Boende utomlands, i fritidshus, stadens utkant respektive centralt
En av intervjupersonerna äger ett hus i Sydeuropa, och några till har övervägt möjligheten att som pensionärer bo utomlands, i varmare klimat, under åtminstone en del av året. Uppgifterna på nationell nivå om hur många svenskar som äger hus i Sydeuropa är osäkra. Det vore intressant att undersöka hur många av fyrtiotalisterna som redan tillbringar en del av året på varmare breddgrader – och hur dessa resonerar kring möjligheterna att bo där även om de skulle bli i behov av daglig hjälp.
Den i tidigare studier diskuterade könsskillnaden med avseende på fritidshusets betydelse speglas också i föreliggande studie. Männens inställning till fritidshuset var mer positiv än kvinnornas. Ändå var det endast en man som hade intentionen att (fortsätta) bo i fritidshuset större delen av året. Ett möjligt antagande att forska vidare utifrån är att ensamstående kvinnor i fyrtiotalist-generationen i mindre utsträckning än ensamstående män och sammanboende par kommer att bosätta sig permanent i fritidshus.
Inget tydligt mönster med avseende på intentionen att bo kvar i ett rymligt boende respektive flytta till en mindre lägenhet mer centralt framträdde i intervjustudien. Några hade redan en sådan flytt bakom sig. Ingen av de ensamstående som bodde mycket rymligt i utkanterna av Gävle hade dock för avsikt att flytta till ett mindre, mer centralt boende. Intressant vore att vidare undersöka skillnaden mellan ensamstående och gifta/sambo. En möjlig hypotes är att ensamstående, och särskilt då änkor och änklingar bland fyrtiotalisterna kommer att vara mindre benägna än sammanboende par att flytta från sitt hus till en mer centralt belägen lägenhet. Kanske kommer istället just ensamstående att utnyttja minskningen av ekonomiska restriktioner för boendevalet till att bo kvar i ett hus som utgör en viktig länk till det förflutna. Det kan också omvänt vara så att man bor kvar inte därför att man så önskar och har råd till det, utan därför att kvarboendet är det ekonomiskt mest gynnsamma. En stor del av fyrtiotalisterna bor billigt i hus på vilka lånen är helt avbetalda.
Det bör återigen påpekas att den studie som här presenterats gjordes i en medelstor svensk stad, Gävle. Flera av intervjupersonerna framhöll att Gävle är en "lagom stor stad", där det är nära till allting, även om man bor i ett ytterområde. Likväl hade de som nyligen flyttat gjort det till ett mer centralt beläget boende, och det var just det centrala läget, med service och kultur inom gångavstånd, som framhölls som en viktig fördel. Det vore intressant att jämföra situationen i en medelstor stad med storstadsområden respektive glesbygd med avseende på vilken betydelse önskan om närhet till service och kultur har för beslutet att flytta.
Omsorgsansvaret – en osynliggjord restriktion för boendevalet
Att bo och leva hela sitt liv på en och samma plats är något som idag gärna tillskrivs en svunnen tid, nämligen det gamla bondesamhället. Idag dominerar istället bilden av den rörliga människan. Rörligheten betraktas i regel som en möjlighet snarare än som ett tvång; som en symbol för individuell frihet (se exempelvis Johansson och Persson, 1991, s 132). Denna positiva syn på rörligheten återspeglas även i migrationsforskningens diskussion kring konsekvenserna av att ekonomiska, hälsomässiga och kulturella restriktioner för boendevalet minskat. Det är fyrtiotalisternas möjlighet att flytta eller ha ett flexibelt boende som framhålls, snarare än möjligheten att bo kvar.
Resultaten av föreliggande intervjustudie i en medelstor svensk stad utmanar delvis denna bild. De pekar på stabilitet och på såväl önskan som kraven på att bo kvar på en och samma plats. För kvinnornas del är denna bild än tydligare än för männen. Omsorgsansvaret som en dominerande styrningsrestriktion för valet av boende präglar i högre grad kvinnornas än männens situation.
Omsorgen om en gammal förälder eller om barnbarn utgör en viktig del-förklaring till att kvarboendet ses som självklart.
Detta betyder inte att de ökade ekonomiska möjligheterna att realisera individuella boendepreferenser inte speglas i intervjupersonernas svar. Flera har reflekterat över möjligheterna att såväl resa mer som att bo längre tider utomlands. Särskilt i kvinnornas fall utgör de sociala banden till Gävle dock restriktioner för att förverkliga dessa möjligheter. Ibland omöjliggör omsorgsansvaret en realisering av individuella boendepreferenser med avseende på kultur-, natur- eller klimatmässiga attribut, och ibland sätter det ramarna för realiseringen. Detta blev tydligt inte minst i den enda intervjupersonens fall som redan idag har ett hus i Sydeuropa. Omsorgen om hennes åldriga mamma har betydelse för när och hur länge hon och hennes man kan resa bort.
