Vid sökning efter analoga framställningar stöter vi genast på en försvårande faktor – den äldre forskningens relativa ointresse för perifera motiv. Det är inte omöjligt att fler författarbilder förblivit ouppmärksammade på grund av en fel- aktig identifiering med profetbilder, såsom var fallet hos Cornell och Wallin.29 När det gäller parallella motiv i andra länder, saknas analoga framställningar i Anna Nilséns jämförelsematerial. Utanför detta anger hon ett enda fall – kate- dralen i Brixen vars korsgång pryds av målningar från 1390-talet föreställande
de romerska författarna Boethius och Cicero.30 Att paralleller är svåra att finna torde i Nilséns fall bero på valet av jämförelsematerial, vilket består av kalkmål- ningar i Finland, östra Tyskland och Polen.För att spåra de antika författarnas väg till kyrkans bildvärld bör vi bege oss till de sydligare och västligare delarna av Europa.
Ett av de tidigaste exempel på en framställning av antika författare i anslut- ning till kyrkorummet utgör fasaden till katedralen i Chartres. Inramningen till det högra tympanonfältet i kungaportalen, skulpterad under tiden 1145–1155, återger på den yttre arkivolten ett antal relativt oansenliga manliga figurer – representanter för de sju fria konsterna, septem artes liberales, vars personifi- kationer återfinns på den inre arkivolten. De sju männen har av Emile Mâle tolkats som Donatus eller Priscianus (grammatik), Aristoteles (dialektik), Cicero (retorik), Euklides (geometri), Boethius (aritmetik), Ptolemaios (astronomi) och Pythagoras (musik).31 I mitten av tympanonfältet syns Jesusbarnet i Marias knä, det motiv som traditionellt kallas Vishetens tron (Sedes sapientiae). Idén bakom programmet som förenar representationer för världslig och gudomlig visdom har sitt ursprung just i Chartres, 1100-talshumanismens centrum, där uppvärderingen av det antika arvet och det världsliga vetandet kom att få utslag även i den sakrala konsten. Adolf Katzenellenbogen har lagt fram tesen att utformningen av tympanonrelieferna styrts av Thierry de Chartres, vid denna tid föreståndare för Chartresskolan. Den centrala tanken bakom programmet är att människans strävan efter världslig kunskap är beroende av och ytterst riktad mot den gudomliga visdomen.32
Framställningar som anknyter till septem artes liberales är många och genom- gången av exempel kunde göras lång.33 Ett för det idémässiga sammanhanget relevant exempel finns i den av abedissan Herrad von Landsberg (d. 1196) till nunnorna i Hohenburg adresserade Hortus deliciarum.34 I mitten av en cen- tralkomposition (septem artes liberales personifierade och formade till en cirkel) befinner sig filosoferna Sokrates, Platon och fru Philosophia. Fru Philosophia håller i ett språkband som i augustinsk-nyplatonsk anda förklarar att all vishet kommer från Gud.35 Bredvid henne läses en ytterligare kommentar: Spiritus
sanctus inventor est septem liberalium artium – den Helige ande är uppfinnaren
av de sju fria konsterna.36
Chartresmotivet spred sig efterhand och tog sig varierande uttryck. På nord- fasaden till katedralen i Clermont ser vi en vidareutveckling av det: Aristoteles, Cicero och Pythagoras sitter på en cathedra med attribut för de sju fria konsterna i sina händer. 37 I Laon utvidgades kretsen att omfatta nio konster: till de sju sällade sig arkitektur och medicin.38
De sju fria konsterna med sina respektive representanter kom att införlivas i större sammanhang – encyklopediska bildprogram avsedda att samman- fatta det mänskliga vetandet. En normgivande text var i detta sammanhang 1200- talsencyklopedin Speculum maior av Vincent av Beauvais (d. 1264). Utan tolkningshjälp av detta digra verk skulle en stor del av höggotikens encyklope- diska bildprogram förbli oförklarliga.39
