Inledning
Delar av Lunds universitets instrumentsamling har från i vår fått en ny plats i den permanenta utställningen på Malmö museer, i Teknikens och Sjöfartens hus. Framför allt har samlingens huvudnummer, den von guerickska luftpumpen, nu lyfts fram. Enligt uppgift handlar det här om en av endast tre kända existerande luftpumpar från den förste kände luftpumpstillverkaren Otto von Guerickes egen verkstad i Magdeburg. De andra två finns i München och Leiden. Lunds universitets exemplar verkar ha tillverkats i slutet av 1660-talet eller början av 1670-talet.1 Genom sin nya placering har denna märkvärdiga luftpump fått en hemvist som innebär att den kan beskådas av fler än bara de mest intresserade. Samtidigt har idé- och lärdomshistorikern Rolf Lindborg till slut fått sin önskan uppfylld. Han klagade nämligen redan för flera decennier sedan över pumpens styvmoderliga behandling:
På Kulturen i Lund kunde man under universitetsjubileet 1968 beskåda en egendomlig manick, ett nästan manshögt vidunder – tre fötter, ett långt handtag, ett rör med kolv i, några ventiler, skruvar och andra doningar. Den som säger att den tingesten spelat en roll i världshistorien behöver inte riskera att göra sig löjlig fördenskull. Ty det är inte en skrotskulptur, som man först kanske tror – ett gammalt kaminrör, en piedestal, några kopparkittlar osv. Utan det är Otto von Guerickes egen luftpump, fortfarande i gott skick. [---] Varför flyttas inte von Guerickes instrument från sin undanskymda plats […] till ett ställe där det kan beskådas av flera – förslagsvis till det Kulturhistoriska museet där det var utställt några veckor vid Lunds universitets 300-årsjubileum 1968?2
När vi idag resonerar om den moderna vetenskapens framväxt under den så kallade vetenskapliga revolutionen på 1500- och 1600-talen samt senare under upplysningen så tänker vi oss ofta att den i första hand hängde samman med nya
instrument för observationer som teleskop och mikroskop. Det är naturligtvis inget fel i det. Människans förändrade förståelse av hennes omvärld byggde till stora delar på ny och bättre optik som kunde användas för att förstärka synin- tryck vid olika typer av observationer.
Men mer sällan diskuterar vi det instrument som kanske betydde allra mest för våra möjligheter att ifrågasätta den gamla aristoteliska världsbilden, nämligen von Guerickes konstruktion som bäst kan liknas vid en enkel cykelpump med en cylinder, en kolv och några ventiler. Syftet med den här artikeln är att beskriva hur denna enkla luftpump inte bara betraktas som ett komplement till den veten- skapliga revolutionens allra viktigaste pjäser, teleskopet och mikroskopet, utan snarare som det instrument som mer än något annat låg till grund för förnyade insikter om vetenskapsteori och vad vetenskap är, om metod och hur vetenskap bör bedrivas samt vetenskaplig kommunikation och hur dess resultat bör förmedlas.
Tekniken
Luftpumpen utvecklades inte i något tomrum. Dess bakgrund, liksom de problem som den kom att användas för att analysera, bör sökas i vattenpumptekniken som varit känd sedan antiken. När Otto von Guericke utvecklade sin luftpump i mitten av 1600-talet fanns två typer av mer avancerade vattenpumpar som båda byggde på principen med en kolv som drogs fram och tillbaka i en cylin- der. Den äldsta typen var den så kallade tryckpumpen där vatten i cylindern trycktes igenom en ventil med hjälp av kolven som alltså behövde någon slags kraftkälla, oftast mänsklig muskelkraft. Ju större cylinder och ju mindre ventil, desto större tryck i vattenstrålen som kunde åstadkommas och desto mer arbete som behövde utföras. Det var den här typen av pump som användes i fontäner, men även i till exempel brandsprutor.
Tryckpumpar hade varit kända sedan antiken och det finns fynd av en tryck- pump från Pompeji. Kunskapen om hur dessa konstruerades verkar dock ha gått förlorad och återvunnits först under 1400-talet. Intressant nog tycks de flesta tryckpumpar ha fungerat relativt dåligt eftersom de krävde precisionsfyllt finsmide med bra gods och stor yrkesskicklighet för att det tryck som krävdes skulle kunna skapas i cylindern. Det gällde ju att det var tätt mellan kolv och cylinder samt att ventiler fungerade utan större läckage.3
Denna äldre och avancerade vattenpump kan ställas mot den yngre och betydligt enklare sugpumpen som utvecklades på 1430-talet i Norditalien och som användes i olika sammanhang i Europa under senmedeltiden. Den hade träcylinder förstärkt med järnbeslag och kolv av trä och läder. Sugpumpen fung-
erade så att ena änden av cylindern var nedsänkt i vattnet som skulle pumpas. När kolven drogs uppåt sögs vattnet in i cylindern och tappades av högre upp. Sugpumpen var alltså enklare och byggdes ofta utan större precision eftersom den skulle arbeta mer eller mindre utan avbrott i gruvor eller bevattningsanlägg- ningar. Om de bara fungerade något så när innebar den kontinuerliga driften att sugpumpen, eventuella småläckage till trots, motsvarade sitt syfte att rädda ett gruvhål från översvämning eller se till att en högre liggande odling fuktades tillräckligt för att hålla växterna vid liv. En följd av den enkla konstruktionen var också att de sällan kunde pumpa vatten särskilt högt, kanske några meter.
Fig. 1. Det sista skriket inom gruvpumpstekniken vid mitten av 1500-talet var flera sugpumpar som kopplats i serie med koordinerade kolvrörelser i ett vattenkraftsdrivet uppfordringssystem. Ur Georgius Agricola, De Re Metallica (1556).
Fanns större nivåskillnader fick det lösas genom att flera sugpumpar kopplades i serie och deras kolvar manövrerades koordinerat.
Den tryckpump som fungerade var alltså betydligt kraftigare än sugpumpen och användes då för snabba insatser vid exempelvis en eldsvåda. Tryckpumpen var dessutom effektivare genom att den krävde mindre energi för att driva mer vatten under högre tryck. Intressant nog var det också den kraftigare, effektivare och mekaniskt mer avancerade pumptypen som utvecklades först trots att vår teknikhistoriska intuition ofta säger oss att det är tvärtom, att enklare teknik föregår en mer avancerad. I alla händelser kom sugpumpen alltså att användas i gruvor och bevattningsanläggningar.