Den starka betoningen på individualisering och valfrihet i teoribildningen om det senmoderna samhället har kritiserats av bland andra May och Cooper (1995). De hävdar att även om mångfalden av möjligheter vad gäller identiteter och livsstilar är allt mer synlig, är den därmed inte mer tillgänglig för människor i allmänhet. Materiella resurser såväl som tillgången till tid och rum för att åstadkomma "självförverkligande projekt" är begränsade. Giddens teori, menar May och Cooper, stämmer bara in på "the leisured classes". Som framgått av denna studie kan betoningen på de ökade möjligheterna att förverkliga individuella preferenser ifrågasättas också ur ett genusperspektiv.
De ekonomiska och hälsomässiga restriktionerna för att realisera individuella boendepreferenser må vara mindre för fyrtiotalisterna än för tidigare blivande pensionärsgenerationer. Men restriktionerna för boendevalet i form av omsorgs-ansvar kan inte förutsättas ha minskat i samma takt. Tvärtom kan de ha tänkas ha ökat, som en avspegling av att anhörigomsorgens andel av den totala omsorgen ökade under 1990-talet (se Stark och Regnér, 2001). Samtidigt måste man förstås beakta att många av fyrtiotalisterna som nyblivna pensionärer inte kommer att ha någon förälder kvar i livet. Istället kan dock, förutom omsorgen
om barnbarn, återigen särskilt i kvinnornas fall vården av en ofta äldre make aktualiseras.
Att de restriktioner för boendeval som den omfattande informella hjälpen mellan generationerna utgör är så lite beaktade i både migrationsforskningen och den allmänna samhällsdebatten kring boendeval, kan tolkas på flera sätt.
För det första är reproduktionsarbetet generellt underordnat produktionen, och därav följer att flyttningar på grund av förvärvsarbetet betraktas som självklara och "tvungna", medan flyttning, eller kvarboende, förknippat med omsorgsarbetet ses som något frivilligt och en ytterst privat angelägenhet. På liknande sätt framhålls ofta att de tvingande geografiska sambanden mellan bostad och arbetsplats uppluckrats (se exempelvis Johansson och Persson, 1991, s 132) och att detta möjliggör fria och rörliga livsstilar. Eventuella minst lika tvingande geografiska samband mellan bostaden och exempelvis den åldriga mammans lägenhet, beaktas inte.
För det andra kan osynliggörandet av hjälpen mellan generationer förklaras av att den är betydligt vanligare bland arbetare och lägre tjänstemän än bland högre. Det är alltså också en klassfråga, och det är journalisters och forskares världsbild snarare än arbetares som förmedlas i samhällsdebatten. Även Gaunt (1987) framhåller att den så vanliga uppfattningen att generationerna inom en familjekrets bor långt ifrån varandra delvis kan förklaras av att denna bild stämmer för högre tjänstemän – och till dessa hör de journalister och forskare som beskriver samhället.
Det är alltså möjligt att resultaten från denna studie med avseende på stabilitet och eftersträvat kvarboende hade sett annorlunda ut om den hade fokuserat enbart högutbildade fyrtiotalister i Gävle. Dessa kan förmodas vara oftare inflyttade och mindre socialt förankrade i Gävle. Resultaten hade därmed kanske också sett annorlunda ut om den gjorts i en storstad, där andelen inflyttade och högutbildade är högre än i en medelstor svensk stad som Gävle.
Sextiotalisternas omsorgsansvar – lika stort eller mindre än fyrtiotalisternas?
Brink (2000) framhåller att eftersom svenska åldringar har rätt till hemhjälp i offentlig regi var de än bor, har de betydligt större valmöjligheter vad gäller bostadsort än kanadensiska. De senare är i större utsträckning beroende av informell hjälp, ofta av de egna barnen. Resultaten från föreliggande intervjustudie reser frågan vilken roll den informella hjälpen från familjen kommer att spela för de svenska fyrtiotalisternas kvarboende respektive flyttningar som pensionärer.
En möjlig orsak till att hjälpen från de egna barnen blir förhållandevis mindre omfattande när fyrtiotalisterna blir gamla, skulle kunna vara deras barns, sextio-sjuttiotalisternas, högre rörlighet. Bland andra Johansson och Persson (1991) framhåller att sextiotalister möjligen ser mer positivt på rörlighet och flyttningar än tidigare generationer. Det är också så att andelen arbetare och lägre tjänstemän minskat från fyrtiotalist- till sextiotalistgenerationen. Högutbildade
och högre tjänstemän bor i genomsnitt längre bort från sina föräldrar.
