av den ökade regionala flyttningen ett resultat av kohorteffekter. Den slutsats man således kan dra av tabell 2 är att merparten av den ökade omflyttningen mellan 1978 och 1998 är orsakad av förändringar i befolkningens flyttningsbeteende. En fråga som då uppkommer är i vilka åldersgrupper som flyttningsbenägenheten ökat.
En annan fråga är vilka förändringar i åldersstrukturen som ligger bakom ålderseffekten.
Tabell 2. Betydelsen av ändrad åldersstruktur (Ålderseffekten) och ändrat flyttningsbeteende (Kohorteffekten) för den regionala flyttningens förändring mellan år 1978 och år 1998.
Antal Procent
Kohorteffekt 71 000 90
Ålderseffekt 4 000 10
Summa 75 000 100
I figur 1 framgår hur stor andel av befolkningen i en åldersklass som flyttade regionalt år 1978 och år 1998. Figuren visar därigenom den åldersspecifika flyttningsbenägenheten. En traditionell beskrivning av omflyttningen över livscykeln brukar ange att barn och ungdomar flyttar allt mindre efter en relativt hög omflyttning i de tidigaste barnaåren. I åldern för vuxenblivande ökar sedan omflyttningen radikalt. Därefter flyttar man allt mindre med stigande ålder.
Undantaget utgörs av några år kring pensionsåldern då flyttningen ökar något.
21 De presenterade värdena i tabell två är avrundade till hela tusental. Summa 75 000 flyttare i tabell 2 är således en avrundning av förändringen i den totala flyttningen i tabell 1.
Inte oväntat framgår i figur 1 att den regionala åldersspecifika flyttningen antar detta ovan beskrivna mönster över livscykeln.
0.0 2.0 4.0 6.0 8.0 10.0 12.0 14.0 16.0 18.0 20.0
1978 1998
Genomsnitt under perioden
Figur 1. Åldersspecifik regional flyttningsbenägenhet år 1978 och år 1998.
Av figur 1 framgår även att en större andel av befolkningen flyttade regionalt år 1998 jämfört med år 1978. Speciellt stor är ökningen bland de unga vuxna.
Relativt sett är även ökningen bland de äldre flyttarna stor, dock från låga nivåer. Andelen av befolkningen till exempel i 75-årsåldern som flyttar har näst intill fördubblats. Förenklat kan man säga att undantaget från denna tendens utgörs av barnfamiljer vilka visar på tendenser att bli mer stationära, åtminstone i ett regionalt perspektiv. Det kan tyckas konstigt att benägenheten att flytta ökar i åldersgrupper där barnens föräldrar borde befinna sig. Emellertid finns det en trolig förklaring till detta. Dessa åldersskikt består å ena sidan av barnföräldrar och å andra sidan av ensamboende. Andelen ensamboende har under lång tid ökat i Sverige. Förklaringen till att medelålders flyttnings-benägenhet ökar totalt sett skulle då vara att medelåldersensamståendes flyttningsbenägenhet ökar så mycket att den uppväger barnfamiljernas minskade omflyttning. I en generaliserande utsaga av ovanstående figur kan man hävda att den kohorteffekt som framgår i tabell 2 är ett resultat av stora delar av befolkningen flyttar mer år 1998 jämfört med år 1978.
-100000 0 100000 200000 300000 400000 500000 600000
Totalt 5-9 15-19 25-29 35-39 45-49 55-59 65-69 75-79 85-89
Antal
Figur 2. Befolkningsförändringen åldersuppdelad i Sverige mellan 1978 och 1998.
Figur 2 visar befolkningsförändringen åldersindelad mellan år 1978 och år 1998. Av figuren framgår att den totala befolkningsökningen är runt 600 000 människor under perioden. Denna befolkningsökning ger en ålderseffekt på flyttningen. En ökning av befolkningen på över en halv miljon människor kan tyckas mycket. Varför blev då den beräknade ålderseffekten så liten? Det förklaras av att folkökningen näst intill uteslutande är relaterad till mindre flyttningsbenägna åldrar. I figuren framgår att befolkningen i de mest flyttningsbenägna åldrarna sjunkit. Även befolkningen i pensionsåldern (åldern 60-70), då flyttningsbenägenheten åter ökar en del, har minskat något. Detta sammantaget begränsar ålderseffekten i omflyttningen.
Vilka slutsatser kan man då dra av analysen ovan vad det gäller betydelsen av de äldres flyttning för att forma det framtida bosättningsmönstret? För det första så ökar äldres omflyttning, även om det är från låga nivåer, vilket betyder att de äldres framtida bosättningsmönster i större utsträckning kan komma att förändras som ett resultat av deras omflyttning. För det andra så har äldres andel av befolkningen inte ökat nämnvärt under den analyserade perioden. Äldres (60+) befolkningsandel 1971 var drygt 20 procent vilket den fortfarande är 20 år senare. Mer eller mindre hela ökningen av äldre ligger således framför oss i tiden. När denna accelererar kommer betydelse av äldres flyttning, och därmed ålderseffekten i omflyttningen, för hela det regionala bosättningsmönstret att
öka. Det finns därför all anledning att gå vidare och studera äldres flyttningsmönster.