Inledningsvis berördes olika förklaringar till äldres destinationsval vid flyttning.
Den omflyttning som sker till följd av att äldre byter bostad leder till att vissa kommuner vinner medan andra förlorar människor. Omflyttning sker i ett system där samma kommun kan vinna inflyttare mot vissa kommuner medan den förlorar till andra. Denna selektion kan ha stor betydelse inte bara för hur det regionala bosättningsmönstret förändras utan även för hur befolknings-strukturen förändras. Ett exempel på detta är äldres så kallade solkustflyttning i USA. Denna flyttning har på sina håll där klimatet är bra skapat områden som befolkningsmässigt domineras av äldre. I nedanstående analys behandlas detta mellankommunala migrationssystem dels i termer av bruttoflyttningar mellan kommunerna dels i termer av nettoflyttningar. Syftet är att utröna vilka kommungrupper som vinner respektive förlorat på de äldres flyttningar och att analysera om det finns tendenser till att vissa kommuner har en så omfattande inflyttning att befolkningsstrukturen kan komma att ändras som ett resultat av äldres flyttning.
Analysen baseras på en klassificering av kommunerna (figur 5). Klassi-ficeringen baseras på två dimensioner. Den första bygger på kommunernas befolkningstäthet samt tätorternas storlek. Den andra är kopplad till övergången från ett industri- till ett kunskapssamhälle. En indelning har därför även gjorts i industrikommuner och i högskolekommuner. Detta har resulterat i en klassificering av kommunerna i 6 olika kommuntyper eller kategorier. De största och tätast befolkade områdena i Sverige har definierats som storstadsområdena (cirka 315 inv./km2). Kommuner som ingår i Stockholms, Göteborgs och Malmös arbetsmarknadsregioner hör till denna kommunklass.
Figur 5. Sveriges kommuner indelade i sex olika kommunklasser.
Därefter har kommuner med universitet eller högskola med fler än 2 000 studenter 1992 definierats som högskolekommuner (cirka 60 inv./km2).
Kommuner som hade mer än 20 procent av befolkningen mellan 16 och 65 sysselsatta i industrisektorn år 1980 har definierats som industrikommuner (20 inv./km2). Därefter har kommuner som har tätorter med fler än 20 000 invånare men som inte tillhör någon av kategorierna ovan definierats som övriga kommuner med medelstora städer (ca 40 inv./km2). De allra glesast befolkade kommunerna (högst 2 inv./km2) har därefter definierats som Norrlands inland. Den restpost med kommuner som återstår består i huvudsak av befolkningsglesa stadsnära landsbygdskommuner (omkring 20 inv./km2). I fortsättningen utgör kategorierna storstadsområden, universitets- och högskolekommuner samt övriga kommuner med medelstora städer de
befolkningstäta områdena. Tillsammans utgör kategorierna industrikommuner, Norrlands inland samt stadsnära landsbygdskommuner de befolkningsglesa områdena.
Äldres bruttoflyttningar
Av figur 6 framgår en generaliserad bild av bruttoflyttningarna mellan de definierade kommuntyperna. Prickarnas storlek visar på kommunkategoriernas befolkningsandel. Figuren visar också dels alla flyttningar år 1998 (figur 6a), dels äldres flyttningar år 1978 (figur 6c) och år 1998 (figur 6b). Pilarna visar på riktningen i bruttoflyttningen mellan de olika kommuntyperna och de är redovisade som procent av alla flyttningar respektive av äldres flyttningar.
Exempelvis framgår i figur 6a att flyttningen från industrikommuner till storstadsområdena utgör mellan 4 och 7,5 procent av all flyttning i landet. Det framgår också att den motsatta flyttningen utgör mellan 2 och 4 procent av all flyttning. Inte oväntat framgår således att flyttingen från industrikommuner till storstäderna är större än den motsatta flyttningen.
Den totala omflyttningen i Sverige år 1998 uppvisar två tydliga mönster. Det ena är att de stora flyttningsströmmarna går från befolkningsglesare till befolk-ningstätare kommuner. Det andra tydliga mönstret berör Norrlands inland.
Såväl in- som utflyttningen till dessa kommuner är förhållandevis liten. Denna flyttning utgör därför en marginell del av den omflyttning som sker i landet.
De äldres flyttning mellan de olika kommunkategorierna år 1998 framgår i figur 6b. Vid en jämförelse med den totala flyttningen (figur 6a) framgår att de äldres flyttningsmönster delvis avviker från totalbefolkningens. De visar sig bland annat genom att de stora flyttningsströmmarna bland de äldre inte lika entydigt går från befolkningsglesare till befolkningstätare kommuner. Istället går några av de största migrationsströmmarna från storstäderna, högskole-kommunerna och industrihögskole-kommunerna till de tätortsnära landsbygds-kommunerna. Motströmmen i de flesta av dessa fall är betydligt mindre med ett undantag, flyttningen från den tätortsnära landsbygden till storstadsområdena.
