I det moderna samhället blev radion ett viktigt kommunikationsmedel, inte minst för förmedlande av kultur och bildning. På Radiotjänst, som Sveriges Radio då kallades, fanns på 1930-talet en trojka, som hämtats från 1920-talets lundensiska studentkultur, Hjalmar Gullberg, Karl Ragnar Gierow och Ingvar Andersson – samtliga omsider ledamöter av Svenska akademien. Hjalmar Gullberg var mellan åren 1936 och 1950 chef för radioteatern, Karl Ragnar Gierow var litterär medar-
betare mellan 1937 och 1946, Ingvar Andersson anställdes vid Radiotjänst 1939 och var mellan åren 1942 och 1946 chef för dess föredragsverksamhet.
Radiochefen Carl Axel Dymling såg vid denna tid radion som ett nytt medium för feature-program av den typ som BBC introducerat. I programtidningen
Röster i Radio proklamerade han 1941 radions roll som värnare av det svenska:
”Så som endast sällan i vår historia känner vi svenskar oss i denna tid såsom ett folk. Vi har ett behov av att göra klart för oss vad Sverige betyder för var och en av oss, andligt och materiellt.”28 Det var en form av fortgående nationell självbesinning, som började vid jultiden 1939, och som därför helt naturligt blev ett väsentligt ledmotiv i radioprogrammen. ”Det är ett tema med många variationer”, skrev Dymling och fortsatte: ”svensk rättsordning, svensk konst, svenska gestalter, svenska naturtillgångar, svensk historia kommer att få sin belysning ur olika synpunkter och på skilda vägar.”
Trojkan Gullberg, Gierow och Andersson förverkligade i hög grad denna nationalistiska strategi. Karl Ragnar Gierow odlade svenska krönikespel som genre med förebilder i BBC:s produktioner. Hjalmar Gullberg såg i hörspelet en ny konstart som
söker sin diktare och söker sin form. Man skapar inte ett radiodrama genom att byta ut målade dekorationer mot ljudkulisser – såsom man i början trodde, när man sökte göra hörspelet till någon slags örats film. [---] Radioteaterns musa har visserligen förbundna ögon liksom Rättvisans gudinna; men det är ingen harskramla hon håller i sin hand utan en våg på vilken replikerna vägas mot varandra. Det gäller att ha något att säga med det man säger. Ty endast ett är av vikt: Ordet. Som är handling och mening. Som var i begynnelsen och genom vilket allt blivit till och utan vilket intet har blivit till, som är till på radioteatern: Ordets teater.29
Ett av de hörspel som är av särskilt intresse för oss är Hilding Rosenbergs beredskapsoratorium Svensk lagsaga som sändes i radio i februari 1942.30 Bak- grunden var Radiotjänsts folkbildningsuppdrag i en orolig tid. 1940 sändes två stora feature-program av Karl Ragnar Gierow. Det första, Så sant vi äga ett
fäderneland. Ett program om det svenska arvet, sändes den 10 maj. Här var temat
den svenska enigheten i kristider. Det andra programmet Land skall med lag
byggas. Ett program om rikets samvete, sändes på midsommardagen 1940. Båda
programmen har i hög grad byggt på texter från Holmbäcks och Wesséns lag- editioner. Utdrag ur landskapslagarna interfolierades med dramatiserade scener från rättegångar och diktläsning, bland annat Landshövdingen ur Fänrik Ståls
sägner. Nationalsången Du gamla, du fria och Biskop Thomas Frihetssång avslu-
tade programmet. Slutorden ur Upplandslagen blev också det sista textavsnittet:
Frid vare slutet på lagen förvisst, Gud vare med oss alla till sist.
Samma text avslutade också Hilding Rosenbergs oratorium Svensk lagsaga. Sten Broman har i en introduktionsartikel i Sydsvenska Dagbladet den 24 februari 1942 beskrivit oratoriets tillkomsthistoria. Uppslaget är genialt, konstaterade Broman. ”Dess fäder är två skåningar i Stockholm: Hilding Rosenberg och Ingvar Andersson och resultatet av deras samarbete har blivit något verkligt ursvenskt.”31 Rosenberg hade fått idén sommaren 1941.
Han satt då och läste i ett par av våra gamla landskapslagar, och det slog honom plötsligt, att de till karaktären och i vissa ordval nästan påminde om Gamla testamentet. Skulle inte dessa gammalsvenska, av sträng gudsfruktan burna lagord kunna duga som underlag för ett oratorium? Tänkte han. När hans semester var slut skyndade han sig att uppsöka en specialist på området, och en förträfflig vapenbroder fann han i Ingvar Andersson på Radiotjänst.