Ett senare exempel på samma tema kan vi se i Spanska kapellet i Santa Maria Novella i Florens som kan visa upp en fresk av Andrea da Firenze (1365–1368) med en programmatisk framställning av evangelister, profeter, teologiska och kardinaldygder, den helige andes sju gåvor, planeter, personifikationer av veten- skaper med mera. Längst ner återfinns personifikationer av de sju fria konsterna, och under dem deras historiska representanter.40 En liknande, numera försvunnen framställning med encyklopedisk karaktär, har funnits i ett kapell till augusti- nerkyrkan Eremitani i Padua. På denna av Giusto de Menabuoi (1320–1391) målade storslagna fresk förekom ett antal antika författare som företrädare för filosofin: Sokrates, Platon, Aristoteles, Seneca och Livius.41
När Mâle och Katzenellenbogen placerar traditionens ursprung i 1100-talets Chartres, gäller det för sakral konst. Motivet har dock antagligen en förhistoria i profana sammanhang. Möjligtvis kan förebilder sökas redan i antiken: den så kallade Monnusmosaiken i Trier uppvisar en komposition med nio muser och representanter för konster och vetenskaper.42
Wilhelm Vöge har påpekat att liknande framställningar dekorerat palatsväg- garna redan i Karl den stores palats i S:t Denis, Aachen och Ingelheim: sannolikt dök denna typ av dekorationer först upp just på väggarna till byggnader med profan funktion, såsom slottens och klostrens studie- och biblioteksutrymmen. Samma tradition anknöt även Rafael till när han målade Julius II:s bibliotek i Vatikanen.43
Korbänkarna i katedralen i Ulm utmärker sig genom sin skulpturala utsmyck- ning: mästerligt utförda byster av Jörg Syrlin d.ä. från 1467–1468, framställer antika poeter och lärde: Vergilius, Secundus, Quintilianus, Seneca, Ptolemaios, Terentius, Cicero och Pythagoras (jämför fig. 9). På bänkraden mittemot, i korets norra del, möter vi ett lika stort antal kvinnliga byster – sibyllor – som tycks korrespondera med de manliga figurerna.44
Motivet är ingalunda unikt. Wilhelm Vöge har påvisat ett samband med ett antal andra sibyllesviter. Sibyllorna, vars guldålder i konsten infaller under 1400- talet, blev ett teologiskt sett fullt legitimt intresseobjekt redan under senantiken, detta främst tack vare kyrkofadern Lactantius (omkring 240–320) som citerat de hedniska sierskornas utsagor, kända under titeln Oracula sibyllina, och gett
dem en kristen uttolkning. Under den karolingiska renässansen på 800-talet översattes orakelspråken till latin. Då sibylletemat anknöt till kejsaridéen – under antiken hade sibyllorna konsulterats av kejsare – kom det att åtnjuta en växande popularitet och fick genomslag även inom sakral konst.45
Det tidigaste exemplet där antika lärde förekommer tillsammans med sibyllor återfinns i en 1000-talshandskrift från klostret Monte Cassino som skildrar tio sibyllor beledsagade av hedniska filosofer och poeter. Liknande serier återkom- mer senare i kyrkor både söder och norr om Alperna. Som en förebild för Jörg Syrlins verk i Ulm lyfter Wilhelm Vöge fram några 1200-talsfresker i domen i Limburg an der Lahn. Dessa uppvisar bröstbildsserier föreställande sibyllor och hedniska vise. En westfalisk altarbild från 1400-talet framställer Maria som Salomos tron omgiven av sibyllor och hedniska lärde. Ett annat exempel är en numera förlorad freskcykel från samma tid som fanns i atriegården till Gode- hardiklostret i Hildesheim och inkluderade en svit av sibyllor och hedniska vise, bland dem Vergilius och Ovidius.46
Vad har hedniska filosofer och poeter med frälsningsverket att skaffa? Att dessa figurer kunnat ta sig in i det hög- och senmedeltida kyrkorummets centralaste
Fig. 9. Domen i Ulm. Korbänkar utsmyckade med träbyster föreställande Seneca (till vänster) och Ptolemaios (till höger). Foto: Per Stobaeus.