Liksom för den totala flyttningen är flyttningen till och från Norrlands inland jämförelsevis liten.
Figur 6. Bruttoflyttningar mellan olika kommunkategorier i procent av alla flyttningar år 1978 och år 1998. (Förklaringarna i figuren gäller för såväl figur 6a, b och c. Prickarnas storlek visar kommun-kategorins befolkningsandel)
Figur 7. Nettoflyttning mellan olika kommunkategorier i promille av befolkningen år 1978 och år 1998. (Figurförklaringen längst upp gäller för figur 7a. Figurförklaringen i mitten gäller för figur 7a, b och c. Figurförklaringen längst ner gäller för figur 7b och c.)
En jämförelse mellan äldres flyttning 1998 (figur 6b) och deras flyttning år 1978 (figur 6c) visar både på stabilitet och på förändring. Till de stabila dragen hör att flera av de flyttingsströmmar som var stora år 1998 också var det år 1978. Även äldres flyttning till och från Norrlands inland har varit stabil över tiden. Liksom år 1998 var den jämförelsevis liten även år 1978. Jämförelsen visar dock på en del förändringar. Framförallt har flera relativt stora flyttningsflöden från de befolkningstäta till de befolkningsglesa kommun-typerna, till exempel flyttningen från storstadsområdena till industri-kommunerna minskat. Istället har flera flyttningsströmmar i motsatt riktning, till exempel från de stadsnära landsbygdskommunerna till storstäderna ökat.
Äldres nettoflyttningar
Av figur 7 framgår nettoflyttningen, mellan olika kommuntyper. Cirklarnas färger i figuren visar nettoflyttningen per kommunkategori. Figur 7a visar till exempel att år 1998 var den totala nettoinflyttningen till storstadsområdena över 2 promille av befolkningen i kommuntypen. Pilarna i figuren indikerar netto-flyttningen mellan de olika kommunkategorierna. Det framgår i figur 7a att storstadsområdena hade en nettoinflyttning från samtliga andra kommunkate-gorier. Störst var nettoinflyttningen från universitets och högskolekommunerna.
Vad gäller den totala nettoflyttningen framgår ett tydligt mönster år 1998 av att befolkningen koncentreras (figur 7a). Storstäderna hade störst inflyttning medan de befolkningsglesa kommuntyperna hade en netto-utflyttning. Pilarna visar dessutom att denna koncentration är starkt hierarkisk. I varje nettoflyttningsutbyte vinner en befolkningstätare kommunkategori på bekostnad av en befolkningsglesare kategori. Den befolkningsglesaste kommunkategorin, Norrlands inland, har en nettoutflyttning till samtliga andra kommunkategorier.
Inte oväntat avviker de äldres nettoflyttningsmönster år 1998 (figur 7b) från totalbefolkningens. De äldres nettoflyttning leder till en utspridning av befolkningen. Det är nämligen befolkningsglesare kommunkategorier som de stadsnära landsbygdskommunerna och övriga kommuner med medelstora städer är de som har den största relativa nettoinflyttning av äldre (över 2,5 procent av befolkningen år 1998). Vid sidan av dessa kommunkategorier har även den befolkningsglesaste kommunkategorin, Norrlands inland, en nettoinflyttning av äldre. Det är framförallt storstäderna men också universitets- och högskole-kommunerna samt industrihögskole-kommunerna som har en nettoutflyttning. Av pilarna framgår också att den största förlusten i flyttningsutbyte mellan olika kommuntyper gör storstadsområdena till de stadsnära landsbygdskommunerna.
Trots att nettoflyttningsmönstren kan variera relativt mycket över tiden så finns det en underliggande stabilitet i nettoflyttningarna i Sverige (Borgegård &
Håkansson 1997). Denna stabilitet framkommer t ex när befolkningen bryts ner i olika åldersgrupper. En jämförelse av nettoflyttningsmönstren för äldre år 1998 och år 1978 (figur 7b och 7c) visar också att mönstren i stort sett var lika för de två åren. Det är ytterst få förändringar i vilka kommuner som vinner
respektive förlorar på nettoflyttningen av äldre. Den flyttning av äldre som sker mellan kommuner visar därför på en spridning av befolkningen över tiden, där framförallt stadsnära landsbygdsområden får ett befolkningstillskott av äldre inflyttare.