Det var alltså Ingvar Andersson som gjorde textvalen ur de historiska texterna. Broman konstaterade: ”Det textliga byggnadsmaterialet är i varje fall förstklas- sigt. Det är svenskt av stoltaste och renaste sort.”
De koncept oratoriet konstruerades kring är lagen, frid och frihet, maktför- delning, krigshot, idyll och förtröstan. Lagen utgår från den gudomliga lagen, friheten från Biskop Engelbrekts frihetsvisa 1439. Också Rosenberg hade upptäckt de reciterade lagtexterna i Holmbäcks och Wesséns editioner, främst Upplandslagen som behandlades i band 1 (1933). Den ursprungliga textversio- nen bar för övrigt titeln ”Viger den vises flockar” efter Upplandslagens förord: ”Lagförfattare var Viger den vise, hedning i hednisk tid.” Textutkastet hade också en undertitel: ”Våra landskapslagar och svensk gärning i dikt och ton.”
”Begreppen lag och frihet bäddas i oratoriet in i olika stilmedel. Kören har en modal melodi som kontrasterar mot orkesterns fritonala sats. Det har betonats att detta dialektiska spel också handlar om kaos kontra ordning, historia kontra nutid, konkret åskådliggjord i arkaismer kontra modernt tonspråk”. Historie- traditionen knyts samman med samtiden. ”Historien ställs upp som relief till beredskapsåren, den blir en hjälp att konstruera nutiden och att handskas med den ångest och oro den väcker.”32 Rosenberg själv kommenterade i program-
tidningen Röster i Radio det tydliga ”moraliska imperativ som ligger i Svensk
lagsaga via inspirationen från landskapslagarna”. ”Jag vet mig sällan ha skrivit
musik till en något mera inspirerande text”, framhöll han. Att läsa de gamla landskapslagarna var nästan som att läsa Gamla testamentet. ”Där hade jag uppslaget till ett oratorium.”33 Han betecknade oratoriet som det mest nordiska han skrivit – trots att han inte använt folkmelodier.34
Reaktionerna var minst sagt blandade. Den mest positiva kommentaren var översvallande: ”Svensk lagsaga skulle verka magnifikt slagkraftig som musikaliskt huvudnummer vid storstilade försvarslånemöten” (Kajsa Rootzén), medan den mest kritiske (Kurt Atterberg) ansåg att oratoriet var ett hastverk med typiskt ”flaxande filmmusikkaraktär”.35 Sten Broman skrev i Sydsvenska Dagbladet en översvallande recension. Han konstaterade att Rosenberg tagit väl hand om textmaterialet. ”Rosenberg har proportionssinne. Han lät orkestern inleda och avsluta, de lästa stroferna med kraftfulla insatser, men själva deklamationen fick endast en svag, liggande baston som bakgrund. Även detta var ett snilledrag av föredömlig art.”36
Oratoriets tidsbundenhet har bidragit till att det fallit i glömska. Senaste gången det uppfördes var i Filharmonisk Selskab i Oslo 1953.
En annan viktig kontext till Rosenbergs oratorium kan ha varit de omfattande föredragsserier om samhällsfrågor som Radiotjänst arrangerade under bered- skapsåren. En av de återkommande föredragshållarna i radio var professorn i rättshistoria i Uppsala Henrik Munktell.
Under beredskapstiden var det Munktell som observerade tidsandans ned- slag i rätt och litteratur i ett längre perspektiv. Hans installationsföreläsning i Uppsala 1942 behandlade temat svensk rätt i svensk diktning.37 I första hand tog Munktell upp den litterära kritiken av den gällande rätten från Dalins Argus via Kellgren och Lidner till Almqvist och Strindberg. Munktell behandlade också de litterära författarnas trohet mot den historiska verkligheten. Martin Lamm hade i sin Strindbergsbiografi frågat om ”den exakta tidsmålningen” var av så stor betydelse för historisk diktning. ”Måste man inte inom den histo- riska diktningen räkna med något annat, något mer bestående, inlevelsen i en förgången tid genom en historisk intuition som knappast lider någon skada av den historiska vetenskapens landvinningar.”38 Mot detta argument reagerade Munktell kraftigt: ”Diktarens ev. vinning väger enligt mitt förmenande lätt mot den förlust, som ligger däri att vårt folk får en förvänd uppfattning. Det sagda gäller kanske i särskilt hög grad historien om den svenska rätten, en av vårt nuvarande frihetsarvs viktigaste grundvalar. Och här har mången författare syndat.” Särskilt beklagligt var det när lösryckta tillfälliga företeelser rycktes ur sitt sammanhang och de behandlade dem som allmängiltiga. Och ofta valde de
”de i sig själva dystraste rättsliga motiven. På så sätt fläcka de ofta på ett ibland svårförlåtligt sätt vårt dyrbara svenska rättsarv.”39
Troheten mot den historiska verkligheten var också i hög grad aktuell för Munktell. Han hade i mars 1942 under rubriken ”Litteratur och rättsarv” i
Svenska Dagbladet häftigt kritiserat Vilhelm Mobergs historiska roman Rid i natt, som han just beskrev som ohistorisk.40 Artikeln resulterade i en polemisk ordväxling mellan Moberg och Munktell.41
För Munktell blev troheten mot det svenska rättsarvet och svensk rättstradi- tion vid denna tid ett mantra. Han sammanställde samma år (1942) ett antal av sina radioföredrag i en liten populärvetenskaplig skrift på 64 sidor under titeln
Svensk rättstradition.42 Inledningen var formulerad som en preambel: ”Rätten,
rättskänslan, rättsmedvetandet, sådana dessa faktorer träda oss till mötes, ha
djupa rötter i vårt folks äldsta historia.” Texten indelades i fyra kapitel: självsty- relsen, rättsbildningen, rättsskipning-rättssäkerhet och rättsarv-rättsförnyelse. Det nationella perspektivet betonades. Nämnden togs som ett viktigt exempel.