delar beror antagligen just på att de behandlats analogt med sibyllorna, vars orakelspråk kunde tillämpas på det kristna frälsningsverket: många av utsagorna tycktes förutsäga de yttersta tingen. I likhet med sibyllor och profeter kan de förkristna författarna ha inspirerats av den helige ande långt före Kristi första ankomst. Tillsammans med sibyllorna representerar de sålunda det gamla för- bundet.47 Den exakta tillämpningen av olika antika författares verk i detta sam- manhang är inte alltid lätt att påvisa. Klarast ter sig sambandet i den romerske poeten Vergilius (70–19 f.Kr.) fall vars berömda rader i början av den fjärde eklogen skaffat honom ett i medeltidens ögon oomstritt anseende som siare och profet. Vergilius tycks också vara den mest frekvent förekommande antika författaren i samband med sibyllesviter. En närapå lika beryktad vis man ansågs Publius Ovidius Naso vara. Även om hans verk inte innehöll några direkta pro- fetior, kunde de avtvingas kristna sanningar genom en allegorisk uttolkning.48 Men även insatser på den naturliga, rationella, kunskapens område kunde förläna de antika författarna en plats i kyrkorummet. Efter aristotelismens genomslag i filosofi och teologi på 1200-talet är det knappast förvånande att den numera kristnade Aristoteles, som tidigare figurerat som representant för logiken i programmen om septem artes liberales, inordnas i sibyllesviter. Som framstående författare till Den Nikomakiska etiken kunde han betraktas som auktoritet i moralfrågor.49
Gränserna mellan de olika koncepten inom vilka de antika vise uppträder är ofta svår att dra. Programmatiska framställningar över representanter för
artes liberales, sibylle- och filosofsviterna samt moraldidaktiska framställningar
har nära anknytning till varandra och kan förekomma i olika blandformer. I kraft av de moraliska kommentarer och omdömen som fälls i antika författares verk kunde de flesta av dem bli betraktade som auktoriteter på moralfilosofins (philosophia moralis) område.50 Den nutida distinktionen mellan filosofiska och skönlitterära texter saknade exakt motsvarighet i medeltidens tolkningspraxis där alla verk underkastades samma typ av analys. Sålunda kunde såväl poeten Ovidius som dramaförfattaren Terentius betraktas som filosofer (philosophi).51 Beteckningen philosophus som användes i en vid bemärkelse om olika typer av lärda och vise kunde omfatta såväl antika filosofer som poeter och sibyllor, vilka talar i förtäckta ordalag.
Som en av de äldsta moraldidaktiska framställningarna kan den så kallade Karlstapeten framhållas. Denna härstammar från domen i Halberstadt och har tillverkats någon gång i slutet av 1100-talet. Här ser vi den tronande Karl den store omgiven av fyra filosofer. Seneca och Cato kommenterar dygden barm- härtighet. Cato säger: Denigrat meritum dantis mora – ”Dröjsmålet förmörkar
givarens välgärning.” Seneca mitt emot honom instämmer: Qui cito dat, bis dat – ”Den som ger snabbt, ger dubbelt.”52
Medan fasaden på domen i Siena återger Platon och Aristoteles i sällskap med en sibylla, kan kyrkans berömda marmorgolv förutom sibyllor visa upp ett gott exempel på moraldidaktisk användning av de antika auktorerna. I den östligaste delen av långhusets mittgång återfinns en av golvets äldsta bilder från cirka 1372. Den föreställer Fortunas hjul omgivet av fyra antika författare som kommenterar människans förhållande till den evigt föränderliga lyckan. Epiktetos, Aristoteles, Euripides och Seneca håller i språkband med citat ur sina verk. På denna punkt har programgivaren varit ovanligt noggrann – även källhänvisningar anges.53
Ett besläktat motiv utgör framställningarna av de sju vise männen. Ett exem- pel finns i kryptan i S:t Ludgeri i Helmstedt.54 Rader av vise män med skiftande sammansättning förekom även i andra sammanhang. Två vävda tapeter från 1400-talets sista decennier återger ett imponerande följe av filosofer, kyrkofäder och gammaltestamentliga vise. Så omges Cato och Seneca av Job och Salomo, alla utrustade med långa språkband.55
De hedniska författarna brukar således framträda i samband med de sju fria konsterna, sibylle- och profetsviter samt i moraldidaktiska framställningar.56 Typerna förekommer inte alltid renodlat. Motiven kan blandas och ingå i nya konstellationer. Den gemensamma nämnaren för de olika varianterna bör sökas i medeltidens uppfattning om kunskapens och vishetens väsen och ursprung å ena sidan, och den gängse föreställningen om de olika kunskapsområdenas inbördes relation å den andra: de sju fria konsterna bildar en grund på vilken filosofin stödjer sig. Denna i sin tur fungerar som en tjänarinna åt teologin.