Sextiotalisterna kanske i mindre utsträckning kommer att bo på samma ort som sina föräldrar, och därmed inte finnas tillgängliga för den vardagliga omsorgen.
I vilken utsträckning familjekretsarna runt fyrtiotalisterna bor samlade och vilka eventuella geografiska skillnader det finns med avseende på mönstren, vore en intressant framtida forskningsfråga att studera.
Sammanfattningsvis finns det i en fortsatt analys av fyrtiotalisternas boendeplaner all anledning att beakta omsorgsarbetets geografi vid sidan av ekonomiska faktorer, hälsa, bostadsorters attraktivitet med mera.
Referenser
Abramsson, M., Borgegård, L-E. & Fransson, U. (2000) ”Medelålders och äldres boende”, i Malmberg, B. & Sommestad, L. (red), Bostadsrätten i ett nytt millennium, s 113-143. Forskningsrapport nr 2000:3. Institutet för bostadsforskning, Uppsala universitet. Gävle.
Borgegård, L-E (1992) ”Kan man påverka nationella flyttningsströmmars storlek och riktning?”, ur 90-talets befolkningsfrågor.
Arbetsmarknadsdepartementet Ds 1992:16
Boyle, P., Halcafree, K. & Robinson, V. (1998) Exploring Contemporary Migration. Harlow: Longman.
Brink, S (2000) Locational Issues for Canadian Seniors. Paper presenterat vid ENHR-konferensen i Gävle, ”Housing in the 21st Century: Fragmentation and Reorientation”, 26-30/6, 2000.
Ekström, M. & Danermark, B. (1993) Migration Patterns and Migration Motives Among the Elderly – Swedish Data in a Comparative Perspective.
Scandinavian Housing and Planning Research, Vol 10, No 2, May 1993, s 75-89.
Fischer, P.A. et al (2000) Why do People Stay? Insider Advantages and Immobility. HWWA Discussion Paper 112. Hamburg Institute of International Economics.
Folkesdotter, G. (1988) "Änkor flyttar, änklingar bor kvar". Några reflexioner kring en kartläggning av pensionärers boende. Uppsats till seminariet
"Kvinnor, boende och planering" 2 juni 1988, Gävle.
Gaunt, L. (1987) Familjekretsen. Bosättning, umgänge och omsorg. Statens institut för byggnadsforskning.
Giddens, A. (1990) The Consequences of Modernity. Cambridge: Polity Press.
Gävle kommun (1997). Områdesfakta för Gävle kommuns planeringsområden.
Rapporter och utredningar. Gävle kommun.
Jarlöv, L. (1982) Kvinnoperspektiv på fritidsboendet. Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 1 1982, s 29-35.
Johansson, M. & Persson, L. O. (1991) Regioner för generationer.
Stockholm: Allmänna förlaget.
Lindén, A-L (1994) Framtidens pensionärer och deras boendeplaner. Rapport från forskargruppen Boende och bebyggelse. Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Lund.
Lundmark, C. (1995) Pensionärernas flyttningar över kommungräns i Sverige under perioden 1972-1992. GERUM Nr 29 1995. Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet. Umeå.
May, C. & Cooper, A. (1995) Personal Identity and Social Change: Some Theoretical Considerations. Acta Sociologica, Vol 38, No 1, 1995, s 75-85.
Rodríguez, V., Fernández-Mayoralas, G. & Rojo, F. (1998) European Retirees on the Costa del Sol: A Cross-National Comparison. International Journal of Population Geography Nr 4, 1998, s 183-200.
Stark, A. & Regnér, Å. (2001) I vems händer? Om arbete, genus, åldrande och omsorg i tre EU-länder. Tema Genus Rapport Nr 1:2001. Linköpings universitet, Linköping.
Steinfeld, E. (1981) “The Place of Old Age: the Meaning of Housing for Old People”, in Duncan, J.S. (ed), Housing and Identity. Cross-cultural Perspectives, s 198-246. London: Croom Helm.
Stjernström, O. (1998) Flytta nära, långt bort. De sociala nätverkens betydelse för val av bostadsort. GERUM 19998:1. Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet. Umeå.
Statistiska Centralbyrån (1996) Statistisk Årsbok.
Tillberg Mattsson, K. (2002) Fyrtiotalisters boendeplaner inför pensionen, i Bilagedel D "Tillgänglighet och boende" till diskussionsbetänkandet av den parlamentariska äldreberedningen SENIOR 2005 (SOU 2002:29), s 49-74.
