Israel är enligt sin egen definition ”en judisk och demokratisk stat”. Ordet ”judisk” ska här ses i dess etniska och inte religiösa betydelse. Israel är alltså det judiska folkets stat liksom Sverige är det svenska folkets stat. Israel är inte en judisk stat så som Iran är en islamisk stat. Fast – åter en gång – riktigt så enkelt är det inte. Man kunde säga som professorn i en berömd anekdot: ”Det här låter enkelt, men vänta tills jag har förklarat.”
Den moderna sionistiska rörelsen växte fram som ett ashkenasiskt, det vill säga europeiskt, fenomen. Påverkad av 1800-talets föreställningar om nationer
och nationalstater ville sionisterna skapa en judisk nationalstat för den judiska nationen. De tidiga sionisterna var till stor del sekulära och vann till en början så gott som ingen förståelse bland religiösa judar. De tidiga sionisterna drömde om en stat som skulle vara judisk men också sekulär. ”Vi ska därför förhindra alla teokratiska tendenser att komma till uttryck hos vårt prästerskap”, skrev Theodor Herzl i Der Judenstaat (1896). ”Vi ska hålla våra präster inom deras tempel och vår yrkesarmé inom kasernerna. Armé och prästerskap ska ges den högaktning de fordrar och förtjänar. Den stat som avtecknar sig ska de däremot inte lägga sig i, för det skulle föra med sig yttre och inre svårigheter.”13
Få av Herzls förutsägelser har gått så fel som denna.
Den judiska religiösa lagen, halakha, har föreskrifter inte bara om hur indivi- den ska leva utan också om hur samhället ska styras. Halakha är inte lagstiftning i Israel och man kan inte ens säga att den israeliska lagstiftningen har halakha som sin primära källa, vilket till exempel den egyptiska konstitutionen säger om sharia. Det medför exempelvis att även om sabbaten är officiell helgdag i Israel är det inte förbjudet för en judisk affärs- eller restaurangägare att hålla öppet under sabbaten.14
Israel är alltså inte en teokratisk, halakhisk stat, vilket är en av anledningarna till att vissa ultra-ortodoxa grupper är fanatiska motståndare till staten. De flesta ultra-ortodoxa är dock inte antisionistiska utan snarare icke-sionistiska. De ser det religiösa, Toratrohet, som det centrala i judendomen, inte nationaliteten eller statsbildningen.15
Trots att Israel inte är en halakhisk teokrati finns det vissa element i samhälls- ordningen som bygger på religiös grund. De här ordningarna är en del av den så kallade status quo-överenskommelse som David Ben-Gurion av taktiska skäl ingick med de religiösa i samband med statens grundande och innebär följande:16
1. Sabbaten och de judiska högtiderna är nationella helgdagar. 2. Koshermat är obligatoriskt i offentliga institutioner.
3. Familjelag gällande äktenskap, skilsmässa och i viss mån arv är underkastad religiösa domstolar (för judar rabbindomstolar, för kristna och muslimer deras motsvarande organ).17
4. De offentliga skolorna är indelade i sekulära och religiösa. I de senare ges mer omfattande judisk religionsundervisning. Därtill finns privata skolor som kan ha olika profiler (ultra-ortodox, kristen, muslimsk etcetera). Av dessa punkter har framför allt den tredje kommit att bli en stor stridsfråga i Israel. Landet har alltså inte borgerlig vigsel.18 Ett judiskt men helt sekulärt
par måste därför svälja den eventuella förtreten och gifta sig religiöst. Om paret absolut vill gifta sig borgerligt måste det ske utomlands då borgerliga vigslar som ägt rum utomlands accepteras som giltiga i Israel. På Cypern har detta blivit en lukrativ bransch och varje år åker tusentals israeliska par dit för att gifta sig borger- ligt.19 Många av de sekulära partierna har länge drivit på för att införa borgerliga vigslar i Israel, men hittills utan resultat trots att reformen har starkt stöd bland befolkningen. I en undersökning uppgav 63 procent av Israels judiska befolkning att de stöder införandet av borgerliga vigslar. Intressant nog sade 68 procent i samma undersökning att de själva föredrar ortodox vigsel. Orsaken var oftast att det är den etablerade judiska traditionen, som det finns ett egenvärde i att bevara.20
Än mer problematisk är den faktiska symbiosen mellan den israeliska statsmakten och det judiska överrabbinatet. Överrabbinatet instiftades år 1921 av de brittiska mandatmyndigheterna och år 1947, det vill säga redan innan staten Israel bildades, bestämde David Ben-Gurion i sin status quo-överenskommelse med de religiösa partierna att frågor gällande personlig status i den kommande judiska staten skulle handhas av överrabbinatet. Idag är det en betydelsefull institution som följer en strikt ortodox linje och leds av två personer, den ash- kenasiske och den sefardiske överrabbinen. Denna statsledda struktur omfattar inte enbart ett nationellt överrabbinat utan också rabbiner på regional och lokal nivå, allt finansierat av staten.