Det vore dock missvisande att framställa medeltidens inställning till antik filosofi och bildning som enbart positiv och alla framställningar som förhär- ligande. Det i Norden mest spridda motivet som inkluderar antika vise är antagligen den scen som ingår i S:ta Katarinas martyrium: hon överbevisar de hedniska filosoferna som tillkallats för att debattera med henne, varpå filosoferna bränns. Här förblir filosoferna anonyma. En annan tradition som ofta gestaltats på europeiska kyrkväggar handlar om filosofen Aristoteles, vilken fattat begär till den sköna Phyllis. Han tillmötesgick hennes önskan att rida på filosofens rygg och blev sålunda förlöjligad inför omvärlden.57 En snarlik kärlekshistoria tillskrivs poeten Vergilius som får korgen och hängs upp i en korg av en ung dam.58 Dessa exempel bygger på omgestaltade österländska sägner, och kan eventuellt sättas i samband med anti-intellektualistiska eller anti-aristoteliska riktningar inom kyrkan.59
Det kan tyckas något förvånande att positiva framställningar av hedniska vise kunnat ta sig ända in i kyrkorummets mest centrala del – koret. Även inom Öst- kyrkans sakrala konst finns analoga framställningar av antika grekiska filosofer och författare, men dessa är nästan alltid hänvisade till kyrkobyggnadens förhall (narthex) eller till utrymmen med profana funktioner, exempelvis refektorier.60 Så var även fallet i karolingiska kloster. I Chartres dök antika auktorer upp på västfasaden, likaledes en sakralt mindre laddad plats. Senare tillkom framställ- ningar i mitt- och sidoskeppen inne i kyrkan. Hur hedningarna kommit in i koret är inte lätt att belägga. Antagligen skedde det när de höjt sig över de sju fria konsternas och filosofins nivå och jämställts med sibyllorna.61
Bröstbilderna av de romerska författarna i Tolfta kyrka ställer oss inför en rad frågor. Hur förhåller sig bilderna till den europeiska traditionen? Vilken funktion har författarna inom korets bildprogram? Varken Juvenalis, Lucanus eller Macrobius hör till de flitigast framställda författarna inom sakral konst. Inte heller kan de omedelbart inordnas i övergripande program som septem artes
liberales eller profet- och sibylleserier. Varken sibyllor eller personifikationer
för de sju fria konsterna återfinns i Tolfta. Fyrtalet och de påtagliga talgesterna tycks snarare peka mot de moraldidaktiska framställningarnas kommenterande och undervisande figurer. Dock saknar författarna i Tolfta språkband med egna yttranden som skulle kunna klargöra sambandet med de mariologiska och kristologiska teman som präglar korets målningar och legitimera de profana skribenternas närvaro i kyrkorummets sakralt mest laddade del.
Inte heller föreligger det någon självklar förbindelse mellan dessa tre författare eller deras verk. Vilken är den gemensamma nämnare som fått programgivaren i Tolfta att kombinera dessa tre företrädare för olika genrer till en bildcykel? För att bringa någon klarhet i denna fråga bör vi undersöka senmedeltidens uppfattning om de romerska skribenternas status.