Stockholm.
Warnes, T. (1992) Migration and the life course, in Champion, T & Fielding, T (eds.), Migration processes and patterns, s 175-187. London: Belhaven Press.
7. Åldrande föräldrars närhet till sina vuxna barn
Urban Fransson
Anhöriga och närstående har fått en allt viktigare roll i stödet till den åldrande befolkningen. En förutsättning för att det skall vara möjligt för en anhörig att ge hjälp i den äldres bostad är att hon eller han bor nära sina åldrande föräldrar. I detta kapitel analyseras avståndet mellan förälder och vuxet barn med avseende på karaktäristika hos de samma.
Under framförallt förra seklet skedde övergripande strukturella förändringar i samhällsorganisationen i samband med övergången från en dominerande jordbrukssektor till en ökad industrialisering. Det har inneburit bland annat att familjens traditionella funktioner har förändrats. Det finns en bred diskussion om effekten på kärnfamiljen av denna förändring, bland annat betydelsen av relationer med släkten och hur täta de relationerna är (se Gaunt, 1987 för en översikt). Ett exempel på förändrade funktioner för familjen är omsorgen om den äldre generationen. Endast en mindre del av de äldre i Sverige lever i dag tillsammans med sina vuxna barn. Bara för femtio år sedan var situationen annorlunda. Då bodde drygt en fjärdedel av ålderspensionärerna tillsammans med sina barn (Sundström 1987). Sedan dess har den institutionella omsorgen byggts ut med ålderdomshem, servicehus och gruppboende. Hälsa och funktionsförmåga ha förbättrats märkbart de senaste decennierna (SOU 2002:29). Det har även blivit möjligt för de äldre att i ökad utsträckning leva ett oberoende liv, med praktisk hjälp av kommunal hemtjänst och ekonomisk stöd genom bostadsstöd för pensionärer.
Under senare år har dock den offentliga äldreomsorgen förändrats. Alltmer av omsorgen sker numera i de äldres hemmiljö. Drygt 90 procent av personer äldre än 65 år bor i dag i eget boende. Antalet som får hemtjänst har minskat sedan 1970-talet. Många fick då hjälp med enklare sysslor som till exempel inköp och matlagning. Från 1980-talet koncentrerades stödet till de äldsta åldersgrupperna, de över 80 år. De kunde då få hjälp med bland annat påklädning och hygien flera gånger per dygn. Under 1990-talet reducerades insatserna även för denna äldregrupp. I dag får ungefär 30 procent av dem hjälp från hemtjänsten.
Motsvarande andel var i början på 1990-talet drygt 40 procent. Det har även skett en omfördelning av hjälpinsatserna från äldre par till ensamstående äldre (Jennbert och Molin 2003).
Endast ett fåtal av de äldre, ofta svårt dementa, bor i så kallat särskilt boende.
Det är en typ av boende till vilket det krävs att socialtjänsten fattar ett så kallat biståndsbeslut. Ett beslut som föregås av en utredning om den äldres oförmåga att leva i ett eget boende. Skillnaderna i omsorgsinsatser över riket är emellertid stora. Genomsnittligt sett har ungefär 20 procent av personer äldre än 80 år
någon form av hemtjänst. I vissa kommuner uppgår insatsen till under 10 procent, medan den i andra närmare sig 50 procent (Jennbert och Molin 2003).
Insatsen av vård och omsorg bedöms i dag efter dem som är äldre än 80 år.
Omsorgen av de äldre har förändrats från att ge stöd och hjälp med de äldres dagliga sysslor till en inriktning mot en mer somatisk vård i hemmet. Anhöriga och närstående, menar Landstingsförbundet, har fått en allt viktigare roll för den äldres omsorg. Betydelsen av de anhöriga som omsorgsgivare har förstärks ytterligare genom att kommunernas och landstingens ekonomiska resurser inte förväntas öka, samtidigt som andelen äldre kommer att öka (Jennbert och Molin 2003).
Ovanstående bakgrundsteckning ger upphov till en rad frågor. Landstings- och kommunförbunden bedömer, utifrån ekonomiska prognoser, att deras resurser inte kommer att öka. Samtidigt kommer andelen äldre successivt att öka under de kommande decennierna. Sannolikt kommer då kravet på att anhöriga skall ge dagligt stöd att öka ytterligare. Har den åldrande personen anhöriga inom sådant avstånd att de kan ge daglig hjälp och stöd? Vilka faktorer är det som påverkar det fysiska avståndet mellan generationerna?