Den utgjorde och utgör alltjämt det viktigaste rent demokratiska elementet i svensk rättsskipning. Tack vare dess auktoritet och inflytande har den i hög grad bidragit till att den svenska rätten bibehållit sitt folkliga drag. [---] Och nämn- den, fast förankrad i det folkliga rättsmedvetandet och buren av århundradens traditioner, bidrog starkt till att sätta en damm för de utländska inflytanden på vår rätt, som vid skilda tillfällen göra sig gällande. Nämnden har hjälpt till att bevara nationalitet och kontinuitet i rättsutvecklingen. Nämnden har också låtit svenska folket i egen person taga en stor del av ansvaret för den levande rättens fortgående utformning. På sådant sätt har den utgjort en av de viktigaste garantierna för rättssäkerhetens utveckling och bevarande.43
Den nationella karaktären innebär, framhöll Munktell, ”att det svenska folket förstått att på grundvalen av denna gamla rätt och under hänsynstagande till egna och andras erfarenheter utveckla och förnya det gamla rättsarvet.”44 Redan här använde Munktell termen rättsarv. Det innebar att ”genom och under vår rättsutveckling ha många viktiga grundtankar, som funnos nedlagda redan i den allra äldsta rätten, stärkts och vidare utvecklats”. Redan landskapslagarna intog ”grundsatserna om samarbete mellan konung och folk för rättens fortgående utbildning, oviljan mot att införa främmande rättssatser i riket, folkets rätt till självbeskattning o.s.v. I själva verket är det både förvånande och vördnadsbjudande att se vilken hög rättskultur, som redan i de äldsta lagarna träder en till mötes.”45 Pläderingen för det nationella nedvärderade den utländska rättens bety-
delse. Romerska rätten var en fara som under 1600-talet hotade den nationella egenarten, de bibliska reglernas betydelse karakteriseras som ”trots den stora betydelse, som de […] länge haft, kan man säga att de endast utgjort en – vis- serligen viktig – episod i vår rättsutveckling. Något inflytande på den nuva- rande svenska rättens särart har denna episod ej haft.” Och upplysningstidens betydelse tonas ner, genom att framhålla att även om den gamla svenska rätten ändrats och upphävts har den alltjämt ”visat sig ha förmågan att utan förlust av sin nationella egenart i sig upptaga de nyheter som samhällets fortgående utveckling gjort önskvärda eller nödvändiga.”46 Och Munktell sammanfattade: den svenska rätten har alltid varit ”ett fritt folks rätt utåt som inåt. Utländska herrar ha aldrig lyckats införa utländsk lag och sedvänja i landet. Då de främ- mande fogdarnas regemente under medeltiden blev hotande, reste sig svenska folket som en man till försvar för nationellt oberoende och rättslig frihet. [---] [Ä]ven inåt har det varit ett fritt folks rätt.” Även om det moderna demokra- tiska samhällets utformning på ett avgörande sätt tagit intryck av allmäneuro- peiska strömningar, sträckte deras rottrådar djupt ned i den urgamla svenska rättsordningen. ”Även om självstyrelsens tyngdpunkt under tidernas växlingar överflyttats till andra befolkningslager är traditionen obruten. Därför är även ur inre rättslig synpunkt orden om vårt land som frihetens stamort en lika vacker som djup sanning.”47 Den svenska beredskapspropagandan på rättens område hade i Munktell fått en kraftfull retoriker.