Överrabbinatet har ifrågasatts och kritiserats från olika håll och av många skäl. Den allmänna uppfattningen är att det är fråga om en korrumperad insti- tution.21 Överrabbinerna sitter på tio års mandat och år 2013 är det nyval. Den här gången har en av kandidaterna till ashkenasisk överrabbin, David Stav, profilerat sig som en förnyare som vill göra om institutionen i grunden för att stärka dess trovärdighet. Flera sekulära politiker har uttryckt sitt stöd för Stav, medan vissa kommentatorer varit tveksamma till att han verkligen är den för- nyare som han vill framställa sig som.22
Ett problem med överrabbinatets makt över frågor som gäller personlig sta- tus är att det har en betydligt snävare definition av vem som är jude än staten. År 1950 stiftade Knesset den så kallade återvändarlagen (Law of Return) som stadgar att alla världens judar har rätt att återvända till sitt hemland, Israel, och omedelbart beviljas medborgarskap. Definitionen av vem som ska räknas som jude är bred i denna lag: det räcker med att en av mor- eller farföräldrarna var jude.23 Överrabbinatet håller däremot fast vid den traditionella halakhiska definitionen: jude är den som är född av en judisk mor. I dagens Israel finns hundratusentals invånare (många av dem från det forna Sovjetunionen) som är tillräckligt judiska för att enligt återvändarlagen få medborgarskap, men inte
tillräckligt judiska för att av överrabbinatet räknas som halakhiska judar. Det innebär bland annat att de inte kan gifta sig religiöst såvida de inte väljer att genomgå en ortodox konvertering. De kan naturligtvis åka till Cypern som så många andra, men om de skulle vilja ha en religiös vigsel i Israel så går det alltså inte – eller det går naturligtvis att ha vilken som helst religiös ceremoni i till exempel en liberal synagoga men den har ingen juridisk giltighet utan måste kompletteras med en borgerlig vigsel utomlands. De icke-ortodoxa grenarna av judendomen förrättar omkring tusen vigslar i Israel varje år, men dessa berät- tigar alltså inte i sig paret att registreras som gifta.24
Problem skapar också överrabbinatets vägran att godkänna icke-ortodoxa konverteringar. En person som till exempel i USA konverterat till judendomen i en reformsynagoga klassas inte som jude i Israel eftersom överrabbinatet endast erkänner ortodoxa konverteringar. En amerikansk reformjude betraktas nog som jude om hen är född av en judisk mor – det samma gäller för en sekulär rentav ateistisk jude – men den som inte är född jude utan konverterar måste göra det i en ortodox synagoga om hen vill ha sin konvertering godkänd i Israel.25
Mot bakgrund av allt detta är det kanske inte så överraskande att många idag kräver att överrabbinatets monopol i dessa frågor måste brytas. Det är inte bara sekulära judar som ser ett element av religiöst tvång i den privilegierade ställning som överrabbinatet innehar. Också många religiösa judar ser den nuvarande modellen som föråldrad. Så här argumenterar Rabbi Gilad Kariv, ledare för reformjudendomen i Israel och kandidat för Arbetarpartiet i det senaste valet:
The basic idea is for the various religious institutions to be recognized as voluntary associations operating on the basis of the free will of their mem- bers and of people who avail themselves of their services. This institutional separation notwithstanding, the state will continue to support the activities of the various ethnic and religious communities and religious streams the way it does with regard to a wide variety of communal, educational and cultural services. But its assistance will be given on a purely egalitarian and objective basis, without any hint of it conferring governmental status on any religious stream or institution.26
Andra vill gå ännu längre. Doktoranden och aktivisten Nehemia Stern argumen- terar inte bara för att staten ska vara neutral när det gäller behandlingen av olika religiösa inriktningar och grupper utan för att staten inte ska blanda sig i detta överhuvudtaget. Med det menar han att staten inte heller ska ge ekonomiskt understöd till religiösa rörelser och organisationer. Han tar USA som exempel,
där den statliga budgetens utgifter för religiösa tjänster är noll dollar och trots det är USA ett mycket religiöst land.
I want to live in a ”Jewish State”, and not just a ”State of the Jews”. I want to see Judaism as a strong, ethical, and moral force within our country. I want to see our society permeated with Jewish values. I want to see more people keep- ing Shabbat and Kashrut. I want our citizens to marry Jewish, within religious Jewish ceremonies. The best way to achieve these goals, is to separate religion from the State. I know this seems a little radical, so allow me to make it sound more palatable. I want to completely remove the state apparatus from religion.27
Kariv vill alltså att staten ska vara neutral i sin behandling av religiösa gruppe- ringar och inte som idag favorisera ortodoxin. Det här är ett krav som bygger på principen om jämlikhet och som har starkt stöd bland judar i USA, där de icke-ortodoxa formerna av judendom är betydligt starkare än den ortodoxa. Stern går ett steg längre och vill att staten ska hålla sig helt borta från allt vad religion heter. Detta gör han inte av fientlighet mot religion utan av precis motsatt skäl: religionen kommer att stärkas av att slippa tvångsäktenskapet med staten. Stern menar att Ben-Gurion gav överrabbinatet den starka ställning det fick för att staten därmed kunde ha kontroll över religionen.28